Problematisera TBF

Nu tänker jag sätta näsan i ett getingbo. Beredd? Bra då kör vi:

Jag har ett längre tag funderat på The Big Five (TBF). Inte bara för att se hur jag kan använda mig av det i min undervisning.
Det är trist att TBF har fått sånt fäste att vi (somliga = allt för många?) missar att det inte är TBF som ska bedömas. Fokuset på TBF är en utmärkt grundförståelse för att hitta kärnan i de olika ämnena så att Lgr11 inte känns lika spretig. Men det känns också som en affärsidé som till viss del går lite över styr ifall vi tror att vi lotsar eleverna rätt per automatik bara vi köper Tummen upp. Nu ska det tilläggas att jag inte bara är lite smått "allergisk" mot Tummen upp-böckerna. Jag ogillar över huvud taget argumentet "Vi köper dom här böckerna, för dom går helt enligt Lgr11!"
Det är som att det då blir tillåtet att helt slå på autopiloten och sluta fundera så mycket över undervisningen själv.

Jag är tveksam till tidningen Heja också. All den här tveksamheten beror helt enkelt på att det är Lgr11 vi ska följa och inte någons tolkning av den boken. Vi lärare behöver stöd i vår undervisning, men ska den verkligen vara utformad på ett sätt som gör att vi följer böcker eller tolkningar snarare än orginalet? Dessutom mer eller mindre slaviskt för att de är skapade efter ett visst koncept som vi inte reflekterar så mycket över? Gör det våra elever mer kvalitetssäkrade för att de har arbetat färdigt med vissa böcker eller vet vilka förmågor de ska arbeta med enligt TBF? Ja, det förenklar lärarlivet, men innebär det att det blir bättre för våra elever? Om nationella provet tar upp en fråga som inte är baserat på Tummen upp (och jag har en känsla av att de lär göra det.) så är våra elever kanske  lite "rökta". Kan vi försvara det? Nu tänker jag inte bara på vissa böcker, utan jag tänker på hela tankesättet. Kan man hoppa på ett tåg och sen följa den rälsen utan det minsta stickspår? När jag märker att en del lärare tror att vi ska bedöma eleverna efter TBF istället för kunskapskraven, då blir jag lite orolig.

Jag skrev ett inlägg omkring just det här i TBF-gruppen på Facebook en gång. Jag tyckte att vi behövde problematisera det hela lite mer och att vi inte kunde ha 100 % fokus på TBF. Oj vad jag fick höra vad fel jag hade! Jag tänkte att in i den "getingbos-diskussionen" ger jag mig inte igen. Det fick vila.
Tills nu.

Five Years, CC (by), Michael Ruiz

Läs mer

Det räcker med appar nu!

Jag vet redan nu att du kommer att tvivla, men tro mig - jag har löst hela problemet kring IKT i skolan. Vi vet alla att det kommer allt fler program, appar och andra möjligheter inom IKT hela tiden. Nej! Förlåt min feltänkande hjärna. Jag menar förstås... och andra störningsmoment!

Jag har länge tänkt att nya digitala störningsmoment ger att vi måste vidga våra pedagogiska perspektiv, men det är helt fel! För varje ny app, för varje nytt socialt medium så ökar möjligheterna... (förlåt igen) lockelsen för våra elever att syssla med andra saker än vår undervisning på lektionerna. Nya störningsmoment vill vi undvika. Det känns ganska meningslöst att försöka hitta olika vägar för att använda de här störningsmomenten för att utveckla metoderna runt pedagogiken. Ja skratta du, men ingen ska inbilla mig att det finns något sätt som kan utveckla den pedagogik vi har idag. Framför allt inte på ett sätt så att den gör skolan och undervisningen mer intressant. Släpper vi till en tum så kan vi  inte längre kontrollera eleverna så som de passiva slukare av vårt stoff som de ska vara.

Så eftersom vi nu vet att varje nytt digitalt störningsmoment enbart kan användas för att eleverna ska få ytterligare ett sätt att kränka varandra, kommunicera med varandra på lektionerna eller skriva Facebookinlägg (även om de inte i så stor utsträckning använder Facebook längre) så behöver vi inte fundera så mycket över hur nya digitala störningsmoment skulle kunna ge eleverna ett mervärde. Vi behöver inte vidga våra sinnen och hitta fler störningstillfällen som enbart kan locka våra elever att hitta på allt sånt som vi har bestämt inte ska ingå i undervisningen.

Men! Jag stannar inte där.
Jag tycker att vi ska ta bort allt av det vi redan infört av digitala störningsmoment. Tänk inte ens tanken på att digitala störningsmoment ska användas vid förmedlandet av fakta från lärare till elev. Låt eleverna skriva för hand. Blyertspennor har fungerat länge, så varför tänka att vi behöver datorer. Söka information kan man göra i böcker. Ja självklart tryckta böcker! De är kontrollerade från början, inget källkritiskt förhållningssätt behövs. Trots allt tar det dessutom bara tid från oss lärare när vi ska ge ut sanningen till våra elever. Reflektion, analys och jämförande arbetssätt - vem behöver sånt?
Det fanns en tid då det fanns kvartssamtal. Jag hade det med mina fröknar. Jag sa inte någonting alls under den kvarten tror jag, men mina fröknar visste faktiskt ändå hur jag låg till och vad jag borde lära mig. Fröknar ger oss sanningen, helst med pekpinne i handen. Undervisa. Ge ut prov. Rätta. Sätt betyg. Tänk vad enkelt det kan vara när elever och appar inte behöver vara en del av undervisningen.

Så bort med alla onödiga lockelser. Vi behöver faktiskt inte diskutera om och hur vi kan använda den hetaste debatterade appen Periscope inom skolundervisningen. Det finns en möjlighet att någon elev använder den på det sättet den är tänkt att användas; för att kränka sina kamrater och filma inte ont anande lärare i skolan. Det finns ingen mening med att fundera över ifall vi skulle kunna använda appen på ett pedagogiskt sätt i skolan. Det kan aldrig vara därför den är skapt ändå. Vi ska inte hjälpa till med det här tokerierna och enklast är att ta bort den helt. Utan att tänka.

Gutenberg vänder sig i sin grav; Varför skulle han på de där typerna och fingra? Varför lät han inte bara gåspennorna få fortsätta rafsa i alla kloster där bildning hör hemma. Det är synd om människorna spraach Zaarathustra.

Ironisk? Moi?

Läs mer

Geografens Periscope

Det kanske är för tidigt att skriva det här inlägget... Det är bara det att när idén väl hoppat in i mitt huvud så går det inte att släppa och jag behöver få något sorts utlopp för min idé, även om jag inte kan skriva allt nu.
Jag brukar kalla såna idéer för "grisblinkningar". Ni vet som Madicken som får sina idéer lika snabbt som en gris blinkar. Alla idéer blir inte alltid 100 % perfekta och ibland inte ens genomförda, Det som jag har i huvudet just nu är en som kräver ett blogginlägg samtidigt som man lyssnar på Kim Larsen och Queen. (Den som har samma musiksmak som jag förstår vad jag menar, annars går det bra att fylla på med någon annan energisk och inspirerande musik.)

Tillbaka till grisblinkningen.
Mina elever har fullkomligt älskat Geografens testamente. För mig har programserien blivit en absolut modern klassiker och undervisar jag i geografi så ser jag definitivt till att få med programmen i min undervisning. Så nu i år ska vi läsa om Norden. Eller ja det har vi redan gjort. Spänningen kan inte bli värre när 25 elever (i två klasser) kryper ihop tätt tätt och så nära de bara kan komma varandra och hoppas att Holger och Mårtensen ska klara sig. Absolut högst puls och skräckindex hade vi under äventyret på Svalbard. Men utan att avslöja något om slutet (ifall du mot förmodan inte har sett serien) så kan vi säga att äventyret slutade lyckligt och med väl genomförda tvärredovisningar i båda klasserna.

Så - dags för Europa!
Mina elever är så väl medvetna om att det inte finns något Geografens testamente för Europa. Nu är det visserligen på gång, men vi kan inte säkert veta ifall det hinner bli färdigt innan vi slutar 6:an nästa år. Så vad gör en fröken som känner sin desperata längtan efter mer Holger och Mårtensen samt därtill på köpet en hel del lärdom och kunskap? Jo, fröken sätter igång ett eget projekt Geografens testamente i klasserna. Självklart skriver vi våra egna förslag till hur de två hjältarna susar vidare. Nu genom Europa och alldeles säkert med en hel hög svartgeografer efter sig. Mårtensen kommer att göra sig illa flera gånger om, Holger kommer att vara alldeles för snäll och i slutet ligger en skatt och väntar.

Men självklart tappar vi inte fokus från Läroplanen. Vi har gått igenom vad det är som vi behöver få med och kunna. Vi kommer att gå igenomolika natur- och kulturlandskap, var befolkningen bor och varför, kartkunskap och namngeografi. Allt ska vävas samman i berättelsen. Så när vi gått igenom vilka kunskapskrav så kontrollerade vi att även Holger och Mårtensen klarade av kunskapskraven i serien. Vi kunde ge godkänt på den punkten och nu behöver vi bara visa att vi är minst lika bra på att hålla det fokuset vi också.

Så idag satte sig de båda klasserna på var sin lektion och gick igenom kartan. Med stöd även av annan fakta kunde vi göra en första grov indelning av Europa. Hur delar man in så många länder i bara åtta delar? Många tankar och förslag kom fram. Lite dokumenterade jag med Periscope. Eleverna fick i livesändning helt enkelt förklara hur de funderade kring uppdraget de hade. Jag måste säga att det gav mina elever lärde sig en hel del av att i live-sändning kunna förklara sin tankeprocess. De förklarade inte bara vilka länder det lagt in i olika grupper utan även varför. Bra mycket mer spännande och verkligt än att enbart berätta för en fröken som går runt i klassrummet.

Så idag landsatte jag inte bara idéen med att göra vårt eget förslag till Geografens Europa, Vi fick också in en del Periscope, vilket jag faktiskt tyckte gagnade undervisningen mycket.
Nu håller vi tummarna för att resten av projektet går lika bra. Båda klasserna räknar med att få med sina namn i eftertexterna när Geografens testamente Europa äntligen kan ses.

Periscope CC (by), Ognjen Odobasic

Läs mer

Den digitala knuten

Det finns många goda exempel på hur både skolor och enskilda lärare arbetar med digitala verktyg. Samtidigt finns det många skolor där inget händer, eller i alla fall där inte mycket händer. Vad gör vi med de skolor som inte får möjlighet att visa upp goda exempel? Skolor där en inneboende kultur inte ger möjlighet att för de eldsjälar som finns att gå vidare. Många gånger pratar vi om digitalt lärande som om alla elever hade samma förutsättningar att ta del av digitalt lärande. Så är de inte.

Det kan bero på tillgången på datorer. En dator per elev och lärare underlättar en hel del, men samtidigt får vi inte fortsätta att tro att en dator till varje elev löser det digitala knuten. Långt ifrån alla skolor arbetar medvetet och konstruktivt för att använda IKT på ett bra sätt i skolan. Att köpa in datorer och lärplattor är nämligen inte en garant för lärande. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "Jodå, köper vi bara in tillräckligt med digitala varor så kommer det andra att lösa sig automatiskt". Kanske är den tanken på väg att vända. Jag har i vilket fall aldrig riktigt trott på den filosofin.

För att lyckas med en digital satsning behövs en genomtänkt strategi. Det behövs också luft. Det kan bli luftslott av luft, men luft kan också ge möjlighet för lärare att lyfta för att kunna flyga vidare. Så vad är det som avgör ifall det blir ett luftslott eller en realistiskt bärande tanke?
Jag tror att vi behöver politiker som tror på att ge alla elever samma möjligheter i skolan och alla lärare möjligheter att hjälpa dom att realisera det. Jag tror att rektorer behöver vara mer medvetna om att en digital strategi över huvudtaget behövs till att börja med. För hör och häpna - den tanken finns inte hos alla rektorer. Jag tror att lärare måste inse att det kräver en hel del av vårt yrke och vår person att ta tag i tankarna kring digitalt lärande istället för att vänta på att någon annan ska hugga i den digitala knuten åt dom. Det går inte att fortsätta på en bana där det är lite lagom frivilligt om och hur man tar tag i sin egen digitala utveckling.Kanske är jag för krävande när jag tror att ett ökat digitalt ansvar är vårt gemensamma och samtidigt det egna ansvaret.

Varför vill inte politiker att alla elever ska få samma digitala förutsättningar? Varför kan man inte kräva av varje rektor att de inför en digital strategi istället för att släppa datorerna fria till vad än de må användas till. Planlöst eller inte - vi använder ju digitala verktyg. Det är väl bra! Eller? Varför kan man inte kräva av lärare att de vet vad de håller på med och varför när de ber eleverna plocka upp sina lärplattor. Är det verkligen för mycket begärt att det eleverna gör ska vara mer än ett spel och istället mer funktionellt för deras lärande och (hemska tanke) tydligt kopplat till läroplanen. Att låta eleverna leka med en app, är det verkligen motiverat eller är det digitala verktyg för digitala verktygs skull? Vågar du lärare verkligen erkänna när apparna blivit mer av ett tidsfördriv än faktiskt lärande? Är de tillfällen då du använder datorerna mer än bara en skrivmaskin och en fullständigt fri sökmotor. (Och det där sista menar jag på ett mindre bra sätt.)Hur är det med en rektor som inte tycker att IKT är så viktigt, för det där fixar ni så bra själva. Vi sserligen inte särskilt övergripande genomtänkt, men jag kan alltid säga till föräldrarna att vi arbetar med datorer och lärplattor här på skolan. Och för politiker: Känns det bra att veta att Det där får skolorna fixa själva! är fullt tillräckligt som incitament. Precis så som de får i mångt och mycket får lappa och laga en skola som inte är tillräckligt upprustad i övrigt. Lite färg här och lite rengöringsmedel där så ser och doftar det nästan som en ny skola. Samtidigt är politiker inte alltid i min erfarenhet de som bäst vet hur skolans struktur ska byggas, även om de många gånger har trasslat till knuten tillräckligt. Eller också så drar i den från sitt håll för att de tror att om de drar tillräckligt så löser den nog upp sig. Andra politiker drar från andra håll. Knuten dras åt allt hårdare och blir allt svårare att knyta upp. En prestigefull knut.

Digitalt lärande är idag inte samma sak som en likvärdig skola. Digitalt lärande är något som sker på några skolor där fler än en har förstått varför vi arbetar med digitala verktyg och hur vi ska göra det. Skolor där även ledningen förstår och förmår driva det digitala lärandet framåt. Hur många skolor är det? Egentligen! En karta över var det finns kommuner eller skolor som har en-till-en säger ingenting. En-till-en är ingen garanti för en bra digital pedagogik. Vi behöver istället skolor där det ges möjligheter och skolor där det ställs krav. På rektorer och på lärare. Det är viktigt att vi ser vad det är som fungerar och varför. Men just nu sitter istället många lärare och tycker att det inte är deras sak, precis som många rektorer tycker detsamma och likaså politiker. Vi kan tvinga rektorer och lärare att driva igenom nationella prov år efter år, men att se till att alla elever får tillgång till digitala verktyg, alla lärare kan arbeta digital pedagogik och alla rektorer inte tänker igenom en övergripande digital strategi så blir inte resultatet särskilt bra. Framför allt blir det inte en jämlik skolaför alla våra elever. Fast så får man inte säga. Vi kan inte tvinga någon att ta ansvar för sin egen fortbildning. Vi kan inte tvinga någon att modernisera sin undervisning.

Eller kan vi det? Frågan är kanske snarare om vi vågar ställa några krav. Finns det ens tillräcklig vilja att lösa den digitala knuten? Kanske inte med ett enda hugg, men åtminstone genom kraft att vilja göra något åt den. För just nu tycker jag mest att vi sitter och stirrar på den där knuten och önskar att någon annan gjorde löste allt det åt oss. Jag menar att det inte räcker med att det finns eldsjälar utspridda och som får synas som goda exempel. Ärligt talat börjar jag bli ganska trött på det sättet agera kring skolan och framförallt elevernas lärande och elevernas rätt till ett likvärdig skola. Visst ska vi visa upp goda exempel, men för att lösa en knut krävs mer kraft, vilja och gemensamt arbete än så. Dessutom behöver vi också ställa krav på digital utveckling - på alla nivåer.

Läs mer