Oroa dig inte. Rubriken syftar inte på förstelärarna som jag först skriver om här. Förklaringen till valet av rubrik ger jag på slutet av inlägget.
Jag vet inte hur ensam jag är bland förstelärare om att ha en viss förståelse för att känslouttryck blir felriktade eller uttrycks knasigt i diskussioner om reformen eller i sakfrågor som berör enskilda. När jag kritiserade reformen innan jag blev förstelärare så fick jag ideligen höra både i verkligheten och på sociala medier att jag bara var avundsjuk. (För den som är nyfiken och tycker att det är viktigt så bytte jag skola och kommun precis när tjänsterna skulle tillsättas. Jag bytte för att jag i behövde känna tilltro till förd skolpolitik och inget annat. )
Jag har aldrig förstått vad jag skulle ha varit avundsjuk på.
Lön? Nej jag tjänar bra ändå tack vare ett antal strategiska och/eller nödvändiga kommunbyten genom åren.
Status eller titel? Har inte det bekymret att jag fastnar på sånt.
Möjligheten att skolutveckla? Jag fixar det ganska bra ändå har jag en mycket bestämd känsla av.
Främst har det varit förstelärare som har anklagat mig för att vara avundsjuk, fastän jag aldrig varit elak mot någon person och fastän jag har försökt vara tydlig med att det är reformen som jag ser som ett bra initiativ, men att den är skev. (Det sistnämnda kan variera geografisk, men ändå ett uppenbart faktum.) Jag har även sett andra bli anklagade för avundsjuka när de har försökt diskutera reformen. Av förstelärare. Är det så känsligt att man måste ut med alla näbbar och klor så fort någon vill kritisera något med reformen? Jag ser det här som ett problem. Att många känner sig påhoppade av just förstelärare när de kommer med minsta kritik lika mycket som förstelärare tycker sig vara påhoppade så fort någon vill diskutera ens det lilla ordet förstelärare.
Är det då ok att skylla på att de som inte är förstelärare är avundsjuka, att alla faktiskt hade samma möjlighet att söka och att de borde ha gjort det (utan att man vet anledningen till att personen inte fått eller sökt tjänsten) eller att rusa iväg i samlad trupp för att tillsammans göra gemensam sak när något yttrat sig lite på tex twitter? Är man så mycket bättre om man biter ifrån på det sättet tillbaka? Varför gör man det? Ska jag komma med en motanklagelse mot avundsjukan så kan det kanske bero på att en förstelärare kanske innerst inne känner sig osäker i sin nya roll? Är man rädd för att om reformen kritiseras så blir en indirekt följd att man inte har fått tjänsten på rätt premisser? Nej, jag väljer att inte spekulera i de frågorna, för det spelar inte så stor. Frågorna är mest ställda som en tankeväckare om att vi alla har vår egen utgångspunkt och ryggsäck.
Många gånger har jag sett förstelärare diskutera främst tre saker:
den extra lönen
den obefintliga tiden
och
alla avundsjuka icke-förstelärare.
Ärligt talat så känns det ganska gnälligt. Särskilt om det endast får diskuteras av förstelärare och inte alla lärare. (Det har tack o lov känts bättre ett tag nu, men dock... ) Jag kan vända på resonemanget och säga att "Är du inte nöjd med din tjänst så kan du faktiskt tacka nej till den." Det intressanta är att varje gång jag har tagit upp den aspekten, för att sätta saker på sin spets, så har det bemötts med just pengaargumentet. Vem tackar nej till 5000 kronor extra?! Nej jag förstår det. Men just det ser jag som den bakvända sidan av myntet. Det är otroligt många fler som är värda att få 5000 kronor med än bara de som blivit förstelärare. Är det konstigt om de blir besvikna eller avundsjuka? (Om det nu är det ordet vi ens ska använda.). Det kan rent teoretiskt också hända (jo jag vet att det tom är så ibland) att om det finns 14 lärare som lätt kunde bli förstelärare på en annan skola, men eftersom skolan har så många framåt och utvecklande pedagoger så har man inte motsvarande möjlighet som man hade haft på en annan skola. Det är tyvärr inte så enkelt som att byta skola för alla.
Reformen har bland annat satt lärare mot lärare i ett pengaperspektiv och det gillar jag inte. Jag gillar heller inte det faktum att det absolut inte är ok att försöka diskutera reformen utan att bli anklagad för svartsjuka om man inte innehar rätt titel. Jag tycker fortfarande att reformen är tokig som den är nu. Det har inte förändrats sen tidigare. Får jag tycka det nu? Jag har samma åsikt som förut. Jag ser samma problem som förut. Är jag fortfarande avundsjuk? Eller räcker det då med att ignorera mitt tyckande eftersom jag försöker se en viss förståelse för de titellösa som anklagas för avundsjuka?
Jag ser mig inte som annorlunda mot mina kollegor som inte är förstelärare. Jag har fått ett uppdrag tillsammans med mina pengar. Jag ser det som mitt ansvar att utföra det uppdrag på bästa sätt. Det är ett ansvar som jag delvis har fått men som jag delvis också tar på mig själv. Eftersom jag tycker att det inte är mer än rätt eftersom jag sökte ett visst arbete och inte pengarna. Just det. Eftersom jag själv sökte tjänsten. (Jag minns i alla fall inte att någon tvingade mig.)
Jag känner en frustration hos många lärare som ibland tyvärr kanaliseras på fel sätt. Från två läger. Mitt råd är att du inte går igång på minsta lilla prat om "andrelärare" eller en tro på att alla förstelärare bara vill roffa åt sig andras idéer. Ropar man varg kan det sluta med att ingen lyssnar på det som är riktigt viktigt. Lägg ner stridsyxan och sätt igång och skolutveckla istället. Det går att göra vare sig man har titel eller ej. En del ser till att utveckla sig själva och andra i ett större perspektiv. Somliga har ett större ansvar för det senare. Alla borde ta ett medansvar för det första. Risken är annars att jag förlorar den tro jag ändå har om karriärsystemet för lärare eftersom jag inte vill tro att det är en förtäckt lönereform utan en skolutvecklingsreform.
Världens bästa skitskola. Den 20:e augusti togs reformhysterin inom den svenska skolan upp. I djupet av mitt hjärta hoppas och tror jag att reformerna skapas utifrån en välvilja mot skolan. Många gånger önskar jag att de var bättre förankrade i forskning och lärares professionella erfarenheter.
Lyssna kära politiker!
För inte var väl tanken att så split i en lärarkår som redan går på knäna och som varje dag går till en arbetsplats som av alldeles för många både unga och gamla som betraktas som oattraktiv? (De flesta tycks veta vad som är fel i skolan och med lärarna. De flesta tycks veta exakt hur det ska åtgärdas (utan att egentligen ha så mycket på fötterna för tyckandet), men samma personer skulle inte heller välja att arbeta i skolan. Är er tanke att vi lärare ska fokusera så mycket på inbördes strider inom reformerna att vi helt glömmer bort vad ni gör med vår och elevernas arbetsplats? Söndra och härska. Knappast en taktik som gynnar Sveriges elever.
Jag vet inte hur ensam jag är bland förstelärare om att ha en viss förståelse för att känslouttryck blir felriktade eller uttrycks knasigt i diskussioner om reformen eller i sakfrågor som berör enskilda. När jag kritiserade reformen innan jag blev förstelärare så fick jag ideligen höra både i verkligheten och på sociala medier att jag bara var avundsjuk. (För den som är nyfiken och tycker att det är viktigt så bytte jag skola och kommun precis när tjänsterna skulle tillsättas. Jag bytte för att jag i behövde känna tilltro till förd skolpolitik och inget annat. )
Jag har aldrig förstått vad jag skulle ha varit avundsjuk på.
Lön? Nej jag tjänar bra ändå tack vare ett antal strategiska och/eller nödvändiga kommunbyten genom åren.
Status eller titel? Har inte det bekymret att jag fastnar på sånt.
Möjligheten att skolutveckla? Jag fixar det ganska bra ändå har jag en mycket bestämd känsla av.
Främst har det varit förstelärare som har anklagat mig för att vara avundsjuk, fastän jag aldrig varit elak mot någon person och fastän jag har försökt vara tydlig med att det är reformen som jag ser som ett bra initiativ, men att den är skev. (Det sistnämnda kan variera geografisk, men ändå ett uppenbart faktum.) Jag har även sett andra bli anklagade för avundsjuka när de har försökt diskutera reformen. Av förstelärare. Är det så känsligt att man måste ut med alla näbbar och klor så fort någon vill kritisera något med reformen? Jag ser det här som ett problem. Att många känner sig påhoppade av just förstelärare när de kommer med minsta kritik lika mycket som förstelärare tycker sig vara påhoppade så fort någon vill diskutera ens det lilla ordet förstelärare.
Är det då ok att skylla på att de som inte är förstelärare är avundsjuka, att alla faktiskt hade samma möjlighet att söka och att de borde ha gjort det (utan att man vet anledningen till att personen inte fått eller sökt tjänsten) eller att rusa iväg i samlad trupp för att tillsammans göra gemensam sak när något yttrat sig lite på tex twitter? Är man så mycket bättre om man biter ifrån på det sättet tillbaka? Varför gör man det? Ska jag komma med en motanklagelse mot avundsjukan så kan det kanske bero på att en förstelärare kanske innerst inne känner sig osäker i sin nya roll? Är man rädd för att om reformen kritiseras så blir en indirekt följd att man inte har fått tjänsten på rätt premisser? Nej, jag väljer att inte spekulera i de frågorna, för det spelar inte så stor. Frågorna är mest ställda som en tankeväckare om att vi alla har vår egen utgångspunkt och ryggsäck.
Många gånger har jag sett förstelärare diskutera främst tre saker:
den extra lönen
den obefintliga tiden
och
alla avundsjuka icke-förstelärare.
Ärligt talat så känns det ganska gnälligt. Särskilt om det endast får diskuteras av förstelärare och inte alla lärare. (Det har tack o lov känts bättre ett tag nu, men dock... ) Jag kan vända på resonemanget och säga att "Är du inte nöjd med din tjänst så kan du faktiskt tacka nej till den." Det intressanta är att varje gång jag har tagit upp den aspekten, för att sätta saker på sin spets, så har det bemötts med just pengaargumentet. Vem tackar nej till 5000 kronor extra?! Nej jag förstår det. Men just det ser jag som den bakvända sidan av myntet. Det är otroligt många fler som är värda att få 5000 kronor med än bara de som blivit förstelärare. Är det konstigt om de blir besvikna eller avundsjuka? (Om det nu är det ordet vi ens ska använda.). Det kan rent teoretiskt också hända (jo jag vet att det tom är så ibland) att om det finns 14 lärare som lätt kunde bli förstelärare på en annan skola, men eftersom skolan har så många framåt och utvecklande pedagoger så har man inte motsvarande möjlighet som man hade haft på en annan skola. Det är tyvärr inte så enkelt som att byta skola för alla.
Reformen har bland annat satt lärare mot lärare i ett pengaperspektiv och det gillar jag inte. Jag gillar heller inte det faktum att det absolut inte är ok att försöka diskutera reformen utan att bli anklagad för svartsjuka om man inte innehar rätt titel. Jag tycker fortfarande att reformen är tokig som den är nu. Det har inte förändrats sen tidigare. Får jag tycka det nu? Jag har samma åsikt som förut. Jag ser samma problem som förut. Är jag fortfarande avundsjuk? Eller räcker det då med att ignorera mitt tyckande eftersom jag försöker se en viss förståelse för de titellösa som anklagas för avundsjuka?
Jag ser mig inte som annorlunda mot mina kollegor som inte är förstelärare. Jag har fått ett uppdrag tillsammans med mina pengar. Jag ser det som mitt ansvar att utföra det uppdrag på bästa sätt. Det är ett ansvar som jag delvis har fått men som jag delvis också tar på mig själv. Eftersom jag tycker att det inte är mer än rätt eftersom jag sökte ett visst arbete och inte pengarna. Just det. Eftersom jag själv sökte tjänsten. (Jag minns i alla fall inte att någon tvingade mig.)
Jag känner en frustration hos många lärare som ibland tyvärr kanaliseras på fel sätt. Från två läger. Mitt råd är att du inte går igång på minsta lilla prat om "andrelärare" eller en tro på att alla förstelärare bara vill roffa åt sig andras idéer. Ropar man varg kan det sluta med att ingen lyssnar på det som är riktigt viktigt. Lägg ner stridsyxan och sätt igång och skolutveckla istället. Det går att göra vare sig man har titel eller ej. En del ser till att utveckla sig själva och andra i ett större perspektiv. Somliga har ett större ansvar för det senare. Alla borde ta ett medansvar för det första. Risken är annars att jag förlorar den tro jag ändå har om karriärsystemet för lärare eftersom jag inte vill tro att det är en förtäckt lönereform utan en skolutvecklingsreform.
Världens bästa skitskola. Den 20:e augusti togs reformhysterin inom den svenska skolan upp. I djupet av mitt hjärta hoppas och tror jag att reformerna skapas utifrån en välvilja mot skolan. Många gånger önskar jag att de var bättre förankrade i forskning och lärares professionella erfarenheter.
Lyssna kära politiker!
För inte var väl tanken att så split i en lärarkår som redan går på knäna och som varje dag går till en arbetsplats som av alldeles för många både unga och gamla som betraktas som oattraktiv? (De flesta tycks veta vad som är fel i skolan och med lärarna. De flesta tycks veta exakt hur det ska åtgärdas (utan att egentligen ha så mycket på fötterna för tyckandet), men samma personer skulle inte heller välja att arbeta i skolan. Är er tanke att vi lärare ska fokusera så mycket på inbördes strider inom reformerna att vi helt glömmer bort vad ni gör med vår och elevernas arbetsplats? Söndra och härska. Knappast en taktik som gynnar Sveriges elever.
