Gammal som en floppy

Jag brukar i allmänhet inte ha svårt för att säga vad jag tycker. Ett undantag är väl att jag mycket sällan lägger mig i samtal som jag hör på stan. Det är säkert inte särskilt ovanligt för andra att inte göra det heller. Men med det sagt så innebär det inte att man inte hör vad andra pratar om titt som tätt. För det mesta flimrar det förbi ganska obemärkt eftersom folks privata konversationer oftast inte innehåller något som alls intresserar mig så mycket. Dessutom har min mamma lärt mig att det är fult att tjuvlyssna på folk.
Så kalla det för ett misslyckande i en annars väl genomförd uppfostran, för idag bröt jag mot alla regler och allmän hyfs och la mig i ett samtal som jag egentligen inte alls hade med att göra.

Inne i en affär, låt oss kalla det för Åhlens med tanke på att det var just i den affären, går två personer och pratar . En kille och en tjej i ung 20-årsålder. De pratar om datorer och det är väl därför som mina öron lystrar till lite extra.

Kille: "Man sparar ju på ett annat sätt idag!"
Tjej: "Hur menar du?"
Kille: "Ja i en dropbox eller så. Digitalt."
Tjej: "Jaha - och..?"
Kille: "Förr sparade man med USB."
Tjej: "Var det disketter innan det?"
Kille: "Ja precis."
Tjej: "Vänta... Hette det inte floppys?"
Kille: "Disketter var det, inte floppys!"

Och det är här som reflexfunktionen i mig tar över när jag snabbt som en grodtunga häver ur mig:

"Floppys och disketter var lite samma sak. Först fanns det mjuka floppys och sen blev det hårda disketter. Inuti låg samma mjuka skiva."

Det uppstår en viss tystnad när paret tittar på mig och jag riktigt ser hur deras hjärnorna arbetar. Är människan inte klok? Man pratar inte med främlingar på det där sättet. Man spottar inte ur sig saker och lägger sig i folks samtal och särskilt inte utan förvarning och kanske speciellt inte för att häva ur sig såna konstigheter.
Efter en stund kommer luften tillbaka till den lilla plätt som vi står på och killen frågar:

"Hur vet du det?"

Jag vet att jag redan har brutit mot det socialt normala. Min tanke är därför att istället för att krångla mig in i en ännu mer utförlig förklaring så övertygar jag mig snabbt om att de säkert vet hur man googlar. Nu gäller det att ta sig ur den märkligt uppkomna situationen så smidigt som möjligt. Jag svarar därför:

"För att jag levde på den tiden!"

Jag fyrar av mitt bästa bländande tandprotesleende, tar min rullator och styltar därifrån i min rockklänning. Jag tänker att jag är nog kanske lite gammal ändå. Fördelen är väl att jag har lärt mig en del efter att ha undervisat barn med hjälp av datorer i snart 20 år. ABC 80-datorerna från källaren på gymnasiet vänder sig säkert i sin grav, men alla mina erfarenheter har jag i alla fall skrivit ner i WordPerfect 1.0 och sparat på 2184,531 floppysar.