Skillnaden på att inte bo i Stockholm

Det är skillnad. Det är skillnad på att säga
En skola som inte klarar av det här barnet med speciella behov.
och
Det här barnet klarar inte av skolan.

Varför är det viktigt att visa på skillnaden?
I min tankevärld så är det första meningen ett uttryck för hur man lägger skulden på barnet. Det är något "fel" på barnet och därför klarar vi inte av "ta hand om" barn med speciella behov. Den andra meningen visar på att vi har en skola som sätter det kollektiva lärandet före individuella behov. Då har vi en skola som inte klarar av att ge alla elever samma möjligheter. Hur kan vi lösa det och vad gör vi åt det?

När Lotta Edholm (skolborgarråd i Stockholm) säger att det inte handlar om att spara resurser utan att fördela bördan jämt mellan olika områden samt mellan kommunala skolor och friskolor, så önskar jag att det vore så enkelt. De enskilda "vanliga" skolorna är många gånger så begränsade i sina ekonomiska ramar att det är svårt att möta alla elever på individuell nivå. Istället så kräver vi att de här eleverna ska anpassa sig till en skola som går på raka led och studerar efter ett schema som passar de allra flesta. Problemet är bara att alla är inte "de allra flesta" och det räcker med att vi vill aldrig så väl om vi inte har kunskaper om olika barn med speciella behov.

En del lärare vill inget annat än att möta varje elev med en individuell undervisning, men de har inte tillräckligt med kunskaper om olika individuella behov. Andra tror att individuell undervisning innebär att de egentligen inte behöver göra några större förändringar i sitt sätt att undervisa, eller hur de tänker kring pedagogik och metodik.  De här lärarna skulle också behöva mer fortbildning för att lära sig att förstå hur de ska kunna anpassa sin undervisning så att den kan bli just individuell.
Sen finns det tyvärr också några lärare som inte ser ett problem alls. Skolan är bäst som det är och att förändra undervisningen skulle innebära ett alltför stort ingrepp i alla de "måsten" som skolan står för. När allt kommer omkring har vi trots allt en knapp ekonomi, en läroplan, rektorsbeslut och 24 andra elever i klassen att ta hänsyn till. Den inställningen är en stor sorg, men jag hoppas och tror att det inte är allt för många i vår lärarkår som tänker så. Varje elev som vi missar, eller för den delen väljer att inte se, är ett misslyckande och vi kan så oerhört mycket bättre än så. Det behöver inte betyda att vi frångår lagar och paragrafer och det behöver inte betyda att vi behöver enorma ekonomiska resurser eller att klasskamraterna inte får "det dom ska ha". Ibland behöver vi bara förändra vårt sätt att tänka lite.


Sen finns det elever som av olika anledningar inte fungerar som mest optimalt i en skola där allt går på en räls av krav och oflexibilitet. Det finns olika anledningar till det och det går inte att spalta ner varje anledning heller. En del barn behöver komma till en skola som faktiskt är byggd för att bättre stötta elever med speciella behov.

Nyheten om att ersättningen för barn med behov av särskilt stöd i Stockholms stad sänks är något som Lotta Edholm inte tycks se som ett större problem. Beskedet kommer till skolorna precis innan skolstart, även om Edholm tycker att de borde ha kunnat förutse det här beskedet. Att lägga ifrån sig skuldbördan hjälper inte alla de elever som nu inte vet vart de ska gå för att få den undervisning som de har rätt till. Om de nu har en annan skola att gå till så vet de inte om de heller där kommer att få de resurser som de behöver. Elever som om några behöver en trygg och stabil miljö samt att kunna planera i förväg hur skolvardagen ska se ut blir dom som i realiteten hamnar i gapet mellan politik och verklighet. Att säga att problemet kommer att lösa sig, eftersom att de här barnen kommer att beredas plats i andra skolor, är inte särskilt trösterik när kunderna inte längre är pappersprodukter utan barn i verkligheten. För i såna fall måste vi förutsätta att barnen får samma resurser i de "vanliga" skolorna. Är det ett fåfängt hopp att tro att det skulle vara så att när det inte finns extra pengar till skolor med specialkunskap för de här barnen, så kommer det att ges till de andra skolorna som barnen hänvisas till. Eller är det en bister erfarenhet av verkligheten?

Jag vet inte säkert, men någonstans kan jag ana att du, Lotta Edholm, själv inte har något barn som har behov av särskilt stöd i skolan. Ett stöd som den "vanliga" skolan inte kan ge. Förmodligen har du inte upplevt den galna berg-och-dal-banan som det innebär att kastas mellan hopp och förtvivlan medan du väntar på besked från kommun och skola om pengar och platstillgång. När du vet att den enda möjlighet som finns är att ditt barn får plats på en skola där det finns resurser, kunskap, tid och personal som vågar se barnet före linjärt producerad kunskap en masse.
Ta dig igenom grund- och gymnasieskolan lille vän så ska du se att du kanske får samma möjligheter som alla andra. Om du inte orkar ta dig dit? Ja du har fått samma chans som alla andra, eller hur?!


Jag har en son som inför skolstarten idag för första gången på riktigt länge var entusiastisk och där det hoppet inte släcktes redan första lektionen. En alldeles vanlig och klok kille som helt enkelt bara inte alltid (på samma sätt som andra) kan köra på högsta växeln med sitt matematiska tänkande på tisdagar mellan 10.00 och 10.40, bara för att det står på schemat då. En grabb som oftast inte gör mycket väsen av sig, men som behöver mer struktur, tid och förståelse än vad han hinner få i den vanliga skolan. Han planerar sina kommande studier och examen på universitetet i Oxford. Ett mål som han nu har goda chanser att både nå och genomföra.

Läs gärna debattartikeln i Aftonbladet (publicerad 6 september 2013).
Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund?

Skolborgarråd avisar oro, artikel i SvD 13 september 2013