PISA - Vad hände med den digitala läsförståelsen?

Vi hade börjat förlika oss med tanken att svenska elever inte klarade av PISA lika bra som vi önskade, hade trott eller t.o.m. inte ens bättre än alldeles för många andra länder. En diskussion och en process hade påbörjats bland politiker och (inte minst) ute på skolor om vad vi behöver göra för att svenska elevers baskunskaper skulle kunna höjas. Märk väl - inte lyckas bättre på PISA-testet i sig, utan faktiskt få bättre kunskaper. Men Sverige är inte dåligt på allt. Med så god datortäthet så skulle vi kunna vis på att om bara våra elever fick arbeta mer digitalt så skulle vi slå våra "konkurrenter" på nosen.

Idag släppte så OECD resultatet av den sista delen av PISA-testet. Den del som vi har väntat på. Den del som skulle ge oss upprättelse.

Students, Computers and Learning: Making the Connection

Men inte blev det den triumf som vi så gärna hade velat ha. Studien visar återigen att Sverige och svenska elever inte har särskilt bra koll. Rackarns!

Jag medger att jag inte hunnit att läsa igenom alla 204 sidor i rapporten än. Men jag har bl.a. läst SvTs artikel och tittat en hel del på det kringmaterial som finns, t.ex en Infografik och en Slideshare.

Så vad är det som framkommer i rapporten? Jo att svenska elever inte är särskilt bra på lärande med hjälp av digitala verktyg. Definitivt inte så bra som somliga hade hoppats eller trott. Vi har en hög datortäthet om vi jämför med andra länder. Det jag länge har förundrats över är hur resonemanget ofta har gått att "Våra barn är så duktiga på digital teknik!" Det jag alltid tyckt har glömts bort är vad barn faktiskt gör framför sin dator eller padda. Jag brukar säga att det barn är duktiga på, när det gäller digital teknik, är framför allt två saker:
att spela och att vara social.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel saker att använda exempelvis en dator till. Det jag menar är att det är en avsevärd skillnad på att använda digitala verktyg till att snacka med kompisarna och att använda den till ett aktivt lärande. PISA-resultatet visar också att av de elever som tillbringar sex timmar eller mer om dagen framför datorn också har en lägre närvaro i skolan. Nu kan vi givetvis spekulera kring hur det hänger ihop. Det ena ger det andra i exempelvis hemmasittarens värld, men det är ändå intressant att som sagt... spekulera. För om det vore så att så många timmar framför dator per automatik gav en väldigt bra inlärning av det som Lgr11 tar upp, så vi inte ha något problem här. Det fanns en förhoppning hos många att det eviga surfandet skulle ge resultat i form av ett högt resultat på PISA. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron. 

Skolans uppgift är inte att visa eleverna hur man slår på en dator. Lärarens lektion blir inte bättre om vi skriver skönlitterära texter på en dator. Elevens kunskaper förbättras inte nödvändigtvis för att hen får använda en rolig app när subtraktion ska läras ut. Varför? Därför att i botten ligger pedagogiken! Skulle någon av oss drömma om att visa en elev det rätta penngreppet och sen säga "Skriv!" Skulle någon lärare tycka att det var bra pedagogik att släppa ut eleverna i storskogen med uppgiften att forska om något de finner där? (Givetvis då bortsett från att de kan komma vilse rent fysiskt.) Ändå gör vi just det när det gäller digitala verktyg och Internet. 

Elevens läs- och skrivinlärning blir inte bättre bara för att vi ger dom en dator. Inte ökar kunskapen om matematikens klurigheter bara för att elevernas tillgång till paddor och appar ökar dramatiskt. Ja jag medger att det händer. Men jag vill påstå att det i sådana fall beror på att läraren har en genomtänkt pedagogik bakom det hela. Bra pedagogik kring digitala verktyg är inte att eleverna får en skrivuppgift att utföra på datorn istället för att använda en penna och papper. De är just bara det - utbytbara verktyg. Det jag saknar i skolan är istället mer pedagogiska samtal kring det digitala lärandet. Vad gör vi? Hur gör vi? Och kanske framför allt... Varför gör vi det?
För ärligt talat, om inte uppgiften eleverna ska utföra ger ett mervärde i att använda just digitala verktyg så förstår jag inte varför vi ska använda just digitala verktyg. Sen kan vi skapa fler meningsfulla tillfällen att använda dator eller padda.  Tillfällen då de digitala verktygen ger ett mervärde för både elever och lärare. Det är därför jag gillar flippat klassrum så mycket. Det ger en ram till den lärare som känner sig osäker på hur den pedagogiska tanken på ett bra sätt kan kopplas till det digitala. 

Jag gillar tanken med att använda digitala verktyg. Fel. Jag fullkomligt älskar tanken på att använda digitala verktyg i undervisningen. Jag är övertygad om att det är en viktig kompetens för våra elever att kunna i ett allt mer digitalt samhälle, men jag tror också att det underlättar lärarens arbete i form av dokumentation och möjligheter till formativ (samt i slutänden summativ) bedömning. Men digital kunskap är inte något som kan tas ur sitt sammanhang. I många fall behöver vi tänka i nya banor och våga utmana invanda didaktiska tankar. Det går inte alltid att översätta den invanda pedagogiken rakt av till ett digitalt sammanhang. Digital pedagogik kräver att vi vågar utmana och ifrågasätta vår vanliga undervisning, men ändå med fortsatt fast förankring i läroplan och ja... pedagogik.

Även om jag tycker att exempelvis den forskning som Håkan Fleischer och Martin Tallvid har redovisat är otroligt intressant och viktig, så finns det ytterligare ett område som jag funderar över. Kunde jag få en forskare att ta sig en titt hur digitala verktyg används på en "vanlig" skola, en skola som inte har en-till-en, så vore det också något jag skulle djupdyka i. (För det är trots allt ett vanligare scenario att alla elever inte har en egen dator i skolan.)
PISA visar att en hög datortäthet inte garanterar högre digitalt lärande eller kunskap. Digitala verktyg måste ha en grundbult i pedagogik. Digitalt lärande är något som vi lärare måste ansvara för att ge eleverna. Kan vi dessutom få stopp på att elever använder viktig arbetstid till att googla efter bilder eller byta till helt omöjliga teckensnitt i rött på mörkgrön botten, så är ingen gladare än jag. 
Så därför är det inte så märkligt att det här resultatet blev lågt, precis som det tidigare i PISA vidsade att vi har en del kvar att göra när det gäller en hel del i skolan. Jag vet inte riktigt vad alla gick och hoppades på. Varför det här skulle visa något annat. För det är inte antalet datorer vi ska räkna, utan vad vi faktiskt gör med dom.

Child's Play, CC (by), Vincent Brown

Läs mer

50 enkla och formativa bedömningstekniker

Bra formativ bedömning är ofta återkommande bedömning. Bra återkommande formativ bedömning är utformad för att ge en ögonblicksbild av elevernas förståelse för materialet. Ju fler ögonblicksbilder vi får, desto en mer fullständig bild får vi av kunskapsnivån. Därför är det önskvärt att med ganska enkla medel kunna avläsa elevernas kunskapsnivå.

Vi är inte alltid på topp, även om vi kan sträva efter en bedömningssituation eller en utvärdering som är 100 % effektiv. En bild som exakt berättar vad en elev förstår är vad vi strävar efter. Oftast når vi inte den fulla förståelsen vid ett enda tillfälle, vilket kan bero på en mängd olika saker. Hur frågorna ställs, elevens självkänsla eller andra faktorer minskar den mängd vi kan bedöma på ett fullständigt sätt så att det täcker in allt. Det låter självklart, men varje elev har en oändlig mängd personliga erfarenheter, distraktioner och /eller relaterade utmaningar som kan påverka det vi kan utläsa ur en bedömningssituation.

Det är därför det är bra med ständigt pågående och återkommande formativ bedömning. Ett tillfälle gör ingen sommar och det kan vara lätt att förenkla överreagera och sortera in elever i fack (bedömningsnivåer) efter bara ett enda prov t.ex. Att göra ett mätningstillfälle och sedan gå vidare med planeringen hjälper inte eleven att hitta möjligheter att hitta och förbättra det som hen behöver utveckla.  Vi får samtidigt inte glömma att det är ett stort arbete (för både lärare och elever) att utforma, skriva, komplettera, bedöma och ta till sig data på ett bra sätt. Så hur kan läraren förenkla processen med ständigt pågående och relativt enkla bedömningar?

Ju enklare bedömningsprocess vi har desto enklare kan det bli ett verktyg som vi kan hantera på en återkommande basis och också fungera som ett bra verktyg för att verkligen komma åt vad en elev faktiskt förstår. Det gör i sig att det blir enklare för läraren att identifiera hur hen kan hjälpa varje elev. På så vis blir det också lättare att hitta de elever som behöver mer stöd och kan lättare identifiera vad lärare eventuellt behöver förändra med sin undervisning för att alla elever ska kunna öka sina kunskaper och sin förståelse. Den slutliga bedömningsprocessen blir också enklare att genomföra.

En del av de följande uppgifterna har du säkert hört talas om och kanske till och med använt dig av i klassrummet. Somliga är tänkta som ett sätt att samla in skriftligt kring elevernas kunskaper och annat fungerar bättre när läraren går runt och lyssnar på elevernas diskussioner. Somligt kan fungera både som skriftlig aktivitet och en (för läraren och/eller eleverna) lyssnande aktivitet. Avgör vilket som passar bäst och/eller om du vill utveckla eller förändra en idé för att det ska passa din grupp/klass bättre. Självklart avgör du själv om du vill arbeta analogt eller digitalt med metoderna. Du bör återkoppla till eleverna antingen genom att diskutera innehållet i övningen med dem och ge framåtsyftande feedback eller genom att du berättar vilka slutsatser du har sett i det material som du har samlat in. (T.ex. vad du upptäckt att du som lärare bör förbättra.)

Det här är egentligen något som jag började fixa ihop till min egen skola i min roll som utvecklingsledare, men det växte visst till något större och klart delbart i större sammanhang. 

50 Enkla Formativa Bedömningstekniker _bara Det

Jag har lånat layouten och översatt en hel del från det här dokumentet: Tools for formative assessment. Metoderna finns på flera ställen på nätet och jag har valt de som jagt tycker känns bäst, men inte allt. En del har jag förändrat eller tagit bort och/eller ersatt med annat. Det har varit många sidor som jag helt enkelt plockat ihop till ett dokument som jag tyckte passade mig bättre.

Läs mer

Att vara på topp

Idag kom Cisions bloggtopp för pedagogiska bloggar ut. Cision hjälper företag och organisationer att synliggöra sina nyheter. Ett sätt att göra det på är att koppla ihop företag och bland annat bloggar. Det innebär inte att min blogg är köpt, bara att jag får information om saker som händer inom mitt "fält". Sen väljer jag givetvis vad jag vill lägga ut. Samtidigt får företagen en indikation på vad det är som rör sig i den "pedagogiska sfären". Har man tur så kan kanske både journalister och företag få samma möjlighet.

Cision skriver så här om den pedagogiska bloggtoppen:

"Bloggtoppen tas fram av vårt research-team i Sverige varje månad. Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, läsarkommentarer och delning i sociala medier, Twitterföljare och Facebook-likes."

Det betyder att det är flera kriterier som måste uppfyllas för att bloggen ska hamna på topp. Det är givetvis inget jag tänker på aktivt när jag bloggar. Jag bloggar den mängd som känns bra och har inga krav på hur ofta eller hur mycket jag skriver. Däremot så försöker jag att lägga ut mer än bara länkar eller hänvisningar till andra bloggar. Det beror väl mest på att jag ofta tycker väldigt mycket.

Jag minns förra året då bloggtoppen kom ut för första gången. Det var naturligtvis jätteroligt att få veta att min blogg Kilskrift stod på listan. Att den finns kvar är minst lika roligt. Fast det jag funderar lika mycket på när jag ser listan i år är att den är fylld av sådan mångfald. Det finns en förskollärarblogg, lärarblogg och universitetslärarblogg. Det finns en lässatsningsblogg och flera bloggar som har koll på digitalt lärande. Det är roligt att det inte är en enda sorts bloggar på listan. Blandat är bäst och hjälper oss att se en bredare bild av utbildning. Det finns alldeles säkert fler väldigt bra bloggar som inte hamnar där i skrift, men dom ska vi inte heller glömma. Jag uppmanar ofta alla som arbetar i skolan att blogga om pedagogiska frågor, men jag anser det vara precis lika viktigt att läsa pedagogiska bloggar. Det ger inte bara oss själva en inblick i varandras vardag och tänk utan utmanar oss också själva att våga tänka nytt och tänka mer. Det handlar inte bara om konkreta tips, även om jag vet att det är just vad många vill ha. Det behövs också, men att tänka stort och tänka fritt på en blogg är bra på flera sätt. Jag brukar kalla det för kollegoism.

Jag har skrivit ett långt blogginlägg om att blogga pedagogiskt. Vad som kan vara bra att tänka på och lite annat. Läs gärna det också. Det handlar inte om att stå på listor. Det handlar om att våga för att få mer. Det handlar för min egen del att helt enkelt få roligare och att bli mer kompetent på jobbet.

Terminen är igång. Det är som om sommarlovet aldrig har existerat. Hela Sveriges lärarkår står på tårna för att få ge ännu ett läsår fullt med kunskap till våra elever. Det är att känna att man ligger på topp(listan)!

View across Gjende to Knutshøe, CC (by), *saipal

Läs mer

"Jag lånar ju bara"

Det är många som skrivit om kopieringsrätter och hur de får användas i skolan. Det brukar sitta en liten lapp vid kopieringsmaskinen i skolan som talar om vilka regler som gäller. Där står det däremot sällan om vad som gäller för nätet. Men å andra sidan står vi kanske inte vid kopieringsmaskinen när vi gör våra värsta synder. För på något sätt verkar det som om alla lärare vet att det inte är okej att kopiera från inköpta läromedel (med undantag från kopieringsmaterial), men sedan sker det ett rejält samvetesavhopp när vi börjar röra oss på nätet.
Kristina Alexandersson har skrivit mycket om Creative Comons.
Även IIS (Internetstiftelsen i Sverige, fd .se) har av naturliga skäl skrivit om just Creative Commons. Även Skolverket har en bra sida med vad som gäller om kopieringsrätt. En gratis broschyr från Skolverket om Creative Commons kan du ladda ner här.
Den här filmen har jag lagt ut förut, men det är så bra och den är given här, så jag tar det igen. Den kommer från IIS.

Man kan tycka att det inte spelar så stor roll, men det värsta är att om man inte följer reglerna så kan man råka rätt illa ut. Jag vet en rektor som fick böta 6000 för att ha lånat en bild. Jag har sett att flera flippfilmer har fått ta bort sin musik eller försvunnit helt från youtube. Jag har också sett flippfilmer där man helt obekymrat använder läromedel för att visa upp kommande lektion. Det är filmat rakt ner i boken eller så finns det med mycket tydliga bilder där det inte är något problem alls att se varifrån bilder eller texter är tagna.
Det är så vanligt att man nästan skulle kunna fråga vad problemet är med det. Det är bra om det besparar arbete, det är bra om det blir lättare för eleverna att koppla. det är bra om det sprids för då vill andra ha samma läromedel. Eller också så är det inte bra alls.

Det finns olika sätt att som uppehovsperson förhålla sig till sina verk. Finns det inget angivet så är det fullt kopieringsskydd som gäller. Det betyder att du inte kan sprida andras verk hur som helst på nätet utan att fråga om lov. Det gäller även Kalle Anka-bilder och Rihannas låt Diamonds. Det gäller för lärare och det gäller för elever. Gör du samma fel själv så kommer också dina elever att göra det. Och även om något "bara visas i klassrummet" så är det inte fel att från början lära dina elever vad som faktiskt gäller. Sitter det i ryggmärgen redan när de gör inlämningsarbeten så kommer de inte att göra fel när något annat en dag kanske hamnar på nätet.

Jag har fått höra att den som påpekar vad som gäller angående kopieringsrätter bara är ute efter att stå på en piedestal. De förväntar sig en massa tummar upp och "en klapp på axeln". Jag tror inte att det är så.
Min främsta anledning till att sätta CC-licens på det jag gör är för att jag vill dela på ett enkelt sätt, men att jag inte vill att någon ska tjäna pengar på mitt verk, vilket jag tycker strider mot min fria dela-tanke. Om jag väljer att dela fritt så ska ingen annan tjäna pengar på den tanken och sno åt sig pengar för egen del. För att det här ska fungera krävs det att du inte bara känner till att det är bättre att låna CC-bilder, utan även hur du ska göra det. Att hänvisa till uppehovsman blir en minsta nödvändighet för att licensen både ska gälla och fungera rätt.
Jag ser också hänvisningen till uppehovsman som ett sorts tack. "Tack för att jag fick använda ditt verk, för det underlättade för mig." Det är något man kan kosta på sig.

För att förenkla här på bloggen brukar jag ofta lägga upp mina egna bilder. Det finns flera tankar med det också. För det första är det givetvis enklare. Mina egna bilder får jag använda hur jag vill. För det andra så hittar jag inte alltid den bild jag vill ha och då är det bra att kunna skapa egna. Slutligen så är det ett sätt för mig att visa upp mina bilder, för jag tycker att jag fotar rätt bra faktiskt. Trots att det inte kan verka så har jag alltid en koppling mellan bild och text, men jag tror att det kanske inte alltid är så tydlig.

Men åter till flippat och bloggat material. Jag vet hur lätt det är att tänka att det inte gör något om man lånar. Eller så känner man helt enkelt inte till reglerna helt och hållet. Det är inte så svårt att försöka sätta sig in i hur Creative Commons fungerar. Skulle du göra lite fel så har de flesta som skapar verk med CC-licens förmodligen överinseende med det och tänker att den goda viljan finns där. Förutsatt då att du (som sagt var) inte struntar i att hänvisa alls. Disney och Rihanna och läromedelsförfattare har i allmänhet inte samma förståelse (eftersom verket är skapat med tanke på att vilja tjäna pengar, vilket är deras val) och det kan svida rejält. Så tänk dig för vilket material du använder på nätet. Vare sig du riktar dig till dina kolleger eller elever.

Här kommer en av mina egna bilder som avslutnng.

Läs mer

Alltid kan man skylla på någon

Min inspiration till tankeflöden kan komma från olika håll. Ibland lite oväntat och ibland för att jag helt enkelt letar efter information eller kunskap om något. Jag får härmed bekänna att jag är en absolut dokumentärnörd. Idag lyssnade jag på Vetenskapsradion Forum och reprisen av programmet "Polisen förskönar bilden av sin verksamhet". Kort sammanfattat så innehöll programmet det här

"Polisforskaren Stefan Holgersson säger att Polisen använder sig av olika metoder för att försköna bilden av sin verksamhet, något som tillbakavisas av Polisen."

Även om exemplena gällde polisen så var jag mer eller mindre tvungen att hålla med forskaren i programmet om att det som diskuterades i programmet även kan gälla andra verksamheter. Nu har du säkert listat ut att jag tänkte på skolan.

Är det så att vi lärare, trots usla PISA-resultat och utbildningsminstrars konstaterande om att svenska lärare är för kunskapsbristande för att kunna undervisa sina elever, vägrar acceptera att svensk skola är usel? Jag tänker på diskussionen som finns i sociala medier. Jag ser en dubbelhet i en del frågor...
Förut (när jag började undervisa år 1800 kallt) så var det fullständigt onödigt att vara lärarutbildad. Sen blev det ett absolut krav. Med absoluta krav följer gränsdragningar. Det är tex nödvändigt med galet bra förkunskaper när man söker sig till läraryrket. Med det gäller bara rena ämneskunskaper och inte pedagogik och didaktik. För har en lärarutbildning en gång varit usel så har den alltid varit det och kommer alltid så att förbli. Alla lärare som har gått lärarutbildning är därmed automatiskt diskvalicerade.
Sen har vi ansvaret. Ansvaret för utbildningen på lärarhögskolan ligger helt och hållet på lärarna. Något individuellt ansvar finns inte. Tittar vi däremot in i grund- eller gymnasieskolan så ligger hela ansvaret på utbildningen på eleven. Det eftersom läraren är en så pass vänlig själ att hen undervisar. Och givetvis under förutsättningen att de som undervisar barn har hög utbildning. Utan att vi ställer några egentliga krav på pedagogisk eller didaktisk skicklighet.
Dubbelhet som får det att snurra i skallen på mig. För en medelväg tycks inte acceptabel. Tycker jag inte det ena så innebär det per autmatik att jag tycker det andra. Eller?

Vi ska kunna tåla kritik både som organisation och individuella lärare. Att vara lärare är ett ständigt pågående utbildningsuppdrag. Jag är inte färdigutbildad, även om jag har ett ganska tungt lärar-CV och många undervisningsår i bagaget. Jag hoppas att jag aldrig blir det. Därför är det viktigt att kunna diskutera det som inte fungerar i skolan eller klassrummet. Jag behöver som lärare kunna förändras med mitt yrke.

Så alla som kritiserar skolan har rätt och min jämförelse i början av det här inlägget är inte fel. Motsatsen till det är väl annars att vi gör alla fel?

Mitt ena problem med det här svartvita resonemanget är att vi aldrig tillåts "lite av varje". Jag är en person som tycker att om man har kritik så bör man också kunna komma med konstruktiva förslag. Det bör man kanske bygga på ett resonemang om ytterligheter, men att bara ösa ur sig att det finns fel överallt inom skolan och med lärare ser jag inte som en väg till skolutveckling. Det blir mer en bromskloss eftersom det lätt leder till att den som inte ser det på samma sätt sätter i klackarna från sitt håll och vägrar röra sig en millimeter.
Därutöver är det alltid en fråga om hur man uttrycker sig. Själv kan du tycka att du skriver fantastiska sammanfattande och samtidigt ändå tydliga tweets, men sanningen är att det är så lätt att det blir den där dragkampen mellan svart eller vitt istället. Och då är det inte ditt fel, eller hur?

Ja hur är det med det där? För mitt andra problem är att jag har slagits av det faktum att om något är fel med skola eller lärare så är det alltid någon annans fel. Det kan vara lärarubildningen, utbildningsministern (ta en hur högen och fortsätt gärna med ecklisiastisministrarna när du ändå är igång), rektorn, kollegorna på skolan, andra kollegor, skolpolitikrna i kommunen, föräldrarna, eleverna... Ja i princip kan skulden läggas på vem som helst. Men det är aldrig ditt eget fel.
Somliga skolkritiker har aldrig arbetat i skolan, alltså kan de inte lastas för alla fel skolan och dess lärare gör. "Det är så lätt! Varför gör det då så fel?"
Andra skolkritiker har arbetat i skolan, men har lämnat byggnaden eftersom den är så dålig. Alltså finns det inget personligt ansvar här heller. "Jag har gjort skolan en tjänst som förstod att instutionen var dödsdömd."
Till sist finns det skolkritiker som arbetar kvar och eftersom skolan inte fungerar så måste det vara alla andras fel. "Jag är en hjälte eftersom jag är den som har lösningen och stannar kvar trots att ingen lyssnar på mig."

Jag antar att alla andra är perfekta utom jag. Ja och så du som läser det här. Alla andra gör fel. Det är så enkelt! Det kräver inga konkreta lösningsförslag eller om det gör det så är det i alla fall enkelt fixat - om alla bara ville lyssna och förstå. I vilket fall så finns det inte något personligt ansvar.
Men om vi nu tillsammans tänker efter så hade vi inte haft någon skolkris alls om lösningen hade varit så enkel att den bara var svart eller vit. Då hade vi redan fixat till allt och alla andra.

Faktum kvarstår. Vill du förändra något så börja med dig själv!

Läs mer

Trappsteg till lärarlycka

Det här är den andra trappan som jag översätter. Den första, Utvecklingstrappan, behövde jag göra lite bättre upplösning på också, vilket inte behövdes på den här. Den visade sig bli väldigt populär och jag vet att det finns upptryckt i många klassrum.
Men det viktiga med båda trapporna är att jag inte bara tagit idén och gjort om lite. Även om det handlar om en enkel översättning så innebär det ett förtroende att låna någons verk, än mer att göra om det. Alltså är det viktigt att fråga om skaparen av vereket har gett sitt godkännande. Och även om det är ett verk med fullständig copyright så kan det vara värt att fråga.
Den här gången var det väldigt enkelt. Twitternamnet står på bilden, så jag skickade en tweet med en fråga till Sylvia Duckworth, en kollega i Kanada. Sylvia tyckte att det var helt ok, så här kommer översättningen till svenska.

Vips hade jag själv klättrat på stegen 2, 7, 9 och 10 utan några större problem. Bara man håller sig på högra halvan kan man åstadkomma mer, uppleva mer och vara mer en del av... något. Vad som helst.

Jag tror att det är samma sak med mycket annat än just det jag nu gjorde. I skolan finns det tex ibland en tendens att vi lärare sitter och väntar på att saker och ting ska hända. Vi förväntar oss att andra ska mata oss med kunskap, information och säga till oss exakt vad vi ska göra. Det är som om vi fastnar på första delen av steg tio och fem. Missnöjet sitter kvar där och rullar tummarna. Det är enkelt att sitta kvar på trappsteget och tycka en väldigt massa saker, men det gör sllan situationen bättre av att förkara de egna svårigheterna med att det är någon annans fel. Bredda istället stegen till att le och uppskatta mer. Ta sen ett ordentligt kliv på trappsteg nio och se till att något händer. För när du tänker efter så borde det väl ligga i läraryrkets natur att vara delaktig i den egna utvecklingen också, inte bara elevernas.

Läs mer

Lärarlegitimation - en följetong

Det tog över ett år, men nu har jag fått min komplettering av lärarlegitimationen. Det tog tre vändor med olika kompletteringar som jag egentligen inte hade så mycket med att göra själv, det var mer Skolverkets information som falerade. I vilket fall som helst har pdf-filen landat i min inkorg nu.

Innehållet så.
En del hade jag bett om, anat blev intressanta överraskningar
Förutom min grundläggande behörighet i först och främst alla SO-ämnen och svenska, så fick jag nu tillagd behörighet i NO och teknik upp till årskurs 6. Det känns bra. Om vi ser på det lite bredare så kan jag nu undervisa från förskoleklass (japp, det slank med på något otippat vis) till gymnasium och komvux. Jag hade ansökt om att få behörighet i sociologi på gymnasiet och det fick jag ganska självklart. Som jag förstått det så är det inte helt vanligt att ha utbildning på C-nivå i sociologi, så det sitter inte fel. Dessutom gillar jag ämnet skarpt. Utöver det har jag nu behörighet att undervisa i

• Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering 
• Humanistisk och samhällsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning
• Samhällskunskap på gymnasieskolans introduktionsprogram

Känns helt ok. Förra gången jag fick det där mailet från Skolverket blev jag mest förvånad över min behörighet i svenska som andraspråk. Jag kan fortfarande inte minnas några specialkunskaper där, men det står kvar på legitimationen. Den här gången hoppade jag mer till på en "olikhet", eller vad man ska kalla det. Det faktum att jag är behörig i att undervisa i matematik upp till årskurs 6 i känns relevant, men det gäller inte för sameskolan. Där är jag bara behörig upp till årskurs 3. Jag vet inte vad som händer i årskurs 4 i marematik i sameskolan. Jag kan bara anta att behövs gedigna kunskaper i samiska inom de ämnet då. Samtidigt som det inte tycks vara fallet för de samhällsvetenskapliga ämnena och svenska, för där är det klartecken upp till år 6.

Jaha... Den dag jag förstår mig på det här systemet bjuder jag mig själv på en glass. Det viktiga för mig var trots allt behörigheten för att kunna undervisa på gymnasiet. Någon som har ett bra jobb i Stockholm att erbjuda? ;)

Läs mer