A la frontière ~ Kilskrift

Att stå vid gränsen. På väg in i ett nytt spännande kapitel. Beroende på vilken bakgrundsinformation man har så kan gränsen uppfattas på olika sätt. En enkel fråga kan bli väldigt krånglig och till och med bli omöjlig att svara på om vi inte har all information. Det märkligaste är då att de som är experter på just skolan är också de som verkar får ha minst åsikter, dvs. vi som jobbar där. Jag undrar ibland vilken tidning som blir först med att låta en lärare ha en stående spalt för att kommentera skolfrågor istället för alla dessa "skolexperter"!

Vi talar ofta om nyåret som en gräns. Bokslut ska göras årets händelser ska utredas. I skolan måste vi arbeta mer gränsöverskridande, eftersom läsåret löper tvärs över en den administrativa gränsen. Det som gäller i samhället i övrigt gäller inte för skolan. Samtidigt är just gränsdragningar i skolans värld ett oerhört hett samtalsämne just nu. Jag undrar om det finns många i Sverige som inte vet att PISA gav vår skola underkänt. Ja jag skriver vår, för den berör oss alla. Alla vet, alla vill diskutera, många har den gyllene boken som ska lösa gåtan om de försvunna kunskaperna hos eleverna. Det finns många att skylla på. Gemensamt för de flesta är att skulden inte läggs i det egna boet.

David Eberhard är en av alla tyckare som vet hur våra skolelever ska kunna räta upp resultaten i PISA. Jag antar att han genom sin text vill ta strid för skolan, men hans artikel i Göteborgsposten gör mig bara ledsen. Det är det enkla receptet som tas fram åter igen. Sätt läraren med en pekpinne i katedern så att hen kan peka ut den exakta och enda sanna riktningen åt eleverna. Ger vi inte utrymme till onödigt dravel så kommer PISA-resultaten skjuta i höjden. Alla ska vandra samma väg och om vi ska hinna trycka in så mycket kunskap som möjligt så ger det inte utrymme till någon annan än läraren i klassrummet. För PISA verkar nu för tiden vara det enda som är avgörande för att kunna avläsa skolans kvalité. Oavsett om det rent praktiskt och med hänsyn till verkligheten är det bästa sätet att analysera och utvärdera det våra barn får med sig ut i livet.
Men vägen till en skola som fungerar bättre och med en högre kunskaper hos eleverna handlar inte om att införa fler och fler förbud. Förbjud mobiltelefonerna och du tar bort ett redskap som för många elever är underlättande i undervisningen. Lås klassrumsdörren och du tar bort möjligheten för flexibilitet för de elever som behöver det. De elever som klarar av komma i tid kommer att göra det om du ställer det kravet utan att låsa dörren. Frågan är hur man förbättrar PISA-resultat genom att utestänga elever från undervisningen. Frågan är hur de elever som behöver en viss marginal för sin ankomst ska förbättra PISA-resultat genom att få än mindre undervisning. Fast tanken hos de som ivrar för låsta dörrar kanske är att de inte ska vara med vid mätningarna. Tänker man efter så vore det egentligen det bästa sättet för att förbättra resultaten i skolan. Vi skulle egentligen kunna strunta i att diskutera katederundervisningens vara eller icke vara. Genom att bara satsa på (och sedan mäta) de elever som klarar av att leka skola skulle vi fixa till det här så mycket snabbare. Erkänn att det vore så mycket enklare.

Jag har aldrig haft några protester mot de gränsdragningar som jag har gjort i klassrummet (av vare sig elever eller föräldrar), men samtidigt så respekterar jag också att alla elever inte fungerar på ett och samma sätt. Min första regel är att alltid lyssna på eleverna. Det innebär inte alltid att de får som de vill. Men för mig är det viktigt att de vet att jag lyssnar och att jag ibland också är villig att ändra eller revidera mitt ställningstagande. Det betyder inte att jag tar bort kraven. Det betyder att jag lär känna varje elev och på så sätt kan hjälpa var och en att klara av sitt bästa efter just sina förutsättningar.
Det handlar om att respektera och se varje elev, inte att tro att jag kan undervisa på ett enda sätt. Vi löser inte problemet genom att sätta upp fler och fler regler. Det går att ställa krav och det går att anpassa undervisningen på ett sätt att alla elever kan hänga med och inte bara de som passar in i under titeln "den oföränderliga och oflexibla skolan".

David Eberhard gör sken av att vilja ta ställning för lärarna och att hytta med näven åt föräldrarna, men i mina ögon vill Eberhard tillbaka till en undervisning som är både omodern och ojämlik. Nej det är inte lärarnas fel - bara. Receptet blir bara så tokigt om vi tror att vi kan förbättra elevernas kunskaper om vi bara inför kateder- och kadaverdisciplin. Skolans ansvar är att ge alla elever möjligheten att lyckas i en skola som är väl i takt med utvecklingen i det övriga samhället.
Precis så som jag skrev i mitt förra inlägg så är mitt ansvar att börja där jag står.

Jag håller så väldigt mycket med Henrik Arnstad i hans reaktion på Eberhards artikel:

"Föräldrar, politiker och skolbyråkrater måste lyssna till lärarna för en gång skull. De vet vad som måste göras för att höja kvaliteten i skolan."

Och till sist tillbaka till den administrativa kalendergräns som vi står vid nu.

Till er alla som läst Kilskrift under året som gått, till alla som

jag har träffat i sociala forum eller i verkligheten...

Jag önskar er ett riktigt

Det mesta av mina bilder lägger jag upp som CC-licensierade. Den här har jag jobbat så mycket med att jag väljer att behålla kopieringsrätten. Tack för att du respekterar det.