Ge mig ett Sandsjöbadsavtal

Jag är en nyfiken person. Jag är nyfiken på så sätt att jag är vetgirig. När mina barn blivit sjuka så har jag läst på om vattkoppor, när jag ska söka jobb så läser jag på om min arbetsgivare och när jag skriver ett blogginlägg så tar jag reda på de fakta som behövs för att ha mer på fötterna. För mig handlar det om att förstå. Jag har alltid fått höra att "kunskap är det enda någon inte kan ta ifrån dig" och på det sättet hamnade jag väl helt rätt. I läraryrket. Men jag är inte bara teoretisk utan även praktisk. Jag bygger inte bilmotorer, för det ligger utanför mitt intresseområde, men jag prövar olika processer i photoshop, jag prövar och utvärderar olika arbetsmetoder i mitt arbete och jag testar gärna nya digitala verktyg innan jag bestämmer mig för dess värde.

Det jag kommer att skriva nu är inte riktat åt något speciellt håll, även om det bygger på mina erfarenheter och kunskapsinhämtningar. Jag vet att det inte stämmer in på alla skolhuvudmän, men vill någon ta till sig det jag skriver så kanske det är behövligt. Eller rättare sagt... Om någon känner att de inte vill ta till sig det jag skriver, så är det kanske just det som de behöver.

Från mitt sätt att se på världen så är jag nyfiken och vetgirig. Jag vill veta vart vi är på väg. Mitt intresse för skolpolitik och skolutveckling stammar (förutom ur min personlighet) från det faktum att det faktiskt och praktiskt påverkar min arbetssituation och på så sätt även mina elevers dito. I mitt fall handlar det om ifall jag vill fortsätta med att trivas som lärare. I elevernas fall handlar det om resten av deras liv. Det är med andra ord ingen småsak vi pratar om.

Jag säger ofta vad jag tycker. Jag har dessutom blivit allt bättre med åren på att våga göra just så. Jag har arbetat med fler rektorer än vad jag har arbetat på skolor, för precis som att lärare flyttar på sig så gör även rektorer det. Alla rektorer jag har arbetat med har varit väldigt bra sådana. Med ett undantag. (Ja nu blev det riktat åt ett visst håll, men jag tänker inte skriva ut vare sig namn, skola eller kommun. Det var i vilket fall länge sen nu.) Precis som att jag försöker vara medveten om att lyssna på mina elever så uppskattar jag en rektor som lyssnar på oss lärare.

 Jag minns en gång på en skola när vi hade stormöte i matsalen. Det fanns mycket som vi lärare på skolan inte var nöjda med. en del uttalat och en del outtalat. Rektorn "på undantaget" hade ordet. Nej jag var inte så förtjust i den här rektorn, men det hen sa just där och då var bra. Hen hade många bra poänger och försökte förklara sin syn på saken. Det spelade ingen roll. Det var kört från början eftersom kollegiet var överens om att allt  var dåligt som hen gjorde, även om det hen sa var bra. Det här var kollegor som jag respekterade och hade fullt förtroende för, men de gav inte rektor en chans. Till slut kunde jag inte vara tyst längre. Jag räckte tålmodigt upp handen (precis så som bara vi lärare kan göra) och när jag fick ordet så sa jag min mening. Jag sa att rektorn faktiskt hade rätt i det hen försökte framföra. Att det vore respektfullt att faktiskt lyssna istället för att hoppa på varenda ord. Det blev alldeles tyst. Där vände mötet och jag tror tom att vi kom fram till något sorts beslut som inte var så dumt. Efteråt kom rektorn fram och tackade mg. Det är inte klokt att en någon ska behöva tacka för något sådant. Det mest märkliga är ändå effekten som mitt inhopp fick. Helt plötsligt så var jag en förrädare. Helt plötsligt så var jag inte att lita på och helt plötsligt hade jag själv fel åsikter om allt. Så lätt svängde det. Det tog ett bra tag innan jag återvann förtroendet.

Jag förstår inte perspektivet med antingen eller. Ser vi verkligen på saker och ting så svart eller vitt? Kan en person som vi vanligtvis inte håller med aldrig säga något som faktiskt är klokt och riktigt? Jag har sett personer lägga ner massor av tid för att verkligen övertyga både sig själv och andra om att allt, precis allt är fel med en rektor eller skola. Jag tror inte att det fungerar så. Det kan vara så att du i mångt och mycket inte är överens med en person, facket, ett politiskt parti eller så tycker du att en skola överlag inte passar för dig att undervisa på som lärare. Men att allt skulle vara genomruttet? Nej, det fungerar inte så. På samma sätt kan det gvetvis vara tvärsom. Det mesta som en person säger är bra, men det finns enstaka punkter där du inte riktigt kan hålla med. (Säg nu inte att just det här inlägget är just så, för då faller hela min tes. Jag tvingar dig härmed att hålla med. ;) )
En åsikt om just en enskild företeelse eller ett uttalande behöver inte betyda att man gillar eller ogillar allt annat runt något eller någon. Antingen kan du välja att vara tyst alternativt hålla med oavsett vad eller så kan du vara beredd att stå för det du faktiskt tror på. Glöm bara inte att lyssna och förstå.
Hur driver vi en skola framåt om vi inte är öppna för dialog? Är vi så rädda för diskussion att vi bara vill omge oss med ja-sägare? Är vi så rädda att vi inte vågar säga annat än ja eller nej i ett konstant flöde eftersom vi måste sortera in oss i ett eller annat läger?

Jag har många gånger försökt föra en dialog om skolutveckling med både politiker och skoltjänstemän. Framför allt lokalt. Både innan och efter tillsättningarna av förstelärartjänster. Antingen har jag inte fått något svar alls eller också så fick jag veta att jag (fastän jag var anställd som lärare i kommunen) inte hade med det att göra. Det har också hänt att jag fått som svar "Tack för ditt mail, jag hör av mig mer utförligt senare." Med återföljd tystnad. Jag har väntat på svar i tre år nu från två politiker. Klappar på axeln från kollegor som antingen håller med men mycket tydligt påpekar att de inte vill dras in i något eller också som varnar mig eftersom jag måste förstå att jag kan betraktas som besvärlig om jag säger vad jag tycker eller ställer för mycket frågor. Men jag vill veta, vara nyfiken och jag vill få mer kunskap! Utveckla skolan via dialog där även de som berörs får vara med.
Det är som om vår tystnad eller medhåll är det enda sättet att komma någonstans, vilket ändå känns väldigt kontraproduktivt. Vill du få ett förtroendeuppdrag så är det bättre att vara tyst. Ännu bättre att hålla med om allt. Är det bättre att politiker, tjänstemän och "tyckare" får styra vart vi är på väg utan att vi som lärare för skolan framåt med vår kunskap?
Visst finns det en risk. Jag har sett personer mindre meriterade än jag få interna uppdrag, jag har blivit lovad det ena eller det andra som sen har dragits tillbaka och jag har känt mig klart ovälkommen i olika och sammanhang. Inte för att jag har varit elak eller sagt att allt är dåligt, utan för att jag säger vad jag tycker i olika och enstaka frågor. Det blir jobbigt då. Tydligen. Det är inte alltid som "Jag hör av mig senare!" faktiskt innebär att en person gör just det. Det blir istället en japansk beslutsprocess. Eftersom det kan få konsekvenser att inte hålla med så blir man en ja-sägare. Det är förmodligen artigast så.

Ibland känner jag mig som en statare. Du måste stå med mössan i hand och titta ner i backen. Helst utan att säga allt det som din kunskap har gett dig, utan istället lita på skolpolitikens vilja. Det är genom att böja dig för överheten som du kanske får lite av det du vill. För jag vet att som längst ner på skalan så är din åsikt inte mycket värd och om du bara är tyst och håller med så har du chans att få en bättre position på bondgården. Kanske får du hässja hö istället för att mocka, men du är likväl en statare. Utan möjlighet att förändra. Jag går inte med på det. Jag säger vad jag tycker. Jag får kanske inte alltid som jag vill, men jag vill bli lyssnad på.
Statarsystemet infördes på 1700-talet och avslutades 1945 efter en intensiv debatt där bland annat författaren Ivar Lo-Johansson var drivande. Är det inte dags att avsluta statarhierarkin i skolan också? Jag vill att politiker börjar lyssna på oss lärare. Jag har förut skrivit om ett Sandsjöbadsavtal (nej det är inte felstavat) i skolan. Ett Sandsjöbadsavtal är något som kan liknas vid ett Saltsjöbadsavtal, fast för skolan. Ett avtal där vi lärare får en faktiskt möjlighet att påverka vår egen arbetssituation utifrån bra och forskningsbaserad pedagogik. Där vår kunskap betyder något och där vi känner att vi är lyssnade på. Ett avtal där politikerna inte kan använda skolan som slagträ i valdebatten och skylla alla misslyckade politiskt genomförda reformer på oss lärare. Om vi inte har ett Sandsjöbadsavtal, hur bemöter vi då de som inte har tillräckliga kunskap om undervisningens hur och varför, men som har makt att genomdriva förändringar i skolan?  Utan ett Sandsjöbadsavtal, hur gör vi då för att kunna förändra skolan tillsammans med eller trots de tjänstemän, politiker och tyckare som vet bättre än oss i skolan? Vad har politik med undervisning att göra? Egentligen!


Hur det än är med åsikter och om vi vågar och vill säga vad vi tycker eller inte... Min kunskap kan inte tas ifrån mig och inte min integritet heller.

Läs mer

Öppet och fritt - ett mailsvar, del 2

Igår skrev jag ett blogginlägg som svar på ett mail, som inte bara jag utan många fler hade fått. Det visade sig att många andra hade reagerat likadant på mailet och det avkrävde en del aktivitet från min sida. Efter att mitt blogginlägg hade gått ut (de första tre timmarna hade jag i snitt ca sex besökare per minut) och jag och andra hade kontaktat de ansvariga för mailet (dels som direkt mailsvar, men också genom en del sökande på andra sätt, eftersom mailet inte innehöll några namn) så fick några tydligen en ursäkt. Jag vet fortfarande inte exakt vad den ursäkten innehöll och svar till mig dröjde. Klockan 2:46 i natt trillade det in ett mail. Jag har beslutat mig för att publicera det i sin helhet här på bloggen och kommer att skriva mina egna tankar med röd färg. (Bra att skriva ut och vara tydlig, eller hur. ;) )
Nu kör vi:



"Öppen replik på: 'Öppet och fritt - ett mailsvar' "

En öppen replik innebär att det läggs just... öppet. Inte att det mailas. Om det finns publicerat på något annat ställe så har ni i vilket fall inte hänvisat dit. Eftersom det nu mailades till mig så förlitar ni er på min välvilja att publicera svaret på min blogg. När jag nu skrev om ert mail på bloggen så är det inte mer än rätt att jag också publicerar ert svar här. (Jag antar att det var er mening.) Nåväl.

"God kväll Karin Brånebäck (och samtliga berörda),

Vi förstår nu att en för oss aningen blyg förfrågan efter testpersoner (eller så kallade "early adopters") till vår nya tjänst StudyLore fick en radikallt annorlunda vändning än vad vi hade vågat hoppas på. Vi har nu noga läst igenom Ditt blogginlägg samt läst vissa av de reaktioner som uppstått till följd av detta, skrivit ner de punkter som framstått som besvärande och här försöka ge en replik på dessa. Det kan inte försvara vårt agerande som nu i efterhand är klantigt och ett stort misstag, men vi vill gärna ge vår syn på ärendet.

Vi har styckat upp dem i punkter för att det för Dig, och samtliga berörda, ska vara lätt att överskåda."

God morgon ("ni som fortfarande inte har gett mig era namn").
Bra, men blyg tycker jag inte att den var överhuvud taget. Möjligtvis i det hänseendet att ni försökte få det att framstå som om ni gjorde mig en tjänst. Helt gratis och utan baktankar. Något som jag fortfarande inte tror på.
Jag kommer att besvara det på samma sätt, dvs svar efter varje bemötande. Jag vill påpeka, också för tydlighetens skull, att inget ur mailet är borttaget. Allt finns med.


"1. "Vill bli tilltalad med namn, annars känns det opersonligt." 

Det är självklart att när ett företag, eller också en person, inte tilltalar en adresserad person vid namn så kan det kännas lustigt. Om man har en e-postadress, telefonnummer eller adress vill man nog gärna bli tilltalad med sitt riktiga namn. Det förstår vi, om än smärtsamt mycket mer nu än tidigare.

Därför ber vi uppriktigt om ursäkt."

Tack för ursäkten. 

Jag tror att ni glömde ett o framför ordet lustigt. Tona gärna ner tilltalet genom att ta bort stor bokstav i början på ordet "Du" så når vi ännu ett steg. Direktreklam i mailboxen uppskattar jag inte, oavsett tilltal.


"2.  "Listan var till för lärare och forskare, inte företag."

Att listan specifikt var till för lärare och forskare hade vi ingen aning om. Det uppdagades inte för oss när vi tittade igenom listan utan framstod för oss som en lista vars syfte var att sammankoppla, inte nödvändigtvis personerna i listan, utan de värdefulla idéer och erfarenheter dessa framstående lärare har att dela med sig av och sprida. Därav drog vi, den kanske förhastade, slutsatsen att någonting nytt inom det område som dessa lärare anser sig förespråkare av, skulle finna en tjänst som denna intressant och till och med värdefull, på en arena med mestadels internationella företags närvaro.

Den slutsatsen var oerhört fel. Det förstår vi nu.

Därför ber vi uppriktigt om ursäkt."

Tack för ursäkten. 

Jag har sett att ni flitigt har retweetat tweets om kollegialt lärande. Något jag absolut inte förknippar med kollegialt lärande är att det jag som lärare lägger ner tid på är till för företag att tjäna pengar på. Hade det varit så hade jag istället sålt listan till er. Ni ska veta att ni inte gjorde bara mig upprörd utan väldigt många andra.
Följden blev att jag bombarderades av undringar varför jag lämnat ut listan och adresserna.
Följden blev att jag kände att mitt eget goda namn drogs i smutsen eftersom några trodde att jag lämnat ut listan till er.
Följden blev att många ville ta bort sig från listan.
Följden blev att några ville gå ut ur forumet.
Följden blev att jag var tvungen att ta bort adresserna från listan.
Följden blev att jag fick ägna en hel del tid åt att städa efter er "felaktiga slutsats".
Allt bara för att ett företag ville tjäna pengar så har det försvårat vårt kollegiala lärande.
Tack för den passningen.

"3. "Inte bra att företag ska tjäna pengar på lärares stressiga situation. Uselt att det är för vinnings skull."

Vi ska vara uppriktiga och säga att vi är ett aktiebolag, vilket självklart medför ekonomiska åtaganden, men att tjäna pengar på lärares stressiga situation och att det enbart är för vinnings skull är helt och hållet en skamligt förhastad slutsats om vår tjänst, som Du för närvarande inte använder.

Vi är två unga killar som länge har varit förespråkare för bättre villkor i skolan, dels eftersom vi själva är djupt drivna av att se en förändring i branschen, men framförallt för att vår mor själv är lärare. Vi har sett alla baksidor och framsidor med läraryrket samt hört rejält otäcka historier, men vi valde att tillsammans med denna mor, samt hennes kollegor och andra, försöka ge utbildningen en chans till förbättring med vårt egna tillvägagångssätt: innovation. Att skapa någonting ur intet kräver dels pengar men framförallt mod och tid. Vi har lagt ned väldigt mycket av alla tre för att skapa en tjänst som vår mor och hennes kollegor, samt övriga, förhoppningsvis ska känna sig exalterade över och uppskatta. För att göra det möjligt hade vi tre alternativa vägar att gå; att ta betalt, att be om bidrag eller också att låta det vara gratis men spionera på användarna för att kunna sälja bra reklam. Vi valde av många anledningar det förstnämnda, men framförallt för att det kändes mest ärligt för oss. Att detta inte framkommit tydligt nog är olyckligt.

Därför ber vi uppriktigt om ursäkt."

Tack för ursäkten.

Jag tycker att det här blir väldigt motsägelsefullt. Visserligen hävdar ni att ni absolut inte vill tjäna pengar på oss lärare, men vi måste ha förståelse för att ni har lagt ner mycket tid och pengar på er tjänst/produkt och därför vill ha betalt? Jag har också skapat något ur intet. Ganska mycket till och med.
Vet ni hur mycket tid (tid är pengar) jag har lagt ut på att administrera gruppen "Flippa klassrummet" (med snart 10000 medlemmar) på Facebook? Vet ni hur mycket tid (och för all del pengar) som jag lagt ner på den här bloggen? På att svara på frågor? Ge tips och råd? Medverka på olika flippmöten? Ge feedback på uppsatser och flippar? På att sammanställa en Nybörjarguide? Jag kan räkna upp många fler saker än så och jag fortsätter att lägga tid (och för all del pengar) på det. Vet ni hur mycket jag har valt att ta betalt för det? Just det

noll

kronor. Skillnaden mellan er och mig är dels att jag gör det för det kollegiala lärandets skull och dels för att det här är en stort intresse för mig att ge något till andra, medan ni vill tjäna pengar. Försök inte inbilla mig att ni gör det här av ert "hjärtas godhet" (citat från Emil i Lönneberga) även om ni försöker maskera det väl även här i svaret. När jag föreläser tar jag betalt eftersom jag är tvungen att vara borta från min ordinarie lärartjänst, men det är inte något som jag försöker dölja eller bortförklara.
Kudos till mor som varit lärare, men jag förstår inte varför ni drar in henne i ert tråkiga tillvägagångssätt.

"4. "Sett det förut: företag som fräckt lånar och tar fria resurser eller utnyttjar att många vill ta genvägar till det flippade klassrummet."

Antingen syftar Du på listan som ”lånades, togs, what have you”, eller på ”fritt” undervisningsmaterial som sprids hej vilt på internet, eller också båda. Om det första är det som åsyftas håller vi med. Det var förhastat, dumt och kanske rent av fräckt i vissas ögon. Men om det generellt gäller undervisningsmaterial håller vi inte med om att det är fräckt. I dagens samhälle handlar allt om att synas. Och synas gör man genom att producera något som är värdefullt för andra. Det kan vara allt från en idé till en produkt så länge det rör om känslor hos människor. Att sprida lärarresurser är ett ypperligt sätt att sprida sina idéer och tankar. Och att många gör det frivilligt tyder på en välvilja hos lärare och att deras verk är större än de själva och att det är verket som förevigas, inte dem själva. Att insinuera att det bara finns ett sätt att digitalisera klassrummet på och att det inte finns några genvägar för lärare ter sig för oss som ett väldigt högdragen attityd till andra lärares potential och individuella förmågor. Den synen på lärare har inte vi."

Det var inte "fräckt i vissas ögon". Det var fräckt. Punkt.
Ni borde nog läsa på lite mer både vad det gäller kollegialt lärande och Creative Commons. Nej allt handlar inte om att synas. I vår värld handlar det om att öppet dela med sig för att lära av varandra, inte för att synas och tjäna pengar. Det kanske känns främmande för er, men det är min vardag. Alla vill inte bli berömda och komma med i en dokusåpa på TV. Chockerande, jag vet, men ändå sant. Att vi sprider våra idéer och kunskaper är för att vidga våra horisonter tillsammans i det utvidgade kollegiet. Det är långt ifrån samma sak som att vi tycker att det är ok att ni fritt tar det och tjänar pengar på det. Därutöver utan att ens ge cred. Istället skriver ni att ni har "kommit över en lista". Det hade aldrig hänt i min värld. Med lite insikt och kunskaper så hade det varit en enkel sak att se vem som "äger" listan. Kanske ni till och med borde ha frågat om det var ok att använda adresserna till det syfte som ni nu gjorde. (Svaret hade fö blivit nej.) Var det svårt att minnas var ni hade hittat den? Det enda jag kan komma fram till är att ni gav blanka den i det, körde på i alla fall och hoppades på att ingen skulle inse var ni fått tag i adresserna. Alla skulle istället hoppa på ert lilla projekt och -gratis- ge tid och feedback till sajten så att ni kunde tjäna ännu mer pengar. Inte ok någonstans!

Jag har aldrig påstått att det bara finns ett sätt att digitalisera klassrummet på. Inte i mitt blogginlägg som var skrivet som ett svar till er och inte heller någon annanstans på bloggen, i flippaforumet eller i övrigt. Hade ni läst min blogg, vilket ni hade gjort om ni varit lite kloka och borde ha gjort eftersom ni försöker sälja på ert koncept på just flippare, så hade ni förstått det. Jag om någon förespråkar ett brett synsätt. Det jag inte är ok med är när företag helt till synes utan skämskudde tror att jag ska tycka att det är ok att ni drar ekonomisk nytta av lärares goda vilja. Som ni beskriver det får ni det att låta som att en lärares mål är att få synas och att få glädjen att skänka våra alster till någon som vill tjäna pengar på det. Dvs på oss. Hur tänkte ni där?

Att påstå att jag har en "högdragen attityd till andra lärares potential" blir bara pinsamt. Hur var det nu igen... Var det ni eller jag som ville sälja? Var det ni eller jag som gav fritt? Jag är mycket väl medveten om lärares potential och har ett stort engagemang för att alla ska vilja och våga digitalisera på sin nivå och med tillit till sin egen förmåga.


"5. "Inbilla mig att det ska underlätta min vardag -> ingen humanistisk välvilja."

Vänligen se punkt nummer 3."

Ledsen, men jag ser inget bra svar under punkt tre. (Ja det skulle vara mitt då...)


"6. Otydligt vem som står bakom företaget."

Vänligen se punkt nummer 3."

Det enda jag ser är "vi är ett aktiebolag"  och "vi är två unga killar". Det säger mig ingenting. Apoteket AB är också ett aktiebolag och det kan vara vilka två unga killar som helst. På min blogg finns en tydlig sida där jag presenterar mig själv med både namn, titel, arbetsplats och vad jag arbetar med. Det finns länkar till min mail och till min twitter där mitt namn är tydligt. 

Jag länkar här för säkerhets skull om ni har missat fliken längst upp med Om mig/Kontakt.
Inga tveksamheter eller otydligheter.


"7. "Att använda dessa färdiga resurser är inte att jobba digitalt."

Vänligen se punkt nummer 4."

Vänligen åter igen: Läs gärna flera inlägg på min blogg och då kanske specifikt de som handlar om den mentala flippen. Jag har för all del skrivit om just det på Skollyftet (just den länken om den mentala flippen leder dit) och i diverse skolrelaterade tidningar också. Jag har pratat om det i olika podcast, riksradio, lokalradio och utländsk radio samt föreläst om det både i Sverige och utomlands. Jag tror jag kan det där.


"8. Inte bra att låsa in kunskap i låsta forum"

Det finns ingenting som är låst på vår tjänst utan allt är skapat för att information ska kunna flöda så fritt som möjligt, både inom tjänsten som utanför. Det är inte mindre ”fritt” än den blogg Du använder i ditt klassrum, eller det Du skriver på Facebook." 

Allt som inte är automatiskt synligt är i mina ögon låst. Jag kommer inte åt det utan att registrera mig, eller hur? Därmed öppnar jag också upp för att ni ska skicka hem saker till min mail som jag inte är intresserad av. Eller för att citera från ert eget policydokument:

"Vidare samtycker du till att Studylore kan komma att använda dina personuppgifter för att skicka information eller reklam till dig om Studylore och/eller Studylores produkter och tjänster samt information eller reklam från och/eller om våra samarbetspartners."

(Tveksamt om färgen ska vara svart eller röd här, men du som läser förstår säkert ändå.) 
Sånt gör inte jag. Inte via bloggen och inte via Facebookgruppen. Listan (den som ni använde och som jag  har skapat) använde jag inte ens själv för utskick när jag arrangerade en flippkonferens i slutet av vårterminen.
Jag tycker att det är en märklig jämförelse mellan min blogg och ert (låsta) forum. Ärligt, ni kan inte mena det!
Jag släpper in alla med ärliga syften i Facebookgruppen. Utan att begära någon registrering. Vet ni varför facebookgruppen är låst? Därför att det har hänt förr att någon har försökt dra nytta av lärares goda vilja. Jag kände mig tvungen att låsa efter den första incidenten, vilket var väldigt tråkigt. Efter det så kontrollerar jag varje ansökande medlem innan jag släpper in dom i forumet. Hittills 9640 stycken. Tyvärr misslyckas jag ibland, vilket leder till spam i forumet eller att jag blir tvungen att reda upp andra oredor. Typ det jag gör just nu. Varför inte ringa upp mig och skälla ut mig för att jag har fel åsikter? Det gjorde Studi. De letade reda på mitt telefonnummer fastän det inte fanns registrerat någonstans. Det är till att vara enveten om man vill komma åt folk.

Fortfarande gör jag allt utan en enda krona i betalning och fortfarande med syftet att Flippagruppen ska vara ett tryggt ställe att kunna dela på.


"9. Jämförelser med andra företag som Studi.se.

Studylore är en social nätverkstjänst som möjliggör skapande, redigeringar och delningar av undervisningsmaterial för lärare, elever och alla andra som känner att tjänsten tilltalar deras sätt att lära ut. Till skillnad från många andra tjänsten konsumeras undervisningsmaterialet i klassrum online och inte fysiska klassrum (likt t.ex. lektion.se). Till detta har vi valt att lägga till statistik på social aktivitet och inte på quiz som många andra företag väljer att göra. Med denna statistik kan förhoppningsvis "The Big Five” enklare analyseras.

Studi.se erbjuder färdiga ”paket” på viktiga ämnen. Det tycker vi är fel att klanka ned på. Speciellt eftersom deras användare uppenbarligen tycker att det är värt att betala för deras tjänst. Det ska Studi.se ha en eloge för. Vi beundrar dem eftersom de har funnit sin nisch och vi för närvarande söker efter vår. Men en viktig skillnad mellan Studi.se och Studylore.com är att den sistnämnda inte tar betalt för lärares material eller användningen av dem, utan tar betalt för statistiken som utvinns av interaktionen i forumen, kring materialen och i klassrummen. Alla kärnfunktioner är och kommer att förbli gratis att utnyttja, och materialen vill vi inte ta betalt för då det skulle innebära att vi blir en motsvarighet till en ”self-publishing”-plattform som Amazon. Det strävar vi inte efter och har inte som mål att sträva efter. Målet och visionen är att lätta trycket för lärare likt vår mor, som varit sjukskriven två gånger, och göra världen lite bättre. Om det så är marginellt, ”So be it", men det kommer oavsett att vara värt det. Om inte för andra så för oss själva.

Bra att försöka förklara för mig vad undervisning online är. Tror att ni trampade i fel getingbo där.
The Big Five? Hur ska jag analysera det genom statistik menar ni? Jag vill inte veta hur många gånger någon har kommenterat eller loggat in. Jag vill veta vad eleverna har svarat och därigenom hur jag ska hjälpa dom vidare. Det kan man inte föra statistik med. Om det är vad ni tror att The Big Five går ut på - läs om och läs rätt.
Studi är anledningen till att Flippaforumet på Facebook är låst. Jag är inte särskilt förtjust i deras affärsmetoder eller bortförklaringsmodeller heller. 

Tittar man i ert policydokument har ni en märklig inställning till Creative Commons och äganderätt. Och kom igen - ert syfte är inte att alla lärare enkom ska använda grundfunktionerna. Det framgick mycket tydligt tidigare att ni vill ha igen pengarna ni har satsat. Nästan så att det var lite synd om er annars. Ni som har offrat er så välvilligt. 

Jag är (om vi nu ska tala om ålder, vilket jag inte har något problem med) idag 47 år och 284 dagar gammal. Det innebär att jag inte är född igår.

"Avslutning

Vi hoppas att vi med denna replik ha givit vår syn på vårt misstag, samt kunnat ge en lite ökad inblick i vilka vi är och vad vi står för. Vi är obekvämt medvetna om att vårt tillvägagångssätt kan ha varit okonventionellt och skadat vårt framtida rykte. Och det är vi riktigt besvikna över. Därför ber vi uppriktigt om ursäkt."

Jag tycker inte att svaren var särskilt tydliga eller att de tog bort foget för min kritik. När jag läser er "avslutning" verkar ursäkterna mest framkomna av det faktum att ni själva har förlorat på att ni blev påkomna med handen i kakburken, än att ni kan ha skadat någon annan.

"Med vänlig ursäkt,

Studylore"

Tack för ursäkten.

Ni har fortfarande inga namn eller så? 

Med vänlig hälsning

//Karin Brånebäck, lärare, bloggare och administratör för facebookgruppen Flippa klassrummet (bland annat)

Läs mer

Öppet och fritt - ett mailsvar

Jag fick ett mail. Ett mail med löfte om att jag skulle få vara med och "förbättra lärares vardag". Avsändare var ett företag som hette StudyLore. Kanske har du också fått det. Det börjar i vilket fall så här:

"Hej, Vi söker testpersoner till vår nya tjänst StudyLore. och har kommit över en lista på lärare som flippar sina klassrum som vi tror skulle kunna få stor användning av vår tjänst (se källan). Då er e-postaddress återfanns på den listan kontaktar vi nu er." 

För det första skulle jag nog föredra att bli tilltalad med "du". Allt annat känns ganska opersonligt och det känns inte som om företaget är vidare intresserad av mig utan mer mina rekommendationer och (i en förlängning) mina eller andra lärares pengar. Men tilltalet är egentligen både en bi- och en småsak.

Nu är det den där listan som de har "kommit över"... Jag hoppas innerligt att den listan inte är det googledocs jag startade med  lärare som flippar klassrummet. Den listan är tänkt för att lärare eller forskare etc ska kunna komma i kontakt med varandra, inte för att företag som vill tjäna pengar på lärares stressade situation ska använda den för mailutskick! Eftersom jag har en oerhört bra koll på flippat klassrum och vad som händer kring det i Sverige, så är jag ytterst tveksam till ifall det finns en annan lista. Jag tycker inte bara att det är beklagligt utan faktiskt ganska... tja... uselt att få ett mailutskick som på det här viset använder sig av fria resurser för egen vinnings skull.

Jag har sett det förr. Företag som både lånar och rent fräckt tar fria resurser eller utnyttjat det faktum att många vill gå genvägar till det flippade klassrummet. Det kan hända att det här företaget både är bra och gratis, men det sätt som det görs på ger mig kalla kårar mitt i en annars galet varm sommar. Vilka som står bakom företaget är inte särskilt tydligt heller och just det här med en så otydlig bild av vilka de är och vad det egentligen går ut på oroar mig. Visst. Underlätta min vardag. Men inbilla mig inte att drivkraften är en humanistisk välvilja mot oss lärare. På samma sätt har jag sett Studi fara fram med fanan högt som lärarnas räddare i nöden. I det läget struntar jag i ifall "filmerna är ju så bra" eller "man kan ju i alla fall pröva". Jag gillar inte ekonomiska intressen som förklär sig och försökre få det att framstå som om de bara gör det av ren och skär välvilja. Att företag som ovanstående (nej jag vill inte skriva företagsnamnet fler gånger) blivit nominerad till priser och fått så pass många användare som det ändå har är ganska tragiskt.
Varför vågar vi lärare inte lita på vår egen förmåga? Varför måste vi köpa eller "köpa" färdigpackat material som någon annan bestämmer åt oss? För det är inte särskilt svårt att göra materialet själv. "Jag har inte tid", säger du. Jag säger att du inte har råd att låta företag bestämma vilken utbildning, vilket material och vilka resurser just dina elever behöver. 

Utvecklingen går mot fria resurser. Etablerade företag försöker desperat att klamra sig fast genom att anpassa gammalt material till nya modeller. Nya företag försöker utnyttja de ökade digitala kraven som kombinerat med okunskap och tidspress får många lärare att köpa en enkel utväg. Även om det blir på bekostnad av att förlora kontrollen (i litet eller större perspektiv) av undervisningen och i förlängningen elevernas lärande. Du är inte hela vägen hemma bara för att du har registrerat sig på en sida. I värsta fall dessutom betalat pengar för det. Jag märker allt för ofta att när någon väl har betalt för ett material, då känner de sig mer eller mindre tvungna att använda sig av det.

"Vi har ändå betalt för böckerna/hemsidan/vadsomhelstmaterialet så det är bäst att vi använder det." Kanske har du en idyllisk bild av att just du inte kommer att hamna där. Kanske gör du inte det heller, men alldeles för många gör det. Slå på strömmen till smartboarden eller be eleverna titta på en film som har levererats av ett företag och så kan du säga att du arbetar digitalt. Jag är ledsen, men det är inte så enkelt. Att arbeta med digitala verktyg kräver att du vågar tänka om och tänka nytt. Vända upp och ner på invanda föreställningar och våga lita på din egen förmåga att hitta rätt material att flippa med eller att på annat sätt använda i ditt klassrum. Det finns inte ett företag i världen som kan göra det åt dig och jag är rädd för att när vi hoppas på färdiga koncept så lurar vi oss själva att tro att det räcker med det. Kanske omedvetet, men likafullt så kan det bli fel. 

Det fortsatte med mer i mailet:

(vi söker...) 

"testpersoner som tror på en digital närvaro i skolan och som skulle vara intresserade av att hjälpa oss att utveckla en tjänst som blir attraktiv för lärare och elever i takt med att vi växer"

Ja jag tror på digital närvaro i skolan, men inte till vilket pris som helst. Jag vill inte stänga in kunskap i låsta forum. Jag vill inte att lärares genomtänkta material, som med god vilja delas helt öppet och fritt, används för kommersiella syften. Vare sig det rör sig om att stänga in materialet eller helt oblygt använda det för att tjäna pengar för egen del så är det fel. Jag vill inte heller att företag lurar på oss lärare tjänster eller verktyg som vi faktiskt inte behöver. Jag hoppas innerligt att alla som är inom någon sorts utbildningsbransch över huvud taget (från företag till vanliga lärare) respekterar mina och andras Creative Commons licenser. Fattas bara att någon använder mitt material till en bok också.

Jag tänker nu skicka en länk till det här blogginlägget som svar. Antingen blir det en reaktion, eller också så blir det inte det. Jag har i alla fall fått säga vad jag tycker. Helt öppet och fritt.



Tillägg (50 minuter efter att inlägget publicerats).
Det blev en enorm reaktion på det här inlägget med många röster som inte gillar det här sättet att utnyttja fria lärarresurser. Så hur gör vi då för att undvika det här? Det bästa är att du ser till att du har en tydlig Creative Commons licens på din blogg eller allt annat material som du gör och delar. Läs mer om det på Svenska Creative Commons hemsida och se gärna filmen om hur det fungerar. (Lägger in den efter skylten här nedanför också.)
Om du också har fått mailet så svara gärna med en länk till mitt blogginlägg. Det kanske får dom att tänka till lite. I bästa fall be om ursäkt.

Tillägg 2 Jag har nu tagit bort mailadresserna från dokumentet. (Så trist att det ska behövas.) Jag hoppas att det inte kommer att upprepas.

Tillägg 3 Svaret från StudyLore

Läs mer

Även den bästa - om källkritik

Jag är en nörd på flera sätt. Jag gillar saker som en del inte kan förstå att jag kan snöa in mig på så som jag gör. När det regnar på sommaren är det tex givet att se gamla pilsnerfilmer. Jag vet inte säkert varför. Det bara är så. En teori är att genuint galen stockholmska (som under 1940-talet pratades av ett ytters få antal personer ens på söödur) gör mig på glatt humör. Om du inte orkar se en hel pilsnerfilm så kan du få en bra sammanfattning i Galenskaparna och Aftershaves "Flottans flinka filurer".
Annars gillar jag också dokumentärer. Gärna i radio, men även på TV. Historia är absoluta favoriten. Härom dagen upptäckte jag att en serie om första världskriget ("Det stora kriget") snart kommer att plockas bort från SVT Play. Bäst att se igenom avsnitten tänkte jag.
Igår var det dags för andra avsnittet.
Mitt intresse är på helspänn. Det är intressant eftersom dokumentären tar upp kriget från den lilla människans perspektiv. Personliga brev och upplevelser speglar kriget från en ny vinkel. Sveriges television gör också väldigt bra dokumentärer som vi ska vara väldigt nöjda med. Om nu folk ser mindre på TV och mer använder sig av streamingtjänster, så hoppas jag ändå att vissa bitar av det statliga får vara kvar. För det är som sagt väldigt bra. Precis som Sveriges Radio som jag skrev om angående hur man kan flippa klassrummet med radioprogram i ett inlägg häromdagen.
Så när jag sitter där och är nöjd med bra kvalité och tänker att det är så bra med program man kan lita på så hör jag något som... ja jag måste ha hört fel. Bra med SVT Play är att det går att stoppa och repetera.
Sagt och gjort - jag tar om.
Nej, nu måste jag hört fel igen. Jag tar om det en gång till och då inser jag att jag har hört rätt. Det är inte en så konstig felsägning, men den är fel och det slår mig att det där med källkritik är så viktigt. Jag har många gånger hört som argument att det är bättre med böcker än med Internet, för där är det faktakollat. Svensk television och Radio håller samma mått. Men det finns tryckfel och det finns felsägningar. Jag är övertygad om att de kontrollerade filmen innan den släpptes, men det finns där ändå. Alldeles utmärkt att ta upp som exempel både med kollegor och elever. Det är i vilket fall bra att både vi själva har källkritiken med oss när vi tar till oss material. Inte så att vi måste vara misstänksamma mot allt material, men det ska sitta i ryggmärgen så att vi förhåller oss till det på ett sunt sätt. Oavsett vilken källa vi använder. Det är också precis det vi behöver ge våra elever.

Här kommer nu klippet. Håll till godo.

Jag tänker också att även om jag är en nörd i vissa hänseenden (och beroende på vem som gör bedömningen) så är jag glad för det. Vem vill vara "normal" egentligen? Inte jag. Det ger så oerhört mycket mer att folk är olika och världen vore så mycket tråkigare om vi alla gillade samma saker. Ibland kan det dessutom vara riktigt nyttigt att våga tänka medvetet annorlunda, omedvetet tokigt eller att reagera på sådant verkligen är fel.

Läs mer

Läraren - en pultron?

Först en allegori.
Min farmor (född år 1900) och farfar (född 1897) såg bildning som viktigt. Farmors familj hade flyttat till Helsingfors för att hennes pappas utbildning gjorde det möjligt att få ett bättre jobb där. Sen fick de fly hals över huvud hem till Sverige igen 1918. De lämnade allt. Allt utom den utbildning de hade fått. Utbildning kan de aldrig ta ifrån dig, sa farmor. Farfar kom från en statarfamilj. Han skaffade sig också utbildning i form av ett körkort. Han var en av de första som fick ett i Stockholm. Han tyckte iofs att det var fullständigt onödigt eftersom han visste hur man körde bil även utan det där pappret, men han visste också att pappret skulle ge honom en fördel mot de andra yrkesförarna. Sen kunde han för all del gena tvärs över Roslagsplan också, eftersom det var mer effektivt. Fast då behöver man nog hålla i minnet att Roslagsplan inte liknade dagens Roslagstull. (Det bytte namn 1947)

Roslagsplan mot Roslagsvägen, CC (by nc sa), Stockholmskällan

Igår läste jag Helena von Schantz blogginlägg om Per Kornhall och hur det egentligen står till med oss lärare och vår oförmåga (alternativt ovilja) att våga ta ställning. Jag undrar om det är så och i såna fall varför det är så att vi lärare inte vågar ta diskussionen av rädsla för den egna karriären?
Idag läste jag Jimmy Vulovics artikel om hur barns syn på framtiden kan påverka deras vilja till lärande.

"Studievilja och disciplin föds inte ur regler och betyg. Det föds ur framtiden. Elevers förväntningar på framtiden ger dem viljan, disciplinen och kraften att lära."

Vågar vi ta debatten om lärandet? Jag menar verkligen. Även om det innebär att vi ställer oss själva i en obekväm situation. Även om det innebär att vi tror att chansen för våra 200 kronor extra i lönepåslag eller möjligheten att få åka eller föreläsa på den ena eller andra konferensen flyger all världens väg. Är det ändå inte lärarens egen kunskap som ska råda starkare än åsiktskorrekthet i alla lägen? I förlängning är det elevernas lärande som blir åsidosatt om inte vi lärare vågar ta ställning. Elevernas tro på framtiden är något vi lärare måste ge dom. Genom kunskap och utbildning. Det är inte politikerna, journalisterna eller tyckarna som står i klassrummet och gör det jobbet åt oss. Du kan ligga på vilken ände av den politiska skalan som helst, men lärare som vågar ta ställning, tror på sin egen kompetens och som ser kopplingen mellan elevernas lärande och sitt eget dito är centralt.

Hur vi vrider och vänder på "sanningen" utgår från vårt eget perspektiv och vad vi har för mål och syften. Om "sanningen" inte vågar sig fram (utan friseras i politik eller syften för den egna saken) så tjänar de knappast skolan och i förlängningen inte heller eleverna.

Tage Danielsson. Så klok. Om du håller med honom eller inte - hans retorik klockren. I vilka syften och hur ska vi använda oss av rapporter om nedåtgående kunskaper och oordning i skolan?
(Och för dig som inte minns - det är från tiden med kärnkraftsdebatten 1979.)

Läs mer

Jag - en lärande lärare

Nu pratas det på sociala medier.
Förstelärarna.
Igen.

Jag tycker inte att titeln i sig säger mig så mycket. Det beror på att både uttagningsförfarandet och uppdraget i sig ser så otroligt olika ut i hos olika huvudmän. Därför kan jag inte säga om jag tycker att reformen är helt hundra ok eller inte. Det går inte att komma undan att reformen till dels är en förtäckt lönereform. Med bristande tid och väldigt otydligt uppdrag så kan en förstelärare både utnyttjas till bristningsgränsen och/eller få en oerhörd betydelse för skolutvecklingen.

Om reformen ska kunna få ett positivt genomslag så behöver diskussionen om höjda lärarlöner inte blandas ihop med karrärtjänsterna, men så länge som de allmänna lärarlönerna ligger där de ligger kan det vara svårt att inte blanda ihop de två.
Det är också svårt att hålla ett vettigt diskussionsklimat om det flyger beskyllningar från olika håll. När någon uttrycker sig... låt oss säga... "intensivt", så är det inte nödvändigtvis pga avundsjuka eller Jante. Förstelärarreformen berör fler än bara förstelärarna själva. Det involverar elever, rektorer, föräldrar och även andra människor som arbetar i skolan. Det som den utomstående (som inte innehar tjänsten) kan se är inte nödvändigtvis det vi tror, vill eller förutsätter att de ska se. Därför behövs en öppen debatt där reformen kan diskuteras.

Jag har en föreställning om att förstelärare är personer som ska ha en förmåga att på något sätt få med sig skolan för skolutveckling. Att ropa avundsjuka så fort någon ser problem med reformen är inte en konstruktiv framgångsväg om man vill att kritiken angående förstelärartjänsterna ska tystna. Jag tror att det snarare kan gjuta olja på de berömda vågorna.
Det är inte nödvändigtvis så att försteläraren ska visa att det hen säger är det enda rätta, utan hen bör snarare öppna för dialog. Själv ser jag en stor del av förstelärarens roll som lyssnare. Om något nytt ska införas i en organisation blir det väldigt svårt att få med sig tvivlare om de inte lyssnas på och diskuteras med på en bra nivå. Det kommer dessutom att föra förstelärarens roll framåt eftersom jag tror att lärande sker i dialog och i mångfald. Om jag enbart diskuterade med de personer som tycker likadant som jag så skulle jag inte lära mig något. Dessutom antar jag att det går att avsäga sig ett uppdrag som man inte vill ha. Om tjänsten inte lever upp till de förväntningar som man hade på den när man tackade ja, så måste det väl vara möjligt att tacka för sig och gå? Jag känner i alla fall några som har gjort det. Av olika anledningar. Står man utanför och enbart ser att det diskuteras dåligt med tid och/eller att det extra påslaget inte betalas ut över sommarmånaderna, samtidigt som man inte ser några skolutvecklande diskussioner... Då är det lätt att förstå kritiken. Det ligger ett ansvar i titeln helt enkelt. En diskussion om uppdragets utformning kan också fortgå parallellt med att uppdraget genomförs. Fritt val.

Jag kan förstå om man blir ledsen ifall man blir angripen för att man är den man är och har lyckats med det man har. Samtidigt är försteläraren en sorts uniform. Jag arbetade som väktare på polishuset i Stockholm ett tag. Då kunde jag bli utskälld för att jag inte kunde ordna så att människor fick göra polisanmälan fortare. När jag arbetade i Pressbyrån så var det mitt fel ifall en chokladkaka var för dyr. Många gånger om dagen och angående allt möjligt hände det här. Jag varken tog upp polisanmälningar eller bestämde priset på choklad. Min roll representerade däremot något och då fick den klä skott för mycket "elände". På samma sätt är det med förstelärarna. De representerar något. I det kan du välja hur du ska ta emot budskapet. Du kan också välja hur du vill diskutera reformen.
De som arbetar i skolan är de som är bäst på att se hur skolan ska fungera, men det måste ske ur en lyssnande position. I dialog med andra kan vi föra skolutvecklingen framåt.

Jag har skapat en öppen grupp eftersom jag vill diskutera reformen. Både funktion och genomförande. Gruppen heter Förstelärare - öppen kanal och finns på Facebook. Jag startade gruppen eftersom jag ser ett visst behov av att kunna diskutera förstelärarreformen öppet och utan att vi hänvisar till avundsjuka eller Jante. I mina ögon hade det varit svårt för någon som inte var förstelärare att bilda gruppen. Då skulle inte gruppen få samma möjlighet att fungera som öppet diskussionsforum eftersom den i värsta fall inte skulle bli annat än "en grupp för avundsjuka". Det handlar inte om att kritisera försteläraren, utan om att lyfta diskussionen till en vettigare nivå. Gruppen är öppen för alla, men inläggen bör hålla sig till sakfrågan och inte vara personangrepp. Jag lär så länge som jag lever. Jag vet att jag är en bra lärare, men jag blir aldrig en färdiglärd lärare.
Välkommen till gruppen om du vill diskutera!

Tidigare har jag skrivit om förstelärare i inlägget Diskutera reformen istället för förstelärarna och Spridda tankar om förstelärare.

Karriärreformen måste komma även lektorer till del - Replik i DN om hur vi behöver knyta samman "doers and thinkers".

Läs mer

Att blogga pedagogiskt

Jag får väldigt många frågor om skola. Dels när det handlar om flippat klassrum, men även om pedagogik och skolpolitik. Flera gånger har frågorna handlat om forskning och/eller om forskningsunderlag. Det finns ett flertal uppsatser, tidningsartiklar och radioprogram som jag har hjälpt till med angående fakta, reda ut begrepp och genom att bidra med kunskap och åsikter. Jag brukar svara alla (ledsen om du hamnat i spamfiltret, men jo jag svarar faktiskt alla). Anledningen till att jag svarar är först och främst för att jag tror på att en dialog för skolutvecklingen framåt. Skulle vi hålla en monolog så leder det enbart till obesvarade frågor. Sen kan det kan hända att det är klyschigt, men jag lär mig faktiskt minst lika mycket av att få vara del av den dialogen. Lika väl som att vi diskuterar skolfrågor i det utvidgade kollegiet på Twitter och Facebook så är ibland den enskilda dialogen eller gruppsamtalet viktig. Det kan också ske via exempelvis Skype eller hangouts. Även pedagogiska pubar och tweetups är viktiga, eftersom det sker en väldigt utvecklande dialog där.
Det finns ett undantag från det här med att svara på frågor. Det finns en fråga som jag inte riktigt har svarat på, även om jag har svarat.

Vad är det som gör en bra pedagogisk blogg?

Jag har funderat på det där. Om jag svarar så får jag en känsla av att jag är någon sorts Blondinbella och jag vet inte om jag är så förtjust i den jämförelsen. Inte för att det är något fel på henne eller hennes blogg (även om den inte är i min smak), utan jag tror nog att hon är smartare än många andra när det gäller både bloggande och affärer. Det är bara det att pedagogiska bloggar inte brukar innehålla "bloggtips". Sådant faller nog mer under tonårsbloggarnas sfär. Det gäller att få en blogg med så många läsare som möjligt. Helst ska man väl tjäna en rejäl hacka på det dessutom, så tipsen utgår lite ifrån det. Pedagogiska bloggar har ett annat syfte. Jag kan nog inte säga att jag har en ultimat strategi som jag kan delge, vilket har gjort att jag inte har kunnat svara på den där frågan så att jag varit riktigt nöjd själv. Men sommar ger en del extra tid för funderingar, så nu har jag tänkt igenom det hela och ska försöka ge min bild av vad som gör en bra pedagogisk blogg. Det är dels hur jag tänker själv när jag skriver, men också vad det är som gör mig själv intresserad av att läsa andras bloggar. Jag kommer att lämna självklara saker som stavningskontroll och styckeindelning därhän, för det kan väl vi lärare, eller hur? Det är heller inte en absolut bibel och det är alltid upp till dig själv hur du vill styra din blogg. Det här är, som sagt, hur jag tänker. Så...

• Hitta din infallsvinkel.
  Om du vill få många läsare så kan det vara bra att hålla bloggen ganska stringent. Om du skriver både om pedagogik, bakning och din semester i Florida är risken att någon som intresserar sig för ett ämne inte blir en trogen läsare. Försök fundera ut vad det är som engagerar eller intresserar just dig inom skola. Skriv om det och håll dig till det. På min blogg skriver jag om digitalt lärande (ofta mer specifikt om flippat klassrum) och om skolutveckling (där även en dos av skolpolitik kommer in). Skapa hellre en blogg till om du vill skriva om flera saker. Det är lätt administrerat om du gör det under samma konto.
• Välj ett bra bloggnamn.
  Bloggen kan heta en sak och sökadressen vara en annan. Bäst är ifall båda är samma. Det blir lättare att hitta dig då helt enkelt. En blogg som heter "Filiduttans superblogg" kan på sitt vis vara intressant, men kan samtidigt uppfattas som något oseriös. Om du väljer ett namn som nischar dig för hårt kan det vara svårt att få ut andra tankar på bloggen än de du först tänkt dig. Bloggens namn kopplar till vad du skriver om. Hade du döpt bloggen till "Hej Matematik" så hade du antagligen haft svårt att driva bloggen under samma namn idag om du vill föra fram modern pedagogik. Om du nu inte är ironisk förstås. Alla som gick i skolan under slutet av 1960- och början på 1970-talet förstår nog ypperligt väl vad jag menar.
  Min val av bloggnamnet Kilskrift är mer genomtänkt än vad du kanske tror. (Jag skrev lite om det i mitt första blogginlägg på den här bloggen.) Dels är det mitt intresse av historia som spelade in och dels blir det samtidigt en sorts påminnelse då vi behöver kunna se bakåt för att kunna se framåt. Sen har det också ett syfte att vara en länk till hur vi förmedlar saken till vår omvärld. Sumererna (bland annat) använde den teknik som var tillgänglig genom kilskrift och det är precis det som jag tycker att vi också ska göra. Jag är glad att jag inte valde ett bloggnamn med "flippat" inlagt. Det hade gjort mig mer låst tycker jag. Efter två år har bloggen fått sitt namn på kartan (om inte annat genom Ciseons pedagogiska bloggtopp) och även mitt twitternamn @braneback är kopplat till mitt eget namn på ett väldigt tydligt sätt.
• Ha ett personligt anslag.
  Det är ingen idé att härma någon annan, även om det kan vara en bra början. Gör bloggen till din och skriv på det sätt som passar dig. Om du försöker lägga dig till med ett kryptiskt språk så kommer det inte bli trovärdigt om det inte är så du själv brukar prata eller förhålla dig. Själv skriver jag ganska rakt av det som rör sig i mitt huvud. När jag skriver ner mina tankar på bloggen så utvecklas de ofta vidare just pga att jag skriver ner det.
• Egna åsikter.
  Själv tycker jag inte att det är särskilt roligt att läsa en blogg som bara listar länkar. Det kan vara till andras bloggar eller till artiklar. Det som intresserar mig är dina egna åsikter om ett område. Du funderar säkert över något när du läser andras tankar eller fakta. Skriv ner det. Se gärna till att det blir mer än en rad eller två. Det finns en del som använder bloggen till att spara goda idéer eller länkar för sin egen del och det är helt ok. Vill du få läsare är det en annan sak. Även om din blogg bara fungerar som portal för att ge tips om olika sidor eller bloggar så är det intressant att veta vad länken leder vidare till, så att läsaren inte måste klicka på länken för att få veta det.
• Länkar!
  När du diskuterar någon annans tankar eller när du har åsikter om fakta som du har hittat så se till att länka dit. Det är inte säkert att läsaren vet vad du pratar om eftersom alla kanske inte har läst inlägget som du hänvisar till. Se också till att länken är inbäddad i din text. En länk som läggs in som textmassa ser både konstigt och ja... något oprofessionellt ut.
• Skriv när du har något att säga.
  I Blondinbellas värld gäller att du ska skriva varje dag. Allra helst flera gånger om dagen. Själv skriver jag bara när jag har en tanke som jag vill formulera. Mest för mig själv, men i förlängningen har det blivit även för andra.  Om jag skulle skriva något varje dag så vet jag faktiskt inte vad jag skulle fylla bloggen med alla gånger. Inläggen dyker upp när tanken finns och det kan bli två dagar efter varandra eller med en vecka emellan. Jag tror faktiskt att jag en gång postat två inlägg samma dag, men det har bara hänt en gång. Det är också anledningen till att jag inte gillar #Blogg100 (du utmanar dig själv att lägga ut ett blogginlägg per dag i 100 dagar). Det kan vara en utmaning att skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar, men för mig som läsare (min personliga åsikt) så blir läsarupplevelsen inte alltid vidare intressant. Vi har alla olika mål, men mina inlägg skulle bli väldigt urvattnade, korta och intetsägande om jag tvingade mig själv att skriva varje dag. Jag tror dessutom alltid att jag ska skriva något kort. Mitt sätt att skriva på blir dock alltid lite längre än jag trott. Kanske är det för att jag när jag väl skriver något känner att jag vill reda ut det ordentligt och inte lämna så många frågetecken till dig som läsare.
• Skilj på eget tyckande och andras tyckande samt fakta.
  Här kommer källkritiken in. Vill du vara trovärdig i dina inlägg så måste du skilja på det här. Glöm inte att ge cred till den som skrivit något annat som du tycker är bra. (Eller dåligt för den delen.) Du gör det enklast genom att länka. Det gör det också lättare för den som läser att ta reda på mer för att sätta sig in i en fråga och förstå varför du tycker som du gör.
• Skriver du privat eller för din skola?
  Det är skillnad att skriva som enskild pedagog och som representant för en skola. Skriver du i egen sak så behöver du inte på samma sätt ta hänsyn till din skolas profil, men du är också ansvarig för ditt tyckande, vilket kan få konsekvenser för dig och på din skola.
  Skriver du som representant för din skola eller kommun så är det ännu viktigare att ha koll på vilka regler som gäller och att du inte skriver som om ditt tyckande var samma sak som hela skolans. Då får du helt enkelt ibland lägga dina egna åsikter åt sidan för att kunna föra fram skolans pedagogik eller tänk. Ett bra exempel på representerande pedagogiska bloggar är förstelärarna i Svedala.
• Läs andras bloggar. 
  Läs läs läs. Det är viktigt att ta del av andras bloggar dels för att få en övergripande koll på vad som rör sig i den pedagogiska bloggosfären, men dels också för att du kan få tips om hur du ska blogga och om vad. För att hitta massvis av pedagogiska bloggar så gör ett besök på Johan Falks söksida för pedagogiska bloggar eller Emil Janssons dokument över detsamma.
  Kommentera gärna när du ändå har läst ett blogginlägg. Det är alltid uppskattat att få kommentarer. Gärna mer än bara "Fin blogg!" eller "Läs min blogg!", vilket återigen tycks vara det vanligaste på tonårsbloggar. (Som du kanske förstått så har jag ett gäng tonåringar hemma själv och försöker som exemplarisk mor att "hänga med".) Syftet med din kommentar är att ge feedback, inte att lyfta dig själv. Är bloggen bra hjälper det bloggaren att få veta vad det är som är bra eller varför den är det. Det fungerar likadant med det som du inte gillar, men ofta är vi sämre på att ta emot kritik (även om den är konstruktiv). Tänk respektfullt när du kommenterar.
  Moderera din egen blogg så att du kan läsa kommentarerna först innan du lägger ut dom. Då kan du rensa bort spam eller rent elaka kommentarer om det skulle dyka upp några. Jag vet att jag sa att du skulle svara på allt, men att lägga ut eller svara på rent elaka kommentarer kan få dig att må dåligt, misströsta och i förlängningen sluta blogga. Se det istället som en tillfällig incident och gå vidare. (Självklart är det skillnad om du blir direkt trakasserad. Då bör du ta reda på IP-nummer, eftersom elaka kommentarer oftast är anonyma, och i värsta fall polisanmäla.) Jag har tack och lov inte fått några elaka kommentarer. 
• Läs fakta.
  Det är bra att läsa på en hel del innan du skriver ner din åsikt. Det är synd att bli skriven på näsan för faktafel. Det kan gälla allt från faktiska siffror till att läsa in sig på ett ämne.
• Läs igenom och ändra.
  Jag vet inte hur det är med dig, men själv skriver jag i ett enda flöde direkt in på bloggen. Andra skriver först i Word eller något annat textredigeringsverktyg och klistrar sen in det i bloggen istället. Oavsett hur du gör så är mitt tips att du läser igenom ditt blogginlägg efter ett antal minuter. (Inte på en gång alltså. Låt det vila ett tag först.) Jag brukar göra det flera gånger. Jag är så engagerad när jag skriver att fingrarna bara löper på och då missar jag lätt småsaker. Det kan bli meningar som inte riktigt hänger ihop eller klargör sammanhang och ibland länkar som har försvunnit. Läser du igenom efter en stund så kanske du hittar en eller annan tokighet som behöver rättas till. Det handlar inte om att skriva om hela stycken. Om någon har länkat till din blogg så kanske den personen plötsligt länkar till något helt annat än vad hen hade tänkt. Vill du lägga till något så är det oftast bättre att skriva klart och tydligt att det är ett just ett tillägg. Gärna med ett datum också om det sker en annan dag. Blev det helt tokigt så skriv hellre om helt i ett nytt inlägg. Kopiera över i ett textredigeringsverktyg (spara för säkerhets skull) och gör dina ändringar där. Sen upp med ett nytt inlägg (eventuellt med en förklaring om att texten är omredigerad).
  (Och ja - just det här stycket har jag både lagt till och ändrat.) 
• Lär dig om ditt bloggverktyg. 
  Det spelar ingen större roll ifall du använder Blogger, Wordpress eller något annat bloggverktyg. (Även om en del tycker det.) Använd det du känner dig bekväm med. Det ska inte vara jobbigt att blogga pga att du inte förstår hur du ska göra när du skriver text, lägger in bilder eller länkar.
• Tänk på layouten.
  Hur din blogg ser ut är viktigare än vad du tror. Det finns en hel del bakgrundsbilder och färdiga stilar att välja på i ett bloggverktyg, men lägger du in din egen bild så blir din blogg mer personlig. Tänk på vilka färger du använder och vilka bilder du lägger ut. Har du en pedagogisk blogg så måste inte din bild föreställa små barn som sitter i bänkrader, men det är svårt att koppla en bild på surikater till en text om matlagning om du inte har gjort en poäng av det i din text. Bilder sänder signaler. Även om du inte är medveten om det så kan dina bilder uppfattas felaktigt eller på ett sätt som inte gynnar din sak om du inte tänker igenom ditt bildval.
  Se till att bilden är licensierad enligt Creative Commons (eller fri att använda) om du hittar den på nätet. Om du använder din egen bild så kan det vara värt att lära sig ett fotoredigeringsprogram för att få till den rätt i storlek och stil. Det här gäller egentligen alla bilder du använder på bloggen.
  Tänk också igenom färger och teckensnitt. En blogg ska gärna ha en personlig stil/färg, men ändå vara lättläst. En vit blogg? Ja det är snyggt, men det är väldigt vanligt. Vill du sticka ut från mängden så tänk ett steg längre. Det är alltid bra om du som läsare känner igen dig när du hälsar på i någons blogg. Min blogg kanske är lite "kladdig", men den är min. :)
• Svara på kommentarer.
  Jag svarar alltid på kommentarer på bloggen. Det känns respektfullt mot den som läser bloggen, även om det bara är för att tacka för kommentaren. Se all respons som positiv respons. Även om kommentaren är negativ så kan du lära dig något av det.
• Facebook
  Om du lägger in dina inlägg i facebookgrupper... Lägg det i de grupper som det hör hemma i. Jag vet att folk i värsta fall lämnar en grupp ifall det läggs in blogginlägg där om precis vad som helst. Tänk då inte bara "Åh, en pedagogisk grupp!" Tänk på vad gruppen har för syfte. Vad diskuterar man in just den gruppen? Om du lägger ut länkar överallt så framstår det mer som du är ute efter egen berömmelse (det kanske du är) än att du vill bidra med något. Är man som jag med i flera grupper så känns det inte kul att samma inlägg finns i alla grupper oavsett vad gruppen eller inlägget handlar om. Är det en grupp för disksussioner om ipads så kanske ditt inlägg om skolgårdslekar passar bättre någon annanstans. (Finns inte gruppen så starta en. Det finns säkert flera som är intresserade av samma sak.) Om folk har sökt sig till en grupp för att diskutera bokstavsbarn så är det just det som de vill göra där. Kanske är gruppen för sociala medier istället det bästa stället att posta ditt blogginlägg. Om du inte kopplar det till gruppens syfte förstås, men i ärlighetens namn så gör du det bäst i blogginlägget och inte i den tråd du startar. Tänk på att du vill framstå som seriös (jag utgår från att det är så). Själv tycker jag inte att jag kan se ett inlägg som fullt seriöst om det postas i alla grupper eller i en grupp där det inte hör hemma. Jag postar inte ens själv alla mina egna blogginlägg i gruppen Flippa klassrummet på Facebook, fastän jag är gruppens administratör. Dessutom rensar jag bort de inlägg som inte hör hemma i flippagruppen. (Allt jag gör i flippagruppen syns inte, men jag önskar att fler gruppadministratörer ville göra samma sak som jag.)  Jag skriver alltid till personen som postat inlägget och förklarar varför det är bortplockat. Det brukar finnas stor förståelse för det. På så sätt har gruppen blivit väldigt uppskattad och fylld med bra diskussioner som håller sig till sakfrågan. Läs på gruppens "Om-sida" så att du vet vad gruppen handlar om.
• Ett tillägg 15 juli
  Läs texten om att slänga ut elefanten.
  Sätt en bloggla på din blogg, så att det syns vem som bloggar. Visa att du är lärare och var stolt över det!
  Sen är det bara att köra!

Ja det var väl det jag tänkte på... just nu. 

Fornpersisk kilskrift

Läs mer

Flippa med Sveriges Radio

Jag sitter och går igenom de skolrelaterade nyheter och artiklar som jag har missat under min tid med instabilt bredband i stugan. Då hittade jag nyss, av en slump, ett litet inlägg som är väldigt intressant för oss som flippar klassrummet. Det måste ha gått mig förbi i den intensiva slutspurten bland nationella prov och betyg. Jag har minst sagt väntat på det här och blev väldigt glad när jag såg att funktionen för Sveriges Radios inbäddningsbara spelare har återinförts och förbättrats. Eftersom Sveriges Radio sänder massor av intressanta program så är det synd att inte använda dom när du flippar ditt klassrum. Personligen älskar jag framför allt både dokumentärerna i P1 och P3 samt Vetenskapsradion, i synnerhet Vetenskapsradion Historia, och har länge velat använda programmen på ett smidigt sätt i min SO-undervisning. Det är också intressant att läsa Sveriges Radios syn på framtidens radio med ett fokus på mobilen. Vilken guldgruva för en flippare när det ibland är vanligare att eleven har en egen mobil om inte en dator!

Det är inte svårare än att du scrollar ner till dela-knappen, som finns nedanför inlägget du vill använda tillsammans med delningsfunktionerna för twitter och facebook. Kopiera inbäddningskoden och kopiera in den via din html-redigeringssida. Gör så här (om du använder Blogger som jag):

• Skriv en liten introduktion/instruktion till klippet.
• När du hittar textkoden vid dela-knappen så kopierar du den. (Du kan också bestämma när ljudklippet ska börja vid dela-knappen. Gör det i såna fall innan du kopierar koden.)
• I Blogger så kan du växla mellan ett skriv-läge och ett html-läge. (Uppe i vänstra hörnet.) Klicka på html.fliken och kopiera in textfilen där du vill ha den. Titta efter din rubrik eller introduktion/instruktion till klippet så lägger du lättare klippet rätt från början. Se bara till att du står på rätt ställe när du klistrar in ditt klipp.
• Klicka dig tillbaka till skriva-fliken. 
• Om du inte är nöjd med var klippet hamnade så måste du gå tillbaka till html-läget och ändra det. (Till skillnad mot bilder som brukar gå att flytta på i skriva-läget.) 
• Glöm inte att skriva en kompletterande frågeställning till eleverna så att du får korn på om de har förstått det som du vill att de ska få ut av klippet. Be dom mejla eller på annat sätt skicka dig svaret så att du kan ge formativ feedback innan lektionen då ni ska diskutera radioinslaget.

Under året kommer möjlighet att dela ut en viss tidpunkt i ett längre avsnitt också att möjliggöras, liksom stöd för Wordpress.

Säg att du är idrottslärare. Vilka dimensioner ger inte programmet Demokrati och diktatur inom sportens värld? Samarbeta med samhällskunskapsläraren och du får en fullträff. Eller vad sägs om att be eleverna lyssna på en bit ur Meny om du är hemkunskapslärare? Släng in ett antal Klartext också så får du med nyheterna på lätt svenska. Bra för fler än bara yngre elever eller de med dubbla språk. Glöm inte heller UR eller UR-barn!

Nedan har jag nu bäddat in det klipp ur Vetenskapsradion historia där de dåliga resultaten på nationella proven i historia år 2013 diskuteras. Ett avsnitt som alla historielärare bör lyssna på. Och ni andra också, eftersom historia är ett ämne som går igen i alla ämnen på ett eller annat sätt. Att med hjälp av ett historiskt perspektiv kunna analysera, kommunicera, begripa, processa och i tankarna klara av att bearbeta olika ämnen är något som mycket väl kan användas som ett sätt att göra undervisningen mer intressant. Ett närmande av olika ämnen likt det genrepedagogiska ligger inte fel när det gäller ämnet historia. Ta en titt i arkivet hos SR Minnen och se om det inte finns något du kan lyssna på för egen del eller knipa en bit av till eleverna i en flipp. En del klipp i Minnen är alldeles lagom korta. Färg-TV  var en nymodighet 1968. Lägg in den i teknikundervisningen. Varför inte tex använda Skolradion besöker Mårbacka på 4:53 minuter eller Radion träffade Moa Martinsson på 4:55 minuter när du flippar svenska? Eller historia. Eller både och. Det finns massor av exempel! Välj och vraka.

När jag nu ändå också pratar om radio så vill jag tipsa om mitt favoritprogram (hittills) bland sommarpratarna. Missa inte fysikprofessor emeritus Anders Bárány! Ett otroligt intressant avsnitt med härligt lågmäld humor. Och så en undran över när Sveriges Radio kommer att låta en lärare sommarprata.
Det vore väl något!

Läs mer

Tankar om flipp och åsikter

Jag har lite svårt för när jag blir tillskriven åsikter som jag inte har eller har uttryckt. Misstag görs visserligen, men ibland dras slutsatser som jag inte alls förstår varför de måste hänga ihop. Frågar jag vad som ligger bakom den ena eller andra tillskrivningen eller om jag vill veta varifrån något kommer så vet många gånger personen i fråga egentligen inte riktigt det. Var har det blivit av vår egen förmåga till källkritik?

Om vi som ett utmärkt exempel tar det här med en-till-en. Jag har en idé om att flippat klassrum är ett utmärkt sätt att kunna börja använda digitala verktyg på ett mer pedagogiskt vettigt sätt. Att fortsätta använda datorer och plattor som skrivmaskiner och app-arater är inte hållbart. Att fastna i den fällan är ännu mindre hållbart. Så jag tycker att det är viktigt att vi arbetar med en pedagogisk tanke bakom det vi gör med digitala verktyg. Var och en för sig och tillsammans. Eftersom jag då arbetar för flippat så är den automatiska tanken från många dels att jag har en dator till varje elev (eller en platta, det kan variera) och dels att jag är för ett en-till-en perspektiv. När jag berättar att jag alls inte arbetar en-till-en finns det (oftast) två reaktioner. Det ena är att den jag pratar med blir tyst. Det andra är att den jag pratar med blir förvirrad och inte riktigt vet vad hen ska säga och det blir istället ett svar som jag har svårt att koppla ihop med den ursprungliga frågan, eventuellt blir det en fråga till: ”Men hur gör du då?”.

Det går utmärkt att flippa klassrummet utan att ha en dator till varje elev. Det är inte där själva flippandet sitter. Förmågan att tänka i nya banor i din undervisning sitter inte i att kunna kopiera vad någon annan gör rakt av. Det är istället din förmåga att kunna anpassa nya sätt att tänka i din egen undervisning som är det viktiga. Jag förutsätter aldrig att alla lärare sitter i en en-till-en situation. Lika lite som att jag kan förutsätta att mina elever alltid har tillgång till en dator eller bredband kan jag göra det när det gäller lärare. Och även om datorn finns där rent fysiskt så innebär det inte att alla lärare slår på datorn och sen är igång. Alla befinner sig på olika nivåer och även när det gäller flippat är det viktigt att respektera det. Det är därför som att jag ser det som viktigt att visa olika sätt att flippa istället för att lägga upp en mall att följa. Jag skriver inte om alla mina lyckade flipplektioner eftersom jag inte ser det absoluta syftet med det. Och i ärlighetens namn händer det att en lektion blir misslyckad också. Lev och lär. Jag har i alla fall inte någon gång sett annat att det i sådana fall varit mitt eget fel och sett till att lära av det. Men i vilket fall så behövs inte en dator till varje elev för att kunna flippa klassrummet. Det är oerhört viktigt att först veta vad du tänker kring undervisning och hur du sen också vill förändra det. Våga ta ställning till om du verkligen vill förändra och varför i sådana fall. Vad är ditt syfte och ditt mål? Kopiera nu inte bara facit och säg det som först hoppar fram i din hjärna, det som du nära på förväntas säga. Fundera istället en vända till och försök sätta dina egna konkreta ord på din egen mentala flipp. Om du inte vet varför du ska/vill använda digitala verktyg på ett visst sätt och vilka pedagogiska syften det i sig skulle uppfylla så kanske det inte är en absolut nödvändighet att använda det digitala. Den enkla vägen att säga att det är enklare för eleven att skriva på en dator eller att använda en app håller inte riktigt. Det måste till något mer. Det måste förankras pedagogiskt.

Att hävda att ”om alla elever (och lärare) bara får en dator så kommer det pedagogiska att lösa sig” är en otrolig optimism i min värld. Bara för att du själv hanterar datorn som ett arbetsredskap utan att tänka på det nämnvärt innebär inte att dina kollegor gör det. Det innebär inte heller att de automatiskt kommer att lära sig bara för att någon sätter en laptop i handen på dom. Det kräver utbildning och ett eget ansvar att lära sig. Det kan inte alla göra parallellt med att vi ska försöka använda digitala verktyg i undervisningen. Visserligen kommer många av oss att utveckla vårt pedagogiska kunnande vartefter vi arbetar med digitala verktyg. Men att förutsätta att alla ska klara att undervisa med ett syfte i sitt digitala användande är inte realistiskt. Det är inte heller realistiskt att tro att varje lärare kommer ta det egna ansvar som behövs, eftersom alla befinner sig på olika nivåer och det måste vi inte bara se utan även möta upp. Vi måste också inse att frasen ”alla elever kan det där med IT” inte riktigt stämmer. Läraren är expert på att lära ut. Läraren är den som måste ta ansvar för det digitala lärandet i förhållande till läroplanen på samma sätt som att hen måste göra det utan datorer och plattor. Läraren behöver utbildning och förståelse. Syfte och mening. Det behövs både morot och piska om det ska fungera. Om inte den mentala flippen och en förankring av det pedagogiska sker först så är det väldigt dyra leksaker som du står beredd att slänga ut till Sveriges alla elever. Och det spelar inte roll hur mycket du än tycker att ”alla borde” och ”det är arbetsgivarens ansvar”. Verklighet är verklighet och ska den ändras på så måste det göras med respekt.

Något annat som kanske inte direkt kan beskrivas som en åsikt som felaktigt tillskrivits mig, utan snarare en felaktig placering som har gjorts någon gång eller två, är att jag på något sätt skulle vara en del av Skolvåren. Det är jag inte. Jag har snarare svårt att förstå deras syften. Att finnas till för sitt eget finnandes skull är något som flyger mig över huvudet. Att finnas till utan att ha ett syfte eller en programförklaring är varken något som tilltalar mig eller som jag har förståelse för. Jag vill veta vilka krafter och syften som finns bakom för att kunna ta ställning till ifall det finns någon substans bakom det som sägs. Om någon skulle säga till mig att jag skulle föreläsa någonstans utan att jag egentligen fick veta vem som anlitar mig eller hur agendan ser ut så skulle jag med största sannolikhet inte ställa upp på det heller.
Då ser jag en klarare tanke bakom Skolsmedjan. Skolsmedjan är inte samma sak som Skolvåren, även om det ibland förväxlas. Kanske för att Skolvåren lånar hahtags lite här och var eller för att namnen är lika, men det gäller väl annat också som har förledet skola i namnet(?), vad vet jag… Skolsmedjan har en förankring i forskning och ser inte skolan som ett system som behöver ryckas upp med rötterna. Där är det lättare att se en stringens och att diskutera. Jag kan diskutera med de allra flesta och tycker att det är intressant att få göra så. En sammanslutning av människor är lättare att diskutera med ifall det finns ett gemensamt syfte och ett mål. Annars blir det enbart individers åsikter som jag bemöter i en enda röra, men under samma flagg. Jag anser mig inte vara elak bara för att jag inte håller med i sakfrågor eller vill få något förklarat för mig. Får jag en vettig diskussion så kan jag ta att alla inte tycker lika. Jag är inte obenägen att ändra min åsikt, men jag bestämmer helst själv vad jag tycker eller inte.

Hållö fyr 30 juni 2014

Läs om det här med att ha åsikter även hos Helena von Schantz: Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

Läs mer