28 december 2013

A la frontière

Att stå vid gränsen. På väg in i ett nytt spännande kapitel. Beroende på vilken bakgrundsinformation man har så kan gränsen uppfattas på olika sätt. En enkel fråga kan bli väldigt krånglig och till och med bli omöjlig att svara på om vi inte har all information. Det märkligaste är då att de som är experter på just skolan är också de som verkar får ha minst åsikter, dvs. vi som jobbar där. Jag undrar ibland vilken tidning som blir först med att låta en lärare ha en stående spalt för att kommentera skolfrågor istället för alla dessa "skolexperter"!

Vi talar ofta om nyåret som en gräns. Bokslut ska göras årets händelser ska utredas. I skolan måste vi arbeta mer gränsöverskridande, eftersom läsåret löper tvärs över en den administrativa gränsen. Det som gäller i samhället i övrigt gäller inte för skolan. Samtidigt är just gränsdragningar i skolans värld ett oerhört hett samtalsämne just nu. Jag undrar om det finns många i Sverige som inte vet att PISA gav vår skola underkänt. Ja jag skriver vår, för den berör oss alla. Alla vet, alla vill diskutera, många har den gyllene boken som ska lösa gåtan om de försvunna kunskaperna hos eleverna. Det finns många att skylla på. Gemensamt för de flesta är att skulden inte läggs i det egna boet.

David Eberhard är en av alla tyckare som vet hur våra skolelever ska kunna räta upp resultaten i PISA. Jag antar att han genom sin text vill ta strid för skolan, men hans artikel i Göteborgsposten gör mig bara ledsen. Det är det enkla receptet som tas fram åter igen. Sätt läraren med en pekpinne i katedern så att hen kan peka ut den exakta och enda sanna riktningen åt eleverna. Ger vi inte utrymme till onödigt dravel så kommer PISA-resultaten skjuta i höjden. Alla ska vandra samma väg och om vi ska hinna trycka in så mycket kunskap som möjligt så ger det inte utrymme till någon annan än läraren i klassrummet. För PISA verkar nu för tiden vara det enda som är avgörande för att kunna avläsa skolans kvalité. Oavsett om det rent praktiskt och med hänsyn till verkligheten är det bästa sätet att analysera och utvärdera det våra barn får med sig ut i livet.
Men vägen till en skola som fungerar bättre och med en högre kunskaper hos eleverna handlar inte om att införa fler och fler förbud. Förbjud mobiltelefonerna och du tar bort ett redskap som för många elever är underlättande i undervisningen. Lås klassrumsdörren och du tar bort möjligheten för flexibilitet för de elever som behöver det. De elever som klarar av komma i tid kommer att göra det om du ställer det kravet utan att låsa dörren. Frågan är hur man förbättrar PISA-resultat genom att utestänga elever från undervisningen. Frågan är hur de elever som behöver en viss marginal för sin ankomst ska förbättra PISA-resultat genom att få än mindre undervisning. Fast tanken hos de som ivrar för låsta dörrar kanske är att de inte ska vara med vid mätningarna. Tänker man efter så vore det egentligen det bästa sättet för att förbättra resultaten i skolan. Vi skulle egentligen kunna strunta i att diskutera katederundervisningens vara eller icke vara. Genom att bara satsa på (och sedan mäta) de elever som klarar av att leka skola skulle vi fixa till det här så mycket snabbare. Erkänn att det vore så mycket enklare.

Jag har aldrig haft några protester mot de gränsdragningar som jag har gjort i klassrummet (av vare sig elever eller föräldrar), men samtidigt så respekterar jag också att alla elever inte fungerar på ett och samma sätt. Min första regel är att alltid lyssna på eleverna. Det innebär inte alltid att de får som de vill. Men för mig är det viktigt att de vet att jag lyssnar och att jag ibland också är villig att ändra eller revidera mitt ställningstagande. Det betyder inte att jag tar bort kraven. Det betyder att jag lär känna varje elev och på så sätt kan hjälpa var och en att klara av sitt bästa efter just sina förutsättningar.
Det handlar om att respektera och se varje elev, inte att tro att jag kan undervisa på ett enda sätt.  Vi löser inte problemet genom att sätta upp fler och fler regler. Det går att ställa krav och det går att anpassa undervisningen på ett sätt att alla elever kan hänga med och inte bara de som passar in i under titeln "den oföränderliga och oflexibla skolan".

David Eberhard  gör sken av att vilja ta ställning för lärarna och att hytta med näven åt föräldrarna, men i mina ögon vill Eberhard tillbaka till en undervisning som är både omodern och ojämlik. Nej det är inte lärarnas fel - bara. Receptet blir bara så tokigt om vi tror att vi kan förbättra elevernas kunskaper om vi bara inför kateder- och kadaverdisciplin. Skolans ansvar är att ge alla elever möjligheten att lyckas i en skola som är väl i takt med utvecklingen i det övriga samhället.
Precis så som jag skrev i mitt förra inlägg så är mitt ansvar att börja där jag står.

Jag håller så väldigt mycket med Henrik Arnstad i hans reaktion på Eberhards artikel:

"Föräldrar, politiker och skolbyråkrater måste lyssna till lärarna för en gång skull. De vet vad som måste göras för att höja kvaliteten i skolan."



Och till sist tillbaka till den administrativa kalendergräns som vi står vid nu.
Till er alla som läst Kilskrift under året som gått, till alla som 
jag har träffat i sociala forum eller i verkligheten...
Jag önskar er ett riktigt 


Det mesta av mina bilder lägger jag upp som CC-licensierade. Den här har jag jobbat så mycket med att jag väljer att behålla kopieringsrätten. Tack för att du respekterar det.
© @braneback

10 december 2013

Förlåt det är mitt fel

Hej Jan!

Det börjar bli en vana det här, för jag har faktiskt skrivit till dig förr. Inte för att jag tror att du har läst det, men ändå... Jag förstår fullständigt om du inte hinner läsa alla lärarbloggar, även om jag i mitt inre hoppas att du då och då åtminstone tar dig tid att läsa någon av alla de som finns.

Pisa 2013
Resultaten var inte roliga att läsa, även om jag tycker att man kan diskutera vad Pisa egentligen visar. Jag har inte kommenterat Pisa på min blogg hittills. Det är inte för att jag inte brytt mig. Mer egentligen för att jag har känt mig så nedtryckt. Inte av resultaten (jag vet att det låter hemskt, men fortsätt att läsa) utan snarare av de reaktioner som de redovisade resultaten ledde till. Jag ville nämligen självklart först läsa på lite vad tidningar och bloggare skrev om Pisa. Jag ville framför allt också veta vad du tyckte om resultaten. Jag tror inte att någon blev glad över att se hur Sverige hade halkat ner på listan. Det går som sagt att diskutera vad de där Pisa-reultaten visar, på samma sätt som man kan diskutera vad nationella proven visar, men det är inte det som det här ska handla om.

Jag tycker att man ska hämta in så mycket information som man kan i en fråga innan man uttrycker vad man själv tycker. Det är därför jag läste så mycket artiklar och lyssnade på alla TV-inslag om Pisa. Jag önskar att jag inte hade gjort det. Det var redan trist att se hur vi hade rasat i listan, men det blev inte mycket roligare när jag kände hur både du, media och många andra debattörer la hela skuldbördan i knät på oss lärare. På mig som lärare. Jag får det ansvaret eftersom "alla vet ju hur dålig lärarutbildningen är" och "alla har väl haft en eller flera usla lärare". Och vi vet alla hur mycket bättre en lärarkår kan prestera ifall vi trycker ner dom lite till.
Jag skulle faktiskt kunna säga:
"Men det är så många aktörer i debatten som vill hävda att det är mitt fel så det har varit en pedagogisk uppgift att förklara."
För min vecka har också varit tuff. Jag har en massa betyg som ska sättas på eleverna just nu. Fastän jag arbetar ständigt och jämt med formativ bedömning så räcker ju tydligen inte det. Så istället för att ägna min tid åt ännu bättre lektionsplaneringar så har jag behövt vika väldigt mycket tid till betygen. Fastän det snart är jul och fastän mina barn också har aktiviteter som de vill att jag ska hinna med.

Alla lärare är kanske inte perfekta. Egentligen kan jag inte avgöra det eftersom jag inte har träffat Sveriges alla lärare. De jag har träffat är väldigt engagerade i sitt jobb och sina elever. Men det är klart. Jag har inte sett dom undervisa. Så det hade kunnat vara enkelt för mig att säga att det här inte är mitt fel. Men jag säger förlåt och accepterar att det är mitt fel.
Jag gör mitt absolut bästa i min lilla flygel av skolvärlden. Jag undervisar mina elever, jag bloggar och jag föreläser om det jag tror på. Jag ser till att fortbilda mig själv på min egen bekostnad när det gäller både fritid och pengar. Det är iofs också så lärarlyftet oftast fungerar, så där ligger jag helt i linje med din politik.
När nu resultaten blev som de blev så funderar jag ändå över hur jag kan göra för att arbeta mot ännu bättre resultat. Inte bara för mina egna elever, utan också för andra lärare. Jag tar min del av ansvaret. Jag lägger det här hos mig och funderar över hur jag kan arbeta för att hjälpa till för att förbättra skolresultaten. Jag ska i vilket fall försöka göra mitt allra bästa.
Du däremot är tydligen inte beredd att ta på dig något ansvar alls.
Det ansvar man inte är beredd att äga kan man inte heller förändra.
Lycka till med din bit!

Ps. Jag kan inte låsa min dörr till klassrummet pga. brandföreskrifterna. Är det ok om jag barrikaderar den med ett antal stolar och bord istället? Är det bara elever jag ska hålla utanför, eller är det något eller någon annan jag ska sätta upp hinder mot?
Du kan få ett lästips:
Hurra! Prestationsprinsen kommer för sent varje dag!




#kaosklass

Tillägg 16 /3 2014 
Oredan ökar i klassrummen trots tuffare tag


16 november 2013

Flippa ditt klassrum - 2komma5

I våras blev jag kontaktad av Johan Bäcklund, universitetsadjunkt i utbildningsvetenskap (bäst att få titeln rätt så att Johan inte skäller på mig) på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Han tyckte att att det flippade klassrummet vore ett utmärkt kursinnehåll för deras koncept 2komma5. Jag måste medge att jag var lite tveksam först. Mest berodde det nog på att jag inte riktigt förstod vad Johan pratade om. Att göra flippat till en högskolekurs låg inte inom mina begreppsramar då.
Till slut lyckades vi i alla fall få kontakt på telefon och Johan kunde förklara lite mer ingående samt räta ut mina frågetecken. Jag hade precis avslutat en lång dag med utbildning i flippat klassrum i samarbete med Gothia fortbildning och min hjärna var inte helt trimmad, men på något sätt gick det Johan sa äntligen fram hela vägen.

Min tanke med att blogga, föreläsa och på alla andra sätt diskutera flippat klassrum är att jag vill att det ska kunna nå ut till så många som möjligt. Jag ser så många fördelar med det flippade klassrummet. Fördelar som kan anpassas till varje lärare oavsett var hen befinner sig eller vilken ålder hen arbetar med. Det är en grund att vila mot för att på ett bra sätt kunna arbeta med digitala verktyg i undervisningen. Det är inte alla som gillar modellen. Det är helt okej. Jag menar inte att det här är det enda rätta eller den optimala modellen för alla. Jag menar inte ens att det här är ett färdigt koncept och att vi är framme nu. Jag tror att det här är en station på resan på väg mot. Att vi ska arbeta med digitala verktyg är det inget tvivel om. Men att bara konstatera det hjälper inte alltid. I #skolchatt i torsdags så försökte jag trycka på just det. Det spelar ingen roll om det står i läroplanen eller om vi vrider om armen på lärarna för att tvinga dom in i den digitala världen. Om man inte vet var man ska börja eller hur man ska förhålla sig till det hela så kommer man inte komma längre. Lärare behöver - och har rätt till! - fortbildning för att kunna utvecklas. IKT är inget undantag.

Det är att sätta sig på väldigt höga hästar om jag skulle säga
"Jag kan och det innebär att du också ska kunna!"
Vi har inte samma grundförutsättningar. Jag har sysslat med digitala verktyg i utbildningen sen före Internet gjorde sitt intåg i allas hem. Jag var en av de första lärarna på "Nordens första datorskola för barn". Den hette Futurekids och jag arbetade på två utbildningscenter i Stockholm. Det första på Östermalm och sedan på Swedenborgsgatan på Södermalm. (Lustigt nog precis granne med Björngårdsskolan där jag något år senare skulle göra min slutpraktik.)
Jag minns diskussionen vi hade på Futurekids hur Internet skulle kunna revolutionera lärandet. Redan då 1994.
Futurekids var revolutionerande när det startade. Vi hade besök av TV, tidningar och radio ett antal gånger, men nu finns det inte kvar i Sverige längre. På några enstaka ställen i övriga världen finns det ännu, nu med en annan logga än den jag är van vid. Skolornas sätt att arbeta med digitalt lärande har tagit över den roll som Futurekids hade då.
Så jag har arbetat med digitalt lärande länge. Men alla har inte inte varit med om den resan och alla är inte så intresserade av digitalt lärande på det sätt som jag är. Därför behöver vi möta varje lärare på den nivån där hen befinner sig och inte se ner på våra kollegor. Målet måste vara att få med alla och inte att få någon att känna sig helt borta eller nedtryckt. Där tror jag att det flippade klassrummet kan ge en perfekt ingång.

Så tillbaka till högskolekursen. Det har varit ett slingrigt jobb. Jag är inte den som sitter still utan har jämt och samt flera projekt på gång parallellt. Själv tycker jag att det är optimalt att arbeta så, men det är inte alltid man hittar tider för att samkoordinera ett eller annat. Det är tur att Johan och Josefine Sahlin har haft koll på på saker och ting. I vilket fall var jag nere i Jönköping och filmade i två intensiva dagar på höstlovet. Stackars Markus och Ville som skulle ha koll på mig där, men roligt var det.
Om du vill anmäla dig till kursen så hittar du den här.

Ett kursintro kan jag bjuda på här på bloggen.
Håll till godo.



14 november 2013

Den obligatoriska bilden

Ja det är väl ett måste att lägga ut en sån här bild. Den togs på terassen utanför Mälarsalen på Münchenbryggeriets terass när Jon var här i Sverige och föreläste med Infomentor som värd. Jag hade förmånen att få prata från samma scen strax efter Jons keynote. Nervöst men kul!
Tyvärr tillåter inte upplösningen en större bild, men det syns nog vem som är vem ändå.
Tack för bilden Carina!





13 november 2013

@braneback - The Flip Side med Bergmann

Även om man tycker att man är det kunnigaste som finns inom sitt område och även om engelska inte är något större problem i vanliga fall så känner man sig som en stammande fåne när man får diskuterat flippat med en av sina förebilder och inspirationskällor.

Jag har läst Jons blogg väldigt länge, hängt med på hans webinars och högg hans och Aaron Sams bok direkt från bokdiskarna i USA när den kom ut, eftersom jag inte hade tålamod att vänta tills den nådde Sverige några veckor senare.
Jag lyssnade på Jon och hans kollega Aaron Sams på BETT-mässan. Då tänkte jag att jag hade haft tur som faktiskt fått möjligheten att lyssna på den föreläsningen. Jag var inställd på att "Det var den gången som jag fick lyssna på Jon Bergmann."

Så det var en stor händelse i mitt flippade liv att få träffa Jon ännu en gång och dessutom under de omständigheterna som det nu blev i Sverige. 
Jag fick vara med och intervjua honom för tidningen DIU och det var väldigt givande att få prata med honom "live" eftersom det jag tänker kring det flippade klassrummet föll helt rätt på plats. Det blev på något sätt en pågående dialog under de här två dagarna. Man diskuterar något, tänker en stund och får sen möjlighet att återkomma och diskutera fler tankar som dykt upp i huvudet utifrån föregående samtal. Ibland långa samtal och ibland korta repliker. Även om vi inte har träffats innan så kändes det verkligen som om våra tankar kring det flippade klassrummet och IKT i undervisningen var något vi delade samma syn på. Det är en trygghet som jag kan bära med mig i diskussioner när tolkningen av det flippade klassrummet kommer upp på bordet. 

När jag hade kommit över äventyret med Jon i Sverige så knallade lärarlivet vidare. Tills jag blev kontaktad av Jon via ett DM lite senare på Twitter.
En fråga.
Skulle jag möjligtvis vara intresserad av att berätta om det svenska flippandet i allmänhet, och Facebookgruppen som jag startat i synnerhet, i Jons podcast The Flip Side?
På den frågan kan man bara svara ja. Innan man ångrar sig och tänker - jisses - vad har jag nu lovat?!
Men ett program blev det. Dagen då Jon skulle ringa upp mig blev jag naturligtvis försenad från jobbet. Jag nådde hem genom alla bilköer, kastade mig in genom dörren och tog ingen diskussion med mina barn ifall det skulle passa med halvstekta köttbullar eller inte. Snabbt skulle det gå. Beordrade radiotystnad någon halvtimme framåt och barrikaderade mig i sovrummet med telefonen.

Jag tror inte att du kommer få höra de tio minuter som Jon kämpade med att försöka uttala mitt namn rätt. Av alla människor han skulle intervjua så valde han att få tag i någon med både ett å och ä i namnet. Envist ville han också uttala mitt förnamn på svenska. Om inte annat fick hans ihärdighet med mitt namn ner mig lite på jorden.
Efter det pratade vi på. Han med en klar och tydlig röst utan tvekan och jag som en stammande, mumlande stackars svensk som var nervös ut i tånaglarna. Och då tänkte jag inte ens på att den här podcasten har många tiotusentalet lyssnare över hela världen. 

Jag antar att de klipper ihop mitt stapplande till något meningsfullt. Jag hoppas åtminstone det. Jag klarar nog inte av att lyssna på det på ett tag. Det får jag ta när jag vant mig vid tanken på att programmet är publicerat.
Jag tror att jag vet vad jag sa. Jon hörde vad jag sa. Men du som inte var med den kvällen här hemma hos mig och vet vad jag sa...

Dags för ett nytt avsnitt av The Flip Side med Jonathan Bergmann. Och mig.




2 november 2013

Flippklipp för alla - alla för flippklipp

Ända sedan Jag började arbeta med det flippade klassrummet, för ungefär två år sedan, har jag tänkt mig ett ställe på nätet där man kunde samla alla de flippar som lärare över hela Sverige gör. Ja varför inte som lärare i hela Norden gör!
Det startade som en gryende idé som så småningom med Ylva Pettersson och Sophie Österbergs hjälp kunde kopplas ihop med Wikimedia och bli sidan Flippklipp.

Jag förstod redan från början när jag bollade med idéen att många höll med om att en sån sida vore en bra idé. Med tiden har vi blivit allt fler flippare och har på senare tiden har jag förstått att många, många fler vill ha den här sortens sida. Det finns flera som vill starta en sån sida. Ibland kanske bara för den egna kommunen, endast för ett enda ämne eller för en viss årskurs.
Jag älskar när folk kommer med idéer och inspiration. När idéerna tas från ord till handling så kan det bli crescendon av positiva effekter. Därför kommer det jag kommer att skriva nu bli helt bakvänt. Jag hoppas ändå att du kan förstå min tanke.

Det är bra att vi samlar allt på en sida, men inte på 53 sidor.

Det är inte det att jag vill få allt ljus på mig. Jag har redan en hel del ljus och det är inte det som är baktanken. Det jag istället vill sträva efter är att det inte blir utspritt. Om vi skulle få ett otal antal sidor med flippar så skulle det inte ge samma kraft som om vi kunde enas om en sida.

Jag vet att det kan kännas svårt att ladda upp på Flippklipp.
Jag vet att man kanske inte gärna laddar upp en film ännu en gång om den redan ligger på Youtube.
Jag vet att du kanske bara är intresserad av en sorts filmer ändå. Det må vara historia på gymnasiet eller engelska för årskurs 2 på lågstadiet, men ditt behov kanske oavsett är begränsat.

Men tänk dig en sån oerhörd resurs det skulle kunna vara både för oss lärare och för våra elever om vi kunde samlas på en enda plats. Jag tror att den platsen är på en sida som WIkimedia kan hjälpa till med.
Tanken är att vi ska lösa problemen som finns med Flippklipp just nu. Vi behöver göra sidan enklare och renare. Det ska bli enklare att hitta och att ladda upp film. Jag önskar dessutom att vi kunde lägga in mer än bara filmflippar på sidan. Kanske är det mer som behöver struktureras upp.

Det jag hoppas är att du kan stå ut med att det inte precis fungerar exakt som du kanske vill just nu med sidan. Det kanske inte går att använda sidan för paddor eftersom Wikimedias tanke om fri media till alla stöter på patrull när sidan ska giftas ihop med Apple (och Microsoft för den delen).  Men om vi hjälps åt allihop så kan vi tillsammans skapa ett gratis utrymme att fylla med allt det vi vill för att Sverige, ja Norden ska kunna få en ordentlig prick på flippkartan.

Minns att det är ett utvecklingsprojekt som vi gör tillsammans. Styrkan i att vara flera och att få ihop en stor sida skulle göra att det flippade skulle kunna få ett ännu starkare fäste, bli än mer befäst i den beprövade verkligheten och hjälpa forskare att skapa ännu mer vetenskaplig grund. Därutöver kan vi tillsammans bli en stark kraft i konkurrensen med de som vill tjäna sig en rejäl hacka på det faktum att allt fler vill flippa sitt klassrum. De som kan det här bäst är vi lärare. Du och jag.
Jag hoppas att du är med mig i tankarna om det här. Ifall du har några idéer eller frågor så tveka inte att dela de funderingarna med mig.

Det här är dessutom en utmärkt uppgift för det Digitala Skollyftet.
Vill du vara med och skapa något enormt så häng på!



Läser om Nobelpristagare river katedern samt ”Starta University of Sweden – ett svenskt nätuniversitet” i DN och kopplar självklart ihop tankarna med Flippklipp, #Digiskol och liknande initiativ.
Läs mer om Flippklipp på Omvärldsbloggen.


28 oktober 2013

Flippa med enkäter

Det finns många fördelar med att använda en enkät. antingen för sig själv eller inbäddad i en film. Genom enkäter kan eleverna delta interaktivt och det går att få omedelbar feedback. Både som elev och som lärare. Det finns massor av olika frågesorter man kan använda sig av: flervalsfrågor , fritext eller korta svar  för att ta några exempel. Det går att använda både så att du ser vem som svarar och så att eleven förblir anonym. Förutom att enkäten är ett bra verktyg för att ge eleverna självrättande frågor, så får du som lärare en bra överblick över resultaten så att du kan se var fördjupningen bör ligga i klassrummet. Det går att arbeta vidare med diskussion i helklass eller olika grupper allt efter behov. Samtidigt så fungerar enkäten suveränt för att du som lärare ska kunna se var eleverna befinner sig i lärandeprocessen. Du kan då ge en bra formativ feedback på en individuell nivå till alla elever och dessutom få en idé om vad du själv som lärare kanske behöver förbättra till nästa flipp. Alltihop kan du spara och återkomma till när du behöver fundera extra över elevernas arbete, tex. inför skriftlig bedömning och betygsättning.

Jag gillar att göra mina enkäter i Surveymonkey.
En sån enkät kan se ut så här. Svara gärna på enkäten om du vill.

Create your free online surveys with SurveyMonkey , the world's leading questionnaire tool.



Enkäten kan användas som en fristående flippmöjlighet, men det kan också kombineras med något annat för att gör en flipp komplett. Om du använder Camtasia och gillar att arbeta med enkäter så kan du göra den ultimata kombinationen genom att använda enkät-möjligheten i Camtasia. Camtasia kostar en del, men gillar du att redigera film med många möjligheter så kan det hända att du tycker att det är värt pengarna.
Här är en film om hur du kan bädda in enkäter i dina filmer med hjälp av Camtasia.





27 oktober 2013

Vidga ditt (flippade) synsätt

En alldeles för vanlig missuppfattning är att det flippade klassrummet är samma sak som att ge film i läxa. Jag är som en tjatig papegoja. Det jag menar nu är alltså inte att det flippade klassrummet är större än enbart sina filmer (även om det är just det) utan mer att filmer inte är det enda sättet att flippa på. Men det är som om mitt papegojprat inte når fram eftersom det är enklare att vrida upp volymen på den förinställda kanalen som valts istället. Jag har mina teorier om hur den här missuppfattningen med filmerna har uppkommit och varför den fortsätter att frodas, men det är på sätt och vis bäst att inte gå in på det här. Dels för att det ibland är så otroligt känsligt att påstå en sådan sak som att vi inte ska stirra oss blinda på filmerna och dels för att jag helt enkelt inte tycker att det skulle bidra till diskussionen i positiv riktning.

Jag är den som är mest påläst om det flippade klassrummet vad jag vet i Norden. Det innebär att jag kan föra den här diskussionen och vara säker på vad jag säger utan att känna att jag är ute och cyklar. När jag träffade Jonathan Bergmann för några veckor sen så pratade jag med honom bland annat om det här med filmer som det enda medlet att använda sig av modellen det flippade klassrummet. Vi pratade också om läxor som ett fenomen och om det verkligen var en nödvändighet för det flippade klassrummet.
Det känns lite märkligt att känna att man har en så gemensam syn på något trots att man aldrig har träffats förr. Vi var rörande överens om att filmen är ett av flertalet olika medier för att nå ett högre engagemang och lärande hos eleverna. Det flippade klassrummet är inte fast i ett enda tankesätt utan rör sig ständigt fritt med och mot nya tillvägagångssätt. Bergmann och Sams arbetade först med det flippade klassrummet, därefter med Mastery Model och nu mot ett utvidgat sätt att tänka kring lärande med hjälp av flera olika digitala verktyg och med den mentala flippen i fokus. När det gäller flippat och läxor ser varken Bergmann eller jag det som att det ena ger det andra Vi kan båda se att läxor alldeles för ofta inte fungerar på ett bra sätt, vilket gör att man tvivlar på läxor som metod över huvud taget. Därmed vill jag också klargöra att läxor inte är en nödvändighet för det flippade klassrummet. (Och låter det nu som om jag är superkompis med Bergmann så är jag inte det. Jag har bara fått förmånen att prata en del med honom när han var i Sverige.)

Det  centrala kärnan i det flippade klassrummet är den mentala flippen. Sen kan tyckare och tänkare samt medier få tro att filmerna är det som gäller. Visst är det publikfriande att prata om hur man ger eleverna filmer i läxa, vilket jag hört flera göra, men alltför ofta ser jag hur man missar målet pga att man koncentrerar sig på de där filmerna. Dessutom ser man också hur kritiker tar fäste i just filmerna för att försöka vräka omkull den enda modell som, vad jag känner till, kan ta ett större grepp för att kunna ge lärare en bra stöttepelare för att utveckla sin undervisning med hjälp av digitala verktyg. Filmer - fantastiskt, men ack så ytliga i sig själva.

En låg- och mellanstadielärare kan inte flippa alla sina ämnen och behöver arbeta med det flippade klassrummet helt annorlunda än en ämneslärare. Det går inte att flippa hela sin undervisning i de lägre årskurserna. Likväl används filmerna som slagord för modellen. Det kan helt enkelt inte bli lika spektakulärt när du flippar somligt av din undervisning i 13 ämnen som när en ämneslärare flippar allt. Ändå fortsätter många att se på den helflippade undervisningen som ett ideal och tom det enda rätta. Högstadiet och gymnasiet står modell för hur låg- och mellanstadiet ska arbeta trots sina olika förutsättningar. Jag tror i ärlighetens namn att det kan skrämma bra många fler inför ett digitalt arbete än att hjälpa fler lärare över den digitala klyftan om vi gör en sådan parallell rakt av. För syftet är inte att vara spektakulär. Inte ens på högstadiet eller gymnasiet. Syftet är inte att sträva efter en undervisningsform som inte alla kan uppnå. Mitt mål med mitt förespråkande av det flippade klassrummet är alltid att förmedla en möjlighet för alla lärare att kunna påbörja ett nytt sätt att tänka - inte att visa upp mitt eget fantastiska flippade klassrum eller att visa vad man kan göra ifall vi har en dator till varje elev.

När det gäller IKT i skolan verkar det ibland som om WOW-faktorn är mer gångbart än att se större möjligheter. Vill vi arbeta för att fler lärare ska få möjlighet och modet att börja arbeta mer genomtänkt med digitala verktyg så behöver vi absolut visa mer på möjligheterna för den vanliga läraren. Den lärare som inte har en dator till varje elev. Den lärare som fortfarande känner sig osäker på hur man gör för att öppna mailen. (Jo dom finns.) Den lärare som arbetar på en skola med mobilförbud. (De finns också.) Den lärare som visserligen gillar WOW-faktorn, men som inte har en susning om hur det skulle kunna genomföras i den egna undervisningen.
I det läget behöver vi sluta se ner på lärare som inte har kommit lika långt som vi. Vi behöver hjälpa fler som vill komma längre och inte tro oss som så väldigt mycket bättre än andra bara eftersom vi har mer  kunskaper inom ett visst område. En av Jonathan Bergmanns bästa egenskaper: är att han vill ge till så många genom sitt bloggande, sin podcast, medverka vid gratis webinarer och genom att ha skapat en gratis sida för nätverkande lärare som flippar. Det i kombination med hans ödmjukhet är en stor tillgång för så många lärare och det beundrar jag honom för.

Mycket annat digitalt som pågår med hjälp av nytänkare inom skolutveckling kan ingå i det flippade klassrummet. Men för att det ska nå ut till fler behöver vi förstå att alla inte har kommit särskilt långt i sin mentala flipp och att det som är enkelt för någon kan ses som en hindrande barriär av andra. För just dom som står och stampar i hallen behövs ett sammanhang att sätta in det digitala i. Pratar vi flippat klassrum utan att förstå att det inte bara går att använda film så riskerar vi att de fortsätter att stampa. Jag tror inte heller att vi genom att bara prata digitalt, utan att visa på ett sammanhang, får de följdeffekterna som vi vill ha. Möjligtvis så ger det oss som redan befinner oss inne i "det upplysta rummet" ett försprång, vilket gör att vi kan fortsätta vara lite bättre än dom som inte har kommit längre än precis innanför dörren.
Men jag vill inte ha det så.
Genom ett envist bloggande, nätverkande samt genom att moderera forumet Flippa klassrummet på Facebook samt genom att medverka på flipmeets så ger jag en verklighet till mina ord om att vilja sprida till fler. Som lärare få du inte alltid chansen till adekvat fortbildning även om du skulle vilja göra det gratis och på din fritid. Jag vet att jag själv alltid har saknat den möjligheten. En möjlighet som alla bör få även om inte varje elev har en dator eller om den organisation man arbetar i inte stöttar utvecklingsbenägna lärare likaväl som lärare som har en längre väg att gå. Skolutveckling för fler eller bara under vissa förutsättningar och på vissa villkor? Ju fler som vill tänka i ett vidare perspektiv desto snabbare och mer förankrat kan vi få upp den svenska skolans digitala kompetens som helhet till en nivå som är mer acceptabel.
Om det nu verkligen är vad vi vill och om det är något vi kan göra utan att mästra. Om det inte bara är vackra ord vi säger utan egentligt innehåll-



Samtidigt... Är det vettigt att ge så mycket utan att få något tillbaks? Jag menar inte för att förvara allt sitt eget för sig själv i ett litet hörn, utan för att man ska må bra. Jag lånar ut material, bidrar med mina tankar, föreläser mycket (och bland alldeles för billigt för att det egentligen ska gå runt). Det enda jag egentligen begär är ett tack och emellanåt kanske en puff i rätt riktning. Men ju högre upp man kommer i hierarkier desto snålare tycks det vara. Tjänster och gentjänster? Ibland tar folk mer än de ger, fastän de vill verka stå för något annat. För att bevara hierarkier eller för att man är så mån om att bevaka sitt eget revir. På bekostnad av andra. Vad vet jag.
För att bevara min överarbetade själsfrid så drar jag selektivt ner på goodwill ett tag.
Men jag håller kvar min grundprincip om att Dela - inte dölja!


13 oktober 2013

För och emot flippat klassrum

Hittade den här ikväll och kände att den var viktig att lägga in på bloggen.
Det som är riktigt intressant är att flera punkter med kritik mot det flippade klassrummet som tas upp i programmet och bemöts på ett bra sätt av bl.a. Jonathan Bergmann och Brian Bennett. Men det är klart... jag är kanske lite för jävig för att säga något annat.
Läxor, Khan Academy och spariver inom skolan är några av de saker som gås igenom.
I vilket fall - se filmen. Den är riktigt intressant!






Flippat klassrum i SvD

Läxorna måste följas upp 

...och så Björklund som vill ha mer läxor och som inte ser att läxor inte bara kan ges ut utan syfte eller med en bra återkoppling av lärre. Lärarna måste ta tillbaka katedern

12 oktober 2013

Att få träffa Jon Bergmann

Om man är riktigt insyltat i det flippade klassrummet som jag är så har man koll på vem Jonathan Bergmann är. Jag köpte hans och Aaron Sams bok redan innan den kom till Sverige och jag hade möjligheten att lyssna på deras föreläsning på BETT 2013. När jag stod vid BETT arena i London blev jag uppmanad att gå fram och prata med honom. Där och då tyckte jag att det var alldeles för fånigt att göra det. Vad hade jag att säga till honom som ingen annan redan hade sagt? Visst en liten elefant satt tydligen på min axel. Jag var i vilket fall väldigt nöjd med att få ha lyssnat på Bergmann, något som jag inte hade trott varit möjligt. Du vet där är där där man inte är - här är här där man är, för att citera en av Fem myrors välkända sånger. Sverige ligger en bit ifrån USA om man så säger.

Den finns en film om Amelia Earheart där den blivande ensamflygaren vill gå på en tillställning klädd i byxor. Earhearts man, George P Putnam, säger då:

"You'll have to take every appearance seriously! You'll never know what it will lead to."<

Det citatet har så många gånger visat sig vara helt sant. Varje gång jag föreläser, går på en pedagogisk pub eller edcamp så har jag knutit kontakter som lett vidare till andra spännande upplevelser. Jag antar att det i mötet men människor skapas en ännu större vilja att utvecklas och hitta nya vägar.
I den andan höll jag en workshop i Malmö i våras. Jag försöker alltid göra mitt bästa och det är alltid roligt att möta nya människor och tankar. Allt var i stort sätt som vanligt när en av kursdeltagarna i en paus kom fram och erbjöd mig chansen att inte bara få lyssna på Bergmann en gång till, utan också få medverka på en konferens tillsammans med honom och några andra svenska flippare.
Jag behövde inte blinka två gånger för att svara ja.

Den 7 oktober träffade jag Bergmann tillsammans med Carina Näslundh för att göra en intervju för DIU. Den person som jag inte vågat  hälsa på ett halvår tidigare blev nu Jon istället och han svarade på alla frågor som jag ställde i en hel timme. elefanten fick sitta hemma i en garderob och skämmas.
Det som är intressant näs man träffar någon ny person är när man, utan att ens behöva tänk på det, hittar ett naturligt sätt att prata med varandra. Givet har vi det gemensamt att vi ser det flippade klassrummet som ett utmärkt sätt att förhåll sig till lärande och undervisning, men risken finns ändå att det man har filosoferat fram på sin egen lilla kammare inte riktigt stämmer överens med den andres tänkande. Men i det här fallet kände jag att det gjorde det. Alla de tankar som jag har har haft kring det flippade klassrummet landade perfekt i de svar som Jon gav på mina frågor.
Jag tar inte upp så mycket om vad vi pratade om här på bloggen.Numret med intervjun kommer ut den 22 oktober. Missa inte det.

Efter det träffade jag David Andersson, som jag växlat en hel del ord med i cyber men inte riktigt träffat ordentligt, även om vi pratats vid under SETT 2013. Jag träffade också Leif Blomqvist, som jag varken träffat eller pratat med på något sätt tidigare. Det jag kan säga om de här två är att de är otroligt duktiga lärare och jag är väldigt glad att vi fick göra det här tillsammans. Ni var verkligen roligt sällskap och gav många nya insikter i flippandet! Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att träffas igen. Prata via nätet lär vi absolut göra.

Dagen därpå var det dags för konferens. Mälarsalen på Münchenbryggeriet fylldes med folk, varav det visade sig att jag har haft kontakt mer eller mindre ofta med många av de som var där. Flera nya bekantskaper blev det också.

Jag är glad att jag satt ihop den föreläsning som jag brukar hålla innan jag lyssnat till den som Jon höll i tisdags. Det jag kan konstatera är att det jag brukar prata om och det jag skriver på bloggen, har många jag gemensamma beröringspunkter. Jag är också glad att jag hade haft så pass mycket vett att jag hade rensat ut det mesta av de bitarna när jag skulle prata.Det känns lite märkligt att gå upp och prata direkt efter Jon, som trots allt är den han är och som var huvudnumret så att säga.

Det är ändå några saker som jag tar med mig från mötet med Jon lite speciellt. Det är visserligen inga nyheter, men ibland får man en kick och låter välkända ting ta en vända till i hjärkontoret och det kan ge nya perspektiv.
En sak är att det inte finns ett sätt att flippa klassrummet. Varje lärare har sitt sätt att närma sig sina elever och känner också sina egna elever bäst. I stora drag är det därför också bättre att i första hand göra sina egna flippar.
Det behöver inte heller vara filmer. Att istället använda sig av olika digitala verktyg är ett bra sätt närma sig vad just de egna eleverna behöver. Var och en. Om man tror att det flippade klassrummet bara blir till om man använder filmer så har man omedvetet begränsat sig själv och för sina elever. Filmer är det som de flesta känner till och därför förknippar med flippat. Men om något annat digitalt verktyg kan få en lärare att börja tänka annorlunda kring sin undervisning så är det så mycket bättre att börja där den läraren befinner sig istället för att sätta sig själv på en piedestal och titta ner på den lärare som inte når upp till en viss nivå eftersom de inte "gör på rätt sätt". Sen kan  det här med filmer vara hur nytt, spännande och kreativt som helst, men det blir inte mer flippat än en podcast, blogg eller wiki. Och det riktigt spännande sker ändå i klassrummet. Jon uppmanade gång på gång:
"What is the best use of your face-to-face time?"
och det kan se olika ut för olika lärare.
Om du nu använder dig av filmer så var inte så överambitiös att du aldrig blir klar eller inte vågar lägga ut ditt alster. Jon sa:
"Do you want your video to be perfect, or do you want it on Tuesdag?"
Väldigt tänkvärt.
Sen är det siffrorna.
 5-5-5-5
Utmana dig själv. Var tänker du dig att du befinner dig om
5 dagar
5 veckor
5 månader
5 år
Och även om du inte helt och fullt vet det vid första tanken, så utmana dig själv.
Ska du har flippat en lektion om 5 dagar?
Ska du ha lärt dig ett nytt program om 5 veckor?
Ska du ha flippat hela din undervisning om 5 månader?
Ska du ha förändrat hela ditt sätt att se på din undervisning och kanske själv ha egna idéer om nya undervisningssätt om 5 år?
Det är väl värt att tänka på, eller hur?!


Sist, men inte minst... Jag filmade lite under föreläsningen och här ska du få se en bit av det.
Jonathan Bergmann talar om vem som kan flippa klassrummet  och tar dessutom upp den så välbekanta kepsdebatten.
(Ljudet är inte det bästa, men det får vi stå ut med.)



5 oktober 2013

You are the champions

På världslärardagen.

Jag har tänkt på en sak rätt länge... Till och med bloggat om det till viss del.
Det är det här med hur mycket det betyder att ha stöd från kollegor, skolledning och huvudman när man kämpar för att få utveckla sin egen lärarroll i ett litet men större sammanhang. Jag ser fantastiska pedagoger lyftas fram och bli väldigt glad över att det finns forum där man just lyfter fram läraren, undervisningen och lärarens roll i den närhet som man verkar i. Lokal media som lyfter fram lärare i det sitt län eller sin kommun spelar en stor roll och hjälper till att förändra Likaså är forum som Pedagog Stockholm och Pedagog Malmö fantastiska resurser för att aktivt lyfta, visa fram och ge lärare en positiv plattform att verka på. Alla dessa ger lysande exempel på fantastiska kollegor som finns ute i landet. Skollyftet är också en otrolig resurs, om än på en mer övergripande och större nivå. Men forum i det lilla stora finns, som sagt, inte överallt.

Själv har jag egentligen aldrig haft någon sådan stöttning från min närmsta omgivning. Jag har haft en rektor som lät mig hållas (Tack Lilian!), en otroligt stöttande kollega som bitvis nog trott att jag varit galen (Tack Ullis!) samt en kompis på Datateket (Tack Jonas!), men aldrig att det har givits mig en plattform att stödja mig emot i ett lite större perspektiv egentligen. Där har det hela tiden varit
"stopp, nej, vi kan det här bäst själva, varför ska vi lyssna på dig och vi har som policy att inte lyfta lärare som har idéer om skolutveckling".
Kanske inte ordagrant, men ni förstår andemeningen. När man måste gå efter devisen "själv är bästa piga" är det så lätt att tröttna. Jag har tagit mig plats och jag har funnit stöd i det utvidgade kollegiet och det är jag väldigt tacksam för. Men om jag ska vara ärlig så har vägen dit faktiskt varit... väldigt jobbig.
Jag försöker att alltid vara ärlig, även på min blogg, så om jag nu ska göra mig riktigt eländig så kan jag lika gärna få sagt att jag är en ensamstående mamma och likaså ensamstående lärare som kämpar med att få vardag och yrkeslivet att gå ihop. Nej det är ingen kontaktannons, bara ett konstaterande om att driva saker och ting själv, både som mamma och pedagog, tar mer på krafterna än om det finns ett stöd på "hemmaplan". Kombinera de två och båda uppförsbackarna kan kännas ännu längre. Det är en jämförande analys helt enkelt. Jag har i vilket fall många gånger känt mig som byns bödel på medeltiden. Någon som gör skitgörat, men som ingen vill ta i med tång. Helst ska man varken synas eller höras, men så länge man pysslar med det man ska och inte stör någon annan så är det ingen som vare sig bryr sig eller hälsar på.

Så varför skriver jag det här lite gnälliga inlägget? Jo det är för att jag undrar vilka alla ni andra är som finns där ute. Jag är övertygad om att det finns många lärare som inte syns, som inte tillåts synas eller som inte orkar med det som behövs för att orka synas och höras. Jag önskar så innerligt att det fanns fler forum i alla kommuner (och hos andra huvudmän) som kunde hjälpa till att lyfta lärare som vill någonting. Istället handlar det om ren tur var du som lärare arbetar någonstans ifall du får det avstamp och det stöd som du kanske skulle behöva.
Jag trivdes väldigt bra på min förra skola, men jag trivdes inte i kommunen. Det blev avgörande för mig att byta jobb. Jag vill skolutveckla och jag vill inspirera andra. För att orka göra det var jag tvungen att koppla loss mig själv och placera in mig i en flygel av det stora skolhuset där jag egentligen inte störs nämnvärt av vad som pågår i det stora hela. Jag är en del av det. Jag driver min agenda som jag tror på och jag kan göra det på mina egna villkor så att det gynnar mitt eget sätt att se på skolutveckling och där jag kan vara en inspiration för andra utan att gå under själv. Jag tror att jag tänkte att om jag inte kan få det stöd jag behöver i det nuvarande och större sammanhanget, så kan jag lika gärna skapa mitt eget större sammanhang.

Så där sitter jag nu och skapar min egen verklighet. Jag gör det eftersom jag tror på skolan och för att jag vet att jag kan ge diskussionen om skolutveckling något bra. Och jag önskar mig i julklapp redan nu att fler kommuner lyfter sina egna lärare och ger dom bra forum att dela sina tankar i. Det är bättre än att stoppa huvudet i en tunna, fingrarna i öronen och ignorera det faktum att lärarna finns samt att de faktiskt vill någonting mer än bara bocka av kunskapskrav för eleverna.


Till alla er lärare som vill något mer än att bara existera innanför skolväggarna:




1 oktober 2013

Hannibal nummer 2

Den andra bloggelefanten Hannibal delar jag ut till Johan Falk som skriver på bloggen Att bli lärare. Han får badgen först och främst eftersom han är väldigt klok! Dessutom så´tycker jag att det är en suverän tillgång för oss alla andra som har arbetat lite längre i skolan att få Johans nya ögon på vår gemensamma och speciella arbetsplats. Att våga blogga som ny lärare kräver en eloge.

Varsågod Johan - Hannibal är din!




28 september 2013

Tankar från ett departement

Med lite artistisk frihet... Hade jag skrivit in namn i inlägget så hade det absolut gett mer slagkraft, men jag vill inte peka ut någon specifik politiker Men känn dig fri att byta ut titlar mot valfritt namn om det känns bra. Varje likhet med någon sorts motsvarande verklighet är annars en ren slump.

.....


När jag anlände till jobbet i morse så lyste ljuset i mötesrummet på departementet ut i en liten bit av korridoren utanför eftersom dörren är skev och inte går att stänga. Det var tur eftersom lysrören är sönder i den långa och tråkiga korridoren. Jag vill helst inte snubbla på något skräp som ligger kvar efter det att städarna var här igår kväll. Nu kunde jag se vart jag skulle gå i alla fall. När jag sakta närmade mig hörde jag rösterna allt starkare genom dörröppningen. Jag kikade försiktigt in och gjorde ett försök att smita in trots att mötet pågått i hela två minuter redan.
För sent insåg jag att statsrådet har ögon i nacken. Det är en egenskap hon är väldigt stolt över, men det är inte särskilt vackert. Tur att håret skymmer så att man inte ser de där ögonen när hon skriver på tavlan. När hon fick syn på mig svängde hon runt och skällde ut mig innan jag har hunnit förklara att det varit en olycka på Essingeleden och att jag stod still med bilen i 30 minuter vid Brommaplan. Jag vet att jag var sen och jag vet att det inte är ok, men att bli utskälld på det där viset inför alla andra mötesdeltagare är inte så kul. Dom kommer säkert att berätta det för alla sina kompisar i utskotten sen.

- Har jag inte sagt att ni måste komma i tid? Är man 46 år borde det inte vara något problem! Hur ska det gå sen på pensionärshemmet om du skulle missa arbetsterapin?! Sätt dig!

Bäst är att inget säga. Det känns inte som det jag säger är särskilt viktigt ändå. Jag bad istället om ursäkt och satte mig ner på min plats. Typiskt. Den här dagen började bra.

Framme vid whiteboarden skrev statsrådet upp långa haranger som inte tycks ha något samband med det mötet handlar om. Samtidigt mal hon på som om något tycks vara viktigt ändå. Eftersom jag inte riktigt fattade vad hon pratade om vid förra mötet och jag inte vågade fråga så blir den här genomgången ännu mer förvirrande. I förra veckan frågade statssekreteraren ifall statsrådet kunde förklara lite bättre. Han fick till svar att vi borde lyssna och anteckna bättre. Så jag drömmer mig bort istället för att försöka förstå
.
Det var mycket som vi måste hinna med det här budgetåret. Det finns en hel bok full med viktiga saker att diskutera och allt måste gås igenom i en rasande fart. Därför hinner inte statsrådet svara på frågor. Om vi inte hinner allt så blir det inte lätt att bedöma mina resultat vid nästa medarbetarsamtal. Och det kan man ju förstå. Att vi betygssätt är viktigt. Annars kan vi inte få pension och ett bra generaldirektörsjobb när vi pensioneras från riksdagsarbetet i 50-årsåldern.

Nåja idag ska vi förhoppningsvis få köttbullar och makaroner i regeringskansliets matsal. Då får vi hoppas att ketchupen har levererats i tid den här gången. Eftersom det bara finns en rätt att välja på i regeringskansliets matsal så är det skönt att veta att det är något ganska gott att äta för en gångs skull. Vattniga köttgrytor som mest består av sönderkokta grönsaker är inte min favoriträtt hur många gånger i veckan vi än får äta det. Jag brukar ta mat och sen slänga den. Tar man inte mat får man nämligen ingen macka efteråt. Att jag inte blir riktigt mätt på åtta köttbullar är en annan sak. De rivna morötterna och den vissna salladen smakar inte på samma sätt när det alltd består av samma sak och är skuret på samma sätt dag efter dag.
När vi går till matsalen så ska jag passa på att gå på toaletten. Det får vi göra på arbetstid om vi ber om lov först, men jag brukar försöka undvika det. Toaletterna i Rosenbad inte är särskilt fräscha nämligen. Både tvålen och pappershanddukarna kan vara slut och det luktar ganska illa. Bättre att vänta tills jag kommer hem till min övernattningslägenhet.

Ibland undrar jag varför vi sitter på alla de här mötena på våra hårda trästolar. Jag förstår inte syftet med det helt enkelt. Det är inte bara vårt statsråd som har svårt att förklara det. Många jag har pratat med här i huset har statsråd som inte hinner eller kan förklara så att de förstår. Men vad spelar det för roll? Jag sitter här och ser intresserad ut och det verkar räcka. Under tiden brukar jag studera den nya färgen på väggarna som vaktmästaren målat över för att dölja de värsta fuktfläckarna efter vattenskadan i taket i fjol. Det fanns inte tillräckligt med pengar att byta hela taket, så vi brukar alltid sitta och hoppas att det inte hela taket rasar in över oss varje gång det regnar. Min departementskompis Kalle säger att de har tagit bort ännu mer pengar från vår budget nu, så antagligen kan jag inte få köpa ett nytt hålslag som jag hade tänkt heller. Statsrådet säger att vi får låna av varandra så länge. Det är därför det sticker ut papper ur pärmarna lite här och var eftersom pinnen för att mäta ut A4-papper är avbruten på det enda hålslag vi delar på fyra departement. Det blir lite svårt att mäta ut hålen rätt då.

Till nästa möte har statsrådet lovat att vi ska få arbeta med datorerna. Men det är aldrig riktigt säkert att vi hinner eftersom det tar en evighet att logga in på det interna nätet här i regeringskansliet. Ibland har vi precis fått igång de stora klossarna... och då är det dags att logga ut igen. Sen tar det ju tid att hämta datorvagnarna och köra dom till mötesrummet också. Fast det gäller att ha tur. Ibland vill flera departement arbeta med datorerna samtidigt. Då gäller det att vara först med att boka datorvagnarna. Skulle jag komma på en fiffig idé till en proposition så måste jag hålla kvar det i minnet eller klottra ner det på ett papper så att jag inte glömmer bort det. En gång prövade jag att anteckna det i min mobil, men det skulle jag inte ha gjort. Det resulterade bara i att vi ännu en gång fick lyssna på skolans regelr om att alla mobiler måste läggas i en låda i statsrådets skåp varje morgon. Jag hade tänkt att det var bäst att låtsas att jag inte hade någon mobil med mig, eftersom jag var rädd att glömma kvar den på jobbet när jag gick hem. Och så glömde jag bort mig och tog fram den för att arbeta med den. Så dumt tänkt!

När vi inte kan arbeta med datorerna, för att dom är upptagna eller inte fungerar, så brukar vi få använda gamla pärmar att hämta information ur. Ett rum på departementet är fullt med pärmar från flera årtionden tillbaka. Det går det också. Jag brukar tänka att det nog ändå inte har förändrats så mycket ute i världen sen 1997. Jag menar en utredning är alltid en utredning. Att göra en ny skulle bara kosta pengar. Byter man ut ett ord här och var märker ingen att det är ett gammalt förslag. Slår man in pärmarna i något fint papper så tänker man inte så mycket på att pärmen är sliten.

Vi ska snart börja träna på att skriva valtal. Vi har fått veta att vi absolut inte får hämta statistik eller annan fakta till talet utanför mötesrummet på något sätt. Självklart ska vi skriva för hand. Annars skulle vi bara skriva av något annat valtal säger statsrådet. Inte för att någon brukar märka skillnaden. Alla tal blir förvillande lika på alla departement oavsett vilket huvudområde vi har. Som du kanske förstår så är anledningen till att vi inte får skriva våra valtal med hjälp av en dator egentligen inte att datorerna inte räcker till oss alla på regeringskansliet, utan det är mest för att vi inte ska fuska och ta reda på information av andra. Vi ska kunna allt utantill så att vi kan skriva våra valtal eller propositioner helt efter eget huvud utan att faktakolla.

Tack och lov i alla fall att lönen höjs med minst 2,5 % varje år även om jag inte fått bra betyg. Det är bra med demokrati, för då kan vi ju bestämma det själva.
Nej nu ska jag ner till källaren och se om jag hittar min kavaj som jag glömde när vi spelade innebandy i plenisalen mot oppositionspartierna.
Vi ses under valrörelsen nästa år. Jag ska ta mig en funderare på om skolan behöver så mycket mer pengar eller professionell frihet. De verkar ha det så bra ändå.





21 september 2013

Antielefant Jante intar bloggvärlden

Jag har enda sen min egen blogg tog fart funderat över det här med pedagogiska bloggar. Jag läser många bloggar och jag försöker kommentera bloggar mer. Framför allt så försöker jag uppmuntra lärare i skolan att blogga mer.Någonstans så hör det ihop med Antielefant Jante.

Att våga börja blogga pedagogiskt är inte alltid det lättaste. Dels vill man att det man skriver ska intressera andra pedagoger, eller möjligtvis inspirera. Framför allt så vill man inte framstå som en komplett idiot. Jag tror att det där mest är ett hjärnspöke. Vi lärare i skola och förskola sitter inne med en otrolig mängd kunskap och jag tror att det är bra att blogga om det av flera skäl.
Det öppnar upp till de egna pedagogiska tankarna, det öppnar nya världar till andra lärares tankar och det visar att lärare är är en kraft att räkna med.

Webbstjärnan och Moobis är två suveräna initiativ som fått många lärare att börja blogga med sina klasser. Snart kommer det att vara lättare att räkna klasser som inte bloggar än klasser som gör det. Tittar du på och läser igenom klassbloggarna så upptäcker du snart att de kan se ut på många olika sätt. Bloggen formas efter klassens och lärarens behov. Med Webbstjärnan har man möjlighet att vinna pengar till klassen, vilket lockar många. Jag tror ändå att många också bloggar för att man ser fördelarna med bloggandet. Här är en film om det. Visserligen på engelska, men barnen är härliga och fördelarna med klassblogg kommer verkligen fram.




Men hur är då med lärarnas bloggande? Det dyker upp allt fler, men många är tveksamma till att starta en pedagogisk blogg av olika anledningar. Många tror inte att de har något att säga. Jag tror att ju mer du tänker på det desto osäkrare kommer du på att du verkligen har något att säga. När jag ska skriva något på bloggen så undrar jag ofta om det verkligen kommer att intressera någon. Jag har valt att inte fastna i den tanken. Om inte annat så vet jag att mitt bloggande ger mig själv något. Det utvecklar min tankar kring pedagogik och lärande på flera sätt och bara det är en tillräcklig anledning att fortsätta skriva mina inlägg. Det är inte fel att veta att många uppskattar mitt bloggande, men om du skriver enbart för att få följare eller uppnå någon sorts hävd inför andra så lyser det förmodligen igenom i texten. Som en följd blir kanske inte bloggen så intressant för andra, vilket i det fallet var meningen.Jag tror att bloggar där lärare "slänger ut sina tankar, ja helt enkelt det som rör sig i huvudet, har bra mycket större chans att nå andra än en blogg som medvetet tävlar för att bli en populär blogg för sakens skull.
Med det sagt så vill jag att om du inte redan bloggar pedagogiskt sätter igång så snart du slutat läsa det här inlägget. Ägna det inte så många tankar utansläng ut elefanten Jante och sätt igång.

Jag kan inte starta en tävling för pedagogiska bloggar som ger ut pengar. (Kanske någon borde göra det.) Det jag kan göra är att bättre uppmärksamma andra lärares bloggar på ett mer tydligt sätt. Jag har alltså skapat en liten badge som jag tänker dela ut till bloggare som vågar dela med sig av sina tankar.
Den första som jag tänker ge en badge till är Lotta Malm Nilsson. Lottas blogg heter IKT i undervisning och är riktigt bra. Vi fick tjata lite på henne, men nu finns bloggen sen ett tag tillbaka att läsa för alla. Gå in och läs du också.

Så här ser Lottas Badge ut:



På badgen står det blogito ergo sum praeceptor, vilket med min hemmasnickrade latinkunskap betyder "Jag bloggar, alltså är jag lärare". Egentligen borde det kanske heta praeceptEor. Ett borttaget E får symbolisera att elefanten egentligen är utkastad.
Och allt det jag har skrivit - det gäller rektorer och alla andra inom skolan också.


Efterord - Elefanten i badgen är nu döpt till Hannibal. Han behöver gå över några berg, ibland lika höga som alperna, men sen är han redo att inta den pedagogiska  bloggvärlden.


19 september 2013

Läxor - detta eviga tjat om läxor

Funderar på läxor... igen.

På min dotters skola fick vi föräldrar förtroendet att diskutera läxor på senaste föräldramötet. Jag sa som jag tyckte, dvs att läxor alldeles för ofta inte är särskilt genomtänkta och att det sätt som läxor oftast ges Diskussionen stegrades ganska snabbt till något som jag inte alls hade trott. Jag överdriver inte när jag säger att jag verkligen hörde irritationen och ilskan i deras röster. Inte blev det bättre av att jag försökte hålla ett normalt diskussionsläge och flikade in att vi måste lita på att våra barns lärare ändå borde ha koll på vad som var bäst för våra barn när det gällde skolarbetet. Hon är ju trots allt den som är expert. Ville hon nu ge individuella läxor så hade hon säkert fog för det. Men nej. Har man bestämt sig för att läxan är något nödvändigt och det absolut bästa med skolan(?) så var det tydligen inte möjligt att vända. Så tråkigt att det inte gick att prata om. Roligt att det ändå fanns några som tog till sig det jag sa.

Jag tänker att det blir fler och fler läxor ju äldre eleverna blir och att en vanlig ursäkt för att ha läxor åk 1-5 är att det blir så mycket läxor senare. Jag förstår inte det resonemanget. Ska jag ge läxor för att eleverna senare ska få läxor? Det känns för mig så märkligt. Vill inte varje lärare att en läxa ska ha ett ordentligt förankrat syfte med koppling till Läroplanen? Handen på hjärtat. Känns det verkligen som om varje läxa som du som lärare har gett ut eller som ditt barn (eller du själv) har fått är riktigt meningsfull? Jag kan erkänna att jag inte alla gånger gett de mest välgenomtänkta läxor. Det var mest något som skulle ut för att... för att det var så. Jag vet att väldigt många lärare känner på samma sätt som jag har gjort när de varje vecka nära på ska uppfinna hjulet och samtidigt slå knut på sig själv när de ska hitta på en bra läxa. En läxa som det sedan ska tjatas om, samlas in och ges feedback på. Alla lärare skulle inte erkänna det öppet, men jag vet att många har det här liggande som ett ok över sig varje vecka. Är det inte bättre att lägga den tiden på planering av ännu bättre lektioner?! Och om nu läraren kan se kopplingen till Läroplanen och syftet med att göra det just hemma som en läxa är det då verkligen säkert att eleven gör det?

På högstadiet ges det läxor. Många läxor. Jag har pratat med fler högstadie- och gymnasielärare som är positiva till läxor än för de lägre årskurserna. Det med lite olika argument. Ett vanligt argument är att de inte hinner med kurserna annars. Om lärare på högstadiet och gymnasiet anser att de inte hinner med hela kursen om de inte ger läxa - är det okej i det läget att lägga över ansvaret på kursinnehållet på eleverna? Man borde skära ner på kursinnehållet eller arbeta mer med ämnesövergripande undervisning istället? 

När jag började arbeta på min nya skola nu i höst så krympte mitt ämnesansvar drastiskt. Jag undervisar nu bara i sex ämnen: svenska, bild och SO. Förut undervisade jag i 11. Det innebär att jag har skurit ner antalet ämnen till ungefär hälften.Jag har bra mycket färre kunskapskrav att balansera. Ämnen som dessutom är ganska väsensskilda i sina upplägg. På toppen av tårtan så behöver jag bara kolla av en enda (meningsfull) läxa i veckan per klass och (som sagt) inom samma ämne. Jag kan lova att det ger en radikal förändring hur jag som lärare tänker kring bland annat planering och läxor. Plötsligt har jag sett en ganska avgörande skillnad i att vara klasslärare och ämneslärare väldigt tydligt. 
Snälla alla ämneslärare hoppa inte på mig för hårt nu. Jag menar absolut inte att det är "lätt som en plätt" att endast undervisa i ett eller två ämnen. (Vi är inne i ämnet läxor nu och vi fortsätter att hålla oss till det.) Det jag menar är att varje lärare naturligtvis brinner för sitt eget ämnesområde. Varje lärare ser den absolut nyttan med att eleverna får läxa i just deras ämne. Varje lärare ger läxa kanske för att det förväntas av dom. Kollegorna, rektor, föräldrarna eller väggarna i skolan kräver det. Men att relatera till de läxor som man själv ger är i en jämförelse inte särskilt svårt. Att som elev relatera till ett flertal antal läxor och lärare är definitivt inte enkelt. En del klarar det alldeles utmärkt, andra gör det inte. För en del är läxor en positiv förstärkning, för andra sänker de självkänslan och glädjen i att lära.

Skolan ska inte alltid vara jubelklang och skojsigheter. Allt kan inte vara toppenkul hela tiden för alla. Ibland måste man kämpa en hel del för att nå högre mål. Men just därför är inte läxor ett bra sätt att undervisa på. Läxor är sällan individuella, läxor är sällan frivilliga eller planerade efter varje elevs behov. Jag kan lova att det är svårt att hinna med att uppfinna bra läxor i ett flertal ämnen varje vecka. Begär sen att de ska vara individanpassade och ge möjlighet till formativt lärande och det finns inte många läxor kvar som helt ärligt är bra.

När jag ber mina elever att göra något hemma så vill jag att de ska förstå meningen med det och jag vill att ska kännas meningsfullt. För varje elev.Jag är inte ens säker på att jag lyckas med det trots att jag är medveten om de här funderingarna. För vem ger vi läxor i skolan? För elevernas skull? För föräldrarnas skull? För rektorns skull? För senare årskursers lärares skull?
Det står ingenstans i Läroplanen om läxor. Kan hända är det ett sätt för somliga elever, i vissa ämnen under en del omständigheter är ett bra redskap för att få en ökad kunskapsinlärning. Det som sätter käppar i hjulet för att ge det här argumentet full kraft under vingarna  är att alla elever inte fungerar på samma sätt. Alla elever har inte samma behov för sin kunskapsinlärning och alla elever har inte samma möjligheter.
Varför vill vi låta läxor bli ett hinder för somliga barn? Vill vi inte att alla ska ha chans att lyckas?!
På sina egna villkor.






Lärarförbundet
Dags att göra läxan – om skolans läxor
Inte bara läxrut utan även läxorna bör avskaffas
Rör inte läxrut, Stefan Löfven

15 september 2013

Utveckla personlig kompetens

Det sätt som jag arbetar på med IKT som lärare är mitt sätt. Jag hat utgått från hur jag ser på lärande och nödvändigheten med att använda IKT i undervisningen. Det flippade klassrummet fungerar för mig, men det är inget jag kräver av någon annan. Jag kan se att tankar inom modellen kan vara till hjälp för att få lärare att börja använda sig av IKT i klassrummet på ett mer naturligt sätt. För många lärare finns det som inte vill, kan eller förstår hur de ska göra med alla de datorer och paddor som nu börjar hoppa in över våra skoltrösklar. Många rektorer vet det inte heller. De lämnar frågan till lärarna, vilket i praktiken kanske innebär att väldigt lite eller inget alls blir gjort inom det här området. Blir du inspirerad av mina ord så blir jag glad. Det eftersom jag vet att det i sig sprider sig vidare ytterligare genom dig. Till dina elever, till dina kollegor och till din rektor. Du är en viktig del i länken för att vi ska få till en bättre digitaliserad undervisning. Och som vanligt är det väl bäst att skriva: Nej allt behöver inte digitaliseras, men vi behöver alla utvecklas.

Jag har skrivit ner en del förslag på hur vi bättre kan lyckas med att integrera IKT i den dagliga undervisningen. Det är inte några krav jag har. Däremot så tror jag att det kan vara bidragande delar i att sparka igång saker och ting lite mer. Vi vill ha mer digitala verktyg. Fortsätt att satsa pengar på det är min uppmaning till alla de som sitter på skolans skattkista, men det behövs en förändring av det personliga kapitalet också.


Så här kommer mina tankar.

• Se till att IKT är en del av det dagliga arbetet i skolan och inte bara en fråga ("Använder du datorerna?") som bockas av på lärarens medarbetarsamtal. Användningen av IKT ska  uppfylla kunskapskraven enligt Läroplanen och ska vara selektiv (dvs. lämplig för sitt ändamål) och efteråt ge reflektioner över användbarheten. Det här innebär att rektorer och skolledare på olika nivåer behöver ställa krav på lärare, men också att de ska visa på möjligheterna som IKT ger.

• Använd ämnesområden för att bygga upp elever och lärares kunnande inom IKT. Vi behöver inte lära oss expertis vid sidan av i någon större utsträckning. Mycket kan läras i "skarpt läge".

• Ge lärare möjlighet till långsiktig kollegial samverkan inom och med hjälp av IKT. Det behövs för att få fram kritisk reflektion, delande av olika idéer samt forskning om användning av IKT.
Det behöver avsättas tid för den verksamheten i skolorna och använda av kompetenstid till detsamma bör inte ses som något som kommer utöver allt det andra. Det bästa sättet är att helt enkelt låta det vara en del av det ordinarie arbetet. Precis som att IKT ska vara en naturlig del av undervisningen så ska IKT vara en naturlig del av det övriga arbetet för lärare, både i det egna arbetet som på gemensamma punkter, till exempel möten. Hur många för fortfarande anteckningar på möten för hand? Visst fungerar det med papper och penna, men om vi använder digitala verktyg så underlättar det arbetet i flera led. Om vi förväntar oss att så sker så kommer till slut inte heller vara ett problem. Att jag tom vid ett flertal tillfällen medverkat vid möten som ska handla om IKT där mötesdeltagarna inte har med adekvata verktyg känns både lite skrämmande och sorgligt.

• Utvärdera. Glöm inte att ständigt fundera över hur IKT kan förbättra undervisning och lärande. Utvecklingen står inte still. Vi kan alltid lära av andra och av det vi har gjort. Allt behöver inte alltid ventileras på möten, men ta en stund att fundera igenom ditt eget användande av IKT. Blev det som du tänkt? Vad kan du utveckla? Ska du förändra något? Hur kan du göra det bättre, annorlunda eller roligare?

• Får du inte stöd och support? Glöm inte att vara support själv. Dela med dig av det du kan (hur stort eller litet det än må vara) och du kommer att få tillbaka. Twitter, Facebook och andra sociala medier är en guldgruva. Kan inte dina följare hjälpa dig så känner de kanske någon som kan. Retweets och grupper är den hjälpsökandes vän.



Vi behöver skapa en stödjande gemenskap både ute på skolorna och i det utvidgade kollegiet för att hjälpa varandra att göra  IKT till ett effektivt, regelbundet och konsekvent redskap. Det behöver ställas krav och vi behöver ständigt lära mer. Själv utvecklas jag ständigt och ser det som en naturlig del av mitt arbete, även om jag har haft turen att kunna göra det ganska naturligt pga mitt personliga intresse.
Att bli förtrogen med ny teknik kommer inte alltid som ett brev på posten. Vill vi bygga ut användandet av IKT i våra skolor och jämna ut olika nivåer av kunskap måste vi också hjälpas åt att öka tillgången på kunskap och erfarenhet . Vi behöver vara öppna för att pröva nytt och våga tro att just det vi själva kan faktiskt kan bidra till något. Ställa krav och ta emot krav.
Vi behöver gå från att låta tekniken bestämma våra förutsättningar till att medverka till att utveckla lärandet med hjälp av IKT. Så om du har för få datorer eller inte kan precis allt - vad gör du då? Hur löser du ditt "problem" istället för att låta det hindra dig?


Så när vi ännu är inne på den linjen. Du har väl anmält dig till Det Digitala Skollyftet?!






14 september 2013

I used to think...

Jag tar mig friheten att kopiera det här rakt av från bloggen Stump the Teacher. För det är bara så bra och jag vill ha det kvar!


11 september 2013

Det är mycket nu

Just sitter jag på ett hotellrum i Jönköping. Jag gillar Jönköping. Jag gillar människorna, framförallt pedagogerna, här och sängarna på hotellet är precis perfekt mjuka. Det blir en liten micropaus mitt i allt, även om jag sitter och jobbar här på rummet.

Det är mycket nu.
En klyscha, men ack så sann.
Jag har börjat ett nytt jobb. Ja inte riktigt nytt, för jag undervisar fortfarande, men det är en ny klass på en ny skola. Ni vet hur det är. Nya rutiner och nya sätt att nära sig undervisningen. Jag står fast vid mitt sätt att resonera kring undervisningen, men varje gång som man möter nytt så tvingas man att utmana den egna tanken. Jag tror att det är väldigt nyttigt. Att lära sig ett rastvaktsschema eller rutinerna för bokning av datorer är nog så tråkigt, men ändå småpotatis med att komma underfund med hur man bäst förklara sitt pedagogiska tankearbete utan att trampa någon på tårna eller låta som en besserwisser precis hela tiden. Jag nöjer mig med att göra det ibland. ;)

Jag saknar min gamla klass, men det var dags att gå vidare. Lite plötsligt blev det, , men det är inte alltid man kan styra varenda detalj. Någonstans känns det som att det är nära på farligt att stanna för länge på ett ställe. I alla fall om det inte finns någon stimulans eller utveckling längre. Så som jag sa så är det nyttigt att ständigt utmana tanken. Om det står still, om alla håller med dig precis hela tiden eller om all mark som finns att vinna är vunnen, då är det dags att gå vidare.
Min gamla klass håller koll på mig med hjälp av Instagram. Många likes blir det. Precis som när vi delade våra dagar tillsammans.

Min nya klass är en åk 6. Här är det också många likes, fast inte på Instagram.
Vi bygger upp en ny samhörighet och ny blogg tillsammans och det känns bra.
Två hundar låg undanskuffade i ett hörn och de har fått vara med på ett hörn. Det var ett lyckokast att ta med de två hundarna Daphne och Daisy. Mycket färg på bloggen var också populärt. Förhoppningsvis så blir innehållet på bloggen godkänt på samma vis.
Det kräver en del att bygga upp en ny blogg. Både i rent arbete med att få bloggen utrustad och fungerande, men också för att hitta rätt form för bloggen. Hur ska vi jobba med den? Ska klassen vara med och skriva eller inte, vad ska publiceras på bloggen, vilka länkar är viktiga att få med? Somligt är smått och annat är större. Tillsammans blir det en viktig helhet. Personligen så brukar jag bygga på bloggen vartefter som behoven utvecklas. Lite rhizomatiskt skulle man nog kunna säga.
Min tanke är att börja flippa historia. Mitt första steg är att ta en repitition i första steget så att vi kan lära oss formen och hur vi ska arbeta med den. Det är en historisk flipp som ligger först. Ja inte en historisk flipp på så sätt att den är en milstolpe i mitt flippade lärarliv, utan helt enkelt en flipp i ämnet historia. Jag undervisar endast sex ämnen (historia, samhällskunskap, religion, geografi, bild och svenska)   i år och jag beslöt mig för att landa i historia i en första omgång. Det ska bli kul att få utveckla det.

Hösten är annars full med roliga möten i form av föreläsningar, konferenser, pedagogiska pubar och socialt nätverkande både i digital och analog form. Två dagar har det varit en obeskrivlig dimma som legat över Vaxholmsöarna på morgonen. I det läget är det mistlurar som gäller i skärgården. Det är ganska mysigt att höra dom tona ut i tjockan. När man åker ner i svackorna på vägen till jobbet så ökar dimmridåerna till såna proportioner så att man tror att man inte ska hitta en väg ut. Det är samma känsla på ett nytt jobb. Man kommer ner i de där dimmiga svackorna ibland. Fast man vet att man tar sig vidare eftersom vägen finns där, fastän den inte syns. Plötsligt en dag är den tydligare igen. Trots allt har det sin charm att resa genom dimman ett tag.


Ja just det. Nya klassbloggen heter Flippen 6d och finns på adressen http://flippen6d.blogspot.se/





19 augusti 2013

Skillnaden på att inte bo i Stockholm

Det är skillnad. Det är skillnad på att säga
En skola som inte klarar av det här barnet med speciella behov.
och
Det här barnet klarar inte av skolan.

Varför är det viktigt att visa på skillnaden?
I min tankevärld så är det första meningen ett uttryck för hur man lägger skulden på barnet. Det är något "fel" på barnet och därför klarar vi inte av "ta hand om" barn med speciella behov. Den andra meningen visar på att vi har en skola som sätter det kollektiva lärandet före individuella behov. Då har vi en skola som inte klarar av att ge alla elever samma möjligheter. Hur kan vi lösa det och vad gör vi åt det?

När Lotta Edholm (skolborgarråd i Stockholm) säger att det inte handlar om att spara resurser utan att fördela bördan jämt mellan olika områden samt mellan kommunala skolor och friskolor, så önskar jag att det vore så enkelt. De enskilda "vanliga" skolorna är många gånger så begränsade i sina ekonomiska ramar att det är svårt att möta alla elever på individuell nivå. Istället så kräver vi att de här eleverna ska anpassa sig till en skola som går på raka led och studerar efter ett schema som passar de allra flesta. Problemet är bara att alla är inte "de allra flesta" och det räcker med att vi vill aldrig så väl om vi inte har kunskaper om olika barn med speciella behov.

En del lärare vill inget annat än att möta varje elev med en individuell undervisning, men de har inte tillräckligt med kunskaper om olika individuella behov. Andra tror att individuell undervisning innebär att de egentligen inte behöver göra några större förändringar i sitt sätt att undervisa, eller hur de tänker kring pedagogik och metodik.  De här lärarna skulle också behöva mer fortbildning för att lära sig att förstå hur de ska kunna anpassa sin undervisning så att den kan bli just individuell.
Sen finns det tyvärr också några lärare som inte ser ett problem alls. Skolan är bäst som det är och att förändra undervisningen skulle innebära ett alltför stort ingrepp i alla de "måsten" som skolan står för. När allt kommer omkring har vi trots allt en knapp ekonomi, en läroplan, rektorsbeslut och 24 andra elever i klassen att ta hänsyn till. Den inställningen är en stor sorg, men jag hoppas och tror att det inte är allt för många i vår lärarkår som tänker så. Varje elev som vi missar, eller för den delen väljer att inte se, är ett misslyckande och vi kan så oerhört mycket bättre än så. Det behöver inte betyda att vi frångår lagar och paragrafer och det behöver inte betyda att vi behöver enorma ekonomiska resurser eller att klasskamraterna inte får "det dom ska ha". Ibland behöver vi bara förändra vårt sätt att tänka lite.


Sen finns det elever som av olika anledningar inte fungerar som mest optimalt i en skola där allt går på en räls av krav och oflexibilitet. Det finns olika anledningar till det och det går inte att spalta ner varje anledning heller. En del barn behöver komma till en skola som faktiskt är byggd för att bättre stötta elever med speciella behov.

Nyheten om att ersättningen för barn med behov av särskilt stöd i Stockholms stad sänks är något som Lotta Edholm inte tycks se som ett större problem. Beskedet kommer till skolorna precis innan skolstart, även om Edholm tycker att de borde ha kunnat förutse det här beskedet. Att lägga ifrån sig skuldbördan hjälper inte alla de elever som nu inte vet vart de ska gå för att få den undervisning som de har rätt till. Om de nu har en annan skola att gå till så vet de inte om de heller där kommer att få de resurser som de behöver. Elever som om några behöver en trygg och stabil miljö samt att kunna planera i förväg hur skolvardagen ska se ut blir dom som i realiteten hamnar i gapet mellan politik och verklighet. Att säga att problemet kommer att lösa sig, eftersom att de här barnen kommer att beredas plats i andra skolor, är inte särskilt trösterik när kunderna inte längre är pappersprodukter utan barn i verkligheten. För i såna fall måste vi förutsätta att barnen får samma resurser i de "vanliga" skolorna. Är det ett fåfängt hopp att tro att det skulle vara så att när det inte finns extra pengar till skolor med specialkunskap för de här barnen, så kommer det att ges till de andra skolorna som barnen hänvisas till. Eller är det en bister erfarenhet av verkligheten?

Jag vet inte säkert, men någonstans kan jag ana att du, Lotta Edholm, själv inte har något barn som har behov av särskilt stöd i skolan. Ett stöd som den "vanliga" skolan inte kan ge. Förmodligen har du inte upplevt den galna berg-och-dal-banan som det innebär att kastas mellan hopp och förtvivlan medan du väntar på besked från kommun och skola om pengar och platstillgång. När du vet att den enda möjlighet som finns är att ditt barn får plats på en skola där det finns resurser, kunskap, tid och personal som vågar se barnet före linjärt producerad kunskap en masse.
Ta dig igenom grund- och gymnasieskolan lille vän så ska du se att du kanske får samma möjligheter som alla andra. Om du inte orkar ta dig dit? Ja du har fått samma chans som alla andra, eller hur?!


Jag har en son som inför skolstarten idag för första gången på riktigt länge var entusiastisk och där det hoppet inte släcktes redan första lektionen. En alldeles vanlig och klok kille som helt enkelt bara inte alltid (på samma sätt som andra) kan köra på högsta växeln med sitt matematiska tänkande på tisdagar mellan 10.00 och 10.40, bara för att det står på schemat då. En grabb som oftast inte gör mycket väsen av sig, men som behöver mer struktur, tid och förståelse än vad han hinner få i den vanliga skolan. Han planerar sina kommande studier och examen på universitetet i Oxford. Ett mål som han nu har goda chanser att både nå och genomföra.




Läs gärna debattartikeln i Aftonbladet (publicerad 6 september 2013).
Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund?

Skolborgarråd avisar oro,
artikel i SvD 13 september 2013