28 december 2013

A la frontière

Att stå vid gränsen. På väg in i ett nytt spännande kapitel. Beroende på vilken bakgrundsinformation man har så kan gränsen uppfattas på olika sätt. En enkel fråga kan bli väldigt krånglig och till och med bli omöjlig att svara på om vi inte har all information. Det märkligaste är då att de som är experter på just skolan är också de som verkar får ha minst åsikter, dvs. vi som jobbar där. Jag undrar ibland vilken tidning som blir först med att låta en lärare ha en stående spalt för att kommentera skolfrågor istället för alla dessa "skolexperter"!

Vi talar ofta om nyåret som en gräns. Bokslut ska göras årets händelser ska utredas. I skolan måste vi arbeta mer gränsöverskridande, eftersom läsåret löper tvärs över en den administrativa gränsen. Det som gäller i samhället i övrigt gäller inte för skolan. Samtidigt är just gränsdragningar i skolans värld ett oerhört hett samtalsämne just nu. Jag undrar om det finns många i Sverige som inte vet att PISA gav vår skola underkänt. Ja jag skriver vår, för den berör oss alla. Alla vet, alla vill diskutera, många har den gyllene boken som ska lösa gåtan om de försvunna kunskaperna hos eleverna. Det finns många att skylla på. Gemensamt för de flesta är att skulden inte läggs i det egna boet.

David Eberhard är en av alla tyckare som vet hur våra skolelever ska kunna räta upp resultaten i PISA. Jag antar att han genom sin text vill ta strid för skolan, men hans artikel i Göteborgsposten gör mig bara ledsen. Det är det enkla receptet som tas fram åter igen. Sätt läraren med en pekpinne i katedern så att hen kan peka ut den exakta och enda sanna riktningen åt eleverna. Ger vi inte utrymme till onödigt dravel så kommer PISA-resultaten skjuta i höjden. Alla ska vandra samma väg och om vi ska hinna trycka in så mycket kunskap som möjligt så ger det inte utrymme till någon annan än läraren i klassrummet. För PISA verkar nu för tiden vara det enda som är avgörande för att kunna avläsa skolans kvalité. Oavsett om det rent praktiskt och med hänsyn till verkligheten är det bästa sätet att analysera och utvärdera det våra barn får med sig ut i livet.
Men vägen till en skola som fungerar bättre och med en högre kunskaper hos eleverna handlar inte om att införa fler och fler förbud. Förbjud mobiltelefonerna och du tar bort ett redskap som för många elever är underlättande i undervisningen. Lås klassrumsdörren och du tar bort möjligheten för flexibilitet för de elever som behöver det. De elever som klarar av komma i tid kommer att göra det om du ställer det kravet utan att låsa dörren. Frågan är hur man förbättrar PISA-resultat genom att utestänga elever från undervisningen. Frågan är hur de elever som behöver en viss marginal för sin ankomst ska förbättra PISA-resultat genom att få än mindre undervisning. Fast tanken hos de som ivrar för låsta dörrar kanske är att de inte ska vara med vid mätningarna. Tänker man efter så vore det egentligen det bästa sättet för att förbättra resultaten i skolan. Vi skulle egentligen kunna strunta i att diskutera katederundervisningens vara eller icke vara. Genom att bara satsa på (och sedan mäta) de elever som klarar av att leka skola skulle vi fixa till det här så mycket snabbare. Erkänn att det vore så mycket enklare.

Jag har aldrig haft några protester mot de gränsdragningar som jag har gjort i klassrummet (av vare sig elever eller föräldrar), men samtidigt så respekterar jag också att alla elever inte fungerar på ett och samma sätt. Min första regel är att alltid lyssna på eleverna. Det innebär inte alltid att de får som de vill. Men för mig är det viktigt att de vet att jag lyssnar och att jag ibland också är villig att ändra eller revidera mitt ställningstagande. Det betyder inte att jag tar bort kraven. Det betyder att jag lär känna varje elev och på så sätt kan hjälpa var och en att klara av sitt bästa efter just sina förutsättningar.
Det handlar om att respektera och se varje elev, inte att tro att jag kan undervisa på ett enda sätt.  Vi löser inte problemet genom att sätta upp fler och fler regler. Det går att ställa krav och det går att anpassa undervisningen på ett sätt att alla elever kan hänga med och inte bara de som passar in i under titeln "den oföränderliga och oflexibla skolan".

David Eberhard  gör sken av att vilja ta ställning för lärarna och att hytta med näven åt föräldrarna, men i mina ögon vill Eberhard tillbaka till en undervisning som är både omodern och ojämlik. Nej det är inte lärarnas fel - bara. Receptet blir bara så tokigt om vi tror att vi kan förbättra elevernas kunskaper om vi bara inför kateder- och kadaverdisciplin. Skolans ansvar är att ge alla elever möjligheten att lyckas i en skola som är väl i takt med utvecklingen i det övriga samhället.
Precis så som jag skrev i mitt förra inlägg så är mitt ansvar att börja där jag står.

Jag håller så väldigt mycket med Henrik Arnstad i hans reaktion på Eberhards artikel:

"Föräldrar, politiker och skolbyråkrater måste lyssna till lärarna för en gång skull. De vet vad som måste göras för att höja kvaliteten i skolan."



Och till sist tillbaka till den administrativa kalendergräns som vi står vid nu.
Till er alla som läst Kilskrift under året som gått, till alla som 
jag har träffat i sociala forum eller i verkligheten...
Jag önskar er ett riktigt 


Det mesta av mina bilder lägger jag upp som CC-licensierade. Den här har jag jobbat så mycket med att jag väljer att behålla kopieringsrätten. Tack för att du respekterar det.
© @braneback

10 december 2013

Förlåt det är mitt fel

Hej Jan!

Det börjar bli en vana det här, för jag har faktiskt skrivit till dig förr. Inte för att jag tror att du har läst det, men ändå... Jag förstår fullständigt om du inte hinner läsa alla lärarbloggar, även om jag i mitt inre hoppas att du då och då åtminstone tar dig tid att läsa någon av alla de som finns.

Pisa 2013
Resultaten var inte roliga att läsa, även om jag tycker att man kan diskutera vad Pisa egentligen visar. Jag har inte kommenterat Pisa på min blogg hittills. Det är inte för att jag inte brytt mig. Mer egentligen för att jag har känt mig så nedtryckt. Inte av resultaten (jag vet att det låter hemskt, men fortsätt att läsa) utan snarare av de reaktioner som de redovisade resultaten ledde till. Jag ville nämligen självklart först läsa på lite vad tidningar och bloggare skrev om Pisa. Jag ville framför allt också veta vad du tyckte om resultaten. Jag tror inte att någon blev glad över att se hur Sverige hade halkat ner på listan. Det går som sagt att diskutera vad de där Pisa-reultaten visar, på samma sätt som man kan diskutera vad nationella proven visar, men det är inte det som det här ska handla om.

Jag tycker att man ska hämta in så mycket information som man kan i en fråga innan man uttrycker vad man själv tycker. Det är därför jag läste så mycket artiklar och lyssnade på alla TV-inslag om Pisa. Jag önskar att jag inte hade gjort det. Det var redan trist att se hur vi hade rasat i listan, men det blev inte mycket roligare när jag kände hur både du, media och många andra debattörer la hela skuldbördan i knät på oss lärare. På mig som lärare. Jag får det ansvaret eftersom "alla vet ju hur dålig lärarutbildningen är" och "alla har väl haft en eller flera usla lärare". Och vi vet alla hur mycket bättre en lärarkår kan prestera ifall vi trycker ner dom lite till.
Jag skulle faktiskt kunna säga:
"Men det är så många aktörer i debatten som vill hävda att det är mitt fel så det har varit en pedagogisk uppgift att förklara."
För min vecka har också varit tuff. Jag har en massa betyg som ska sättas på eleverna just nu. Fastän jag arbetar ständigt och jämt med formativ bedömning så räcker ju tydligen inte det. Så istället för att ägna min tid åt ännu bättre lektionsplaneringar så har jag behövt vika väldigt mycket tid till betygen. Fastän det snart är jul och fastän mina barn också har aktiviteter som de vill att jag ska hinna med.

Alla lärare är kanske inte perfekta. Egentligen kan jag inte avgöra det eftersom jag inte har träffat Sveriges alla lärare. De jag har träffat är väldigt engagerade i sitt jobb och sina elever. Men det är klart. Jag har inte sett dom undervisa. Så det hade kunnat vara enkelt för mig att säga att det här inte är mitt fel. Men jag säger förlåt och accepterar att det är mitt fel.
Jag gör mitt absolut bästa i min lilla flygel av skolvärlden. Jag undervisar mina elever, jag bloggar och jag föreläser om det jag tror på. Jag ser till att fortbilda mig själv på min egen bekostnad när det gäller både fritid och pengar. Det är iofs också så lärarlyftet oftast fungerar, så där ligger jag helt i linje med din politik.
När nu resultaten blev som de blev så funderar jag ändå över hur jag kan göra för att arbeta mot ännu bättre resultat. Inte bara för mina egna elever, utan också för andra lärare. Jag tar min del av ansvaret. Jag lägger det här hos mig och funderar över hur jag kan arbeta för att hjälpa till för att förbättra skolresultaten. Jag ska i vilket fall försöka göra mitt allra bästa.
Du däremot är tydligen inte beredd att ta på dig något ansvar alls.
Det ansvar man inte är beredd att äga kan man inte heller förändra.
Lycka till med din bit!

Ps. Jag kan inte låsa min dörr till klassrummet pga. brandföreskrifterna. Är det ok om jag barrikaderar den med ett antal stolar och bord istället? Är det bara elever jag ska hålla utanför, eller är det något eller någon annan jag ska sätta upp hinder mot?
Du kan få ett lästips:
Hurra! Prestationsprinsen kommer för sent varje dag!




#kaosklass

Tillägg 16 /3 2014 
Oredan ökar i klassrummen trots tuffare tag