Vidga ditt (flippade) synsätt

En alldeles för vanlig missuppfattning är att det flippade klassrummet är samma sak som att ge film i läxa. Jag är som en tjatig papegoja. Det jag menar nu är alltså inte att det flippade klassrummet är större än enbart sina filmer (även om det är just det) utan mer att filmer inte är det enda sättet att flippa på. Men det är som om mitt papegojprat inte når fram eftersom det är enklare att vrida upp volymen på den förinställda kanalen som valts istället. Jag har mina teorier om hur den här missuppfattningen med filmerna har uppkommit och varför den fortsätter att frodas, men det är på sätt och vis bäst att inte gå in på det här. Dels för att det ibland är så otroligt känsligt att påstå en sådan sak som att vi inte ska stirra oss blinda på filmerna och dels för att jag helt enkelt inte tycker att det skulle bidra till diskussionen i positiv riktning.

Jag är den som är mest påläst om det flippade klassrummet vad jag vet i Norden. Det innebär att jag kan föra den här diskussionen och vara säker på vad jag säger utan att känna att jag är ute och cyklar. När jag träffade Jonathan Bergmann för några veckor sen så pratade jag med honom bland annat om det här med filmer som det enda medlet att använda sig av modellen det flippade klassrummet. Vi pratade också om läxor som ett fenomen och om det verkligen var en nödvändighet för det flippade klassrummet.
Det känns lite märkligt att känna att man har en så gemensam syn på något trots att man aldrig har träffats förr. Vi var rörande överens om att filmen är ett av flertalet olika medier för att nå ett högre engagemang och lärande hos eleverna. Det flippade klassrummet är inte fast i ett enda tankesätt utan rör sig ständigt fritt med och mot nya tillvägagångssätt. Bergmann och Sams arbetade först med det flippade klassrummet, därefter med Mastery Model och nu mot ett utvidgat sätt att tänka kring lärande med hjälp av flera olika digitala verktyg och med den mentala flippen i fokus. När det gäller flippat och läxor ser varken Bergmann eller jag det som att det ena ger det andra Vi kan båda se att läxor alldeles för ofta inte fungerar på ett bra sätt, vilket gör att man tvivlar på läxor som metod över huvud taget. Därmed vill jag också klargöra att läxor inte är en nödvändighet för det flippade klassrummet. (Och låter det nu som om jag är superkompis med Bergmann så är jag inte det. Jag har bara fått förmånen att prata en del med honom när han var i Sverige.)

Det  centrala kärnan i det flippade klassrummet är den mentala flippen. Sen kan tyckare och tänkare samt medier få tro att filmerna är det som gäller. Visst är det publikfriande att prata om hur man ger eleverna filmer i läxa, vilket jag hört flera göra, men alltför ofta ser jag hur man missar målet pga att man koncentrerar sig på de där filmerna. Dessutom ser man också hur kritiker tar fäste i just filmerna för att försöka vräka omkull den enda modell som, vad jag känner till, kan ta ett större grepp för att kunna ge lärare en bra stöttepelare för att utveckla sin undervisning med hjälp av digitala verktyg. Filmer - fantastiskt, men ack så ytliga i sig själva.

En låg- och mellanstadielärare kan inte flippa alla sina ämnen och behöver arbeta med det flippade klassrummet helt annorlunda än en ämneslärare. Det går inte att flippa hela sin undervisning i de lägre årskurserna. Likväl används filmerna som slagord för modellen. Det kan helt enkelt inte bli lika spektakulärt när du flippar somligt av din undervisning i 13 ämnen som när en ämneslärare flippar allt. Ändå fortsätter många att se på den helflippade undervisningen som ett ideal och tom det enda rätta. Högstadiet och gymnasiet står modell för hur låg- och mellanstadiet ska arbeta trots sina olika förutsättningar. Jag tror i ärlighetens namn att det kan skrämma bra många fler inför ett digitalt arbete än att hjälpa fler lärare över den digitala klyftan om vi gör en sådan parallell rakt av. För syftet är inte att vara spektakulär. Inte ens på högstadiet eller gymnasiet. Syftet är inte att sträva efter en undervisningsform som inte alla kan uppnå. Mitt mål med mitt förespråkande av det flippade klassrummet är alltid att förmedla en möjlighet för alla lärare att kunna påbörja ett nytt sätt att tänka - inte att visa upp mitt eget fantastiska flippade klassrum eller att visa vad man kan göra ifall vi har en dator till varje elev.

När det gäller IKT i skolan verkar det ibland som om WOW-faktorn är mer gångbart än att se större möjligheter. Vill vi arbeta för att fler lärare ska få möjlighet och modet att börja arbeta mer genomtänkt med digitala verktyg så behöver vi absolut visa mer på möjligheterna för den vanliga läraren. Den lärare som inte har en dator till varje elev. Den lärare som fortfarande känner sig osäker på hur man gör för att öppna mailen. (Jo dom finns.) Den lärare som arbetar på en skola med mobilförbud. (De finns också.) Den lärare som visserligen gillar WOW-faktorn, men som inte har en susning om hur det skulle kunna genomföras i den egna undervisningen.
I det läget behöver vi sluta se ner på lärare som inte har kommit lika långt som vi. Vi behöver hjälpa fler som vill komma längre och inte tro oss som så väldigt mycket bättre än andra bara eftersom vi har mer  kunskaper inom ett visst område. En av Jonathan Bergmanns bästa egenskaper: är att han vill ge till så många genom sitt bloggande, sin podcast, medverka vid gratis webinarer och genom att ha skapat en gratis sida för nätverkande lärare som flippar. Det i kombination med hans ödmjukhet är en stor tillgång för så många lärare och det beundrar jag honom för.

Mycket annat digitalt som pågår med hjälp av nytänkare inom skolutveckling kan ingå i det flippade klassrummet. Men för att det ska nå ut till fler behöver vi förstå att alla inte har kommit särskilt långt i sin mentala flipp och att det som är enkelt för någon kan ses som en hindrande barriär av andra. För just dom som står och stampar i hallen behövs ett sammanhang att sätta in det digitala i. Pratar vi flippat klassrum utan att förstå att det inte bara går att använda film så riskerar vi att de fortsätter att stampa. Jag tror inte heller att vi genom att bara prata digitalt, utan att visa på ett sammanhang, får de följdeffekterna som vi vill ha. Möjligtvis så ger det oss som redan befinner oss inne i "det upplysta rummet" ett försprång, vilket gör att vi kan fortsätta vara lite bättre än dom som inte har kommit längre än precis innanför dörren.
Men jag vill inte ha det så.
Genom ett envist bloggande, nätverkande samt genom att moderera forumet Flippa klassrummet på Facebook samt genom att medverka på flipmeets så ger jag en verklighet till mina ord om att vilja sprida till fler. Som lärare få du inte alltid chansen till adekvat fortbildning även om du skulle vilja göra det gratis och på din fritid. Jag vet att jag själv alltid har saknat den möjligheten. En möjlighet som alla bör få även om inte varje elev har en dator eller om den organisation man arbetar i inte stöttar utvecklingsbenägna lärare likaväl som lärare som har en längre väg att gå. Skolutveckling för fler eller bara under vissa förutsättningar och på vissa villkor? Ju fler som vill tänka i ett vidare perspektiv desto snabbare och mer förankrat kan vi få upp den svenska skolans digitala kompetens som helhet till en nivå som är mer acceptabel.
Om det nu verkligen är vad vi vill och om det är något vi kan göra utan att mästra. Om det inte bara är vackra ord vi säger utan egentligt innehåll-

Samtidigt... Är det vettigt att ge så mycket utan att få något tillbaks? Jag menar inte för att förvara allt sitt eget för sig själv i ett litet hörn, utan för att man ska må bra. Jag lånar ut material, bidrar med mina tankar, föreläser mycket (och bland alldeles för billigt för att det egentligen ska gå runt). Det enda jag egentligen begär är ett tack och emellanåt kanske en puff i rätt riktning. Men ju högre upp man kommer i hierarkier desto snålare tycks det vara. Tjänster och gentjänster? Ibland tar folk mer än de ger, fastän de vill verka stå för något annat. För att bevara hierarkier eller för att man är så mån om att bevaka sitt eget revir. På bekostnad av andra. Vad vet jag.
För att bevara min överarbetade själsfrid så drar jag selektivt ner på goodwill ett tag.
Men jag håller kvar min grundprincip om att Dela - inte dölja!