Jag är inte expert på mina egna barn

Jag har tre barn i olika åldrar. De är tonåringar nu och ganska självgående, så jag har gått igenom varje fas av skola tillsammans med dom.
Jag vet på ett ungefär vad de önskar sig i födelsedagspresent, jag vet vilken mat de gillar (eller kanske framför allt vilken de inte gillar), jag vet vilka ärr de har efter diverse snubblingar (både fysiska och psykiska) och jag vet vilka texter de gillar att läsa. Vilka betyg de har, vad som stressar dom och vilka ämnen de älskar i skolan har jag koll på och jag måste gå på tre olika sorters filmer om jag vill gå med dom på bio. De är väldigt olika och en har autism, vilket de andra inte har. Jag vet hur de fungerar alla tre.
Men jag är inte expert på mina barn.

Inte när de är i skolan. Då är det mina barns lärare som är experterna. Jag förväntar mig att de lyssnar på mina kunskaper om mina barn, men jag dikterar inte villkoren för undervisningen. Jag kan ha önskemål och berätta om vad som fungerar eller inte hemma, men jag vet inte hur de fungerar i en undervisningssituation.

Jag vill att lärare får bättre kunskaper om barn med olika diagnoser och hur man bäst kan arbeta inkluderande. I mina ögon bör grunden vara ett inkluderande arbetssätt. Det kräver, som sagt, kunskaper och därför fortbildning.

Jag vill att föräldrarna bidrar till bilden kring sitt barn för att läraren bättre ska kunna ge rätt och bra undervisning. Det kräver ett samarbete. Ett samarbete där båda ger och tar. Ett samarbete där läraren är experten på sin profession, dvs undervisning. Läraren har ett ansvar som går ganska långt för att arbeta inkluderande. Det betyder att det inte är okej att kräva assistent till varje barn som inte hänger med på den autobahn som läraren har stakat ut i 190 knutar. Det innebär inte att det är speciallärarens ansvar att ta över undervisningen så fort du inte förstår dig på en elev.

Med hjälp av föräldrarna avgör läraren hur arbetet med eleverna ska gå till. Det gäller all undervisning och inte bara då elever har diagnoser eller då det finns annat som påverkar ett barns liv. Ibland räcker vi lärare inte till. Det innebär inte att vi ska ge mer och mer av något som vi inte kan eller ge oss in i en djungel av psykologi eller kuratorsarbete som vi inte har tillräckliga kunskaper om. Då kanske hjälpen finns utanför skolan. Eller också så finns den inom skolan, men där lärarens profession med hjälp av annan expertis får avgöra hur undervisningen bäst fungerar.
Lärare - Våga lyssna på föräldrarna.
Föräldrar - Låt lärarna vara experter på ditt barn i undervisningen.

Läs mer

Den felfria läraren

Först lite bakgrund till mina (ännu inte riktigt strukurerade) tankar...

Det finns lärare som får veta att de gör fel hur de än bär sig åt. Egentligen är det väl inte så konstigt med tanke på att vi i det närmaste alltid har 75 personer som ser på det vi gör mer eller mindre dagligen. 25 av dom sitter i klassrummet och tar del av vår undervisning. 50 av dom har egna jobb och får höra om vad vi gör via de första 25. Det är inte alltid lätt att få alla 75 nöjda till 100 %, om ens möjligt varje dag och varje minut.

Jag sitter och förbereder lektioner. Precis som alla andra lärare en söndag. (Kanske borde man addera alla timmar lärare arbetar på söndagar för att få ett slut på påståendet att vi har så mycket ledigt i det här yrket. Men det är ett helt annat blogginlägg.) Jag använder olika material för att summera ihop till en lektion som passar bra för just mina elever. Det handlar om de fem världsreligionerna för åk 5 och då jag inte söker på Internet så bläddrar bland mina hemsläpade böcker och papper. Det är då jag hittar det här:

Jag kan tycka att uppgiften är bra. Lagom för en årskurs 5 att använda. Men jag blev ganska förvånad över en sak. Varför väljer man att skriva ut alla heliga skrifter med namn, utom en. För istället för Tora eller Tanach står det "Bibeln inte NT". Om man nu överhuvud taget ska förtydliga något i den här uppgiften, vilket jag inte tycker att man ska, så vore det mer naturligt att förenkla kristendomens heliga skrift. Kristendomens heliga skrift är Torah och NT är mer naturligt eftersom kristendomen bygger på judendomen och inte tvärs om. Men det hade blivit minst lika tokigt i sammanhanget.

Man kan kan tycka att problemet är obetydligt, men för mig satte det igång flera tankeverksamheter i hjärnan. Varför väljer man att förenkla saker i skolan? Jag antar att det oftast handlar om att vi vill att våra elever ska förstå. I det här fallet ovan var det kanske en vilja att kombinera ihop begrepp med förståelsen för vad begreppet står för. Men när vi gör det (och det här är bara ett exempel) så hoppar vi över det faktum att begreppet i sig är något vi behöver arbeta med. I och med vår välvilja i att eleverna ska förstå vad vi pratar om så kanske vi förklarar på ett sätt som gör att kunskapen i sig blir förenklad?

Är det den här förenklade kunskapen som gör att t.ex. en sportjournalist inte riktigt förstår varför finlandssvenske Kasper Björkqvist talar svenska? Vi tar oss igenom kunskaper utan att ge våra elever begrepp och sammanhang som är relevanta. Utifrån resonemanget som den intervjuande journalisten för så har han kanske inte heller någon kunskap om att franska är ett så stort språk i Afrika. Eller hur det sambandet i sig har fått för effekter för dagens Afrika.
När jag började arbeta som lärare så pratade vi fortfarande om plus och minus i skolan. Det hoppas jag att vi har slutat med. Jag tror inte på "rabbelkunskaper", men jag tror på att lära ut begrepp och att sätta in dom i ett sammanhang.

Någon sa en gång till mig att det var bättre att använda läroböcker eftersom de var faktagranskade och säkra att använda. Det kanske bara är jag, men jag hittar ofta saker i böcker från olika ämnen där konstigheter smygt sig in. Inte bara enstaka begrepp utan ibland hela resonemang som mina mellanstadieelever reagerar över och kan klargöra på ett mycket bättre sätt. På ett sätt är det bra, för det visar att mina elever har så pass mycket säkerhet och källkritiskt förhållningssätt att de faktiskt reagerar.
Samtidigt så vill jag mena att det per automatik inte på något sätt innebär att fakta ur en bok är så väldigt mycket bättre än om det kommer från nätet. Det kluriga med nätet är att vi behöver hjälpa våra elever att faktagranska och att hitta texter på en nivå som fungerar ur ett inlärningsperspektiv. Det kluriga med böcker är att det trots allt fortfarande kan finnas faktafel eller märkliga vändningar i dom som inte alls fungerar särskilt bra, men att vi ändå litar så mycket mer på böcker så att vi missar just det. På något sätt tycks det vara mer ok om det står något fel i en bok än i en text på nätet. På något sätt kan man tro att vi vaccinerar våra elever från att ens behöva råka ut för det minsta felinlärning bara vi använder böcker som är utarbetade enligt Lgr11. Men kunskapen är vidare än så. Den finns på fler ställen än i en bok och den är inte alltid allt igenom perfekt även om den finns i en bok. Eller på en blogg för den delen. Det finns ingen riktig röd tråd i det jag nyss har skrivit och inget egentligt övergripande resonemang. Tro alltså inte på ett ord av vad jag skriver här.

Det finns fel överallt. Bättre är att vara förberedd på det än att tro att något är absolut. Men jag varnar er: Lämna aldrig en elev ensam med en bok. I värsta fall blir hen nämligen lärare! Och en lärare måste vara absolut felfri.

Why God doesn't have a PhD via John Pinto at Stanford University, CC (by), Duncan Hull

Läs mer

"Nu blev Karin en bättre pedagog"

Jag startade ett konto och fick ett välkomstmail med just den rubriken.
"Nu blev Karin en bättre pedagog..."

Jag tänker inte ta upp företagets namn här, eftersom det i sig inte är huvudfrågan. Men orden i mailet fick mig att skriva ett svar. Så först välkomst mailet:

"Hej Karin,
Tack för ditt förtroende! Och för att du är en progressiv pedagog som vill utnyttja framtidens digitala möjligheter. 

På Namnetpåettföretag arbetar vi hårt för att skrivandet ska bli roligt, lärorikt och meningsfullt för både dig och dina elever. Vi har en uppsjö av lösningar som hjälper dina elever att inte bara utveckla sin text, utan även sin förmåga och motivation att skriva. 

Jag skulle uppskatta ifall du tog dig tid att besvara en kort fråga: Vad är dina förväntningar på Namnetpåettföretag? Du kan enkelt svara direkt på detta email.

Bästa hälsningar, Företagets Affärsansvarige"

När jag får en öppen inbjudan på det viset så kliar det i fingrarna att få svara. Så mitt svar innehöll ungefär det här:

Mina förväntningar på ett program, en app eller ett digitalt verktyg är inga alls. Jag är nyfiken - kanske passar det här verktyget mig, kanske inte. Det jag däremot omedelbart reagerade på var att rubriken löd
"Nu blev Karin en bättre pedagog"
Jag har inte använt det här programmet alls än med mina elever, så hur blev jag en bättre pedagog? Var jag inte en pedagog som var bra ändå innan? Vad är det som gör mig så mycket bättre enbart för att jag har fyllt i några namnuppgifter. Ja inte ens det faktiskt. I det här fallet kopplade jag mitt konto till G+.

Sen finns det egentligen inget som jag skulle vilja kalla för "framtidens digitala möjligheter". De digitala möjligheterna finns här och nu, många pedagoger vet bara inte hur det skulle förbättra deras undervisning eller hur de ska/kan använda digitala verktyg för att förbättra, förändra eller utveckla sin undervisning. Många gånger så förbättras inte pedagogens möjligheter heller eftersom de digitala möjligheterna inte används just på ett pedagogiskt genomtänkt sätt som förstärker undervisningen. Det behöver inte vara den enskilde lärarens fel. Kanske snarare det att vi inte pratar om undervisning på ett sätt som utvecklar pedagogiken med hjälp av digitala verktyg på samma sätt som vi pratar om utvecklande undervisning heller alla gånger.  Även det här verktyget som jag nu kände för att testa kan hamna i det facket, eftersom det är upp till varje lärare hur det pedagogiska perspektivet appliceras på digitala verktyg och undervisning över huvud taget.

Jag förstår att det är ett automatutskick jag fått, att det ska sälja produkten ännu mer till mig som användare. Men det känns lite onödigt att nära på dumförklara mig som lärare och pedagog i samma svep. Ett intro som förklarar hur jag på ett pedagogiskt sätt kan tänka kring verktyget hade varit så mycket bättre.

Karin blev inte en bättre pedagog enbart för att hon anslöt sig till just det här digitala verktyget. Karin blir kanske en bättre pedagog ifall hon vågar undersöka och pröva möjligheterna och sedan kan använda digitala verktyg på ett pedaogiskt fördelaktigt sätt i sin undervisning.
Det är skillnad det.


Tillägg: Efter lite trevlig brevväxling med företaget verkar det som att innehållet i välkomstmailet nu är ändrat och ser mycket bättre ut. Det lönar sig att ge konstruktiv feedback. :)

iPad telophony, CC (by), Per-Olof Forsberg

Läs mer

Emoji Exit Ticket

Många gånger är det enkla bra. Ibland kan en enkel idé utvecklas. Inte för att det är nödvändigt, utan för att det blir lite roligare helt enkelt. När vi jobbar med formativ bedömning och bedömning för lärande är det bra att ha enkla metoder att använda sig av för att få koll på lektionen gick. Exit tickets är just en sån metod. Om du inte känner till grundmetoden så är det inte svårare beskrivet än att eleverna på t.ex. en lapp skriver ned vad de lärt sig, undrat över eller tycker om lektionen på annat sätt. Tanken är att du utifrån det sen ska kunna arbeta med din undervisning utifrån den positionen. Har eleverna förstått lektionsinnehållet? Behöver du förbättra eller lägga till något eller kan du gå vidare?

Ett inpass så med ett litet tvärkast...
Twitter kan vara väldigt intensivt och... ja i brist på bättre ord så väljer jag - tveksamt. Det finns en hel del påTwitter som jag inte vet känner om jag vill vara kvar där eller inte. Fast om en eller annan fick avgöra det så fick jag inte bestämma det själv. Man måste stanna och ta debatten. Tydligen. Nåväl, jag väljer att inte alltid ge mig in i alla diskussioner som jag följer alla gånger. Mitt val.
Men det som är bra på Twitter överväger många gånger och jag blir kvar. Jag följer inte bara svenska twittrare och i kombination med det fina med twitter att saker sprids (också) på ett bra sätt. Så idag fick jag nyss via någon som fått det via någon annan syn på en bra idé. Enkel och genial. Uppehovskvinnan bakom den enkla idén heter Kate Jones och bor i Wales.
Att översätta idén är bara en tweet bort.

Så sagt och gjort. Det här bygger alltså på att man använder exit tickets, men med en liten rolig twist. För alla oss som gillar det digitala perspektivet. Eller kanske även om man inte gillar det digitala, men kan "stå ut med" emojis. Det skulle säkert fungera att digitalisera den här idén när jag tänker efter. Men tills dess så ger jag er nu den svenska översättningen:

Inser när jag nu precis har publicerat inlägget att det just kanske skulle gå att använda emojis för att utvärdera diskussioner på Twitter. Eller sociala medier över huvud taget.

Alltid retar det någon. ;)

Läs mer