28 oktober 2013

Flippa med enkäter

Det finns många fördelar med att använda en enkät. antingen för sig själv eller inbäddad i en film. Genom enkäter kan eleverna delta interaktivt och det går att få omedelbar feedback. Både som elev och som lärare. Det finns massor av olika frågesorter man kan använda sig av: flervalsfrågor , fritext eller korta svar  för att ta några exempel. Det går att använda både så att du ser vem som svarar och så att eleven förblir anonym. Förutom att enkäten är ett bra verktyg för att ge eleverna självrättande frågor, så får du som lärare en bra överblick över resultaten så att du kan se var fördjupningen bör ligga i klassrummet. Det går att arbeta vidare med diskussion i helklass eller olika grupper allt efter behov. Samtidigt så fungerar enkäten suveränt för att du som lärare ska kunna se var eleverna befinner sig i lärandeprocessen. Du kan då ge en bra formativ feedback på en individuell nivå till alla elever och dessutom få en idé om vad du själv som lärare kanske behöver förbättra till nästa flipp. Alltihop kan du spara och återkomma till när du behöver fundera extra över elevernas arbete, tex. inför skriftlig bedömning och betygsättning.

Jag gillar att göra mina enkäter i Surveymonkey.
En sån enkät kan se ut så här. Svara gärna på enkäten om du vill.

Create your free online surveys with SurveyMonkey , the world's leading questionnaire tool.



Enkäten kan användas som en fristående flippmöjlighet, men det kan också kombineras med något annat för att gör en flipp komplett. Om du använder Camtasia och gillar att arbeta med enkäter så kan du göra den ultimata kombinationen genom att använda enkät-möjligheten i Camtasia. Camtasia kostar en del, men gillar du att redigera film med många möjligheter så kan det hända att du tycker att det är värt pengarna.
Här är en film om hur du kan bädda in enkäter i dina filmer med hjälp av Camtasia.





27 oktober 2013

Vidga ditt (flippade) synsätt

En alldeles för vanlig missuppfattning är att det flippade klassrummet är samma sak som att ge film i läxa. Jag är som en tjatig papegoja. Det jag menar nu är alltså inte att det flippade klassrummet är större än enbart sina filmer (även om det är just det) utan mer att filmer inte är det enda sättet att flippa på. Men det är som om mitt papegojprat inte når fram eftersom det är enklare att vrida upp volymen på den förinställda kanalen som valts istället. Jag har mina teorier om hur den här missuppfattningen med filmerna har uppkommit och varför den fortsätter att frodas, men det är på sätt och vis bäst att inte gå in på det här. Dels för att det ibland är så otroligt känsligt att påstå en sådan sak som att vi inte ska stirra oss blinda på filmerna och dels för att jag helt enkelt inte tycker att det skulle bidra till diskussionen i positiv riktning.

Jag är den som är mest påläst om det flippade klassrummet vad jag vet i Norden. Det innebär att jag kan föra den här diskussionen och vara säker på vad jag säger utan att känna att jag är ute och cyklar. När jag träffade Jonathan Bergmann för några veckor sen så pratade jag med honom bland annat om det här med filmer som det enda medlet att använda sig av modellen det flippade klassrummet. Vi pratade också om läxor som ett fenomen och om det verkligen var en nödvändighet för det flippade klassrummet.
Det känns lite märkligt att känna att man har en så gemensam syn på något trots att man aldrig har träffats förr. Vi var rörande överens om att filmen är ett av flertalet olika medier för att nå ett högre engagemang och lärande hos eleverna. Det flippade klassrummet är inte fast i ett enda tankesätt utan rör sig ständigt fritt med och mot nya tillvägagångssätt. Bergmann och Sams arbetade först med det flippade klassrummet, därefter med Mastery Model och nu mot ett utvidgat sätt att tänka kring lärande med hjälp av flera olika digitala verktyg och med den mentala flippen i fokus. När det gäller flippat och läxor ser varken Bergmann eller jag det som att det ena ger det andra Vi kan båda se att läxor alldeles för ofta inte fungerar på ett bra sätt, vilket gör att man tvivlar på läxor som metod över huvud taget. Därmed vill jag också klargöra att läxor inte är en nödvändighet för det flippade klassrummet. (Och låter det nu som om jag är superkompis med Bergmann så är jag inte det. Jag har bara fått förmånen att prata en del med honom när han var i Sverige.)

Det  centrala kärnan i det flippade klassrummet är den mentala flippen. Sen kan tyckare och tänkare samt medier få tro att filmerna är det som gäller. Visst är det publikfriande att prata om hur man ger eleverna filmer i läxa, vilket jag hört flera göra, men alltför ofta ser jag hur man missar målet pga att man koncentrerar sig på de där filmerna. Dessutom ser man också hur kritiker tar fäste i just filmerna för att försöka vräka omkull den enda modell som, vad jag känner till, kan ta ett större grepp för att kunna ge lärare en bra stöttepelare för att utveckla sin undervisning med hjälp av digitala verktyg. Filmer - fantastiskt, men ack så ytliga i sig själva.

En låg- och mellanstadielärare kan inte flippa alla sina ämnen och behöver arbeta med det flippade klassrummet helt annorlunda än en ämneslärare. Det går inte att flippa hela sin undervisning i de lägre årskurserna. Likväl används filmerna som slagord för modellen. Det kan helt enkelt inte bli lika spektakulärt när du flippar somligt av din undervisning i 13 ämnen som när en ämneslärare flippar allt. Ändå fortsätter många att se på den helflippade undervisningen som ett ideal och tom det enda rätta. Högstadiet och gymnasiet står modell för hur låg- och mellanstadiet ska arbeta trots sina olika förutsättningar. Jag tror i ärlighetens namn att det kan skrämma bra många fler inför ett digitalt arbete än att hjälpa fler lärare över den digitala klyftan om vi gör en sådan parallell rakt av. För syftet är inte att vara spektakulär. Inte ens på högstadiet eller gymnasiet. Syftet är inte att sträva efter en undervisningsform som inte alla kan uppnå. Mitt mål med mitt förespråkande av det flippade klassrummet är alltid att förmedla en möjlighet för alla lärare att kunna påbörja ett nytt sätt att tänka - inte att visa upp mitt eget fantastiska flippade klassrum eller att visa vad man kan göra ifall vi har en dator till varje elev.

När det gäller IKT i skolan verkar det ibland som om WOW-faktorn är mer gångbart än att se större möjligheter. Vill vi arbeta för att fler lärare ska få möjlighet och modet att börja arbeta mer genomtänkt med digitala verktyg så behöver vi absolut visa mer på möjligheterna för den vanliga läraren. Den lärare som inte har en dator till varje elev. Den lärare som fortfarande känner sig osäker på hur man gör för att öppna mailen. (Jo dom finns.) Den lärare som arbetar på en skola med mobilförbud. (De finns också.) Den lärare som visserligen gillar WOW-faktorn, men som inte har en susning om hur det skulle kunna genomföras i den egna undervisningen.
I det läget behöver vi sluta se ner på lärare som inte har kommit lika långt som vi. Vi behöver hjälpa fler som vill komma längre och inte tro oss som så väldigt mycket bättre än andra bara eftersom vi har mer  kunskaper inom ett visst område. En av Jonathan Bergmanns bästa egenskaper: är att han vill ge till så många genom sitt bloggande, sin podcast, medverka vid gratis webinarer och genom att ha skapat en gratis sida för nätverkande lärare som flippar. Det i kombination med hans ödmjukhet är en stor tillgång för så många lärare och det beundrar jag honom för.

Mycket annat digitalt som pågår med hjälp av nytänkare inom skolutveckling kan ingå i det flippade klassrummet. Men för att det ska nå ut till fler behöver vi förstå att alla inte har kommit särskilt långt i sin mentala flipp och att det som är enkelt för någon kan ses som en hindrande barriär av andra. För just dom som står och stampar i hallen behövs ett sammanhang att sätta in det digitala i. Pratar vi flippat klassrum utan att förstå att det inte bara går att använda film så riskerar vi att de fortsätter att stampa. Jag tror inte heller att vi genom att bara prata digitalt, utan att visa på ett sammanhang, får de följdeffekterna som vi vill ha. Möjligtvis så ger det oss som redan befinner oss inne i "det upplysta rummet" ett försprång, vilket gör att vi kan fortsätta vara lite bättre än dom som inte har kommit längre än precis innanför dörren.
Men jag vill inte ha det så.
Genom ett envist bloggande, nätverkande samt genom att moderera forumet Flippa klassrummet på Facebook samt genom att medverka på flipmeets så ger jag en verklighet till mina ord om att vilja sprida till fler. Som lärare få du inte alltid chansen till adekvat fortbildning även om du skulle vilja göra det gratis och på din fritid. Jag vet att jag själv alltid har saknat den möjligheten. En möjlighet som alla bör få även om inte varje elev har en dator eller om den organisation man arbetar i inte stöttar utvecklingsbenägna lärare likaväl som lärare som har en längre väg att gå. Skolutveckling för fler eller bara under vissa förutsättningar och på vissa villkor? Ju fler som vill tänka i ett vidare perspektiv desto snabbare och mer förankrat kan vi få upp den svenska skolans digitala kompetens som helhet till en nivå som är mer acceptabel.
Om det nu verkligen är vad vi vill och om det är något vi kan göra utan att mästra. Om det inte bara är vackra ord vi säger utan egentligt innehåll-



Samtidigt... Är det vettigt att ge så mycket utan att få något tillbaks? Jag menar inte för att förvara allt sitt eget för sig själv i ett litet hörn, utan för att man ska må bra. Jag lånar ut material, bidrar med mina tankar, föreläser mycket (och bland alldeles för billigt för att det egentligen ska gå runt). Det enda jag egentligen begär är ett tack och emellanåt kanske en puff i rätt riktning. Men ju högre upp man kommer i hierarkier desto snålare tycks det vara. Tjänster och gentjänster? Ibland tar folk mer än de ger, fastän de vill verka stå för något annat. För att bevara hierarkier eller för att man är så mån om att bevaka sitt eget revir. På bekostnad av andra. Vad vet jag.
För att bevara min överarbetade själsfrid så drar jag selektivt ner på goodwill ett tag.
Men jag håller kvar min grundprincip om att Dela - inte dölja!


13 oktober 2013

För och emot flippat klassrum

Hittade den här ikväll och kände att den var viktig att lägga in på bloggen.
Det som är riktigt intressant är att flera punkter med kritik mot det flippade klassrummet som tas upp i programmet och bemöts på ett bra sätt av bl.a. Jonathan Bergmann och Brian Bennett. Men det är klart... jag är kanske lite för jävig för att säga något annat.
Läxor, Khan Academy och spariver inom skolan är några av de saker som gås igenom.
I vilket fall - se filmen. Den är riktigt intressant!






Flippat klassrum i SvD

Läxorna måste följas upp 

...och så Björklund som vill ha mer läxor och som inte ser att läxor inte bara kan ges ut utan syfte eller med en bra återkoppling av lärre. Lärarna måste ta tillbaka katedern

12 oktober 2013

Att få träffa Jon Bergmann

Om man är riktigt insyltat i det flippade klassrummet som jag är så har man koll på vem Jonathan Bergmann är. Jag köpte hans och Aaron Sams bok redan innan den kom till Sverige och jag hade möjligheten att lyssna på deras föreläsning på BETT 2013. När jag stod vid BETT arena i London blev jag uppmanad att gå fram och prata med honom. Där och då tyckte jag att det var alldeles för fånigt att göra det. Vad hade jag att säga till honom som ingen annan redan hade sagt? Visst en liten elefant satt tydligen på min axel. Jag var i vilket fall väldigt nöjd med att få ha lyssnat på Bergmann, något som jag inte hade trott varit möjligt. Du vet där är där där man inte är - här är här där man är, för att citera en av Fem myrors välkända sånger. Sverige ligger en bit ifrån USA om man så säger.

Den finns en film om Amelia Earheart där den blivande ensamflygaren vill gå på en tillställning klädd i byxor. Earhearts man, George P Putnam, säger då:

"You'll have to take every appearance seriously! You'll never know what it will lead to."<

Det citatet har så många gånger visat sig vara helt sant. Varje gång jag föreläser, går på en pedagogisk pub eller edcamp så har jag knutit kontakter som lett vidare till andra spännande upplevelser. Jag antar att det i mötet men människor skapas en ännu större vilja att utvecklas och hitta nya vägar.
I den andan höll jag en workshop i Malmö i våras. Jag försöker alltid göra mitt bästa och det är alltid roligt att möta nya människor och tankar. Allt var i stort sätt som vanligt när en av kursdeltagarna i en paus kom fram och erbjöd mig chansen att inte bara få lyssna på Bergmann en gång till, utan också få medverka på en konferens tillsammans med honom och några andra svenska flippare.
Jag behövde inte blinka två gånger för att svara ja.

Den 7 oktober träffade jag Bergmann tillsammans med Carina Näslundh för att göra en intervju för DIU. Den person som jag inte vågat  hälsa på ett halvår tidigare blev nu Jon istället och han svarade på alla frågor som jag ställde i en hel timme. elefanten fick sitta hemma i en garderob och skämmas.
Det som är intressant näs man träffar någon ny person är när man, utan att ens behöva tänk på det, hittar ett naturligt sätt att prata med varandra. Givet har vi det gemensamt att vi ser det flippade klassrummet som ett utmärkt sätt att förhåll sig till lärande och undervisning, men risken finns ändå att det man har filosoferat fram på sin egen lilla kammare inte riktigt stämmer överens med den andres tänkande. Men i det här fallet kände jag att det gjorde det. Alla de tankar som jag har har haft kring det flippade klassrummet landade perfekt i de svar som Jon gav på mina frågor.
Jag tar inte upp så mycket om vad vi pratade om här på bloggen.Numret med intervjun kommer ut den 22 oktober. Missa inte det.

Efter det träffade jag David Andersson, som jag växlat en hel del ord med i cyber men inte riktigt träffat ordentligt, även om vi pratats vid under SETT 2013. Jag träffade också Leif Blomqvist, som jag varken träffat eller pratat med på något sätt tidigare. Det jag kan säga om de här två är att de är otroligt duktiga lärare och jag är väldigt glad att vi fick göra det här tillsammans. Ni var verkligen roligt sällskap och gav många nya insikter i flippandet! Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att träffas igen. Prata via nätet lär vi absolut göra.

Dagen därpå var det dags för konferens. Mälarsalen på Münchenbryggeriet fylldes med folk, varav det visade sig att jag har haft kontakt mer eller mindre ofta med många av de som var där. Flera nya bekantskaper blev det också.

Jag är glad att jag satt ihop den föreläsning som jag brukar hålla innan jag lyssnat till den som Jon höll i tisdags. Det jag kan konstatera är att det jag brukar prata om och det jag skriver på bloggen, har många jag gemensamma beröringspunkter. Jag är också glad att jag hade haft så pass mycket vett att jag hade rensat ut det mesta av de bitarna när jag skulle prata.Det känns lite märkligt att gå upp och prata direkt efter Jon, som trots allt är den han är och som var huvudnumret så att säga.

Det är ändå några saker som jag tar med mig från mötet med Jon lite speciellt. Det är visserligen inga nyheter, men ibland får man en kick och låter välkända ting ta en vända till i hjärkontoret och det kan ge nya perspektiv.
En sak är att det inte finns ett sätt att flippa klassrummet. Varje lärare har sitt sätt att närma sig sina elever och känner också sina egna elever bäst. I stora drag är det därför också bättre att i första hand göra sina egna flippar.
Det behöver inte heller vara filmer. Att istället använda sig av olika digitala verktyg är ett bra sätt närma sig vad just de egna eleverna behöver. Var och en. Om man tror att det flippade klassrummet bara blir till om man använder filmer så har man omedvetet begränsat sig själv och för sina elever. Filmer är det som de flesta känner till och därför förknippar med flippat. Men om något annat digitalt verktyg kan få en lärare att börja tänka annorlunda kring sin undervisning så är det så mycket bättre att börja där den läraren befinner sig istället för att sätta sig själv på en piedestal och titta ner på den lärare som inte når upp till en viss nivå eftersom de inte "gör på rätt sätt". Sen kan  det här med filmer vara hur nytt, spännande och kreativt som helst, men det blir inte mer flippat än en podcast, blogg eller wiki. Och det riktigt spännande sker ändå i klassrummet. Jon uppmanade gång på gång:
"What is the best use of your face-to-face time?"
och det kan se olika ut för olika lärare.
Om du nu använder dig av filmer så var inte så överambitiös att du aldrig blir klar eller inte vågar lägga ut ditt alster. Jon sa:
"Do you want your video to be perfect, or do you want it on Tuesdag?"
Väldigt tänkvärt.
Sen är det siffrorna.
 5-5-5-5
Utmana dig själv. Var tänker du dig att du befinner dig om
5 dagar
5 veckor
5 månader
5 år
Och även om du inte helt och fullt vet det vid första tanken, så utmana dig själv.
Ska du har flippat en lektion om 5 dagar?
Ska du ha lärt dig ett nytt program om 5 veckor?
Ska du ha flippat hela din undervisning om 5 månader?
Ska du ha förändrat hela ditt sätt att se på din undervisning och kanske själv ha egna idéer om nya undervisningssätt om 5 år?
Det är väl värt att tänka på, eller hur?!


Sist, men inte minst... Jag filmade lite under föreläsningen och här ska du få se en bit av det.
Jonathan Bergmann talar om vem som kan flippa klassrummet  och tar dessutom upp den så välbekanta kepsdebatten.
(Ljudet är inte det bästa, men det får vi stå ut med.)



5 oktober 2013

You are the champions

På världslärardagen.

Jag har tänkt på en sak rätt länge... Till och med bloggat om det till viss del.
Det är det här med hur mycket det betyder att ha stöd från kollegor, skolledning och huvudman när man kämpar för att få utveckla sin egen lärarroll i ett litet men större sammanhang. Jag ser fantastiska pedagoger lyftas fram och bli väldigt glad över att det finns forum där man just lyfter fram läraren, undervisningen och lärarens roll i den närhet som man verkar i. Lokal media som lyfter fram lärare i det sitt län eller sin kommun spelar en stor roll och hjälper till att förändra Likaså är forum som Pedagog Stockholm och Pedagog Malmö fantastiska resurser för att aktivt lyfta, visa fram och ge lärare en positiv plattform att verka på. Alla dessa ger lysande exempel på fantastiska kollegor som finns ute i landet. Skollyftet är också en otrolig resurs, om än på en mer övergripande och större nivå. Men forum i det lilla stora finns, som sagt, inte överallt.

Själv har jag egentligen aldrig haft någon sådan stöttning från min närmsta omgivning. Jag har haft en rektor som lät mig hållas (Tack Lilian!), en otroligt stöttande kollega som bitvis nog trott att jag varit galen (Tack Ullis!) samt en kompis på Datateket (Tack Jonas!), men aldrig att det har givits mig en plattform att stödja mig emot i ett lite större perspektiv egentligen. Där har det hela tiden varit
"stopp, nej, vi kan det här bäst själva, varför ska vi lyssna på dig och vi har som policy att inte lyfta lärare som har idéer om skolutveckling".
Kanske inte ordagrant, men ni förstår andemeningen. När man måste gå efter devisen "själv är bästa piga" är det så lätt att tröttna. Jag har tagit mig plats och jag har funnit stöd i det utvidgade kollegiet och det är jag väldigt tacksam för. Men om jag ska vara ärlig så har vägen dit faktiskt varit... väldigt jobbig.
Jag försöker att alltid vara ärlig, även på min blogg, så om jag nu ska göra mig riktigt eländig så kan jag lika gärna få sagt att jag är en ensamstående mamma och likaså ensamstående lärare som kämpar med att få vardag och yrkeslivet att gå ihop. Nej det är ingen kontaktannons, bara ett konstaterande om att driva saker och ting själv, både som mamma och pedagog, tar mer på krafterna än om det finns ett stöd på "hemmaplan". Kombinera de två och båda uppförsbackarna kan kännas ännu längre. Det är en jämförande analys helt enkelt. Jag har i vilket fall många gånger känt mig som byns bödel på medeltiden. Någon som gör skitgörat, men som ingen vill ta i med tång. Helst ska man varken synas eller höras, men så länge man pysslar med det man ska och inte stör någon annan så är det ingen som vare sig bryr sig eller hälsar på.

Så varför skriver jag det här lite gnälliga inlägget? Jo det är för att jag undrar vilka alla ni andra är som finns där ute. Jag är övertygad om att det finns många lärare som inte syns, som inte tillåts synas eller som inte orkar med det som behövs för att orka synas och höras. Jag önskar så innerligt att det fanns fler forum i alla kommuner (och hos andra huvudmän) som kunde hjälpa till att lyfta lärare som vill någonting. Istället handlar det om ren tur var du som lärare arbetar någonstans ifall du får det avstamp och det stöd som du kanske skulle behöva.
Jag trivdes väldigt bra på min förra skola, men jag trivdes inte i kommunen. Det blev avgörande för mig att byta jobb. Jag vill skolutveckla och jag vill inspirera andra. För att orka göra det var jag tvungen att koppla loss mig själv och placera in mig i en flygel av det stora skolhuset där jag egentligen inte störs nämnvärt av vad som pågår i det stora hela. Jag är en del av det. Jag driver min agenda som jag tror på och jag kan göra det på mina egna villkor så att det gynnar mitt eget sätt att se på skolutveckling och där jag kan vara en inspiration för andra utan att gå under själv. Jag tror att jag tänkte att om jag inte kan få det stöd jag behöver i det nuvarande och större sammanhanget, så kan jag lika gärna skapa mitt eget större sammanhang.

Så där sitter jag nu och skapar min egen verklighet. Jag gör det eftersom jag tror på skolan och för att jag vet att jag kan ge diskussionen om skolutveckling något bra. Och jag önskar mig i julklapp redan nu att fler kommuner lyfter sina egna lärare och ger dom bra forum att dela sina tankar i. Det är bättre än att stoppa huvudet i en tunna, fingrarna i öronen och ignorera det faktum att lärarna finns samt att de faktiskt vill någonting mer än bara bocka av kunskapskrav för eleverna.


Till alla er lärare som vill något mer än att bara existera innanför skolväggarna:




1 oktober 2013

Hannibal nummer 2

Den andra bloggelefanten Hannibal delar jag ut till Johan Falk som skriver på bloggen Att bli lärare. Han får badgen först och främst eftersom han är väldigt klok! Dessutom så´tycker jag att det är en suverän tillgång för oss alla andra som har arbetat lite längre i skolan att få Johans nya ögon på vår gemensamma och speciella arbetsplats. Att våga blogga som ny lärare kräver en eloge.

Varsågod Johan - Hannibal är din!