Köpt behörighet

Det här är ett inlägg som jag inte vet vilken respons jag kommer att få på alls. Det kan jag iofs aldrig veta, men just det här känns som att trampa in i något som inte känns helt på sin plats att prata om. Alltså säger jag från början att det inte är en färdig tanke. Mer kan man säga att det är sådant som flyger in och ut ur hjärnan utan någon närmre struktur än.

Jag funderar över det här med erfarenhet. Det har pratat mycket om lärarlegitimation, av naturliga skäl. Förr hörde jag mycket oftare att det inte spelade någon större roll ifall läraren var utbildade eller inte. Det händer fortfarande att jag får höra att ”den bästa läraren jag hade var inte utbildad”, men det är inte lika vanligt skulle jag nog vilja säga. Lite av en parentes visserligen, men hur folk orkat ha koll på vilka som var utbildade eller inte, eller för den delen visste det över huvud taget, har varit något jag förundrats över. Talade de outbildade om det själva för sina elever, eller är det något man gissat sig till enligt principen ”alla outbildade lärare är bättre” eller vet man det automatiskt ändå? Jag har kanske bara dålig koll eller var på den tiden helt enkelt ointresserad, men jag hade aldrig under min grund- eller gymnasieutbildning någon reda på vem som var utbildad eller inte.
I vilket fall är det viktigt att en lärare är utbildad. Det har jag alltid tyckt. Jag resonerade att om nu de outbildade var så bra kunde det aldrig skada ifall de också skaffade sig den teoretiska utbildningen. En utbildad och erfaren lärare måste väl ändå vara det bästa har varit mitt resonemang. Sen är inget några garantier för att en lärare är bra. Alla yrken som har med människor att göra måste förankras i en personlighet som kan hantera sociala relationer. Ingen gillar att bli avsnäst av en kassörska på ICA, eller att mäklaren inte kan sitt jobb när hen ska ha visning av det hem du ska sälja. Kanske är det viktigare då vi har med sårbara människor att göra. Läkarens patienter och våra elever är oftast mer sårbara än andra grupper och därför blir vår förmåga att hantera sjuka människor respektive barn och ungdomar så mycket viktigare än andra yrkens.

Det är viktigt med utbildning. Vi vill att våra elever ska veta det. Vi vill att samhället ska förstå det och uppskatta lärares insatser efter det arbete vi faktiskt gör och inte det andra tror sig göra. Det är svårt för politiker att riktigt sätta sig in i det dagliga arbetet som en lärare gör. Det spelar ingen roll hur många skolor hen besöker eller hur många lärare hen pratar med. Att stå på golvet varje dag och möta eleverna är ett stort och viktigt jobb. Och svårt. Det kräver en hög förmåga att se individen och att anpassa undervisningen både efter läroplan, och elevens individuella situation. Efter kunskapsnivå, inlärningsmässigt och socialt.

Det är viktigt med utbildning. Det räcker inte med att vi har en lärarexamen utan vi måste också ha en lärarlegitimation. Hur reformen har gått till kan man tycka lite si och så om. Det gjorde jag i ett tidigare inlägg. Men om det nu finns en lärarlegitimation så måste det innebära att man lägger vikt vid att utbildade lärare är viktigt. Jag skickade in en kompletterande ansökan om utökad behörighet idag. Eftersom jag tog examen innan 2011 så slipper jag betala även nu när jag söker min utökade behörighet. Man kan säga att jag betalar för min legitimation med min erfarenhet. (I kombination med min utbildning.) Eftersom jag har arbetat i 17 år så kan jag inte tro att det ska bli något större problem. Sen borde det i ärlighetens och utbildningens namn bli en behörighet för gymnasiet också. Vi får se hur det går med den saken. Men när jag satt och fyllde i ansökan så insåg jag helt plötsligt att den erfarenhet som jag byggt på mig under åren är viktig. Samtidigt pratar vi så mycket lärarlegitimation att det känns som om erfarenhetsaspekten försvinner. Det här var nog första gången på ganska länge som erfarenhet betraktades som ett klart plus. Annars är jag, efter relativt många år i skolan nu, inte direkt varit van vid att det öppet pratas och diskuteras erfarenhet. Ibland kan jag nära på tyckas att det ofta kan fnysas åt erfarenhet i form av att det är lärare som är motsträviga mot att lämna sin trygga erfarenhetszon tillhör kategorin med erfarenhet. Erfarenhet i form av ”det där har vi prövat förut” eller ”jag har redan gjort det där en gång” ignoreras och stoppas undan när det tycker upp i samband med att tänka nytt och att skolutveckla. Att nämna att det har gått några år sen jag tog examen uppfattas inte alla gånger som comme-il-faut kan jag känna. En åsikt väger lika tungt oavsett hur många år du har stått på klassrumsgolvet. Helt sant. Men så var det ordet erfarenhet. Erfarenheten av att stå i klassrummet och undervisa i 40 år eller mer. En föreläsare som har satt sig i mitt minne är en kvinna som var 67 år. Det var under lärarutbildningen som jag fick förmånen att lyssna på henne. Hon sa att när hon var 63 år hade hon insett att hon hade tänkt helt fel kring undervisning. Då hade hon med hjälp av sina nya kunskaper och sin erfarenhet börjat undervisa på ett helt annat sätt. Det är något jag bär med mig fortfarande. Jag twittrade en gång med utgångspunkt från just det något i stil med:

”Om jag någon gång slutar att utvecklas och att ständigt lära nytt så be mig byta yrke.”

Tänk att vid 63 års ålder våga utmana sina egna erfarenheter. Det är modigt. Jag hopps att jag förblir så öppen som jag anser mig vara nu. Det finns inga garantier för det. Men just därför är det viktigt att lärares erfarenhet tas till vara. Vi säger att undervisningen ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet. Är vi alltid så bra på att diskutera erfarenhetens vikt. Inte bara den erfarenhet som kommer sig av att ha undervisat en kurs eller ämnesområde utan ett helt lärarliv. Förhållande vis har de lärare som går i pension nu eller snart väldigt dålig lön i förhållande till de som nyanställs. Visst det handlar om tillgång och efterfrågan och en hel del annat också. Men det är skevt. Är det så vi värderar lärarerfarenhet? Ger vi tillräckligt med utrymme åt erfarenhet? En erfaren lärares ord väger kanske inte tyngre, men det finns en nyans med som det inte går att utbilda sig till.

Utbildning och erfarenhet.

Det är viktigt med utbildning. Men vi glömmer att prata erfarenhet. Gör mig en tjänst. Även om du inte håller med om vad någon säger, så lyssna på erfarenhet och respektera den!

Jag vill att erfarenheter ska finnas med i de sociala medierna också och inte bara på arbetslagsmöten. (Som dessutom i min erfarenhetsvärld alldeles för ofta ägnas åt administrativa och praktiska ting än just skolutvecklande diskussioner sprungna ur just forskning och beprövad erfarenhet.) Jag vill att vi lyssnar på erfarna lärare och får in den aspekten i diskussionerna på sociala medier. Ligger ansvaret för det enbart på äldre lärare? Finns det utrymme för en diskussion om hur vi bättre tar till vara på lärarerfarenhet och hur skaffar vi oss det bäst själva?

Så du väljer att inte hålla med eller att ha en åsikt? Det är din fulla rätt och här kommer något provocerande jobbigt. Jag kommer att låta ungefär lika mossig som jag är. Det jag vet nu som lärare visste jag inte när jag började undervisa. Japp så är det. Jag var en bra lärare. Absolut. Det är inte konstigt att man kan vara en bra lärare i början av en karriär. Lägg därtill erfarenhet. Sen kan du för all del välja vad du vill göra med din erfarenhet, men den finns där.
Nu säger kanske du att jag talar i egen sak. Ja det är sant. Utan åldersnoja kan jag konstatera att jag ligger i mellanskiktet mellan nyutexad och pensionering.  Så om du vill kan du betrakta det här som att jag är jävig och därför inte värt att lyssna på. Sen har jag för all del alltid tyckt så här. En 67-årig lärare fick mig att förstå det här. Innan jag ens hade fått min examen. Jag tycker samma sak nu som då. (Förutom det faktum att löneskillnaden har förstärkts.) 

Jag tyckte samma sak om förstelärarreformen innan titeln stod på mitt kort som efter. Så är det tillåtet att tycka något nu ifall man är gammal och med titel? Även om det råkar vara samma sak som förr. Även om jag är samma person som förr. Om än med lite mer erfarenhet.

Nu lägger jag in en bild på en amurtiger som inte har med inlägget att göra mer än att pryda det eftersom jag är så stolt över mitt snygga foto. (Nej tigern heter inte Jante. ;) ) Jag är på semester och har varit på Nordens Ark med min yngsta dotter. Åk dit om du är i närheten av Sotenäset någon gång. 

   

Mer om lärarlegitimation:
Den långa resan mot lärarlegitimation

Mer om förstelärare:
Spridda tankar om förstelärare

Diskutera reformen istället för förstelärarna

Läs även Helena von Schantz: Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

Läs mer

#Flippkon14 - Tack!

Två dagar med #Flippkon14 är över. Två dagar då jag fått förmånen att lyssna på föreläsningar och diskutera med andra som är precis lika intresserade som jag av flippat klassrum och flippat lärande. Förutom de enskilda föredragen så måste jag säga att det som gett mig störst intryck är vilket stort engagemang som finns ute i våra skolor och hur mångsidigt det flippade klassrummet är.
På #Flippkon14 fanns representanter från alla ämnen och stadier av utbildning upp till högskolenivå. Tillsammans hade vi kunnat bild en grymt bra F-gymnasieskola med direkt koppling till forskningsbaserad undervisning.

Jag har fått massor av idéer till nya lektioner och upplägg inför hösten. Det spelar ingen roll om den som levererade en idé inom flippat lärande pratade om högstadienivå i idrott eller kemi på gymnasienivå. Det finns relevans och paralleller att göra till den egna undervisningen. Vad säger forskningen, vilka program kan man använda, vilka hinder och förutsättningar finns, finns det något som är mer flippat än något annat? Alla de frågor som kom upp på #Flippkon14 hade inte svar, men allt behöver inte omedelbara eller ett enda svar. 

Diskussioner, tankar och en mängd trevliga och engagerade pedagoger från olika delar av landet och Åland. Det är vad de här två dagarna har gett mig. Och även om jag var tröttare än vanligt (en nybakad student på hemmafronten och NP med följande betygssättning tär på krafterna) så ångrar jag mig inte ett dugg. Det var givande två dagar och innan vi lämnade skolan som hade härbärgerat oss så pratade vi redan om hur vi ska lägga upp det hela inför nästa år. 

Tack alla ni som kom till #Flippkon14 och ett särskilt tack till er som berättade om era erfarenheter och tankar på olika sätt kring flippat! Ett speciellt stort tack till Gunilla som fixade lokal och roddade utrustningen! Ni har alla bevisat för mig att det finns undervisning som slår undan benen på både politiker, tidningsrubriker och pisaundersökningar.

Läs mer

Här är där jag inte är

Just nu pratar alla om skolavslutningar. Mina sociala flöden är fulla av avslutningstal, sommarklädda barn, flagga på stång och psalm  På min egen skola sa jag adjö till mina 6:or igår. Det var floder av tårar och det for vidare som dominobrickor tills alla letade näsdukar. Båda klasserna grät kinderna blöta. Tills någon inte tyckte att det fick plats fler tårar i kapprummet och skrattade till istället. Skrattet for vidare till eleverna i omgångar och de ömsom grät och skrattade om vartannat. Det är mer än halva livet de haft alla sina vardagar tillsammans under terminerna. När man är sådär 12 eller 13 år så kan det nära på summeras upp som det mesta man kommer ihåg av livet. Och nu är det slut.

Men det slår mig plötsligt att vi använder helt fel terminologi! Det här inte är avslutningar - det är börjor! Det är fantastiska börjor och det är dom börjorna vi vill att de ska få. Det finns egentligen inte någon avslutning eftersom det gamla alltid är början på något nytt. Somliga saker på vägen vidare är sorgliga och andra är roligare. Men oavsett vad så ser jag allt som delar på vägen vidare. Många gånger skulle det andra inte ske ifall det första inte skulle ha gjort det. Vi kan inte bygga vidare om vi avslutar. Vad vi än tror eller inbillar oss så är "avslut" alltid en del av en process framåt.

Idag öppnar sig resten av livet för min dotter. Hennes studentbörja har alltid legat i framtiden. Ändå är det väl ganska tydligt att en studentexamen är just ett utmärkt exempel på att en skolavslutning absolut inte är just vad ordet signalerar. Jo men, invänder du, en skolavslutning avslutar ändå ett kapitel i livet. En avslutning är just en markering av att nu kan vi lämna en viss period i våra liv bakom oss. Samtidigt så har jag nu gjort en flipp här. Vi väljer själva var vi ordmässigt vill lägga in vissa punkter i våra liv, men alltid är vi på väg någonstans vidare. Det ena är inte möjligt utan det andra.

Inget kan summera just det jag vill säga med en enda mening bättre än en berömd "slutreplik".

"Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship!"

And now for something completely different...

Apropå Thomas Peterssons artikel i DN, Rapport från en vårtermin i kaos

Förutom den faktiska situationen med avsaknaden av material och icke-fungerande system (vilket jag numer inte jämförelsevis inte reagerar så mycket över) så skulle snarare vilja säga "ännu en vuxen som ger upp".

På sätt och vis blir jag nära på arg på Thomas Petersson som lägger skulden på eleverna när det är en vuxenvärld som har gett upp därför att vi själva vill ha enkla förklaringar. Man är inte en dålig lärare om man har en stökig klass, men man är en dålig lärare om man inte reflekterar över varför det blir som det blir och vad man själv kan göra för att förändra. Och då pratar jag inte om att klaga på Vklass eller gnälla över obefintliga resurser (för den diskussionen ska föras parallellt och inte på samma planhalva.) Varför ens undervisa när du inte har börjat med att sätta reglerna? Börja med trygghet för eleverna så att de kan börja lita på en vuxenvärld igen. Därutöver kan vi gärna rösta bort Björklund som har lastat på lärarna en så stor ansvars- och administrativ börda som inte motsvarar vad verkligheten mäktar med.

Själv har jag ägnat hela vårterminen åt elevernas Nationella prov tillsammans med några kollegor. Istället för att undervisa.
2160 essäfrågor + 240 "bocka av frågor" som var och en skulle betygssättas rättvist och med eftertanke i linje med läroplanen och rättningsanvisningar.
Det tog 64 timmar!
Bara för att rätta det eleverna skrivit. (Då är det visserligen två grupper som skriver mycket på essäfrågor, men likväl har de rätt att få sina svar lästa och bedömda i sin helhet.) På den tiden kan läggas tid för att läsa in sig på hur provet skulle genomföras. Minns nu också att det här bara var ett ämne av de sammanlagt fem som årskurs 6 genomförde. I den kontexten är det en skymf att få höra att vi lärare ska genomföra lektioner med mål och syfte samtidigt som proven rättas. Jag skyller inte på någon skolledning, jag tycker snarare att vi efter förutsättningarna har försökt få det att fungera.

Låt det här bli en början. Låt nästa läsår bli det år då  vuxenvärlden inte sviker ännu en gång. Det år då politiker och tyckare förstår att det finns en verklighet där ute också. Den verkligheten har inte eleverna skapat. De försöker bara förstå och anpassa sig till den. Då är det inte så konstigt att det blir kaos.

Här är där jag inte är, för jag är alltid på väg någonstans. Det här måste vara början på något nytt. 

Till dig som inte är lärare eller arbetar i skolan!
Några timmar senare efter att jag skrev inlägget ovan så funderar jag på en sak. Om nu eleverna är så hemska och lärarna är så dåliga och fullkomligt urusla... 

Och tror du mig inte så räcker det att snabbt skumma igenom de artiklar som skrivs om skolan eller läsa i artikelarnas kommentarsfält. Du kanske också skulle samla ihop vad jag som lärare bemöts av nästan dagligen av vänner, bekanta, släkt och fullkomligt okända människor (ja det kan komma från alla möjliga håll) i form av negativt tyckande. Alla tycker inte så, men om du nu gör det... 

Hur kommer det sig att du inte är lärare? Ja jag vet att samhället också behöver ekonomer, politiker, poliser, hästskomakare, journalister, tennisproffs bagare och billackerare. Men hur kommer det sig att just du inte är lärare? När du nu funderar över den frågan så kanske du ska passa på att fundera över att de verkliga hjältarna faktiskt är eleverna som måste vara i skolan och lärarna som väljer att vara i skolan. Inte du som bara kan säga hur dåliga vi är och hur värdelöst vi sköter vårt jobb.

Inlägg i DN 12 juni.

Det här är lte av vad jag saknade i Peterssons artikel: Gör slut på skolkaoset

Läs mer

Plats nr nio känns som att vinna på Lotto

Min blogg Kilskrift ligger på plats tio. Det var precis, men den är med. :)

-- En bokstav gör stor skillnad. Det hade smugit sig in ett fel i listan och den reviderades därför. Alltså fick jag idag (10 juni) veta att jag puffats upp till plats nummer nio. :) --

Cision har rankat bloggar inom utbildning och pedagogik. Cision "...erbjuder marknadens mest omfattande mediedatabas över redaktioner och journalister. Webbgränssnittet CisionPoint innehåller sökbara kontakter till över 10 000 redaktioner i Norden. Här hanteras pressmeddelanden som sedan kan skickas till ett stort antal nyhetsbyråer och börser eller bara till enskilda journalistkontakter."

(Wikipedia 140609)

Cision har tagit fram en bloggtopplista som baserar sig på en ekvation mellan relevans, inlänkar och uppdateringar bland annat. Hamnar man på en bloggtopplista så måste man förstås blogga om det. Nej måste måste jag förstås inte, men frestelsen att göra det är för mig tyvärr omöjlig att motstå. Eftersom Cision inte är småpotatis så känns det väldigt hedrande med en niondeplats. Så jag beslöt mig för att ägna det här inlägget åt lite härligt självglorifierande (medan elefanten Jante ändå är ute på sin evighetslånga promenad).  Det betyder att mina tankar syns och att de är intressanta även för andra där ute i den sociala webrymden..

Listan ser i sin helhet ut så här:

1. Omvärldsbloggen
2. Grindtorpsskolans Lärcenter
3. Flexspan
4. The corridor of uncertainty
5. Körlings ord
6. IKTpedagogerna.se
7. Förskoleburken
8. Kristina Alexandersons blogg
9. Kilskrift
10. Lärande Perspektiv

Många fina bloggar och även en förskoleblogg, vilket glädjer mig. 

Stort tack till dig, du läsare, som placerade Kilskrift på niondeplatsen! Självklar kärlek till er!

Läs mer

Definiera lustfyllt

Läser att "lust är en drivkraft för lärande".
Tanken bakom verkar vara att det inte bara är en drivkraft utan till och med en förutsättning.
Funderar över om vi alla förstår att vi har elever som fungerar olika i skolan. Att alla inte är stöpta i en lärarmall och efter en definition som filosofiskt låter bra, men som inte rimmar med verkligheten.

Lustfyllt lärande måste förhålla sig till varje elevs definition och inte bara vara vad vi lärare lägger i orden. Någon som har tänkt npf ? Förklara syfte och meningen med arbetet så kanske du får med några till, men fortfarande inte alla.

Att lära sig är så individuellt så att vi inte kan diskutera övergripande perspektiv om vi inte är medvetna om de elever som inte definierar lustfyllt lärande inom samma ramar som den enskilde läraren. Att förhålla sig till lärande är så pass individuellt att varje lärare måste se och förhålla sig till varje elev. Inte bara vid utvecklingssamtalet utan även klockan 10 på en fredag då schemat säger en sak och hjärnan en annan för många av våra elever.
Det finns elever som inte känner lust någonstans och ändå är kapabla att lära sig. Det finns elever som inte har samma lust till Lgr 11 som läraren. Då måste vi ta ett steg tillbaka utan att tappa oss själva och vår undervisande roll. Men tar vi inte steget tillbaka utan att sätta oss själva och våra egna definitioner i centrum så kan vi inte se eleven. Först när vi ser eleven kan lärandet börja.

Den som vågar möta eleven och vågar lägga sina egna definitioner på hyllan en stund har större förutsättningar att nå varje elev samt att öka möjligheterna och likvärdigheten för fler elever än bara de som passar in i lärarmallen av vad som är en "god lärande elev".

Läs mer

En tanke, en blogg, en lärare

En tanke är en tanke är en tanke.
Själv har jag alltid mer eller mindre känt mig som Molly Bloom. En tanke kan lika gärna kan komma farande helt oväntat även om något som inte fanns där i kapitlets början.
Länge trivdes jag ganska bra med mina egna tankar utan att de verbaliserades eller kom på pränt. Faran med det vara att jag närapå lurades att tro att tankarna inte betyder någonting. Och att jag försökte omsätta dom i min egen ensamhet. I stort sett är det inget fel i det problemet är att tanken har svårt att klättra vidare på egen hand. Det som ska bli en viktig tanke är det inte självklart från början eller på egen hand. För det som verkligen formar en tanke till något mer än bara några ord i en strid ström är just att den stöter på något annat. Tanken behöver ett motstånd i form av en annan tanke som fyller på, kompletterar eller en motsatt åsikt kanske till och med i form av ett motbevis.


En blogg är en blogg är en blogg.
Jag bloggar när mina tankar behöver hitta ut. Inte så mycket för att någon ska läsa dom. Egentligen. Skriver på bloggen gör jag för min egen skull. Det är ett egoistiskt projekt och en misslyckad uppgift på en fortbildningskurs. Egentligen. Men när mina tankar fick möta andras tankar i ett öppet och brett forum hände något. Det var inte längre mina tankar utan en del av något annat. Det innebär att de tankar som jag skriver ner på min blogg också blir en del av något större och på så sätt blir något större. Inte i den bemärkelsen att mina tankar förhäver sig,utan snarare att de tillsammans med andra tankar knuffas vidare i ett flipperspel. (Otäckt likt flippa, eller hur?!) Även om jag försöker puffa till tankarna i en viss riktning så är det inte säkert att de hamnar de där eftersom de påverkas av andras tankar. Tillsammans med andra kan de sen samla massor av poäng. Alternativt skjuter jag ut en kula som närapå omedelbart sjunker till botten, men då kan jag lägga in en ny kula i loppet. Ibland får jag lägga in en mindre insats för att hålla spelet igång, men jag har i stort sätt aldrig ångrat en studsande tankekula.

En lärare är en lärare är en lärare.
Jag är inte mig själv nog som lärare. Jag behöver andra för att studsa mina kulor vidare. Oftast räcker inte skolans kollegium till. Det har inte med kollegorna själva att göra. Det kan finnas utmaning så det räcker och blir över i ett arbetslag eller på ett lärarmöte. Men när jag som lärare släpper ut mina tankar på en blogg så händer något. Mitt bloggande för mina lärartankar vidare och gör mig till något mer än bara en lärare. Jag blir något mer än bara en lärare i ett klassrum. Jag blir en del av ett kollektivt lärande i den flipperspelsliknande miljö som det utvidgade kollegiet är. Det är därför jag alltid uppmuntrar pedagoger att blogga. Därför att det ger oss alla fler motstånd, tankeknuffar och flipprar.

I kapitel 1 i Lgr11 under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag står det:

"Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

Om vi fortsätter ner till kapitlet om Övergripande mål och riktlinjer hittar vi en punkt under 2.2:

"(Skolan ska ansvara för att varje elev) ...kan lära, utforska och arbeta både självständigt och tillsammans med andra och känna tillit till sin egen förmåga..."

Byt ordet eleverna mot ordet lärare istället och ordet tillsammans får en ny intressant infallsvinkel.

Det är mer än att bara bestämma vem som tar hand om vad på nästa friluftsdag eller att diskutera 20 minuter om när vi ska hinna sitta ner för att beställa läromedel. Det är medvetna pedagogiska diskussioner i studs med andra som vi behöver. Vi kan inte tro att någon ska skänka oss den tiden. Vi måste erövra den. Vi behöver också erövra nya spelplaner och flipperspelet i cyberrymden är just en sådan spelplan. Läs och ta del av andra andras tankar på twitter och bloggar. Pröva på att blogga eller att ge dig hän i en twitterdiskussion. Även forskningsarenan är en spelplan där vi behöver bli bättre på att hålla kulan i rullning. Om vi inte vill att någon annan ska tilta spelet med en massa uppdrag som inte känns förankrade i verkligheten behöver vi bli bättre på att ta del av och bli en del av forskningsvärlden.
Jag är fullkomligt övertygad om att just det gör oss till bättre lärare. Du och jag och alla våra kollegor. Inte bara i Sverige utan i ett mycket större perspektiv.

Nästa helg flippar jag på flera sätt på #Flippkon14 tillsammans med många andra.
Bollen är fortfarande i spel.

Flippar (bearbetad bild från)

Frédéric BISSON, Flipper Humpty Dumpty de Gottlieb, CC (BY)

Läs mer