Tankar från ett departement

Med lite artistisk frihet... Hade jag skrivit in namn i inlägget så hade det absolut gett mer slagkraft, men jag vill inte peka ut någon specifik politiker Men känn dig fri att byta ut titlar mot valfritt namn om det känns bra. Varje likhet med någon sorts motsvarande verklighet är annars en ren slump.

.....

När jag anlände till jobbet i morse så lyste ljuset i mötesrummet på departementet ut i en liten bit av korridoren utanför eftersom dörren är skev och inte går att stänga. Det var tur eftersom lysrören är sönder i den långa och tråkiga korridoren. Jag vill helst inte snubbla på något skräp som ligger kvar efter det att städarna var här igår kväll. Nu kunde jag se vart jag skulle gå i alla fall. När jag sakta närmade mig hörde jag rösterna allt starkare genom dörröppningen. Jag kikade försiktigt in och gjorde ett försök att smita in trots att mötet pågått i hela två minuter redan.
För sent insåg jag att statsrådet har ögon i nacken. Det är en egenskap hon är väldigt stolt över, men det är inte särskilt vackert. Tur att håret skymmer så att man inte ser de där ögonen när hon skriver på tavlan. När hon fick syn på mig svängde hon runt och skällde ut mig innan jag har hunnit förklara att det varit en olycka på Essingeleden och att jag stod still med bilen i 30 minuter vid Brommaplan. Jag vet att jag var sen och jag vet att det inte är ok, men att bli utskälld på det där viset inför alla andra mötesdeltagare är inte så kul. Dom kommer säkert att berätta det för alla sina kompisar i utskotten sen.

- Har jag inte sagt att ni måste komma i tid? Är man 46 år borde det inte vara något problem! Hur ska det gå sen på pensionärshemmet om du skulle missa arbetsterapin?! Sätt dig!

Bäst är att inget säga. Det känns inte som det jag säger är särskilt viktigt ändå. Jag bad istället om ursäkt och satte mig ner på min plats. Typiskt. Den här dagen började bra.

Framme vid whiteboarden skrev statsrådet upp långa haranger som inte tycks ha något samband med det mötet handlar om. Samtidigt mal hon på som om något tycks vara viktigt ändå. Eftersom jag inte riktigt fattade vad hon pratade om vid förra mötet och jag inte vågade fråga så blir den här genomgången ännu mer förvirrande. I förra veckan frågade statssekreteraren ifall statsrådet kunde förklara lite bättre. Han fick till svar att vi borde lyssna och anteckna bättre. Så jag drömmer mig bort istället för att försöka förstå
.
Det var mycket som vi måste hinna med det här budgetåret. Det finns en hel bok full med viktiga saker att diskutera och allt måste gås igenom i en rasande fart. Därför hinner inte statsrådet svara på frågor. Om vi inte hinner allt så blir det inte lätt att bedöma mina resultat vid nästa medarbetarsamtal. Och det kan man ju förstå. Att vi betygssätt är viktigt. Annars kan vi inte få pension och ett bra generaldirektörsjobb när vi pensioneras från riksdagsarbetet i 50-årsåldern.

Nåja idag ska vi förhoppningsvis få köttbullar och makaroner i regeringskansliets matsal. Då får vi hoppas att ketchupen har levererats i tid den här gången. Eftersom det bara finns en rätt att välja på i regeringskansliets matsal så är det skönt att veta att det är något ganska gott att äta för en gångs skull. Vattniga köttgrytor som mest består av sönderkokta grönsaker är inte min favoriträtt hur många gånger i veckan vi än får äta det. Jag brukar ta mat och sen slänga den. Tar man inte mat får man nämligen ingen macka efteråt. Att jag inte blir riktigt mätt på åtta köttbullar är en annan sak. De rivna morötterna och den vissna salladen smakar inte på samma sätt när det alltd består av samma sak och är skuret på samma sätt dag efter dag.
När vi går till matsalen så ska jag passa på att gå på toaletten. Det får vi göra på arbetstid om vi ber om lov först, men jag brukar försöka undvika det. Toaletterna i Rosenbad inte är särskilt fräscha nämligen. Både tvålen och pappershanddukarna kan vara slut och det luktar ganska illa. Bättre att vänta tills jag kommer hem till min övernattningslägenhet.

Ibland undrar jag varför vi sitter på alla de här mötena på våra hårda trästolar. Jag förstår inte syftet med det helt enkelt. Det är inte bara vårt statsråd som har svårt att förklara det. Många jag har pratat med här i huset har statsråd som inte hinner eller kan förklara så att de förstår. Men vad spelar det för roll? Jag sitter här och ser intresserad ut och det verkar räcka. Under tiden brukar jag studera den nya färgen på väggarna som vaktmästaren målat över för att dölja de värsta fuktfläckarna efter vattenskadan i taket i fjol. Det fanns inte tillräckligt med pengar att byta hela taket, så vi brukar alltid sitta och hoppas att det inte hela taket rasar in över oss varje gång det regnar. Min departementskompis Kalle säger att de har tagit bort ännu mer pengar från vår budget nu, så antagligen kan jag inte få köpa ett nytt hålslag som jag hade tänkt heller. Statsrådet säger att vi får låna av varandra så länge. Det är därför det sticker ut papper ur pärmarna lite här och var eftersom pinnen för att mäta ut A4-papper är avbruten på det enda hålslag vi delar på fyra departement. Det blir lite svårt att mäta ut hålen rätt då.

Till nästa möte har statsrådet lovat att vi ska få arbeta med datorerna. Men det är aldrig riktigt säkert att vi hinner eftersom det tar en evighet att logga in på det interna nätet här i regeringskansliet. Ibland har vi precis fått igång de stora klossarna... och då är det dags att logga ut igen. Sen tar det ju tid att hämta datorvagnarna och köra dom till mötesrummet också. Fast det gäller att ha tur. Ibland vill flera departement arbeta med datorerna samtidigt. Då gäller det att vara först med att boka datorvagnarna. Skulle jag komma på en fiffig idé till en proposition så måste jag hålla kvar det i minnet eller klottra ner det på ett papper så att jag inte glömmer bort det. En gång prövade jag att anteckna det i min mobil, men det skulle jag inte ha gjort. Det resulterade bara i att vi ännu en gång fick lyssna på skolans regelr om att alla mobiler måste läggas i en låda i statsrådets skåp varje morgon. Jag hade tänkt att det var bäst att låtsas att jag inte hade någon mobil med mig, eftersom jag var rädd att glömma kvar den på jobbet när jag gick hem. Och så glömde jag bort mig och tog fram den för att arbeta med den. Så dumt tänkt!

När vi inte kan arbeta med datorerna, för att dom är upptagna eller inte fungerar, så brukar vi få använda gamla pärmar att hämta information ur. Ett rum på departementet är fullt med pärmar från flera årtionden tillbaka. Det går det också. Jag brukar tänka att det nog ändå inte har förändrats så mycket ute i världen sen 1997. Jag menar en utredning är alltid en utredning. Att göra en ny skulle bara kosta pengar. Byter man ut ett ord här och var märker ingen att det är ett gammalt förslag. Slår man in pärmarna i något fint papper så tänker man inte så mycket på att pärmen är sliten.

Vi ska snart börja träna på att skriva valtal. Vi har fått veta att vi absolut inte får hämta statistik eller annan fakta till talet utanför mötesrummet på något sätt. Självklart ska vi skriva för hand. Annars skulle vi bara skriva av något annat valtal säger statsrådet. Inte för att någon brukar märka skillnaden. Alla tal blir förvillande lika på alla departement oavsett vilket huvudområde vi har. Som du kanske förstår så är anledningen till att vi inte får skriva våra valtal med hjälp av en dator egentligen inte att datorerna inte räcker till oss alla på regeringskansliet, utan det är mest för att vi inte ska fuska och ta reda på information av andra. Vi ska kunna allt utantill så att vi kan skriva våra valtal eller propositioner helt efter eget huvud utan att faktakolla.

Tack och lov i alla fall att lönen höjs med minst 2,5 % varje år även om jag inte fått bra betyg. Det är bra med demokrati, för då kan vi ju bestämma det själva.
Nej nu ska jag ner till källaren och se om jag hittar min kavaj som jag glömde när vi spelade innebandy i plenisalen mot oppositionspartierna.
Vi ses under valrörelsen nästa år. Jag ska ta mig en funderare på om skolan behöver så mycket mer pengar eller professionell frihet. De verkar ha det så bra ändå.

IMG_0015, Julia Wright, CC BY