Jag brukar i allmÀnhet inte ha svÄrt för att sÀga vad jag tycker. Ett undantag Àr vÀl att jag mycket sÀllan lÀgger mig i samtal som jag hör pÄ stan. Det Àr sÀkert inte sÀrskilt ovanligt för andra att inte göra det heller. Men med det sagt sÄ innebÀr det inte att man inte hör vad andra pratar om titt som tÀtt. För det mesta flimrar det förbi ganska obemÀrkt eftersom folks privata konversationer oftast inte innehÄller nÄgot som alls intresserar mig sÄ mycket. Dessutom har min mamma lÀrt mig att det Àr fult att tjuvlyssna pÄ folk.
SÄ kalla det för ett misslyckande i en annars vÀl genomförd uppfostran, för idag bröt jag mot alla regler och allmÀn hyfs och la mig i ett samtal som jag egentligen inte alls hade med att göra.
Inne i en affÀr, lÄt oss kalla det för à hlens med tanke pÄ att det var just i den affÀren, gÄr tvÄ personer och pratar . En kille och en tjej i ung 20-ÄrsÄlder. De pratar om datorer och det Àr vÀl dÀrför som mina öron lystrar till lite extra.
Kille: "Man sparar ju pÄ ett annat sÀtt idag!"
Tjej: "Hur menar du?"
Kille: "Ja i en dropbox eller sÄ. Digitalt."
Tjej: "Jaha - och..?"
Kille: "Förr sparade man med USB."
Tjej: "Var det disketter innan det?"
Kille: "Ja precis."
Tjej: "VĂ€nta... Hette det inte floppys?"
Kille: "Disketter var det, inte floppys!"
Och det Àr hÀr som reflexfunktionen i mig tar över nÀr jag snabbt som en grodtunga hÀver ur mig:
"Floppys och disketter var lite samma sak. Först fanns det mjuka floppys och sen blev det hÄrda disketter. Inuti lÄg samma mjuka skiva."
Det uppstĂ„r en viss tystnad nĂ€r paret tittar pĂ„ mig och jag riktigt ser hur deras hjĂ€rnorna arbetar. Ăr mĂ€nniskan inte klok? Man pratar inte med frĂ€mlingar pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet. Man spottar inte ur sig saker och lĂ€gger sig i folks samtal och sĂ€rskilt inte utan förvarning och kanske speciellt inte för att hĂ€va ur sig sĂ„na konstigheter.
Efter en stund kommer luften tillbaka till den lilla plÀtt som vi stÄr pÄ och killen frÄgar:
"Hur vet du det?"
Jag vet att jag redan har brutit mot det socialt normala. Min tanke Àr dÀrför att istÀllet för att krÄngla mig in i en Ànnu mer utförlig förklaring sÄ övertygar jag mig snabbt om att de sÀkert vet hur man googlar. Nu gÀller det att ta sig ur den mÀrkligt uppkomna situationen sÄ smidigt som möjligt. Jag svarar dÀrför:
"För att jag levde pÄ den tiden!"
Jag fyrar av mitt bÀsta blÀndande tandprotesleende, tar min rullator och styltar dÀrifrÄn i min rockklÀnning. Jag tÀnker att jag Àr nog kanske lite gammal ÀndÄ. Fördelen Àr vÀl att jag har lÀrt mig en del efter att ha undervisat barn med hjÀlp av datorer i snart 20 Är. ABC 80-datorerna frÄn kÀllaren pÄ gymnasiet vÀnder sig sÀkert i sin grav, men alla mina erfarenheter har jag i alla fall skrivit ner i WordPerfect 1.0 och sparat pÄ 2184,531 floppysar.
SÄ kalla det för ett misslyckande i en annars vÀl genomförd uppfostran, för idag bröt jag mot alla regler och allmÀn hyfs och la mig i ett samtal som jag egentligen inte alls hade med att göra.
Inne i en affÀr, lÄt oss kalla det för à hlens med tanke pÄ att det var just i den affÀren, gÄr tvÄ personer och pratar . En kille och en tjej i ung 20-ÄrsÄlder. De pratar om datorer och det Àr vÀl dÀrför som mina öron lystrar till lite extra.
Kille: "Man sparar ju pÄ ett annat sÀtt idag!"
Tjej: "Hur menar du?"
Kille: "Ja i en dropbox eller sÄ. Digitalt."
Tjej: "Jaha - och..?"
Kille: "Förr sparade man med USB."
Tjej: "Var det disketter innan det?"
Kille: "Ja precis."
Tjej: "VĂ€nta... Hette det inte floppys?"
Kille: "Disketter var det, inte floppys!"
Och det Àr hÀr som reflexfunktionen i mig tar över nÀr jag snabbt som en grodtunga hÀver ur mig:
"Floppys och disketter var lite samma sak. Först fanns det mjuka floppys och sen blev det hÄrda disketter. Inuti lÄg samma mjuka skiva."
Det uppstĂ„r en viss tystnad nĂ€r paret tittar pĂ„ mig och jag riktigt ser hur deras hjĂ€rnorna arbetar. Ăr mĂ€nniskan inte klok? Man pratar inte med frĂ€mlingar pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet. Man spottar inte ur sig saker och lĂ€gger sig i folks samtal och sĂ€rskilt inte utan förvarning och kanske speciellt inte för att hĂ€va ur sig sĂ„na konstigheter.
Efter en stund kommer luften tillbaka till den lilla plÀtt som vi stÄr pÄ och killen frÄgar:
"Hur vet du det?"
Jag vet att jag redan har brutit mot det socialt normala. Min tanke Àr dÀrför att istÀllet för att krÄngla mig in i en Ànnu mer utförlig förklaring sÄ övertygar jag mig snabbt om att de sÀkert vet hur man googlar. Nu gÀller det att ta sig ur den mÀrkligt uppkomna situationen sÄ smidigt som möjligt. Jag svarar dÀrför:
"För att jag levde pÄ den tiden!"
Jag fyrar av mitt bÀsta blÀndande tandprotesleende, tar min rullator och styltar dÀrifrÄn i min rockklÀnning. Jag tÀnker att jag Àr nog kanske lite gammal ÀndÄ. Fördelen Àr vÀl att jag har lÀrt mig en del efter att ha undervisat barn med hjÀlp av datorer i snart 20 Är. ABC 80-datorerna frÄn kÀllaren pÄ gymnasiet vÀnder sig sÀkert i sin grav, men alla mina erfarenheter har jag i alla fall skrivit ner i WordPerfect 1.0 och sparat pÄ 2184,531 floppysar.