30 december 2015

Fritt att tolka till det nya året

Jag har sett att många de senaste dagarna har gjort listor. Jag har lite svårt för listor eftersom det på något sätt antingen rankar eller exkluderar något. Vare sig man vill eller inte. Därmed (för säkerhets skull) inget ont om listor. Så här kommer inte en lista utan istället ett axplock av citat som får i alla fall mig att fundera. Flera av citaten kan vara intressanta just med bakgrunden av de senaste dagarnas diskussioner i sociala medier.

Vi har alla ett eget perspektiv på saker och ting. Vi äger alla sanningen ur en eller annan vinkel. Om vi väljer att använda oss av det eller inte i sociala medier är upp till var och en. Hur vi sen väljer att tolka andras åsikter är visserligen också upp till var och en, men hur vi uttrycker det är något helt annat.
När man bloggar och är aktiv i sociala medier så sticker man ut hakan en bit. Då får man ta emot mer eller mindre hårda smällar ibland. Det minsta man kan begära är i alla fall att den som kritiserar någon annan har bättre argument än "du har fel" eller " du vet inget om det här".

Citaten som jag har valt att skriva ned i det här blogginlägget kan du läsa utifrån just den position som du befinner dig själv i. Men poängen är att jag ger dig fritt tolkningsföreträde ur precis vilket perspektiv eller med vilka undermeningar du vill. Därför tänker jag inte grotta ner mig hur just jag tolkar eller funderar kring orden.
Så varsågod:
"Education is the ability to listen to almost everything without losing your temper or your self-confidence. Robert Frost
“Education: the path from cocky ignorance to miserable uncertainty.” ― Mark Twain
“Educating the mind without educating the heart is no education at all.” ― Aristotle
“By seeking and blundering we learn.” ― Johann Wolfgang von Goethe
“A learned fool is more a fool than an ignorant fool.” ― Molière
“I am always ready to learn although I do not always like being taught.” ― Winston S. Churchill
“When you take the time to actually listen, with humility, to what people have to say, it's amazing what you can learn. Especially if the people who are doing the talking also happen to be children.” ― Greg Mortenson
“The question is not, -- how much does the youth know? when he has finished his education -- but how much does he care? and about how many orders of things does he care? In fact, how large is the room in which he finds his feet set? and, therefore, how full is the life he has before him?” ― Charlotte M. Mason
Det var det. Välj ett, välj två eller välj inget.
Jag hoppas på ett nytt år som blir... ja aningen bättre än det jag har haft. En god vän sa att jag nog har fått tillräckligt för de närmsta tio åren och jag måste nog hålla med. Så 2016 måste rent statistiskt bli bättre, för statistik går det väl inte att manipulera med? Nåja ett citat till... på svenska den här gången.

"Det finns tre slags lögn: lögn, förbannad lögn och statistik."
Det var Mark Twain som skrev det och det ligger något i det också.
Avslutningsvis så önskar jag dig ett riktigt gott nytt år.


26 december 2015

Att vara nog

Vi kan alla ha en dålig dag. Sedan har vi en dålig vecka. Plötsligt inser vi att det alltför lång tid har varit så att den dåliga tiden överväger den tid som är bra. Du är utmattad istället för full av förväntan. Kanske har du blivit tillplattad i en diskussion på Twitter eller inte förstått vart skolpolitiken är på väg och hur det på något sätt ska kunna hjälpa dig i ditt arbete. Stort eller smått så har du börjat fundera över om det finns något positivt kvar med att vara lärare.

Det är lätt att känna sig nedtryckt när du är en lärare. Ändå vet du att varje gång du ska gå in i klassrummet så har du en lektion som du måste leda, samtal du måste genomföra och diskussioner som behöver övervakas. Oavsett hur du känner dig. Du måste vara på topp varje lektion. Så när du kliver ut från klassrummet kanske det inte finns något kvar som kan hålla dig kvar på toppen, ingen energi att använda till resten av dagen. Så var hittar du energin till alla de saker som finns kvar att göra? Delta i ett möte, rätta inlämnade arbeten, föräldrasamtal, handla mat, ta hand om egna barn och läsa den där boken som du själv har valt. Allt som känns relevant är istället att få sjunka ner i soffhörnet och blunda. Men det är klart, det gör du inte, för någonstans måste du balansera både arbete och privatliv.

Upp igen - kämpa på.
Jag har haft ett jobbigt år. Det har hänt mycket inte bara i mitt lärarliv utan också i det privata. Kombinationen och tyngden av båda har känts.
Vad skulle hända om jag berättade om allt som jag har kämpat med? Är alla "offentliga" lärare supermänniskor? Måste man vara positiv, glad, ständigt på gång och inspirerande för att bli accepterad av de som läser ens blogg? Måste man hålla med alla i det offentliga rummet och vara oberörd av alla påhopp för att bli inbjuden till rätt konferenser eller jobb? Måste man skriva en bok, gilla allt som alla säger eller dricka massor av kaffe för att få stå i finrummet och föreläsa? Behöver allt man gör i klassrummet vara perfekt och orken vara outsinlig?
En del kan man stå för annat får man stå för.

Verkligheten för lärare är att vi varje dag och varje vecka har ett ganska slitigt arbete. Ibland går det lättare och ibland är det tyngre. Vi är uppe sent för att planera lektioner och har föräldrar som skickar oss e-post och förväntar ett omedelbart svar. Kanske finns det tid till att hinna med familjen eller att läsa en tidningsartikel om hur uselt vi sköter vårt arbete. Det känns som att de flesta som skriver artiklar om skolan har en orealistisk hätsk kritik som inte är helt förankrad i skolans verklighet. Vi som befinner oss i verkligheten, varje dag och varje vecka, ser hur diskussionen om oss och vårt arbete pågår runt omkring oss som en virvelvind där påverkansgraden för egen del känns väldigt liten. Mitt i stormens öga försöker jag få saker och ting att stå någorlunda fast, för att få livet att fungera någorlunda bra ändå. Både yrkesmässigt och privat.

Att vara lärare är inte en enkel balansgång. För någon. Ändå måste det finnas en balans. Det handlar inte om att lägga in backen utan om att prioritera.
Prioritering innebär att jag måste välja var jag bäst lägger min energi. Helst utan att få ett "dåligt samvetes"-moln hängande över mig. Det är inte lätt, men sitter man på sjukhuset med sitt eget barn så ska det inte kännas fel att man inte står på jobbet och pratar om skillnader och likheter mellan de abrahimitiska religionerna. Ändå har det varit så för mig under framför allt den här höstterminen (och jag tror för många andra lärare).

Det är jullov. Jag försöker släppa alla tankar som snurrar förutom de som finns här hemma. Jag har köpt böcker. Vanliga härliga böcker som jag vill läsa för min egen skull. Barnbruden av Anna Laestadius Larsson, Ensam i Berlin av Hans Fallada och Holy Cow av David Duchovny.
Jag tittar på komedier med min son, diskuterar livets bekymmer med min dotter och fotograferar tillsammans med min andra dotter.
Det är inte antalet följare på Twitter eller att förbereda min nästa föreläsning som avgör ifall jag känner mig positiv just nu. Det är att få landa och känna att jag också hinner med det viktiga på hemmaplan. Det är många sjukhusbesök kvar, det blir så när man skär sig rejält i handen. Livet går vidare hur många lektioner du än har att förbereda.

Jag tycker om att vara lärare. Undervisningen är bland det bästa som finns. Det går inte att ha en absolut "att göra"-lista i klassrummet. Det vindlar sin egen väg och många elever är det att ha koll på. Alla behöver jag se, alla behöver jag finnas där för, alla ska jag ta upp till kunskapstoppen. Jag vill kunna lämna skolan varje dag och konstatera att jag gjort mitt bästa, att jag har försökt att vara en fantastisk lärare just den dagen och att jag gav allt som jag hade möjlighet till där och då.

Det är som en fotbollsmatch. Men det är inte bara spelarna som bedömer hur matchen har gått. Det gör även domaren, publiken, sportjournalisterna, idrottsförbund, tv-tittare och idrottsministern. Och de allra flesta som har spelat på matchen känner sig besvikna. Även om spelarna har gjort sitt bästa efter de förutsättningar de har.
(Se gärna youtube-klippet nedan för en liten jämförelse.)




Undervisningen är inte som en fotbollsmatch. Det handlar inte om att vinna allt, för annars är du en förlorare. Det finns ingen som köper lärare för fantasipriser eller tackar oss i Kungsträdgården när eleverna lyckades exeptionellt bra på nationella proven.
Jag är lärare och jag kan inte bära omkring på en ständig skuld över allt jag inte hann göra, allt jag inte hann se eller allt jag inte gjorde exakt rätt. Jag ger allt jag har varje dag, och det är tillräckligt.

Om du ger allt du har för dina elever. Undervisar, sätter betyg eller omdömen, kommunicera med föräldrar, arbeta för att hålla dig uppdaterad med vad som händer kring ditt ämne eller undervisning i stort och smått samt mycket mycket mer, så är det tillräckligt. Du är nog!

Om de som skriver nedsättande tidningsartiklar om skolan och lärare visste allt jobb som du lägger ner i ditt klassrum och på dina elever så kanske tonen i deras texter skulle vara någon annan. Alla de som vet bättre och tydligen också kan bättre - låt de också göra bättre! Det är mycket enklare att sitta på läktaren och döma spelet. Skrika ut vad som är en dålig passning eller ett uselt spelupplägg. Om du som vet bättre inte arbetar i skolan så är du välkommen till oss. Sverige behöver många fler lärare. Du behövs.

Ett lärarliv är inte enkelt, men du gör ditt bästa och mer kan ingen
begära av dig.

(Skrivet lite senare på kvällen samma dag.)
Som tillägg och förtydligtande:
Det här inlägget är inte skrivet för att det är fult att "jobba på lovet. Det är inte skrivet för att man som lärare ska ha dåligt samvete vare sig för att man jobbar eller vilar sig över ett lov. Jag anser att det är upp till var och en vad man mår bra av. Det är inte heller skrivet för att betona att vi alla ska ha rätt att misslyckas. Tvärsom kanske mer för att vi ska förstå att det egentligen inte är ett "misslyckade" i den vanliga bemärkelsen alla gånger. Mina tankar i det här inlägget gäller istället de ouppnåeliga krav som ställs på lärare idag. Något som jag tror att vi lärare alldeles för lätt tar till oss och tar på oss.


Så till sist - från mig till dig:


22 december 2015

God Jul

Mer behöver inte sägas. Just nu...


23 november 2015

De 50 bästa apparna för lärare

Hur bar vi oss åt innan Inernet? Den här listan med förslag på de 50 bästa apparna för lärare hittade jag tex ute i vimlet på en av de sidor jag brukar följa. Eftersom man får dela den fritt så fortsätter jag på den banan, så att fler kan hitta den. Jag tänker alltså inte ta åt mig någon cred för det här utan skickar den vidare från er till Terry Heick. Ta förslagen med en nypa salt. Appen Phonics Genius är tex tänkt med utgång från att du är engelsktalande, men jag antar att den går bra att använda även för den som lär sig engelska. Du behöver scrolla ned en bit för att se apparna och glöm inte att det finns ytterligare en sida att bläddra fram


8 november 2015

Analoga tankar på min digitala plats

Jag har tänkt på det länge... och i torsdags så gjorde jag det äntligen. Jag tog med mig Huckleberry och gick ut på lunchrasten. I ett hörn av skolgården står några bänkar och där satte jag mig ner. Några barn som satt på bänkarna redan undrade vad det var för en bok. Jag sa att det var en spännande bok som handlade om att få vara fri. Ville någon lyssna?
I 30 minuter satt ett antal fjärdeklassare högt och lågt på bänkarna. Jag läste och vi stannade upp när vi behövde för att prata om hur man bäst gräver sig ut ur ett skjul, vad ordet "mod" innebär och vad frihet egentligen betyder. Ingen ifrågasatte på ett negativt sätt vad någon annan tyckte och tänkte. Alla fick utrymme, ändrade åsikt eller formulerade om oss. Det fanns inga måsten eller krav. När klockan ringde så skingrades vi och de vanliga lektionerna tog vid.
I fredags satte jag mig åter på bänken och snabbt fylldes de andra sittplatserna av mina ivriga litterära medresenärer.

Det här är ett exempel på en analog interaktion tillsammans med elever. Elever som jag egentligen inte undervisar, men som jag hittade en gemensam ro tillsammans med. För att läsa är rofyllt. Det vidgar tankevärldar, resonemang och analysförmågan. Trots att jag ofta propagerar för mer och (framför allt) bättre användande av IKT i skolan så ser jag ingen anledning att släppa det analoga lärandet. Egentligen ser jag ingen anledning till varför vi ska särskilja det genom ord. Digitalt eller analogt. Det handlar om lärande. Ibland i en enkelhet som inte kräver så mycket mer än att vi faktiskt gör det. Vi tänker ibland så väldigt mycket. Vi skriver också en hel del. Men hur ofta gör vi det faktiskt. Hur många gånger hittar vi hinder istället för att göra. Inte för att det inte finns mycket att göra som lärare, men ibland blir alla måsten något som står ivägen för enkelt lärande.

Man måste inte heller tycka att allt måste vara digitalt, bara för att man generellt sätt tycker att den kunskapen om hur vi arbetar med digitala verktyg i skolan måste bli bättre. Är man en person som ofta och gärna pratar om det viktiga med digitala verktyg, så verkar somliga tro att det är samma sak som att vara emot analogt lärande. Men som jag skrev, jag finner ingen motsättning i de bägge varianterna. Det enda är att vi ofta är så mycket skickligare på analogt och då kräver det digitala en del mer av oss om det ska bli bra.

Fast många gånger verkar det som att vi bara får tycka en sak. Om inte annat så tillskrivs oss åsikter som trycker in oss i det ena eller andra hörnet, fastän det inte är hela vår lärartanke.
På Twitter har du 140 tecken på dig att skriva rätt formulering. Och det måste bli rätt från början.

@någon Så är det inte alls
@någonannan Du har fel
@någonannantill Så kan du ju inte tycka

@jag Förlåt om jag uttryckte mig fel

@någon Varför skrev du så då
@någonannan Det borde du ha tänkt på från början

@jag Jag menade så här Och jag gör på flera sätt

@någonannantill Men du skrev ju inte så
@någon Är det alla dina kompisar som tycker så

@jag Jag skrev så, men låt mig förklara mig

@någonannan Nej jag väljer att missuppfatta För du skrev så från början

@jag Jag ger upp Ta bort mig från tråden tack

@någon Nej nu måste du faktiskt diskutera vidare
@någonannantill Hon gör alltid så där

Så när du twittrar så måste du vara klockren från början i dina 140 tecken. Det ges inte utrymme till missförstånd, möjlighet att klargöra eller formulera om dina ord. Om du tycker på ett sätt så ska du skriva exakt så och tycka det för all framtid. Det finns inga gråzoner. Om du gillar digitalt lärande så kan du väl inte se det goda i att läsa samt diskutera böcker med barn. Eller?

Vi skildes åt från från skolgårdshörnet med bänkarna.
De ropade till mig:
"Du kommer väl tillbaka på måndag?"

Jag lånar din bild, Marika. Hoppas att det är ok.

26 oktober 2015

Lärarsurr

Skolforum surrar. Jag lyssnar på surret även när jag sitter lite mer avsides och ser hur det rör sig på golvet.
Skolforum liknar en bikupa av idéer och tankar kring vilka lärare samlar kunskap för att kunna fortsätta guida sina elever genom kunskapens vindlingar. På mässan finns det ett oräkneligt antal olika bås eller bord att botanisera bland. Hitta det bästa ur. Det är allt från stora läromedelsföretag med massor av böcker till strumpor upphängda i ett hörn som de flesta bara passerar. Somligt är intressant och relevant. Annat känns märkligare och man undrar om de har hamnat på rätt mässa. Att företaget som säljer massagestolar har fullsatt kan man förstå. Att hörnan där man kan köpa lim till mässpriser är lika välbesökt är svårare att greppa. I alla fall för mig. 

Hur alla lärare hittar här i utbudet är svårt att avgöra. Går de på chans, eller finns det en strukturerad rutt de följer undrar jag. Vill de hinna besöka alla blommor, även om en del är mer vissna än andra, eller har de en plan att hitta det bås som kan göra att deras undervisning blomstrar mest? Så länge man håller sig inom de utstakade markeringarna så hittar man inte något? Men frågan kvarstår. Måste man hinna se och höra allt, eller finns det utrymme för en individuell plan? En plan som kanske inte följer exakta raka, utstakade "vägar", men som ändå leder framåt.

Lärare ser varandra, meddelar sig till varandra. Ibland hittar man en välbekant person att dansa tillsammans med, ibland stannar vi upp för att prata lite längre, djupare och med mer eftertanke. Ger varandra utbyte, talar om var Lärarförbundets monter finns eller tipsar om de praktiska pennorna som numer finns att prova i gången bredvid.
Vi har olika roller, vi orkar olika mycket och arbetar olika länge. På olika sätt hjälps vi åt för att skolan ska kunna fungera och för att eleverna ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Alla bitar i ett skolpussel är lika viktigt.


När jag var liten så fanns det en sorts honung. Sen kan man tycka vad man vill om honung, men det var inte så mycket att välja på. Då biet föds och ju äldre det blir så får det vartefter olika roller. Först blir det ett putsbi, ett bi som vill göra allt rent och snyggt. Därefter blir ambi och matar det yngel som skall bli nya bin. Efter det fortsätter biet att i tur och ordning bli kup-bi, vaktbi, dragbi. Det sista är just det biet som ser till att samla pollen och att omvandla det till nektar och honung. När biet har tagit sig igenom de grundläggande arbetsuppgifterna får det alltså möjlighet att vidga sina horisonter. Biet lever bara 5 till 15 dagar som dragbi, vingarna slits ut och så är det slut. Tiden som dragbi är det vi ser och det vi räknar som viktigt för att vi ska kunna få honung från ett bisamhälle. Men alla roller är viktiga för att kupan ska kunna producera mycket och bra honung.
Ett bi lär sig var kupan står. Om du flyttar kupan några meter bort hittar det inte alltid hem. Det håller sig inom en radie av två kilometer när han samlar sin nektar. Utanför de givna parametrarna känner han sig vilsen. Men det innebär inte att det inte kan vara lönsamt att flytta kupan en bit bort. Det innebär inte att honungens smak blir dålig, bara annorlunda och ny. Kanske tom bättre och det kan man vänja sig vid, tom lära sig att tycka bättre om när det nu idag finns ett val bland många olika sorters honumg att välja på.



Visst surrar det på Skolforum.


22 oktober 2015

#Kronan


5 oktober 2015

Vågar du utmana dina kunskaper?

Jag läste en väldigt bra krönika idag. Den är skriven av en ung tjej som heter Sara Andersson och har titeln Alla autister är inte som Rain Man. Krönikan ligger dessutom på en blogg som är guldvinnare i Webstjärnans bloggtävling.

Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan.  Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers." Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.

Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.

Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.

Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.

Bara kunskapen om att vi inte har tillräckligt med kunskap är ett steg i rätt riktning. Det hjälper inte att du "har en i släkten så jag har sett hur dom är" ifall du ska kunna bemöta varje elev med npf på ett bra sätt. Du måste förstå att de här barnen är individer och att de därför behöver hjälp på individuell nivå. Det behöver inte innebära att du ska skräddarsy en kursplan åt varje elev med svårigheter. Men det innebär att du behöver veta vilka svårigheter varje elev har och förstå varför det blir tokigt ibland, försöka hitta olika lösningar och ge eleven möjligheter att lyckas utefter sina egna förutsättningar. Det är som snöflingor. Det kan se ut att vara exakt likadant på utsidan (om ens det), men alla är unika. Vi behöver tänka på våra elever som snöflingor. Alla vackra, men på olika sätt.

Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?


Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.

DSCN3924, CC (by), Javonni Christopher

27 september 2015

Vad är ett pris värt (egentligen)?

Nu har jag velat fram och tillbaka ett tag. Ska jag skriva det här eller ska jag inte. Jag har funderat ganska länge över innehållet, men ibland så måste man vänta för att det ska komma ner på skärmen ordentligt också. För det här kan vara en känslig fråga. Det är något som jag vet att många funderar på och diskuterar "bakom kusserna".
Det finns många som har samma tankar som jag, men som av olika anledningar inte vågar eller vill säga/skriva vad de tycker. Jag vet inte om det kanske också handlar om just det, men det får var och än behålla för sig själv.
Så med risk att radera varje möjlig och eventuell chans att få ett pris någon gång över huvud taget... Med risk för att inlägget inte kommer att spridas ett enda dugg... (För vågar man inte skriva eller säga något offentligt, så är en RT på Twitter eller ett delat inlägg på Facebook även det känsligt.)

Avundsjuka tycks vara det som man alltid tar till för att förklara när någon har något att säga som inte stämmer överens med det man ska tycka offentligt. Innan jag blev förstelärare fick jag tex inte skriva något negativt om förstelärarreformen, för då var jag "bara avundsjuk". Jag har fortfarande samma kritik mot förstelärarreformen som innan jag fick min tjänst som förstelärare, men nu får jag åtminstone inte tillbaka att jag är "bara avundsjuk". Istället tas mina funderingar om förstelärarreformen som personlig kritik mot förstelärarna. Jag kan inget säga om förstelärarna som personer eller yrkesmänniskor. Men jag kan tycka om reformen. En del är bra med refomen och annat är mindre bra.

Det här är inte skrivet för att anklaga någon som har fått ett pris, det vill jag göra väldigt klart från början. Jag älskar lärarpris! Många som får lärarpris gör ett otroligt bra jobb. De är väl värda sitt pris. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore trevligt att få ett pris själv, men det här handlar inte om avundsjuka. Det här är något som jag hört många prata om och som jag därför vill lyfta upp.

Om vi tittar på nomineringen till Guldäpplet... Det står så här angående hur man ska nominera någon till priset:
"Känner du till en lärare som gjort unika insatser för att utveckla elevernas lärande med stöd av IT? Någon som dessutom uppmuntrat kollegor i den egna skolan och kommunen? Då har du möjlighet att nominera din favorit till lärarstipendiet Guldäpplet! Det utdelas årligen till en eller flera aktiva lärare som förnyat lärandet med stöd av IT i egen undervisning och som inspirerat elever och kollegor i ett lokalt, kommunalt och gärna även nationellt verksamhetsfält."
Så vem nominerar vi? Jag har blivit nominerad två gånger till priset. Det blev jag förstås glad för, men var det en ära att bli nominerad? Jag vet inte. För egentligen handlar en nominering mest om att någon är bussig nog att skicka in ditt namn. Någon ska ha sett dig och någon ska ha kommit ihåg dig. Sen kan nomineringen i sig inte betyda mer än att du kan lite mer än den som skickar in nomineringen. För vad är egentligen "förnyat lärandet". Det kräver ganska mycket nu när alla lärare mer eller mindre arbetar med IT. Borde då inte inspirationen som man ger både elever och kolleger vara lite mer än så. Mer än att man känner till en del program och appar. Mer än att man använder sig att det som andra redan tidigare ar gjort. Räcker det att man bloggar lite, så att det nationella innebär att man kan läsa vad personen har gjort både i Haparanda och Bjärred. För mig känns en blogg i sig inte särskilt förnyande idag. Då hoppas jag snarare på att läsa inspirerande och innoativa tankar där.

Det finns ett annat sätt att bli nominerad. Man ber din kollega att skicka in en nominering till Guldäpplet. Jag har förstått att det förekommit ganska rikligt de senaste åren. Eller också så tar ett företag och ser till att nomineringar skickas in. Det ser bra ut att ha många nominerade på sin föreläsar-lista. På det här sättet så kan nomineringsprocessen lätt bli ett fält för inbördes beundran. En grupp "kändislärare" som nominerar varandra. Lärare som syns och hörs mycket. Lärare som visserligen är väldigt duktiga, men där nomineringen i sig kan tyckas bli lite pinsamt intern. Att vara en känd lärare är ingen garanti för att få ett pris. Jag har, som sagt, blivit nominerad två gånger och vad jag vet har det inte varit av någon kändislärare eller kollega som tycker att jag kan lite mer. Jag har faktiskt fått förklarat för mig varför jag blev nominerad och det var lite mer än bara "du är så bra". Med den här bakgrunden känns det bra att inte vara nominerad i år. Trots allt så har jag inte bett någon att nominera mig. Jag hoppas istället på att mitt arbete i sig ska göra att någon tycker att jag vore värt det.

Även om det nu i sig inte är så stort att bli nominerad så är det inte att förakta att det ligger en del i att bli nominerad. Hur ska man annars kunna vinna ett pris. Räcker det med att skriva en bok? Ska jag trotsa mina tankar om att jag inte tycker att det ska skrivas en bok om flippat (som det ser ut just nu i alla fall)? Ska jag le och se glad ut mot alla företag som vill anlita mig bara så att jag får större möjligheter att bli nominerad, även om jag inte gillar företagets tillvägagångssätt eller principer? Ska jag byta jobb till en skola där IKT-kunskapen är tillräckligt låg för att jag ska sticka ut lite bättre?

Priser ska vi ge lärare. Jag önskar att vi kunde fylla hela Globen med lärare och sätta upp världens show med kända artister och prisutdelare som hyllar dom som får pris. Priser i flera kategorier. Priser till lärare som är verkliga rebeller och vågar säga vad de tycker utan att det ses som gnälleller kritik som inte kan tas emot på ett bra sätt. (Jag kanske ligger bra till där.) Men även om vi gör det så behöver vi en nomineringsprocess som inte blir underminerad på det sätt som jag beskrivit ovan. Vi behöver inte heller pris som delas ut av företag där det egna intresset styr vilka som får ett pris. Där pristagaren inte ska vara företagets talesperson på en indirekt sätt oavsett hur mycket företagen försäkrar att så inte är fallet. Pristagare som inte säger vare sig bu eller bä utan bara är allmänt glada och positiva när de anlitas som talare i olika sammanhang.

Det här är tankar som man inte får tänka fritt. Du ska ställa dig i ledet och hoppas. Le mot alla, inte kräva arvode för utfört jobb och bara vara lycklig när du faktiskt blev nominerad av någon som av egentligen är något "jävig". Det behövs nya nomineringsprocesser, öppnare nomineringsprocesser. Annars urholkas prestigen med ett pris. Annars kan vi släppa fram alla friskoleföretag (och kanske också kommunder) att låta priser regna över sina lärare, allt i syfte att visa upp vilken fantastisk lärarkår man har, men utan någon egentlig grund att stå på. Nu vet jag inte vad ett pris är värt längre. Är äran tillräckligt stor när urvalsprocessen är skev? Är priset tillräckligt prestigefullt om nästan lite vem som helst kan nominseras? Är ett pris en verklig belöning för väl utfört arbete om det bara är de som ser glada ut och håller med som kan komma ifråga till ett pris?

Önsketänkande? Kanske. Men det är fritt fram att önska. Åtminstone fram till jul.

Hollow Tree Trunk - Imagine, CC (by), Ian Burt

Flippat FAQ - några av dom i alla fall

Jag får ofta frågor om det flippade klassrummet. Många är samma återkommande frågor eller frågor som liknar varandra. Idag fick jag en mängd frågor och när jag fick så många skrivna frågor på ett fat så tänlte jag att jag lika gärna kunde lägga ut dom bloggen. Inte för att jag har något emot att svara på frågor om någon skriver till mig, men redan nedskrivna svar kan trots allt underlätta lite och vara till nytta för någon.
  • "Hej, nu har läst din blogg och andra alternativ till att spela in på video. Detta har bara skapat mer 'problem' och frågor Smiley smile mina frågor ställs utifrån en rektors perspektiv, inte en lärare (kan vara bra att ha i åtanken). Skulle vara jättetacksam om du kunde svara på mina frågor: 

  • 1. Är tanken att ALLA elever ska göra detta, eller bara som en utmaning till de mest engagerade? 2. Är detta kopplat till någon examination? 3. I så fall, hur gör man med de elever som bara 'struntat' i detta? får de möjlighet att ta del av samma 'kunskap' på traditionella lektioner? 4. När jag läser detta så ser jag en "engagerad pedagog". Det måste ju ta tid från annan planering: Hur ser du på detta? Eller görs detta på 'tid som inte finns'? 5. Hur löser man problemet med de elever som 'inte vill/ inte kan/inte har'?"

Hej! 
Kul med frågor! Här kommer svar:

1. Ja alla elever gör det, men du kan lägga utmaningen/kontrollfrågor på olika nivå.

2 och 3. Nej inget prov! Jag binder samman min "flipp" med en "kontrollfrågan" och låter elever få en vecka på sig. Under den tiden hinner jag kolla av vem som har förstått eller inte, vem behöver mer hjälp och vem behöver en större utmaning. Lektionen utgår och bygger på de svar jag får in på kontrollfrågan. Fällan man lätt kan falla i är att konstatera att jaha - de här två har inte gjort flippen, då tar jag det väl på lektionen i alla fall. Då lär sig eleverna att de inte behöver göra flippen. Kanske även de som gjort den lägger ner. Det gäller att hålla fast vid att inte repetera innehållet på lektionen sen. 
Flippen ska inte ta så mycket tid för eleverna, men det ska få dom att tänka! 

4. Det är därför det inte behöver vara så komplicerat. Det behöver inte vara en film. Om du kräver att dina lärare ska göra kvalificerade filmer så kanske en del inte klarar av tekniken och en del ser det som just, "för mycket jobb". Problemet är väl att många lärare inte slänger ut så välgenomtänkta läxor alla gånger. Därför blir det givetvis ett merjobb (läs en läxa som är förankrad i läroplanen och som har ett bra syfte) med själva flippen. Det kan också bli ett merjobb om lärarna inte kan tekniken tillräckligt väl. Jag brukar rekommendera att man lär sig blogga och lägger ut enkla flippar där.

Ge dina lärare TID att lära sig och förstå att det inte är så svårt. Ofta är det just "svårt" som blir det egentliga problemet. Är det "enkelt" så tar det inte så mycket tid. Du kommer kräva av dina lärare att de dels börjar planera sin undervisning och koppla läxorna bättre till den. Dels att de ska lära sig att arbeta med digitala verktyg. Att då dessutom prata om pedagogiken kring det här är viktigt. Pedagogiken är grunden även om vi använder digital teknik, för annars blir det bara skrivmaskiner och app-arater.
Jag tycker att det är otroligt roligt att jobba på det här sättet, därför blir jag engagerad. Arbetet som lärare blir roligare eftersom jag ser hur det engagerar eleverna. Fler elever blir aktiva deltagare under lektionen.

5. De elever som inte har tillgång till dator eller platta hemma ger man det utrymmet till på skolan. Det kan tex vara på läxläsningstid, en del av mina elever vet att de kan sitta kvar när jag ändå är kvar på skolan och det går också att göra flippen på skoltid.

Surprised, CC (by), Jeromy Shepherd

15 september 2015

PISA - Vad hände med den digitala läsförståelsen?

Vi hade börjat förlika oss med tanken att svenska elever inte klarade av PISA lika bra som vi önskade, hade trott eller t.o.m. inte ens bättre än alldeles för många andra länder. En diskussion och en process hade påbörjats bland politiker och (inte minst) ute på skolor om vad vi behöver göra för att svenska elevers baskunskaper skulle kunna höjas. Märk väl - inte lyckas bättre på PISA-testet i sig, utan faktiskt få bättre kunskaper. Men Sverige är inte dåligt på allt. Med så god datortäthet så skulle vi kunna vis på att om bara våra elever fick arbeta mer digitalt så skulle vi slå våra "konkurrenter" på nosen.

Idag släppte så OECD resultatet av den sista delen av PISA-testet. Den del som vi har väntat på. Den del som skulle ge oss upprättelse.
Students, Computers and Learning: Making the Connection
Men inte blev det den triumf som vi så gärna hade velat ha. Studien visar återigen att Sverige och svenska elever inte har särskilt bra koll. Rackarns!

Jag medger att jag inte hunnit att läsa igenom alla 204 sidor i rapporten än. Men jag har bl.a. läst SvTs artikel och tittat en hel del på det kringmaterial som finns, t.ex en Infografik och en Slideshare.

Så vad är det som framkommer i rapporten? Jo att svenska elever inte är särskilt bra på lärande med hjälp av digitala verktyg. Definitivt inte så bra som somliga hade hoppats eller trott. Vi har en hög datortäthet om vi jämför med andra länder. Det jag länge har förundrats över är hur resonemanget ofta har gått att "Våra barn är så duktiga på digital teknik!" Det jag alltid tyckt har glömts bort är vad barn faktiskt gör framför sin dator eller padda. Jag brukar säga att det barn är duktiga på, när det gäller digital teknik, är framför allt två saker:
att spela och att vara social.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel saker att använda exempelvis en dator till. Det jag menar är att det är en avsevärd skillnad på att använda digitala verktyg till att snacka med kompisarna och att använda den till ett aktivt lärande. PISA-resultatet visar också att av de elever som tillbringar sex timmar eller mer om dagen framför datorn också har en lägre närvaro i skolan. Nu kan vi givetvis spekulera kring hur det hänger ihop. Det ena ger det andra i exempelvis hemmasittarens värld, men det är ändå intressant att som sagt... spekulera. För om det vore så att så många timmar framför dator per automatik gav en väldigt bra inlärning av det som Lgr11 tar upp, så vi inte ha något problem här. Det fanns en förhoppning hos många att det eviga surfandet skulle ge resultat i form av ett högt resultat på PISA. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron. 

Skolans uppgift är inte att visa eleverna hur man slår på en dator. Lärarens lektion blir inte bättre om vi skriver skönlitterära texter på en dator. Elevens kunskaper förbättras inte nödvändigtvis för att hen får använda en rolig app när subtraktion ska läras ut. Varför? Därför att i botten ligger pedagogiken! Skulle någon av oss drömma om att visa en elev det rätta penngreppet och sen säga "Skriv!" Skulle någon lärare tycka att det var bra pedagogik att släppa ut eleverna i storskogen med uppgiften att forska om något de finner där? (Givetvis då bortsett från att de kan komma vilse rent fysiskt.) Ändå gör vi just det när det gäller digitala verktyg och Internet. 

Elevens läs- och skrivinlärning blir inte bättre bara för att vi ger dom en dator. Inte ökar kunskapen om matematikens klurigheter bara för att elevernas tillgång till paddor och appar ökar dramatiskt. Ja jag medger att det händer. Men jag vill påstå att det i sådana fall beror på att läraren har en genomtänkt pedagogik bakom det hela. Bra pedagogik kring digitala verktyg är inte att eleverna får en skrivuppgift att utföra på datorn istället för att använda en penna och papper. De är just bara det - utbytbara verktyg. Det jag saknar i skolan är istället mer pedagogiska samtal kring det digitala lärandet. Vad gör vi? Hur gör vi? Och kanske framför allt... Varför gör vi det?
För ärligt talat, om inte uppgiften eleverna ska utföra ger ett mervärde i att använda just digitala verktyg så förstår jag inte varför vi ska använda just digitala verktyg. Sen kan vi skapa fler meningsfulla tillfällen att använda dator eller padda.  Tillfällen då de digitala verktygen ger ett mervärde för både elever och lärare. Det är därför jag gillar flippat klassrum så mycket. Det ger en ram till den lärare som känner sig osäker på hur den pedagogiska tanken på ett bra sätt kan kopplas till det digitala. 

Jag gillar tanken med att använda digitala verktyg. Fel. Jag fullkomligt älskar tanken på att använda digitala verktyg i undervisningen. Jag är övertygad om att det är en viktig kompetens för våra elever att kunna i ett allt mer digitalt samhälle, men jag tror också att det underlättar lärarens arbete i form av dokumentation och möjligheter till formativ (samt i slutänden summativ) bedömning. Men digital kunskap är inte något som kan tas ur sitt sammanhang. I många fall behöver vi tänka i nya banor och våga utmana invanda didaktiska tankar. Det går inte alltid att översätta den invanda pedagogiken rakt av till ett digitalt sammanhang. Digital pedagogik kräver att vi vågar utmana och ifrågasätta vår vanliga undervisning, men ändå med fortsatt fast förankring i läroplan och ja... pedagogik.

Även om jag tycker att exempelvis den forskning som Håkan Fleischer och Martin Tallvid har redovisat är otroligt intressant och viktig, så finns det ytterligare ett område som jag funderar över. Kunde jag få en forskare att ta sig en titt hur digitala verktyg används på en "vanlig" skola, en skola som inte har en-till-en, så vore det också något jag skulle djupdyka i. (För det är trots allt ett vanligare scenario att alla elever inte har en egen dator i skolan.)
PISA visar att en hög datortäthet inte garanterar högre digitalt lärande eller kunskap. Digitala verktyg måste ha en grundbult i pedagogik. Digitalt lärande är något som vi lärare måste ansvara för att ge eleverna. Kan vi dessutom få stopp på att elever använder viktig arbetstid till att googla efter bilder eller byta till helt omöjliga teckensnitt i rött på mörkgrön botten, så är ingen gladare än jag. 
Så därför är det inte så märkligt att det här resultatet blev lågt, precis som det tidigare i PISA vidsade att vi har en del kvar att göra när det gäller en hel del i skolan. Jag vet inte riktigt vad alla gick och hoppades på. Varför det här skulle visa något annat. För det är inte antalet datorer vi ska räkna, utan vad vi faktiskt gör med dom.


Child's Play, CC (by), Vincent Brown

5 september 2015

50 enkla och formativa bedömningstekniker

Bra formativ bedömning är ofta återkommande bedömning. Bra återkommande formativ bedömning är utformad för att ge en ögonblicksbild av elevernas förståelse för materialet. Ju fler ögonblicksbilder vi får, desto en mer fullständig bild får vi av kunskapsnivån. Därför är det önskvärt att med ganska enkla medel kunna avläsa elevernas kunskapsnivå.

Vi är inte alltid på topp, även om vi kan sträva efter en bedömningssituation eller en utvärdering som är 100 % effektiv. En bild som exakt berättar vad en elev förstår är vad vi strävar efter. Oftast når vi inte den fulla förståelsen vid ett enda tillfälle, vilket kan bero på en mängd olika saker. Hur frågorna ställs, elevens självkänsla eller andra faktorer minskar den mängd vi kan bedöma på ett fullständigt sätt så att det täcker in allt. Det låter självklart, men varje elev har en oändlig mängd personliga erfarenheter, distraktioner och /eller relaterade utmaningar som kan påverka det vi kan utläsa ur en bedömningssituation.

Det är därför det är bra med ständigt pågående och återkommande formativ bedömning. Ett tillfälle gör ingen sommar och det kan vara lätt att förenkla överreagera och sortera in elever i fack (bedömningsnivåer) efter bara ett enda prov t.ex. Att göra ett mätningstillfälle och sedan gå vidare med planeringen hjälper inte eleven att hitta möjligheter att hitta och förbättra det som hen behöver utveckla.  Vi får samtidigt inte glömma att det är ett stort arbete (för både lärare och elever) att utforma, skriva, komplettera, bedöma och ta till sig data på ett bra sätt. Så hur kan läraren förenkla processen med ständigt pågående och relativt enkla bedömningar?

Ju enklare bedömningsprocess vi har desto enklare kan det bli ett verktyg som vi kan hantera på en återkommande basis och också fungera som ett bra verktyg för att verkligen komma åt vad en elev faktiskt förstår. Det gör i sig att det blir enklare för läraren att identifiera hur hen kan hjälpa varje elev. På så vis blir det också lättare att hitta de elever som behöver mer stöd och kan lättare identifiera vad lärare eventuellt behöver förändra med sin undervisning för att alla elever ska kunna öka sina kunskaper och sin förståelse. Den slutliga bedömningsprocessen blir också enklare att genomföra.

En del av de följande uppgifterna har du säkert hört talas om och kanske till och med använt dig av i klassrummet. Somliga är tänkta som ett sätt att samla in skriftligt kring elevernas kunskaper och annat fungerar bättre när läraren går runt och lyssnar på elevernas diskussioner. Somligt kan fungera både som skriftlig aktivitet och en (för läraren och/eller eleverna) lyssnande aktivitet. Avgör vilket som passar bäst och/eller om du vill utveckla eller förändra en idé för att det ska passa din grupp/klass bättre. Självklart avgör du själv om du vill arbeta analogt eller digitalt med metoderna. Du bör återkoppla till eleverna antingen genom att diskutera innehållet i övningen med dem och ge framåtsyftande feedback eller genom att du berättar vilka slutsatser du har sett i det material som du har samlat in. (T.ex. vad du upptäckt att du som lärare bör förbättra.)

Det här är egentligen något som jag började fixa ihop till min egen skola i min roll som utvecklingsledare, men det växte visst till något större och klart delbart i större sammanhang. 




Jag har lånat layouten och översatt en hel del från det här dokumentet: Tools for formative assessment. Metoderna finns på flera ställen på nätet och jag har valt de som jagt tycker känns bäst, men inte allt. En del har jag förändrat eller tagit bort och/eller ersatt med annat. Det har varit många sidor som jag helt enkelt plockat ihop till ett dokument som jag tyckte passade mig bättre.

25 augusti 2015

Att vara på topp

Idag kom Cisions bloggtopp för pedagogiska bloggar ut. Cision hjälper företag och organisationer att synliggöra sina nyheter. Ett sätt att göra det på är att koppla ihop företag och bland annat bloggar. Det innebär inte att min blogg är köpt, bara att jag får information om saker som händer inom mitt "fält". Sen väljer jag givetvis vad jag vill lägga ut. Samtidigt får företagen en indikation på vad det är som rör sig i den "pedagogiska sfären". Har man tur så kan kanske både journalister och företag få samma möjlighet.

Cision skriver så här om den pedagogiska bloggtoppen:
"Bloggtoppen tas fram av vårt research-team i Sverige varje månad. Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, läsarkommentarer och delning i sociala medier, Twitterföljare och Facebook-likes."

Det betyder att det är flera kriterier som måste uppfyllas för att bloggen ska hamna på topp. Det är givetvis inget jag tänker på aktivt när jag bloggar. Jag bloggar den mängd som känns bra och har inga krav på hur ofta eller hur mycket jag skriver. Däremot så försöker jag att lägga ut mer än bara länkar eller hänvisningar till andra bloggar. Det beror väl mest på att jag ofta tycker väldigt mycket.

Jag minns förra året då bloggtoppen kom ut för första gången. Det var naturligtvis jätteroligt att få veta att min blogg Kilskrift stod på listan. Att den finns kvar är minst lika roligt. Fast det jag funderar lika mycket på när jag ser listan i år är att den är fylld av sådan mångfald. Det finns en förskollärarblogg, lärarblogg och universitetslärarblogg. Det finns en lässatsningsblogg och flera bloggar som har koll på digitalt lärande. Det är roligt att det inte är en enda sorts bloggar på listan. Blandat är bäst och hjälper oss att se en bredare bild av utbildning. Det finns alldeles säkert fler väldigt bra bloggar som inte hamnar där i skrift, men dom ska vi inte heller glömma. Jag uppmanar ofta alla som arbetar i skolan att blogga om pedagogiska frågor, men jag anser det vara precis lika viktigt att läsa pedagogiska bloggar. Det ger inte bara oss själva en inblick i varandras vardag och tänk utan utmanar oss också själva att våga tänka nytt och tänka mer. Det handlar inte bara om konkreta tips, även om jag vet att det är just vad många vill ha. Det behövs också, men att tänka stort och tänka fritt på en blogg är bra på flera sätt. Jag brukar kalla det för kollegoism.

Jag har skrivit ett långt blogginlägg om att blogga pedagogiskt. Vad som kan vara bra att tänka på och lite annat. Läs gärna det också. Det handlar inte om att stå på listor. Det handlar om att våga för att få mer. Det handlar för min egen del att helt enkelt få roligare och att bli mer kompetent på jobbet.

Terminen är igång. Det är som om sommarlovet aldrig har existerat. Hela Sveriges lärarkår står på tårna för att få ge ännu ett läsår fullt med kunskap till våra elever. Det är att känna att man ligger på topp(listan)!

View across Gjende to Knutshøe, CC (by), *saipal

5 augusti 2015

"Jag lånar ju bara"

Det är många som skrivit om kopieringsrätter och hur de får användas i skolan. Det brukar sitta en liten lapp vid kopieringsmaskinen i skolan som talar om vilka regler som gäller. Där står det däremot sällan om vad som gäller för nätet. Men å andra sidan står vi kanske inte vid kopieringsmaskinen när vi gör våra värsta synder. För på något sätt verkar det som om alla lärare vet att det inte är okej att kopiera från inköpta läromedel (med undantag från kopieringsmaterial), men sedan sker det ett rejält samvetesavhopp när vi börjar röra oss på nätet.
Kristina Alexandersson har skrivit mycket om Creative Comons.
Även IIS (Internetstiftelsen i Sverige, fd .se) har av naturliga skäl skrivit om just Creative Commons. Även Skolverket har en bra sida med vad som gäller om kopieringsrätt. En gratis broschyr från Skolverket om Creative Commons kan du ladda ner här.
Den här filmen har jag lagt ut förut, men det är så bra och den är given här, så jag tar det igen. Den kommer från IIS.



Man kan tycka att det inte spelar så stor roll, men det värsta är att om man inte följer reglerna så kan man råka rätt illa ut. Jag vet en rektor som fick böta 6000 för att ha lånat en bild. Jag har sett att flera flippfilmer har fått ta bort sin musik eller försvunnit helt från youtube. Jag har också sett flippfilmer där man helt obekymrat använder läromedel för att visa upp kommande lektion. Det är filmat rakt ner i boken eller så finns det med mycket tydliga bilder där det inte är något problem alls att se varifrån bilder eller texter är tagna.
Det är så vanligt att man nästan skulle kunna fråga vad problemet är med det. Det är bra om det besparar arbete, det är bra om det blir lättare för eleverna att koppla. det är bra om det sprids för då vill andra ha samma läromedel. Eller också så är det inte bra alls.

Det finns olika sätt att som uppehovsperson förhålla sig till sina verk. Finns det inget angivet så är det fullt kopieringsskydd som gäller. Det betyder att du inte kan sprida andras verk hur som helst på nätet utan att fråga om lov. Det gäller även Kalle Anka-bilder och Rihannas låt Diamonds. Det gäller för lärare och det gäller för elever. Gör du samma fel själv så kommer också dina elever att göra det. Och även om något "bara visas i klassrummet" så är det inte fel att från början lära dina elever vad som faktiskt gäller. Sitter det i ryggmärgen redan när de gör inlämningsarbeten så kommer de inte att göra fel när något annat en dag kanske hamnar på nätet.

Jag har fått höra att den som påpekar vad som gäller angående kopieringsrätter bara är ute efter att stå på en piedestal. De förväntar sig en massa tummar upp och "en klapp på axeln". Jag tror inte att det är så.
Min främsta anledning till att sätta CC-licens på det jag gör är för att jag vill dela på ett enkelt sätt, men att jag inte vill att någon ska tjäna pengar på mitt verk, vilket jag tycker strider mot min fria dela-tanke. Om jag väljer att dela fritt så ska ingen annan tjäna pengar på den tanken och sno åt sig pengar för egen del. För att det här ska fungera krävs det att du inte bara känner till att det är bättre att låna CC-bilder, utan även hur du ska göra det. Att hänvisa till uppehovsman blir en minsta nödvändighet för att licensen både ska gälla och fungera rätt.
Jag ser också hänvisningen till uppehovsman som ett sorts tack. "Tack för att jag fick använda ditt verk, för det underlättade för mig." Det är något man kan kosta på sig.

För att förenkla här på bloggen brukar jag ofta lägga upp mina egna bilder. Det finns flera tankar med det också. För det första är det givetvis enklare. Mina egna bilder får jag använda hur jag vill. För det andra så hittar jag inte alltid den bild jag vill ha och då är det bra att kunna skapa egna. Slutligen så är det ett sätt för mig att visa upp mina bilder, för jag tycker att jag fotar rätt bra faktiskt. Trots att det inte kan verka så har jag alltid en koppling mellan bild och text, men jag tror att det kanske inte alltid är så tydlig.

Men åter till flippat och bloggat material. Jag vet hur lätt det är att tänka att det inte gör något om man lånar. Eller så känner man helt enkelt inte till reglerna helt och hållet. Det är inte så svårt att försöka sätta sig in i hur Creative Commons fungerar. Skulle du göra lite fel så har de flesta som skapar verk med CC-licens förmodligen överinseende med det och tänker att den goda viljan finns där. Förutsatt då att du (som sagt var) inte struntar i att hänvisa alls. Disney och Rihanna och läromedelsförfattare har i allmänhet inte samma förståelse (eftersom verket är skapat med tanke på att vilja tjäna pengar, vilket är deras val) och det kan svida rejält. Så tänk dig för vilket material du använder på nätet. Vare sig du riktar dig till dina kolleger eller elever.

Här kommer en av mina egna bilder som avslutnng.



19 juli 2015

Alltid kan man skylla på någon

Min inspiration till tankeflöden kan komma från olika håll. Ibland lite oväntat och ibland för att jag helt enkelt letar efter information eller kunskap om något. Jag får härmed bekänna att jag är en absolut dokumentärnörd. Idag lyssnade jag på Vetenskapsradion Forum och reprisen av programmet "Polisen förskönar bilden av sin verksamhet". Kort sammanfattat så innehöll programmet det här
"Polisforskaren Stefan Holgersson säger att Polisen använder sig av olika metoder för att försköna bilden av sin verksamhet, något som tillbakavisas av Polisen."

Även om exemplena gällde polisen så var jag mer eller mindre tvungen att hålla med forskaren i programmet om att det som diskuterades i programmet även kan gälla andra verksamheter. Nu har du säkert listat ut att jag tänkte på skolan.

Är det så att vi lärare, trots usla PISA-resultat och utbildningsminstrars konstaterande om att svenska lärare är för kunskapsbristande för att kunna undervisa sina elever, vägrar acceptera att svensk skola är usel? Jag tänker på diskussionen som finns i sociala medier. Jag ser en dubbelhet i en del frågor...
Förut (när jag började undervisa år 1800 kallt) så var det fullständigt onödigt att vara lärarutbildad. Sen blev det ett absolut krav. Med absoluta krav följer gränsdragningar. Det är tex nödvändigt med galet bra förkunskaper när man söker sig till läraryrket. Med det gäller bara rena ämneskunskaper och inte pedagogik och didaktik. För har en lärarutbildning en gång varit usel så har den alltid varit det och kommer alltid så att förbli. Alla lärare som har gått lärarutbildning är därmed automatiskt diskvalicerade.
Sen har vi ansvaret. Ansvaret för utbildningen på lärarhögskolan ligger helt och hållet på lärarna. Något individuellt ansvar finns inte. Tittar vi däremot in i grund- eller gymnasieskolan så ligger hela ansvaret på utbildningen på eleven. Det eftersom läraren är en så pass vänlig själ att hen undervisar. Och givetvis under förutsättningen att de som undervisar barn har hög utbildning. Utan att vi ställer några egentliga krav på pedagogisk eller didaktisk skicklighet.
Dubbelhet som får det att snurra i skallen på mig. För en medelväg tycks inte acceptabel. Tycker jag inte det ena så innebär det per autmatik att jag tycker det andra. Eller?

Vi ska kunna tåla kritik både som organisation och individuella lärare. Att vara lärare är ett ständigt pågående utbildningsuppdrag. Jag är inte färdigutbildad, även om jag har ett ganska tungt lärar-CV och många undervisningsår i bagaget. Jag hoppas att jag aldrig blir det. Därför är det viktigt att kunna diskutera det som inte fungerar i skolan eller klassrummet. Jag behöver som lärare kunna förändras med mitt yrke.

Så alla som kritiserar skolan har rätt och min jämförelse i början av det här inlägget är inte fel. Motsatsen till det är väl annars att vi gör alla fel?

Mitt ena problem med det här svartvita resonemanget är att vi aldrig tillåts "lite av varje". Jag är en person som tycker att om man har kritik så bör man också kunna komma med konstruktiva förslag. Det bör man kanske bygga på ett resonemang om ytterligheter, men att bara ösa ur sig att det finns fel överallt inom skolan och med lärare ser jag inte som en väg till skolutveckling. Det blir mer en bromskloss eftersom det lätt leder till att den som inte ser det på samma sätt sätter i klackarna från sitt håll och vägrar röra sig en millimeter.
Därutöver är det alltid en fråga om hur man uttrycker sig. Själv kan du tycka att du skriver fantastiska sammanfattande och samtidigt ändå tydliga tweets, men sanningen är att det är så lätt att det blir den där dragkampen mellan svart eller vitt istället. Och då är det inte ditt fel, eller hur?

Ja hur är det med det där? För mitt andra problem är att jag har slagits av det faktum att om något är fel med skola eller lärare så är det alltid någon annans fel. Det kan vara lärarubildningen, utbildningsministern (ta en hur högen och fortsätt gärna med ecklisiastisministrarna när du ändå är igång), rektorn, kollegorna på skolan, andra kollegor, skolpolitikrna i kommunen, föräldrarna, eleverna... Ja i princip kan skulden läggas på vem som helst. Men det är aldrig ditt eget fel.
Somliga skolkritiker har aldrig arbetat i skolan, alltså kan de inte lastas för alla fel skolan och dess lärare gör. "Det är så lätt! Varför gör det då så fel?"
Andra skolkritiker har arbetat i skolan, men har lämnat byggnaden eftersom den är så dålig. Alltså finns det inget personligt ansvar här heller. "Jag har gjort skolan en tjänst som förstod att instutionen var dödsdömd."
Till sist finns det skolkritiker som arbetar kvar och eftersom skolan inte fungerar så måste det vara alla andras fel. "Jag är en hjälte eftersom jag är den som har lösningen och stannar kvar trots att ingen lyssnar på mig."

Jag antar att alla andra är perfekta utom jag. Ja och så du som läser det här. Alla andra gör fel. Det är så enkelt! Det kräver inga konkreta lösningsförslag eller om det gör det så är det i alla fall enkelt fixat - om alla bara ville lyssna och förstå. I vilket fall så finns det inte något personligt ansvar.
Men om vi nu tillsammans tänker efter så hade vi inte haft någon skolkris alls om lösningen hade varit så enkel att den bara var svart eller vit. Då hade vi redan fixat till allt och alla andra.

Faktum kvarstår. Vill du förändra något så börja med dig själv!

13 juli 2015

Trappsteg till lärarlycka

Det här är den andra trappan som jag översätter. Den första, Utvecklingstrappan, behövde jag göra lite bättre upplösning på också, vilket inte behövdes på den här. Den visade sig bli väldigt populär och jag vet att det finns upptryckt i många klassrum.
Men det viktiga med båda trapporna är att jag inte bara tagit idén och gjort om lite. Även om det handlar om en enkel översättning så innebär det ett förtroende att låna någons verk, än mer att göra om det. Alltså är det viktigt att fråga om skaparen av vereket har gett sitt godkännande. Och även om det är ett verk med fullständig copyright så kan det vara värt att fråga.
Den här gången var det väldigt enkelt. Twitternamnet står på bilden, så jag skickade en tweet med en fråga till Sylvia Duckworth, en kollega i Kanada. Sylvia tyckte att det var helt ok, så här kommer översättningen till svenska.


Vips hade jag själv klättrat på stegen 2, 7, 9 och 10 utan några större problem. Bara man håller sig på högra halvan kan man åstadkomma mer, uppleva mer och vara mer en del av... något. Vad som helst.

Jag tror att det är samma sak med mycket annat än just det jag nu gjorde. I skolan finns det tex ibland en tendens att vi lärare sitter och väntar på att saker och ting ska hända. Vi förväntar oss att andra ska mata oss med kunskap, information och säga till oss exakt vad vi ska göra. Det är som om vi fastnar på första delen av steg tio och fem. Missnöjet sitter kvar där och rullar tummarna. Det är enkelt att sitta kvar på trappsteget och tycka en väldigt massa saker, men det gör sllan situationen bättre av att förkara de egna svårigheterna med att det är någon annans fel. Bredda istället stegen till att le och uppskatta mer. Ta sen ett ordentligt kliv på trappsteg nio och se till att något händer. För när du tänker efter så borde det väl ligga i läraryrkets natur att vara delaktig i den egna utvecklingen också, inte bara elevernas.

7 juli 2015

Lärarlegitimation - en följetong

Det tog över ett år, men nu har jag fått min komplettering av lärarlegitimationen. Det tog tre vändor med olika kompletteringar som jag egentligen inte hade så mycket med att göra själv, det var mer Skolverkets information som falerade. I vilket fall som helst har pdf-filen landat i min inkorg nu.

Innehållet så.
En del hade jag bett om, anat blev intressanta överraskningar
Förutom min grundläggande behörighet i först och främst alla SO-ämnen och svenska, så fick jag nu tillagd behörighet i NO och teknik upp till årskurs 6. Det känns bra. Om vi ser på det lite bredare så kan jag nu undervisa från förskoleklass (japp, det slank med på något otippat vis) till gymnasium och komvux. Jag hade ansökt om att få behörighet i sociologi på gymnasiet och det fick jag ganska självklart. Som jag förstått det så är det inte helt vanligt att ha utbildning på C-nivå i sociologi, så det sitter inte fel. Dessutom gillar jag ämnet skarpt. Utöver det har jag nu behörighet att undervisa i

  • Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering 
  • Humanistisk och samhällsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning
  • Samhällskunskap på gymnasieskolans introduktionsprogram
Känns helt ok. Förra gången jag fick det där mailet från Skolverket blev jag mest förvånad över min behörighet i svenska som andraspråk. Jag kan fortfarande inte minnas några specialkunskaper där, men det står kvar på legitimationen. Den här gången hoppade jag mer till på en "olikhet", eller vad man ska kalla det. Det faktum att jag är behörig i att undervisa i matematik upp till årskurs 6 i känns relevant, men det gäller inte för sameskolan. Där är jag bara behörig upp till årskurs 3. Jag vet inte vad som händer i årskurs 4 i marematik i sameskolan. Jag kan bara anta att behövs gedigna kunskaper i samiska inom de ämnet då. Samtidigt som det inte tycks vara fallet för de samhällsvetenskapliga ämnena och svenska, för där är det klartecken upp till år 6.

Jaha... Den dag jag förstår mig på det här systemet bjuder jag mig själv på en glass. Det viktiga för mig var trots allt behörigheten för att kunna undervisa på gymnasiet. Någon som har ett bra jobb i Stockholm att erbjuda? ;)

6 juni 2015

En ledarskribents ansvar

Jag ligger inte helt i fas. Därför upptäcker jag Christian Dahlgrens ledare i Corren från igår först idag. Jag läser texten och tänker
"Du har inte en aning om vad det här handlar om!"
Dahlgren inbillar sig att en hemmasittare är en elev som i största allmänhet är ovillig att gå i skolan. Att det bara är att skärpa sig. Till och med den 17-årige Carl Bildt fattade det. Dahlgren tror också att hemmasittarnas föräldrar är ett gäng slashasar som ger blanka den i ifall ders barn går i skolan eller inte. Jag läser bokstav för bokstav, mening för mening och vet att det är just så här okunskapen ser ut i Sverige. Okunskap som får fäste och når ut via en ledarkolumn i en dagstidning.
Riktigt dåligt mår jag när jag läser det här:


Jag ska berätta något för dig Christian.
Min son har "skolkat". Massor! Det är inte för att han i största allmänhet struntar i skolplikten eller inte förstår att den finns. Hans exakta val för att inte gå till skolan är hans egna, men fy och skam - jag kan förstå att han valt att låta bli. För om man bemöts av den okunskap, som bland annat du står för, har man kanske inte så många andra val. När praxis är att köra på så det ryker i samma fil och fart med alla elever, så kommer vi ohjälpligt hamna i det läget att några väljer att stanna eller köra av vägen. Om vi inte vill eller kan förstå varje elevs möjlighter och styrkor då har vi inte i skolan eller skoldebatten att göra.

Carl Bildt var 17 år när han fick uttala sig i TV. Min son fyller 17 år på måndag. Han går inte i skolan just nu, för vet du vad... Han är på rymmen. Inte bara bildligt talat, utan på riktigt. Hans sista år i grundskolan valde han att avsluta genom att sticka hemifrån. 17 år - lika gammal som Carl Bildt, men utan möjlighet att få sin röst hörd. Jag vet inte var han är eller hur han har det. Mår han bra? Äter han som han ska eller har han tillräckligt med kläder för att slippa tvätta varje dag? Det är vardagsfrågor som du (om du har egna barn) lätt kan kontrollera och ha koll på. Det kan inte jag. För min son har inte rent bildligt rymt hemifrån - han har gjort det på riktigt. Vill du kalla det för "skolk" så sätt dig ner och lyssna på dom som kan mer om det här än vad du gör.

Jag har försökt i många år att hjälpa min son att få den utbildning han har rätt till. Sonen tycker att det sätt jag pratar på med lärare och myndigheter är som om jag trodde att han "är för dum för att förstå". Men i ärlighetens namn så tror jag inte det, för min son är smartare än de flesta. Det jag däremot tror är att lärare och myndigheter är "för dumma att förstå". Eller (rättare sagt) inte har den kunskap de behöver för att förstå. 
Jag är ingen slashas som struntar i ifall sonen går i skolan eller inte. Jag kunde däremot inte lyfta ens min (då) 14-åriga son under armen och vandra iväg med honom till skolan. Ännu svårare är det nu. Av flera skäl. Och nu har vi kommit till det läget att jag inte vill det. Nu är han nästan på dagen 17 år gammal och på vägen dit har han blivit sviken av både lärare, skola, myndigheter och mig. Vill han inte gå i skolan nu så måste han inte. Han har gått ut grundskolan och jag accepterar hans val, även om jag naturligtvis mår väldigt dåligt av att inte ha honom hemma.
För du förstår, Christian, när man sitter med myndigheter och påtalar vikten av det ena eller andra (och samtidigt indirekt förolämpar sin son), eftersom man vill att ens son ska bli lyssnad på, så gör man inte det för att man tycker att det är roligt att ta tjänstledigt utan lön flertalet dagar. Men det finns ingen garanti för att alla 17-åringar blir lyssnade på. För alla ungdomar ser inte idén eller syftet med att vara elevrådsordförande och gå på Östra Real.

Din ledare osar okunskap och osolidariskt tänkande. Min son är mer intellektuell än både dig och 17-årige Carl Bildt, men han tänker på ett annat sätt. Du har som ledarskribent en uppgift att förmedla åsikter. Det vore så mycket bättre om du hade kunskap kring det du vill förmedla. Har man en plattform så har man också ett ansvar. Du brister större i det ansvaret än vad jag anser att min son gör när han väljer att "skolka", för min son har ingen annan plattform att få ut sitt budskap på. Inte ens jag som förälder räcker till där. Så när Skolinspektionen, SKL och SMSP väljer att försöka ge alla hemmasittare en röst, då tycker du att det borde räcka med att eleverna inser att de "har ett ansvar att sköta sig", för det förstod ju Carl Bildt. Vad jag vet har inte Carl Bildt autism. Vad jag vet så har inte heller du autism. Så jag har ett råd till dig:
Skärp dig!


Albin har idag varit försvunnen i 16 dagar

5 juni 2015

Det ena utesluter inte det andra - åsiktskorridorer om npf

Jag har läst en artikel om åsiktskorridorer i DN. Egentligen handlade det inte om skolan i första hand, men mina tankar vandrade dit i alla fall. Egentligen blev mitt eget fokus ännu mer snävt än så. Jag landade i tankar kring npf och vilka smala korridorer vi rör oss i där.

Jag har förmånen att både vara mamma till en son med autism och lärare med erfarenhet av att undervisa barn med olika funktionsnedsättningar i 19 år. Det är en situation som inte är unik, men som ger både fördelar och insikter som inte alla andra har. Med "alla andra" menar jag just de som rör sig i åsiktskorridorerna.
Nu blir kanske det här väldigt statiskt, men i ena korridoren rör sig lärare och andra pedagoger. I den andra korridoren rör sig föräldrar till barn med npf. Någonstans mitt emellan de två sitter jag.

Eftersom jag har intresse i båda korridorerna så diskuterar jag också i de båda korridorerna. Det är här som artikeln jag läste kommer in. För när jag diskuterar med mina kollegor kan jag känna att jag blir bemött av ganska aggressiva tongångar där jag får förklarat för mig att man inte kan förvänta sig att en lärare "ska klara allt". Om en elev behöver extra anpassningar så kan man inte förvänta sig att den enskilde lärarens ska kunna ta hand om det. Lärarens uppgift är att undervisa. Inte nog med det. Lärarens uppgift är att undervisa på en en nivå som gör att vi kan förbättrra PISA-resultat och lärarstatus. Jag håller med om det. Svensk undervisning måste hålla en standard som motsvarar höga förväntningar. Det jag inte håller med om är att vi i och med det ska lämna vissa elever bakom oss. Att det är elevernas uppgift att hänga med eller förvisas ut ur klassrummet. Att det är speciallärarens uppgift att "ta hand om" de här eleverna. Alternativt kan eleven gå om eller placeras i en annan undervisningsform. När jag tar upp frågan om att vi som lärare inte kan skjuta ifrån oss ansvaret på det viset får jag höra att det inte alls handlar om det. Det här är för elevens bästa och inget annat. Men ärligt talat... Om kunskapen kring npf hos lärare vore bättre så skulle lärare i lika hög grad inte se det som någon annans ansvar. Men i åsiktskorridoren så får jag inte göra annat än att hålla med om att vi inte kan förväntas förändra vår undervisning. Det skrivs om att föräldrar måste skärpa sig, att ohängda elever måste lära sig passa tider och att ekonomin inte tillåter det ena eller det tredje. I de flesta fall är det ändå inte så svårt. Egentligen. Det handlar om att undervisningen inte är bra om vi som lärare inte ser varje elev. Vi kan tjata om mer och fler resurser parallellt (och vi ska göra det) men ansvaret för alla elever är ändå vårt. Det är vår undervisning som behöver förändras.
Men det är svårt att våga se att de kunskaper man har inte räcker till. Det är svårt att se att det skulle vara lärarens enskilda ansvar i varje klassrum när vi förväntas hålla hög klass på undervisningen. Saken är ändå den att det ena inte behöver utesluta det andra.

När jag diskuterar med andra föräldrar kan jag bli bemött med ganska aggressiva tongångar. Jag vet att det ställer stora krav på den förälder som har ett barn med en funktionsnedsättning. Jag befinner mig trots allt i den situationen själv. Dessutom är jag i mångt och mycket ensam i att hantera de situationer som uppkommer. Eftersom jag arbetar som lärare ser jag ändå att jag har en insikt i skolan och lärarens vardag. Det är något som jag i föräldrakorridoren försöker förmedla. Dels för att jag kan tolka läroplan och regler som gäller inom skolan, men också för att jag kan förklara hur saker och ting sker - eller inte sker - ur ett lärarperspektiv. Det handlar inte om att ursäkta lärare (även om det inte heller alltid behövs) utan snarare om att öka förståelsen för skolperspektivet för att föräldrar ska kunna navigera bättre i systemet för att kunna göra det bästa för sitt barn. När jag då försöker förklara hur det fungerar finns det dom som väldigt snabbt ropar på skolinspektion och anmälningar. Det är väldigt mycket negativa åsikter och tyckande om skolan som många gånger bottnar i dåliga erfarenheter från den egna skolgången eller något som blir eftersom det i åsiktskorridoren hetsas fram ett enekelspårigt sätt att se på saker och ting.
Jag förstår och vet att många föräldrar har bemötts på ett väldigt tråkigt och ibland felaktigt sätt. Det finns tyvärr en hel del väldigt dåliga erfarenheter i den här korridoren. Men det innebär inte att allt är ett fall för Skolinspektionen. Jag försöker istället förespråka att man öppnar upp för samtal med skolan. Att man frågar varför vissa beslut har tagits och hur skolan tänker kring olika frågor, för det är långt ifrån alltid så att det har gjorts. Det kan vara svårt att se ett föräldraansvar i att behöva samarbeta med skolan. Det är svårt att förstå och skilja på vad som är skolans ansvar och vad det egentligen innebär gentemot vad som ligger i ett föräldraansvar. Föräldrar ska kräva saker av skolan och föräldrar har även de ett ansvar till kommunikation. Det ena utesluter inte det andra.

Jag sitter i båda åsiktskorridorerna. Viljan att mötas verkar lika dåliga i båda miljöerna, även om det finns undantag. Att vandra på i en smal gång kan kännas lugnande och tryggt. Väggarna stöttar om du skulle råka snubbla till eller till och med vara på väg att ramla. Om du kommer med instick så är det som att slå upp stora hål i korridorväggarna. Har vi dålig balans, dvs kunskap, så tror vi inte att vi kommer att klara av att gå vidare. Men det gör vi. Till en början kanske lite vingligt, men vi lär oss. Och om vi vågar låta de där hålen stå öppna så kan det hända att vi får syn på varandra i våra parallella korridorer. Vi kanske till och med på sikt kan skapa en korridor tillsammans.

Jag vill inte lärare något illa. Jag vill inte föräldrar något illa. Jag vill öka kunskapen i båda korridorerna och skapa en inblick i hur det är att gå i varje korridor eller hur det kan vara att stå och titta in och försöka följa bägge. Båda korridorerna har sina poänger. Båda korridorerna behöver lyssna på fotstegen i den andra korridoren.
Det ena utesluter inte det andra.



Corridor in old monastary, CC (by) Jan Fidler