Kvinnor och historieundervisning

Jag läste, precis som många av er, artikeln i DN som heter "Skolämnet historia är en strikt manlig angelägenhet" och du har kanske precis som jag följt debatten i sociala medier och TV-soffor efter det. Egentligen är det inga nyheter, för vi vet att det är så här och har vetat det länge. Frågan är varför vi fortsätter låta männen dominera historieskrivningen på det här sättet.

Jag frågade min 13-åriga dotter vilka kvinnliga historiska personer hon kände till. Jag inledde med att be henne nämna en historisk person. Det blev Gustav Vasa. Resultatet blev sen det samma som vi har sett i andra intervjuer med ungdomar. De manliga historiska personerna räknade hon upp ett flertal av utan att blinka. Historiska kvinnor var det magert med. Först när jag bad henne nämna några kvinnor tänkte hon på drottning Kristina och "en tjej som var soldat fastän man inte fick det på den tiden".
Jag frågade varför hon trodde att hon kunde fler historiska män än kvinnor. Svaret hon kom fram till var att det förmodligen inte fanns så mycket möjligheter för kvinnor förr. De var trots allt hänvisade till hemmet. Där skulle de sticka och laga mat. Sen avslutade hon med att lägga till att den där soldaten hon hade berättat om, henne kände dottern till eftersom hon hade sett ett program om det. Inte för att de hade pratat om det i skolan.

Frågan är om vi alls ska undervisa historia utifrån olika personer. Det klassiska är väl att kunna kungalängden. För en del är det praktiskt att hänga upp historien på kungarna. Problemet är att vi i värsta fall glömmer att det levde fler personer än våra kungar genom olika tidsåldrarna. Och att ca 50 % var kvinnor. Under och efter tider av stora krig var andelen kvinnor tom ännu högre.
Jag tänker att problemet är dubbelt. Det måste bli en bättre jämvikt mellan kvinnor och män när vi undervisar i historia. Samtidigt behöver vi komma ifrån ett historieperspektiv som utgår från historiska personer. Så hur ska det gå tll? Motsäger inte det varandra?

Vi kan fortsätta hitta eget material om historiska kvinnor, men det är inte meningen att kvinnor ska vara något som läraren plockar in utöver det andra. Något som behöver läggas till. Att kvinnornas bidrag till historien har förminskats ingår i talesättet "Vinnaren skriver historien". Vi har omvärderat Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Nu måste vi fortsätta göra samma sak med historieskrivningen i mer generella termer. Meningen med att rada upp tyska generaler under andra världskriget måste vägas mot andra viktiga historiska skeenden under samma tid där kvinnor också var en högst viktig del av historieskrivningen. Kvinnor som Sophie Scholl, Miep Gies och Irma Grese (samt vad de representerar) är minst lika viktiga för att få en helhetsbild av den här perioden. Ett samhälle och de historiska händelserna är mer än bara männens historia och det är mer än bara det synbart dominerande skeendet. Vi behöver alltså bli bättre på att läsa om specifika kvinnor i historien för att få ett bredare perspektiv.

Historiska kvinnor finns inte i våra läroböcker, men de går att hitta på nätet. Olika listor finns. Jag har påbörjat min egen. De finns på en ny sida som jag skapat som heter
Samlade kvinnor.
Den är långt ifrån färdig och jag tvivlar på att den någonsin blir komplett. Jag har skapat den för min egen skull, men jag berättar om den så att också du kan använda den om du vill. Det är massor med namn som länkar vidare till sidor med mer information. Utifrån det går det sen att söka vidare på egen hand. Jag försöker också samla skrifter, avhandlingar och intressanta sidor på nätet utifrån ett kvinnoperspektiv. För mig är det bra att ha allt det samlat på samma ställe.

Håll till godo om du också vill använda materialet. Jag passar också på att slå ett slag för en ny tidning som kommer i augusti: Historiskan. Den borde finnas som komplementerande material i all historieundervisning.

Ett litet längre PS - Något jag känner att jag kom på att jag måste lägga till efter att ha letat efter och läst så många artiklar om historiens kvinnor: Varför inleds så många Wikipediaartiklar och andra beskrivningar av kvinnor med att berätta vem de var gifta med eller dotter till? En artikel om män inleds mycket mer sällan på det sättet.
Jag fick en intressant artikel av Sara Mörtsell om just det här. Väl värd att läsa:
Looking at the five pillars of Wikipedia as a feminist

Min mormors mor Eleonore

Läs mer

Klargörande otydligt om skola

Någonstans så känner jag att jag säger emot mig själv i det här blogginlägget. Jag hittar själv inte den tydlighet som jag eftersträvar av andra i texten, men det är väl också därför jag skriver det. Ibland behöver jag skriva av mig. För att klargöra tankar för mig själv, för att få reaktioner, för att kunna hitta nya infallsvinklar och för att hitta rätt riktning. Så ta det för vad det är. Lösa tankar som försöker finna sin plats.

Utbildning är det instrument vi använder för att ge våra elever en framgångsrik och produktiv framtid. IKT är en viktig, men absolut inte den enda biten i den utbildningspusslet om vi vill ha en bättre och effektivare utbildning. Skillnaden mot skolan från år 1842 är att vi (förhoppningsvis) ser eleverna som individer med vitt skilda behov snarare än en massa som kan behöva lära sig att läsa Bibeln. Vi försöker se de olika behoven som finns utifrån ekonomiska, sociala, geografiska eller andra personliga behov.

När vi talar om IT i lärandet så kan vi egentligen tala om ganska olika saker. Hårdvara, mjukvara, tjänster och läromedel kan alla vara mer eller mindre stora delar i en diskussion utan att vi alltid definierar vad vi egentligen menar. Delvis beror det med stärsta sannolik på att gränsen är otydlig. På samma sätt blir även begreppet IKT otydligt.
Det kommer ständigt nya "smarta" lösningar på (ibland ganska inbillade) problem som skolan har när det gäller IT och IKT. Allt utan att egentligen börja med att definiera just de begreppen. Produkter och tjänster från vinstdrivande företag från människor och organisationer både med och utan utbildningserfarenhet öser ut sitt utbud över oss. Vi ska använda olika media, samverka i låsta forum och användarvänliga gränssnitt och fiffiga funktioner är faktorer som ska få oss att välja just deras produkter.
Allt det här sker parallellt med att vi ska vara "professionella" och använda "traditionella" resurser.
Problemet med att försöka införa digitala verktyg parallellt med det ordinarie, mer traditionella arbetet, är att det då ofta bemöts med motstånd och förutfattade meningar om hur IKT ska implementeras i arbetet.  Fördelen med det är att den sortens okunskap går att förändra till kunskap och medvetenhet.

För att medvetandegöra fördelarna med IKT i våra skolor behövs ett kollegoistiskt och gränsöverskridande tänkande. Politiker, Skolverket, fackförbund, lärare, rektorer och huvudmän m.fl. behöver öka kommunikationen sinsemellan. Ge för att få tillbaka - istället för att tala om och kräva. Det hjälper inte i ett övergripande perspektiv om skolan fortsätter att bygga och förlita sig på de kunskapsnivåer som finns hos alla eldsjälar ute på skolorna. (Vare sig det gäller det digitala eller det analoga lärandet.) De fördelar olika instanser kan få av att våga bli bättre på att samarbeta över gränserna, kommer att ge positiva fördelar tillbaka i form av utökad kunskap utöver den egna snäva position som man befinner sig i.

Tillgängligheten till digitala verktyg behöver bli bättre på flera sätt om vi vill få en bättre skola. Vi behöver inte bara få ut ett större antal digitala enheter på skolorna, utan även bli bättre på att tillsammans definiera vad vi menar med IT och IKT samt hur det ska använda i undervisningen. Kollegoism är således inte bara viktigt ur ett individuellt perspektiv. Det land som lyckas skapa en bred, ute i verksamheten förankrad, diskussion om digitalt lärande (där man faktiskt lyssnar på lärare samt skolforskare) i den här frågan kommer också att få elever som lyckas ta det extra steget i en internationell konkurrens. Det i sig kanske inte borde vara vårt primära mål. Det viktigaste är istället att vi får individer som är skolade, utbildade samt kunniga i både traditionell, nutida och futuristisk mening.

Läs mer

Inför en ny termin

En ny termin ligger framför oss. På vår skola har vi studiedag imorgon och jag kommer att få träffa mina elever igen på torsdag. Lite i sista minuten sitter jag nu och tänker jag på vad den här nya terminen innebär. Den andra halvan av läsåret brukar sväva fram lite lättare än den första med en ny klass. Inte bara för att det nu blir ljusare för varje dag, utan också för att du (ja åtminstone jag) har etablerat en grundläggande kontakt med eleverna som det går att bygga vidare på. Det är som om man kan öka farten lite. Ändå är det inte omöjligt att  uppdatera och förnya din undervisning. Att reflektera och börja med nytt fokus kan du egentligen göra när som helst, men det är kanske lättare efter ett uppehåll i skolvardagen. Sen kan det uppehållet vara ett sommarlov, jullov eller egentligen bara en helg. Tanken är att du alltid vill göra det som återstår av läsåret så bra som det bara går.


Så vad jag har funderat över idag är det här:

Ta en titt i ditt klassrum. Tänk efter vad du har där som är nödvändigt och vad du vill förändra. Vilka aktiviteter förekommer i ditt klassrum. Ska ordböckerna stå någon annanstans, fungerar färgpennorna fortfarande och har du placerat lagt skohornet på ett ställe där eleverna lätt kan nå det? Vilken klassrumsplacering fungerar bra för dina elever? Vill du ha olika placeringar beroende på om dina elever ska arbeta med penna och papper eller med digitala verktyg. Kan de sitta på samma sätt eller behöver de ha möjlighet att byta platser? Finns det någon av dina elever som behöver sitta på ett speciellt ställe i klassrummet? Ska de sitta på samma platser hela tiden, eller ska det finnas möjlighet att byta? Tänk igenom i vilka miljöer dina elever bäst arbetar och utgå ifrån det.
Tänk på samma sätt när det gäller ditt eget sätt att tänka kring din undervisningen. Organisera och förbereda ditt sätt att undervisa utifrån dina elevers behov, inte tvärs om.

Den tid som du har utanför klassrummet kan ge dig perspektiv på vad du gör i klassrummet. Använd förtroendetiden inte bara till att rätta prov och läsa in dig på nytt material, utan även till reflektion. Tänk på vad dina mål för undervisningen är och vilka kunskapskrav du vill att dina elever ska nå. Utvärdera kontinuerligt de framsteg du och dina elever har gjort. Om din undervisning förvillat sig iväg är det inte värre än att andas ut och börja om på rätt väg igen. Staka ut en tydlig väg där du ser de mål du har. Om det är svårt så var inte rädd för att diskutera hur du ska göra för att hamna rätt igen med en kollega. Öppna kort är något du tjänar på själv i ett längre perspektiv.

Det är inte bara kollegor du behöver kommunicera med. Att alltid ha en öppen kommunikation med elever och föräldrar är också viktigt. Utvecklingssamtalet är en sak, men kommunikation är ett pågående projekt. Därmed inte sagt att du måste ringa hem till föräldrarna om precis allt. Vilka elever eller föräldrar du kommunicera med kan växla över tid efter behov. En del elever behöver mer återkoppling och det gäller samma sak för föräldrar. Det är inte heller förbjudet att ha kontakt med föräldrar för att berätta positiva saker. Så där från ingenstans. Jag lovar att det är uppskattat. Och när det gäller elever och föräldrars eventuella starka åsikter... Det är inte alltid elever och föräldrar får som de vill, men de ska känna att de är lyssnade på.
Glöm inte att också kommunicera med din rektor. Om hen inte besöker klassrummet tillräckligt ofta måste du förmedla dina kunskaper och funderingar ändå. Hur bra en rektor än är så är hen inte en tankeläsare. Vill du ha fortbildning inom något område? Är det något som du upplever inte fungerar i ditt klassrum som du behöver stöd eller hjälp med? Har du en idé eller vill du berätta om något som fungerar väldigt bra? Åter igen... Det är inte alltid du får som du vill, men det är bra om du ser till att du blir lyssnad på.

Se till att det finns en positiv inställning till lärande i ditt klassrum.Det är kul att lära sig! Det är viktigt att inte bara du tycker det i ditt klassrum. Engagera dina elever och se till att de blir aktiva lärande individer istället för mottagare av kunskap. Var ett stöd för dina elever. Det är viktigt att eleven aldrig är ensam i sitt lärande. Ställ höga (och individuella) krav på dina elever, men också på dig själv.
Se till att använda din tid effektivt. Använd t.ex. inte digitala verktyg bara för att. Bara för att du använder digitala verktyg i ditt klassrum är det inte så att alla aktiviteter med en dator eller lärplatta bidrar till att eleverna uppnår kunskapskraven. Datorn är mer än en skrivmaskin och en lärplatta är mer än en app. Ibland använder du det ena bland använder dina elever det andra. Det är inte de digitala verktygen som är självändamålet. Papper och penna samt böcker bör inte vara ett sällsynt fenomen i ett klassrum. Digitala verktyg och analoga dito kompletterar varandra. God undervisning är inte att använda digitala verktyg, utan att veta när och hur de ska användas.

Skolutveckling och personlig utveckling i den professionella lärarrollen är ett ständigt pågående arbete! Ärligt talat är jag nog lite rädd för den läraren som säger att "jag vet hur man gör när man undervisar". För den ständiga utvecklingsmöjligheten är det som gör det här jobbet så roligt! En bra lärare reflekterar ständigt över sin undervisning och är inte främmande för att utvecklas, förändra och förbättra.

Klara färdiga - flyg!

Läs mer

Varför sån prestige i läxor?

De där läxorna kan vi inte låta bli att diskutera. Alltså fortsätter det även här på bloggen.

Läxor skapar stress.
Både för lärare och elever.
Jag undrar om försvaret av läxor egentligen handlar om att försvara sig själv.
En lärare i åk 4 kan omöjligt ge fyra läxor i veckan som är genomtänkta, vettiga, har ett bra syfte och som läraren kan följa upp på ett bra sätt. (Mer om det skrev jag i inlägget Varför och till vem ger du läxor?) Åndå har jag inte varit på en enda skola där fyra läxor i åk 4 inte varit lego. Hur hinner och orkar lärare lägga ner tillräcklig med tid på läxor? Nästan alla lärare jag har arbetat med har beklagat sig över högarna med läxor som måste rättas. Betänk ordet "rättas". Inte "följas upp" och inte ges feedback på. Bara det hur vi pratar om ordet läxa ger en fingervisning om vad vi egentligen gör med läxorna.

Studying, CC (BY), kathryn

På högstadiet och gymnasiet skulle jag tro ser många lärare ofta enbart sin egen läxa. Eleverna är de som sitter med den samlade mängden av läxor som getts av säkert välmenande lärare. Som ska hinna med och klara av. Vem tar tex. ansvar för att så många läxor som ges i sig ligger i varje elevs individuella behov? Hur många samkoordinerare för läxor finns det på högstadiet och gymnasiet utifrån ett individuellt elevperspektiv? Eller utgår lärarna ifrån att min läxa behöver ges, sen ser jag inte de andra.vad det sammantaget ger eleven är det inte någon som med säkerhet bryr sig om.
På mellanstadiet - hur hinner du med den mängd av läxor som ges? Blir varje läxa så där genomtänkt som du verkligen vill att den ska bli? Eller ligger kanske sanningen mer mellan ytterligheten om den perfekta och individuellt anpassade läxan samt den andra, dvs den snabbkopierad läxa från ett kopieringunderlag eller lektion.se?

Min son har autism. Ett av hans stora problem är att kunna organisera och strukturera läxor, vilket han inte träffat på en enda lärare genom sina tio år i grundskolan som har varit benägen att hjälpa honom med (förutom på hans nuvarande skola). Det ska egentligen inte spela någon roll ifall det finns en diagnos eller inte, för han är inte ensam om att ha problem med läxor på ett eller annat sätt. Många är de läxor som påstås vara betygsgrundande, en del av bedömningen eller en del av att kunna följa med i undervisningen över huvud taget. Hur försvarar vi att läxor ges där så är fallet och hur försvarar vi läxor som inte är individanpassade och som följs upp på ett vettigt sätt? För de finns mina vänner, de finns i mängder.

Man kan prata om att det ska vara "bra" eller "vettiga" läxor i skolan, men tills jag ser att läxor faktiskt anpassas till varje elev individuellt och därutöver följs upp individuellt så kommer jag att fortsätta att ogilla läxor. Så länge läxornas vara tar mer tid från mitt lärtarjobb än deras icke vara ger utdelning, så kommer jag att fortsätta att ogilla läxor.

Läxor ger många elever mer problem än det hjälper dom. Visst, det är personligt, men en enda elev som drabbas negativt av läxor är en för mycket och min son är, som sagt var, långt ifrån ensam. Att ifrågasätta läxor är inte att ifrågasätta skolan eller matematik.

Diskussionen borde inte handla om läxans vara eller inte vara. Diskussionen måste handla om ifall vi ger läxor som verkligen(!) är "vettiga". Tyvärr är det så mycket prestige i att våga ifrågasätta sin egen undervisning att många inte klarar av att ifrågasätta de läxor de ger. Det går istället på ren automatik. De finns där för att de alltid har funnits där. De ges för att föräldrarna vill ha läxor, de ges för att det är bra med läxor (har "någon" sagt). Men är de bra för mig som lärare? Framför all - är de bra för eleverna. Jag menar verkligen bra. För alla elever! För det är faktiskt det vi måste våga prata om. Det är vad vi måste våga ifrågasätta. För utan ifrågasättande kommer det heller ingen förändring till det bättre.
Hur mycket inbillad eller verklig prestige lägger vi i läxorna? Ibland verkar lärarna själva tro att det enda som är en riktig skla är en skola med läxor. Så är det naturligtvis inte. Vågar du se på din egen undervisning med ett mer granskande öga? Vågar du fundera över vad du verkligen tycker om läxor. Hur det påverkar dig och din undervisning. Hur det påverkar varenda en av dina elever och deras möjligheter för att uppnå kunskapskraven på just sina egna villkor.

Läxor kan absolut vara bra, men alldeles för många är det inte. En läxa är inte bra om "den fungerar för de flesta". En läxa är inte bra om "jag orkar inte ge individuellt stöd". Vi kan inte förklara det genom att skylla på eleverna.
Det är typiskt att de inte lämnar in i tid.
Hen har inte gjort läxan den här veckan heller.
Som vanligt får jag in helt konstiga svar från den här eleven.
Vänd på det. Vad är det som du gör med läxan som inte fungerar för alla? Om det inte fungerar för alla, då är det inte en bra läxa.

Det måste vi våga erkänna. Att varje lärare åtminstone ifrågasätter (och många gånger starkt reviderar eller tar bort) sina egna läxor utan att ta det som ett personligt nederlag (eller tror att det skulle vara ett dylikt för skolan i sin helhet) borde vara en självklarhet, precis som med all undervisning. Det ska inte vara något som ses ner på. Det är ett steg framåt att våga göra det.
För elevernas skull.


Tillägg några timmar senare...

Den här bilden har jag fått låna av  Bjørn Helge Græsli. 

Läs mer