Flippade läxor i Magasin 360

Läxdebatten fortsätter. Jag såg en kommentar i en diskussionstråd på Facebook som handlade om läxor. Där slog en lärare fast att "Vi kan väl alla vara överens om att läxorna är här för att stanna! ..." Jag är inte alls överens om det. Det här blir ett inlägg från mig via Magasin 360 (nummer 4/2012), intervjuad av Annelie Drewsen. Resten av artikeln finns här, med bland annat en intervju med mycket kloka Hanna Stehagen.
Läs gärna hela numret, för det är väldigt intressant.
En länk som är lättare att läsa artikeln på finns här.

Läs mer

Låt inte pendeln svänga tillbaka

Allt fler artiklar dyker upp med kritik mot det flippade klassrummet och i synnerhet Khan Academys sätt att använda sig av videos för att hjälpa eleverna med kunskapsinlärningen. Det är inte så konstigt. Pendeln svänger efter ett tag tillbaka. Det som är populärt ena dagen får utstå kritik nästa.
En artikel som pendlar tillbaka och som jag precis har läst heter "Why Khan Academy Is The Wrong Answer". Artikeln tar upp att bland annat Khan Academy ägnar sig åt är att leverera envägslevererat innehåll ("one-way content delivery") och menar att det är att fokusera på fel problem. Istället ska utbildningssektorn i framtiden investera  i och utveckla verktyg som stöder diskussion och interaktion.

Jag håller med om det sistnämnda. Jag tycker absolut att kollaborativt lärande är den bästa vägen till lärande och ser att de nya interaktiva verktygen som stor potential. Problemet är att jag inte tror att traditionellt tänkande kring digitala verktyg kommer att ge oss ett mer interaktivt arbete mellan elever och elever-lärare.
Traditionell undervisning blir inte kollaborativt automatiskt bara för att läraren står i samma rum som eleverna. Jag vill t.o.m. vara så fräck att jag påstår att samspelet mellan lärare och elev minskar ju högre upp i åldern eleverna kommer. Eleverna förväntas ta in alltmer kunskap genom att sitta och lyssna sig igenom lärarens prat lektion efter lektion. Var ligger interaktiva i det? Argumentet för att det är positivt, som jag har fått höra, är att det är bra att eleverna lär sig eftersom högskolorna fungerar på det här viset, samt att "det är bevisat att eleverna lär sig bäst på det här viset" (för att citera en av mina egna barns lärare). I mitt huvud dyker omedelbart frågan upp ifall högskolorna då arbetar på rätt sätt med sina elever.

Säga vad man vill om Lärarhögskolan (LHS i mitt fall), men när jag gick där fick vi diskutera litteraturen i mycket högre utsträckning än vad jag jag gjorde när jag studerade till min fil kand i Lund innan dess. Kanske var just vår grupp mer diskussionsbenägen, men det gav i alla fall mig väldigt mycket att faktiskt få diskutera kurslitteraturen, istället för att bara memorera den och sedan skaka den ur sig den under en tenta
Visst, eleven kan ställa frågor under en pågående lektion i det traditionella klassrummet, men längre resonemang hinns sällan med. Djuplodande diskussioner är det inte tal om såvida det inte medvetet planerats in i förväg någon gång per termin. En sådan planerad diskussion kan knappast ge samma kunskapsinlärning för en elev som den diskussion som uppstår i det spontana utifrån den förkunskap eleven har tagit till sig tidigare.
"På torsdagen i vecka 47 ska vi diskutera texten på sidan 53-89 i läroboken. Se till att ha med dig frågor tills dess!"
Att lärare känner sig pressade att arbeta på det här sättet kan bero på att läroplanen är fylld med ämnescentralt innehåll som läraren vill hinna med. Varje lärare känner likadant och pressar på i just sitt ämne. Eleven blir den burk som man stoppar allt i och så hoppas man att den burken har plats för all kunskap och att den inte läcker. För att läraren ska hinna med att leverera det innehåll som de vill måste de också bli bättre på att arbeta över ämnesgränserna och kollaborera med varandra. Lärarna måste börja se på lärandet som en pågående process som inte börjar och slutar vid klassrumsdörren. I värsta fall kan det leda till att kunskapsinlärningen gör just det, dvs. slutar när eleverna kommer till klassrumsdörren.

Att flippa klassrummet är visserligen, om man ser väldigt ytligt på det, ett sätt att leverera kunskap envägs till eleverna, men det stannar inte där. För det första är flipparna inte i närheten så tidskrävande för eleven som de föreläsningar som  pågår i de traditionella klassrummen. Om vi genom att flippa klassrummet flyttar ut "föreläsningen" ut ur klassrummet anser jag att man ökar potentialen för att interaktivt lärande ska ske. Läraren kan i den situationen inte luta sig tillbaka på att prata i 40 minuter, utan måste arbeta med laborationer och använda sig av interaktiva samtal under lektionen. (Alternativt låta det vara helt tyst hela lektionen eller tro att eleverna ordnar det där helt på egen hand.) Vill man utöka det flippade klassrummet och göra det mer än mer interaktivt så kan man ha en pågående diskussion via lärplattform eller mail mellan och med eleverna under tiden fram till den lektion som eleverna förbereder sig inför.
Och...
Det flippade klassrummet är inte en ändstation. Det flippade klassrummet är en av stationerna på vägen för att nå en bättre kunskapsskapande situationer och miljöer för eleverna.

Jag tycker att det är positivt att vi utvärderar och reflekterar över det vi håller på med. Det är viktigt att undervisning inte blir slentrian, men det innebär inte att pendeln ska svänga tillbaka hela vägen. Bättre istället att vi lär oss av det vi gör, tar med oss det som är bra och går vidare genom att utveckla ytterligare nya sätt att tänka och agera. En pendelrörelse kommer inte vidare, en pendelrörelse rör sig kring en och samma punkt fram och tillbaka. För att skolutveckling ska kunna ske måste det mönstret brytas. Det är inte motsatta sidor vi ska diskutera utan en rörelse framåt. En rörelse som samlar alltmer kraft av den tidigare energin som vi samlat på oss och som rullar vidare mot nya mål.

Läs mer

Svensk skolpolitik?

Jag har varit lärare i nästan precis 16 år och jag kan inte minnas hur många möten jag har suttit på som går till på ungefär samma sätt som i det här klippet från Yrrol. Kanske är det att ta i lite väl, men jag vill nog ändå säga att jag inte har helt fel. Enligt min mening skildras även svensk skolpolitik i det här klippet.
Så min undran är: Var finns riktningen? Var finns viljan att utvecklas? Var finns viljan att samarbeta och lyssna istället för att enbart höra sig själv yttra sina egna lösryckta förslag? Ibland läggs repliker enbart för att imponera på andra och ibland för att man inte har en aning om vad man egentligen pratar om eller tycker. Och i slutänden, eftersom man inte har kommit fram till något gemensamt eller vettigt, så klämmer man till med något totalt "oväntat", dvs samma traditionella tänk där eleverna är dom som får "straffet".

Är det någon annan än jag som känner igen sig?

Läs mer

Lärare i utveckling

Vi lärare behöver tid, resurser och möjligheter till vidareutbildning för att vi ska kunna undervisa inte bara i dagens, utan också i morgondagens klassrum.

Problemet är att alltför många lärare inte har fått fortbildning för att känna sig förtrogna med att använda de digitala verktyg som behövs. Inte heller har de lärt sig att instruera eleverna i hur och varför man ska använda sådana verktyg i sitt lärande. Många gånger eftersom de själva inte kan se eller förstå syftet.

Allt ovanstående vill jag kämpa för att lärarna ska få del av. Jag vill att lärare ska få allt det som gör att de kan känna sig säkra med att använda IKT i sin undervisning. Jag menar inte bara som lite kuriosa då och då, utan som något som... bara finns där. Naturligt. Något som genomsyrar det dagliga arbetet i skolan.

Vi  lärare behöver inte bli fullfjädrade online-proffs för att använda oss av digitala verktyg i kombination med våra pedagogiska kunskaper. Det som är viktigt är att vi som lärare bekantar oss med de digitala verktyg som finns. Vi behöver lära oss att använda oss av tekniken i våra klassrum tillsammans med våra elever. Vi behöver få kunskap om hur vi pedagogiskt bäst använder oss av allt det som kanske skrämmer oss mest.

Lärare behöver komma till en punkt då de inte bara säger att kunskap och erfarenhet kan vinnas på olika sätt, utan också förstår att ny teknik är en del av det. Lärare ska inte bara se på när andra använder IKT på olika sätt, utan faktiskt också gå vidare till att våga göra det själva och att hitta sin egen väg att arbeta med digitala verktyg. Det är en utveckling som mycket väl går att genomföra tillsammans med eleverna och inte bara som något som ska ges från läraren till eleverna. Vi behöver inte kunna precis allt om digitala verktyg och behärska det bättre än eleverna för att kunna börja använda dem i klassrummet.


Vi vill alla - både lärare, rektorer och skolpolitiker - att eleverna tar till sig nya kunskaper och utvecklar sina kunskapsförmågor genom att bl.a. arbeta enskilt, delta i diskussioner och gruppaktiviteter. Vi vill att de presenterar sina verk framför en (kanske) skrämmande, dömande grupp och att de kan förklara sina ställningstaganden på ett utförligt genomtänkt sätt. Vi vill att de ständigt utvecklar sig och lär sig nytt och vi är beredda att stötta våra elever i den utvecklingen.
Vad kräver vi av oss själva? Och vilka möjligheter ger vi oss själva att faktiskt våga lära oss nytt? Hur hjälper vi varandra att utvecklas? Vilka möjligheter och vilken stöttning ger skolledare och skolpolitiker oss lärare att gå från att stå bredvid och titta på till att faktiskt genomföra en genomtänkt IKT-pedagogisk undervisning?


Vi lärare behöver tid, resurser och möjligheter till vidareutbildning för att vi ska kunna undervisa. Inte bara i dagens, utan också i morgondagens klassrum.

Läs mer

Flippat klassrum - Kritik i fyra punkter

Jag letar konstant efter det som skrivs om det flippade klassrummet. Idag hittade jag en del på Innovationsrådets sida. Förutom att jag tycker att informationen som ges där om det flippade klassrummet är något snäv så var det ändå intressant att läsa. För att vara objektiva (antar jag) så tar de även upp några punkter under rubriken "Kritik mot metoden". (Nej  - det är inte en "metod" det är en modell!) Jag tänkte att jag skulle bemöta just de punkterna. Inte för att de råkar stå på just Innovationsrådets sida, utan för att det är ganska vanlig kritik mot det flippade klassrummet.
Så då kör vi igång:


-Det går inte att ställa frågor direkt under föreläsningen, och interaktion mellan lärare och eleven under själva föreläsningen är omöjlig.

Om eleven får traditionella läxor så har hen inte någon möjlighet till att ställa frågor eller interagera med läraren vid det tillfället. Att eleven har tagit del av en föreläsning tidigare är ingen garanti för att hen förstår innehållet när det är dags att göra läxan. Förhoppningsvis så minns eleven vad som sas under lektionstid (eventuellt med hjälp av anteckningar som måst föras samtidigt som läraren pratat), men det är långt ifrån säkert. Istället tvingas hen kanske lämna in en läxa som rättas som "fel" eftersom eleven inte har förstått. Den feedbacken som eleven sen får i form av röda R i exempelvis matteboken kommer långt senare än just när eleven brottas med att förstå läxan.
Hur är det då med interaktion mellan elev och lärare under en vanlig lektion då läraren föreläser framför klassen? Min erfarenhet är att det är samma elever som ställer frågor varje gång. Det betyder att det är de elever som är mest framåt som ställer frågor under en lektion. Många elever ställer aldrig några frågor. Ofta är det just de eleverna som skulle behöva ställa frågor, men som helt enkelt inte gör det av olika anledningar.
Jag har från början uppmanat mina elever att ställa eventuella frågor om varje flippning via mail. Jag använder kontrollfrågor eller en survey i mina flippar, vilket gör att jag kan se de eventuella problem som eleverna har med flippen snabbt och med möjlighet att inte behöva lägga alltför mycket tid på det som eleverna har förstått. Frågor kommer snabbt in och jag är alltid beredd att svara så snabbt jag kan. Det tar inte särskilt lång tid och ibland väljer jag att dagen efter prata med en elev om det finns det behovet från min eller elevens sida. På så sätt blir det en omedelbar och individuell feedback som jag tror att det är svårt att ge i ett traditionellt klassrum på samma sätt. 
När eleverna sen kommer till skolan så har de förberett sig med en kunskapsbas, vilket gör att ingen egentligen behöver känna sig dum eller utanför. När de verkliga och djupare diskussionerna drar igång mellan eleverna i skolan så kan alla hänga med mycket bättre än de skulle ha gjort annars. Fler elever har något att tillföra diskussionen och fler elever vågar också göra det.


-Metoden kräver att alla elever har tillgång till en internetuppkopplad dator på en lugn plats.

Jag hävdar bestämt att det helt klart underlättar, men inte att det är en nödvändighet, att alla elever har en egen dator på en lugn plats. Det kan givetvis vara olika, men nästan alla mina elever har smarta mobiler som de gärna ser filmerna på. De som inte har det har fått låna föräldrar eller syskons mobiler för ändamålet. Har man en mobil enhet som mobil, ipad eller laptop så går det relativt lätta att hitta en lugn vrå att ta del av flippen. När föräldrar förstår hur det hela fungerar får de också en helt annat sätt att se på datoranvändningen. De underlättar gärna för sina barn att använda datorn för att förbereda sig inför nästa lektion. De lånar också gärna ut sin mailadress ifall eleven inte har en egen. Flipparna kan dessutom bli riktiga familjenöjen som samlar både föräldrar och syskon. Sist men inte minst går det att hjälpa de elever som behöver det genom att de får sitta i skolan vid en dator. Antingen under eller efter lektionstid. Jag hävdar att det går om man bara vill.
(Påpekar envist: En modell - inte metod!)


-Det är egentligen inget nytt med metoden – t.ex. har man alltid läst skönlitteratur utanför lektionen och använt lektionen till diskussion/fördjupning.

Ärligt talat... Hur är det här en kritik av det flippade klassrummet? Har någon använt sig av det här sättet att tänka så är det väl bara bra!?! Nya digitala verktyg har däremot underlättat möjligheterna att flippa klassrummet. Det är viktigt att minnas att det flippade klassrummet inte bara är själva flippen. Framförallt är det en möjlighet att ge tätare och bättre formativ bedömning och större möjligheter till fördjupad kunskapsinlärning i klassrummet. (Och återigen. Nej  - det är inte en "metod" det är en modell!!)


-Studenterna kan bli oroliga av den annorlunda strukturen och den större variationen av lärande aktiviteter

Självklart kan det uppstå oro när man skiftar sitt sätt att tänka och undervisa. Både föräldrar och elever kan känna den här oron. För att inte tala om andra lärare och rektor. Men ska det vara en anledning till att vi hindrar skolutveckling? Är det verkligen bättre att vi använder exakt samma undervisningsmetoder även om vi ser att en ny modell kan underlätta kunskapsinlärningen? För mig känns det ganska dumt. Vi måste alltid vara beredda att kunna stå för och förklara vår pedagogik och undervisning. Kan man göra det med det flippade klassrummet så är det ytterst ovanligt att föräldrar eller elever förblir kritiska. De som tenderar att förbli negativa är de lärare som är mest bekväma med att slippa tänka nytt och som har en vilja att bara fortsätta i gamla banor. Antagligen för att det är minst ansträngande så. För visst innebär nytänkande och den mentala flippen en ansträngning. Frågan är bara om ett sånt tankesätt är det bästa för eleverna.
Sen är det givetvis så att det flippade klassrummet inte passar alla elever. Du måste fortfarande vara beredd att använda alternativa undervisningssätt även om du väljer att inte flippa ditt klassrum. Ett enda sätt att leverera, inhämta eller bearbeta kunskap är ingen framgångsmetod. När du flippar ditt klassrum bör du t.o.m. vara än mer medveten om att använda olika sorters flippar. Men jag tror att om man flippar sitt klassrum vågar man också se på undervisningen på en bredare front eftersom du bjuder in eleverna till deras eget lärande. Och det i sin tur bjuder in läraren till ett fortsatt lärande! Tänk vilken ynnest!

Läs mer

IKT är varje lärares ansvar

‎"...just 12.8 percent of educators say their school’s current information technology infrastructure is equipped to fully adopt a flipped classroom model."


Det här citatet är hämtat från ett blogginlägg med rubriken 6 Hot Trends in Educational Technology och det gäller USA. Hur ser det ut i Sverige? Och kanske mer intressant - vad behövs för att kunna förändra undervisningen för att den ska följa Lgr11? Måste man vänta på en 1:1 satsning innan man börjar flippa sitt klassrum? Låser vi oss fast i bristen på teknik, tekniken i sig eller vågar vi tänka nytt ändå? Är det kanske tom ännu viktigare att göra en mental flipp om man inte har klassrummet fyllt till bredden med digitala verktyg? Visst, ingen kan se in i framtiden, men är det en ursäkt för att sätta oss ner och vänta in densamma utan att göra något annat? 


Jag skulle personligen inget hellre önska att jag fick mycket större tillgång till digital teknik för mina elever. Jag fick från en av dem en fråga för några veckor sen:
"Om du vann 75 miljoner - skulle du köpa varsin ipad till oss då?" 
Jag antar att jag var svag i det ögonblicket, för jag svarade ja utan att tveka. För visst drömmer vi om all denna teknik. Jag önskar att jag kunde ge alla i klassen varsin ipad eller dator. Men jag kan inte trixa med mina läromedelspengar mer än vad jag redan gör (och helst sanningsenligt köper jag en eller annan penna). Det ser inte heller ut som att jag kan övertyga någon att låta mig vinna 75 miljoner på ett bra tag heller.
Men är det här något som jag kan slå mig till ro med?

Jag diskuterar många gånger med lärare som säger att de inte kan göra det ena eller det andra som Lgr11 ålägger oss angående IKT eftersom de inte har de digitala resurserna.
Jag förstår inte det resonemanget.
Om läraren inte vet hur man ska arbeta med IKT så är det kanske en anledning till att hen undviker att arbeta enligt det som läroplanen säger. Är hen rädd för tekniken så kan det vara en annan förklaring. Men att påstå att man måste ha si eller så många datorer får för den enskilde läraren aldrig vara ursäkten för att inte (utifrån de förutsättningar man har) arbeta med IKT. Jag har aldrig haft turen att ha särskilt mycket digital teknik omkring mig, om vi bortser att jag för ett och ett halvt år sen fick en jobbdator (om än en intressant variant). Men ändå envisas jag med att arbeta med den 1:12 satsning jag har och att tänka IKT-pedagogiskt. Har läraren börjat ta sig igenom den mentala flippen så får det nämligen också effekter för undervisningen även i den del som inte är digital. Sättet att pedagogiskt tänka, planera och reflektera med och om sin undervisning förändras i ett mycket större perspektiv när läraren börjat tänka annorlunda angående digital teknik. Nej, jag kan inte visa upp någon forskning på det här utan jag dristar mig till att dra slutsatser från min egen digitala resa och det som jag har sett hos andra lärare.

Förmodligen låter det här som ljuv musik för de ekonomiskt ansvariga i kommuner och på friskolor. Vi behöver inte satsa på teknik, för det där ska lärarna minsann fixa ändå.
Nej så är det inte!
Vi ska fortsätta att tjata om mer och bättre resurser! Den tillgänglighet till digital teknik som ges till våra elever skulle en kommundirektör eller politiker knappast acceptera för sin egen del lika lite som att de skulle vilja ha skolmaten som "dagens rätt" eller behöva kalla nedgångna lokaler för sin arbetsplats. Våra elever har rätt till de bästa förutsättningarna för sin kunskapsinlärning. Allt annat kallar jag för ett misslyckande i någon form. 

Det jag vill säga med det här inlägget är att vi lärare, trots den brist som finns på skolorna när det gäller digital teknik, inte är befriade  från att arbeta med IKT eller att tänka IKT-pedagogiskt. Knappt någon skulle tycka att det är ok att strunta i en kunskapsförmåga i matematik eller att hoppa över något i det centrala innehållet i samhällskunskap. Men om vi ignorerar vad Lgr 11 säger om IKT verkar det vara fullständigt okej att både lärare, rektorer, kommunala tjänstemän och politiker tittar åt ett annat håll.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det vi lärare måste göra är att driva den IKT-pedagogiska diskussionen. Och jag säger vi lärare" eftersom jag inte tror att den kommer att initieras av politiker eller tjänstemän. Jag tror att det är vi lärare som måste driva det här. Det finns några rektorer som driver tanken (ni vet vilka ni är), men långt ifrån tillräckligt många. Lärare måste lita på att vi är tillräckligt professionella för att kunna säga att vi vet vad vi gör. Att vi kan läsa Lgr 11 och undervisa därefter. Om vi lyckas med det så kommer även de som står över oss i skolhierarkin behöva inse att de gör bäst i att följa med ss istället för att motarbeta oss. 

Det jag säger är att vi inte har tid att vänta på en fullskalig digital satsning. (En sådan kommer säkert, men när?!) Det jag säger är att vi lärare har möjligheten och borde ta oss makten att förändra undervisningen så att den lever upp till läroplanen även när det gäller IKT.
Jag vill arbeta IKT-pedagogiskt. Jag vill lära mina elever att använda de digitala verktygen som naturliga inslag på sin väg mot att nå kunskapsförmågorna. Och det oavsett hur små eller önskedrömsstora resurser jag får tillgång till.

Läs mer

The Cage 2012

Några har redan skrivit om The Cage 2012. Jag vet inte om jag kan tillföra så mycket mer om vad vi gjorde där eller förklara mer vad begreppen rhizomatisktlärande  eller connectivism står för. Därför tänker jag istället skriva ner mina tankar om hur det kändes att umgås så intensivt med pedagogiska tankar en hel dag.

Jag hade inte så många tankar innan jag kom dit. Jag tänkte mest att det skulle bli intressant att få diskutera och utbyta tankar med flera andra pedagoger. Det räckte gott för mig.
Väl på plats var vi i stort sett igång oavbrutet från det att vi klev in i buren. Fastän ingen av oss egentligen inte kunde vara helt säkra på vad som skulle hända den dagen så var det ingen som var negativ, ingen som letade fel och ingen som hade problem med att anpassa sig till de uppgifter vi fick - och dessutom utföra dom med effektivitet. Det kan säkert vara så att det berodde på att vi alla var där med ett stort intresse för skolutveckling och helt frivilligt, men min erfarenhet är att det i varje större grupp med pedagoger alltid är någon som drar i handbromsen på något sätt.
På inte alltför många timmar lyckades vi i gruppen tillsammans få fram och pitcha ett antal idéer kring kollegialt lärande som inte bara innehöll större eller mindre mått nytänkande, utan också var fullt möjliga att genomföra. Det fanns många fler idéfrön som vi klottrade ner på post-it lapparna på morgonen, men de allra flesta fick sitta kvar. En del för att de just där och då inte kändes intressanta och andra för att de behövde mer tid att mogna för att passa in i verkligheten utanför buren.

Efter att The Cage nu har landat lite mer i mitt sinne så är det nog just det ovanstående som jag  tycker var så fantastiskt! Idéerna var bra och det ska bli spännande att se vad de leder till, men egentligen är det strukturen runt The Cage som för mig blev mest intressant. För är det inte just det vi borde bli bättre på i skolan? Att släppa prestigen och bara våga ta tag i de idéer som kommer fram på olika sätt och håll. Att tillsammans samla idéer och utveckla tankar. Egentligen utan att alltid lägga någon vikt vid att vi från början måste veta vart det ska ta vägen. Vi behöver våga visa våra tankar och idéer för varandra. Våga misslyckas, låna och spinna vidare på varandras tankar utan att det blir en tävling. Och framför allt: Inte tro att vi måste göra allt på en gång och istället låta en del tankar vila så att vi, eller någon annan, kan ta tag i och utveckla dom lite mer senare. Lite rhizomatiskt sådär...

Läs gärna de bloggar som också har skrivit om The Cage:
Oscar Semb
Simon Ekdahl
Malin Stang

Alla filmer från The Cage 2012

Läs mer