Hur bar vi oss åt innan Inernet? Den här listan med förslag på de 50 bästa apparna för lärare hittade jag tex ute i vimlet på en av de sidor jag brukar följa. Eftersom man får dela den fritt så fortsätter jag på den banan, så att fler kan hitta den. Jag tänker alltså inte ta åt mig någon cred för det här utan skickar den vidare från er till Terry Heick. Ta förslagen med en nypa salt. Appen Phonics Genius är tex tänkt med utgång från att du är engelsktalande, men jag antar att den går bra att använda även för den som lär sig engelska. Du behöver scrolla ned en bit för att se apparna och glöm inte att det finns ytterligare en sida att bläddra fram
23 november 2015
8 november 2015
Analoga tankar på min digitala plats
Jag har tänkt på det länge... och i torsdags så gjorde jag det äntligen. Jag tog med mig Huckleberry och gick ut på lunchrasten. I ett hörn av skolgården står några bänkar och där satte jag mig ner. Några barn som satt på bänkarna redan undrade vad det var för en bok. Jag sa att det var en spännande bok som handlade om att få vara fri. Ville någon lyssna?
I 30 minuter satt ett antal fjärdeklassare högt och lågt på bänkarna. Jag läste och vi stannade upp när vi behövde för att prata om hur man bäst gräver sig ut ur ett skjul, vad ordet "mod" innebär och vad frihet egentligen betyder. Ingen ifrågasatte på ett negativt sätt vad någon annan tyckte och tänkte. Alla fick utrymme, ändrade åsikt eller formulerade om oss. Det fanns inga måsten eller krav. När klockan ringde så skingrades vi och de vanliga lektionerna tog vid.
I fredags satte jag mig åter på bänken och snabbt fylldes de andra sittplatserna av mina ivriga litterära medresenärer.
Det här är ett exempel på en analog interaktion tillsammans med elever. Elever som jag egentligen inte undervisar, men som jag hittade en gemensam ro tillsammans med. För att läsa är rofyllt. Det vidgar tankevärldar, resonemang och analysförmågan. Trots att jag ofta propagerar för mer och (framför allt) bättre användande av IKT i skolan så ser jag ingen anledning att släppa det analoga lärandet. Egentligen ser jag ingen anledning till varför vi ska särskilja det genom ord. Digitalt eller analogt. Det handlar om lärande. Ibland i en enkelhet som inte kräver så mycket mer än att vi faktiskt gör det. Vi tänker ibland så väldigt mycket. Vi skriver också en hel del. Men hur ofta gör vi det faktiskt. Hur många gånger hittar vi hinder istället för att göra. Inte för att det inte finns mycket att göra som lärare, men ibland blir alla måsten något som står ivägen för enkelt lärande.
Man måste inte heller tycka att allt måste vara digitalt, bara för att man generellt sätt tycker att den kunskapen om hur vi arbetar med digitala verktyg i skolan måste bli bättre. Är man en person som ofta och gärna pratar om det viktiga med digitala verktyg, så verkar somliga tro att det är samma sak som att vara emot analogt lärande. Men som jag skrev, jag finner ingen motsättning i de bägge varianterna. Det enda är att vi ofta är så mycket skickligare på analogt och då kräver det digitala en del mer av oss om det ska bli bra.
Fast många gånger verkar det som att vi bara får tycka en sak. Om inte annat så tillskrivs oss åsikter som trycker in oss i det ena eller andra hörnet, fastän det inte är hela vår lärartanke.
På Twitter har du 140 tecken på dig att skriva rätt formulering. Och det måste bli rätt från början.
@någon Så är det inte alls
@någonannan Du har fel
@någonannantill Så kan du ju inte tycka
@jag Förlåt om jag uttryckte mig fel
@någon Varför skrev du så då
@någonannan Det borde du ha tänkt på från början
@jag Jag menade så här Och jag gör på flera sätt
@någonannantill Men du skrev ju inte så
@någon Är det alla dina kompisar som tycker så
@jag Jag skrev så, men låt mig förklara mig
@någonannan Nej jag väljer att missuppfatta För du skrev så från början
@jag Jag ger upp Ta bort mig från tråden tack
@någon Nej nu måste du faktiskt diskutera vidare
@någonannantill Hon gör alltid så där
Så när du twittrar så måste du vara klockren från början i dina 140 tecken. Det ges inte utrymme till missförstånd, möjlighet att klargöra eller formulera om dina ord. Om du tycker på ett sätt så ska du skriva exakt så och tycka det för all framtid. Det finns inga gråzoner. Om du gillar digitalt lärande så kan du väl inte se det goda i att läsa samt diskutera böcker med barn. Eller?
Vi skildes åt från från skolgårdshörnet med bänkarna.
De ropade till mig:
"Du kommer väl tillbaka på måndag?"
I 30 minuter satt ett antal fjärdeklassare högt och lågt på bänkarna. Jag läste och vi stannade upp när vi behövde för att prata om hur man bäst gräver sig ut ur ett skjul, vad ordet "mod" innebär och vad frihet egentligen betyder. Ingen ifrågasatte på ett negativt sätt vad någon annan tyckte och tänkte. Alla fick utrymme, ändrade åsikt eller formulerade om oss. Det fanns inga måsten eller krav. När klockan ringde så skingrades vi och de vanliga lektionerna tog vid.
I fredags satte jag mig åter på bänken och snabbt fylldes de andra sittplatserna av mina ivriga litterära medresenärer.
Det här är ett exempel på en analog interaktion tillsammans med elever. Elever som jag egentligen inte undervisar, men som jag hittade en gemensam ro tillsammans med. För att läsa är rofyllt. Det vidgar tankevärldar, resonemang och analysförmågan. Trots att jag ofta propagerar för mer och (framför allt) bättre användande av IKT i skolan så ser jag ingen anledning att släppa det analoga lärandet. Egentligen ser jag ingen anledning till varför vi ska särskilja det genom ord. Digitalt eller analogt. Det handlar om lärande. Ibland i en enkelhet som inte kräver så mycket mer än att vi faktiskt gör det. Vi tänker ibland så väldigt mycket. Vi skriver också en hel del. Men hur ofta gör vi det faktiskt. Hur många gånger hittar vi hinder istället för att göra. Inte för att det inte finns mycket att göra som lärare, men ibland blir alla måsten något som står ivägen för enkelt lärande.
Man måste inte heller tycka att allt måste vara digitalt, bara för att man generellt sätt tycker att den kunskapen om hur vi arbetar med digitala verktyg i skolan måste bli bättre. Är man en person som ofta och gärna pratar om det viktiga med digitala verktyg, så verkar somliga tro att det är samma sak som att vara emot analogt lärande. Men som jag skrev, jag finner ingen motsättning i de bägge varianterna. Det enda är att vi ofta är så mycket skickligare på analogt och då kräver det digitala en del mer av oss om det ska bli bra.
Fast många gånger verkar det som att vi bara får tycka en sak. Om inte annat så tillskrivs oss åsikter som trycker in oss i det ena eller andra hörnet, fastän det inte är hela vår lärartanke.
På Twitter har du 140 tecken på dig att skriva rätt formulering. Och det måste bli rätt från början.
@någon Så är det inte alls
@någonannan Du har fel
@någonannantill Så kan du ju inte tycka
@jag Förlåt om jag uttryckte mig fel
@någon Varför skrev du så då
@någonannan Det borde du ha tänkt på från början
@jag Jag menade så här Och jag gör på flera sätt
@någonannantill Men du skrev ju inte så
@någon Är det alla dina kompisar som tycker så
@jag Jag skrev så, men låt mig förklara mig
@någonannan Nej jag väljer att missuppfatta För du skrev så från början
@jag Jag ger upp Ta bort mig från tråden tack
@någon Nej nu måste du faktiskt diskutera vidare
@någonannantill Hon gör alltid så där
Så när du twittrar så måste du vara klockren från början i dina 140 tecken. Det ges inte utrymme till missförstånd, möjlighet att klargöra eller formulera om dina ord. Om du tycker på ett sätt så ska du skriva exakt så och tycka det för all framtid. Det finns inga gråzoner. Om du gillar digitalt lärande så kan du väl inte se det goda i att läsa samt diskutera böcker med barn. Eller?
Vi skildes åt från från skolgårdshörnet med bänkarna.
De ropade till mig:
"Du kommer väl tillbaka på måndag?"
 |
| Jag lånar din bild, Marika. Hoppas att det är ok. |
26 oktober 2015
Lärarsurr
Skolforum surrar. Jag lyssnar på surret även när jag sitter lite mer avsides och ser hur det rör sig på golvet.
Skolforum liknar en bikupa av idéer och tankar kring vilka lärare samlar kunskap för att kunna fortsätta guida sina elever genom kunskapens vindlingar. På mässan finns det ett oräkneligt antal olika bås eller bord att botanisera bland. Hitta det bästa ur. Det är allt från stora läromedelsföretag med massor av böcker till strumpor upphängda i ett hörn som de flesta bara passerar. Somligt är intressant och relevant. Annat känns märkligare och man undrar om de har hamnat på rätt mässa. Att företaget som säljer massagestolar har fullsatt kan man förstå. Att hörnan där man kan köpa lim till mässpriser är lika välbesökt är svårare att greppa. I alla fall för mig.
Hur alla lärare hittar här i utbudet är svårt att avgöra. Går de på chans, eller finns det en strukturerad rutt de följer undrar jag. Vill de hinna besöka alla blommor, även om en del är mer vissna än andra, eller har de en plan att hitta det bås som kan göra att deras undervisning blomstrar mest? Så länge man håller sig inom de utstakade markeringarna så hittar man inte något? Men frågan kvarstår. Måste man hinna se och höra allt, eller finns det utrymme för en individuell plan? En plan som kanske inte följer exakta raka, utstakade "vägar", men som ändå leder framåt.
Lärare ser varandra, meddelar sig till varandra. Ibland hittar man en välbekant person att dansa tillsammans med, ibland stannar vi upp för att prata lite längre, djupare och med mer eftertanke. Ger varandra utbyte, talar om var Lärarförbundets monter finns eller tipsar om de praktiska pennorna som numer finns att prova i gången bredvid.
Vi har olika roller, vi orkar olika mycket och arbetar olika länge. På olika sätt hjälps vi åt för att skolan ska kunna fungera och för att eleverna ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Alla bitar i ett skolpussel är lika viktigt.
När jag var liten så fanns det en sorts honung. Sen kan man tycka vad man vill om honung, men det var inte så mycket att välja på. Då biet föds och ju äldre det blir så får det vartefter olika roller. Först blir det ett putsbi, ett bi som vill göra allt rent och snyggt. Därefter blir ambi och matar det yngel som skall bli nya bin. Efter det fortsätter biet att i tur och ordning bli kup-bi, vaktbi, dragbi. Det sista är just det biet som ser till att samla pollen och att omvandla det till nektar och honung. När biet har tagit sig igenom de grundläggande arbetsuppgifterna får det alltså möjlighet att vidga sina horisonter. Biet lever bara 5 till 15 dagar som dragbi, vingarna slits ut och så är det slut. Tiden som dragbi är det vi ser och det vi räknar som viktigt för att vi ska kunna få honung från ett bisamhälle. Men alla roller är viktiga för att kupan ska kunna producera mycket och bra honung.
Ett bi lär sig var kupan står. Om du flyttar kupan några meter bort hittar det inte alltid hem. Det håller sig inom en radie av två kilometer när han samlar sin nektar. Utanför de givna parametrarna känner han sig vilsen. Men det innebär inte att det inte kan vara lönsamt att flytta kupan en bit bort. Det innebär inte att honungens smak blir dålig, bara annorlunda och ny. Kanske tom bättre och det kan man vänja sig vid, tom lära sig att tycka bättre om när det nu idag finns ett val bland många olika sorters honumg att välja på.
Visst surrar det på Skolforum.
Skolforum liknar en bikupa av idéer och tankar kring vilka lärare samlar kunskap för att kunna fortsätta guida sina elever genom kunskapens vindlingar. På mässan finns det ett oräkneligt antal olika bås eller bord att botanisera bland. Hitta det bästa ur. Det är allt från stora läromedelsföretag med massor av böcker till strumpor upphängda i ett hörn som de flesta bara passerar. Somligt är intressant och relevant. Annat känns märkligare och man undrar om de har hamnat på rätt mässa. Att företaget som säljer massagestolar har fullsatt kan man förstå. Att hörnan där man kan köpa lim till mässpriser är lika välbesökt är svårare att greppa. I alla fall för mig.
Hur alla lärare hittar här i utbudet är svårt att avgöra. Går de på chans, eller finns det en strukturerad rutt de följer undrar jag. Vill de hinna besöka alla blommor, även om en del är mer vissna än andra, eller har de en plan att hitta det bås som kan göra att deras undervisning blomstrar mest? Så länge man håller sig inom de utstakade markeringarna så hittar man inte något? Men frågan kvarstår. Måste man hinna se och höra allt, eller finns det utrymme för en individuell plan? En plan som kanske inte följer exakta raka, utstakade "vägar", men som ändå leder framåt.
Lärare ser varandra, meddelar sig till varandra. Ibland hittar man en välbekant person att dansa tillsammans med, ibland stannar vi upp för att prata lite längre, djupare och med mer eftertanke. Ger varandra utbyte, talar om var Lärarförbundets monter finns eller tipsar om de praktiska pennorna som numer finns att prova i gången bredvid.
Vi har olika roller, vi orkar olika mycket och arbetar olika länge. På olika sätt hjälps vi åt för att skolan ska kunna fungera och för att eleverna ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Alla bitar i ett skolpussel är lika viktigt.
När jag var liten så fanns det en sorts honung. Sen kan man tycka vad man vill om honung, men det var inte så mycket att välja på. Då biet föds och ju äldre det blir så får det vartefter olika roller. Först blir det ett putsbi, ett bi som vill göra allt rent och snyggt. Därefter blir ambi och matar det yngel som skall bli nya bin. Efter det fortsätter biet att i tur och ordning bli kup-bi, vaktbi, dragbi. Det sista är just det biet som ser till att samla pollen och att omvandla det till nektar och honung. När biet har tagit sig igenom de grundläggande arbetsuppgifterna får det alltså möjlighet att vidga sina horisonter. Biet lever bara 5 till 15 dagar som dragbi, vingarna slits ut och så är det slut. Tiden som dragbi är det vi ser och det vi räknar som viktigt för att vi ska kunna få honung från ett bisamhälle. Men alla roller är viktiga för att kupan ska kunna producera mycket och bra honung.
Ett bi lär sig var kupan står. Om du flyttar kupan några meter bort hittar det inte alltid hem. Det håller sig inom en radie av två kilometer när han samlar sin nektar. Utanför de givna parametrarna känner han sig vilsen. Men det innebär inte att det inte kan vara lönsamt att flytta kupan en bit bort. Det innebär inte att honungens smak blir dålig, bara annorlunda och ny. Kanske tom bättre och det kan man vänja sig vid, tom lära sig att tycka bättre om när det nu idag finns ett val bland många olika sorters honumg att välja på.
Visst surrar det på Skolforum.
22 oktober 2015
5 oktober 2015
Vågar du utmana dina kunskaper?
Jag läste en väldigt bra krönika idag. Den är skriven av en ung tjej som heter Sara Andersson och har titeln Alla autister är inte som Rain Man. Krönikan ligger dessutom på en blogg som är guldvinnare i Webstjärnans bloggtävling.
Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan. Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers." Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.
Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.
Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.
Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.
Bara kunskapen om att vi inte har tillräckligt med kunskap är ett steg i rätt riktning. Det hjälper inte att du "har en i släkten så jag har sett hur dom är" ifall du ska kunna bemöta varje elev med npf på ett bra sätt. Du måste förstå att de här barnen är individer och att de därför behöver hjälp på individuell nivå. Det behöver inte innebära att du ska skräddarsy en kursplan åt varje elev med svårigheter. Men det innebär att du behöver veta vilka svårigheter varje elev har och förstå varför det blir tokigt ibland, försöka hitta olika lösningar och ge eleven möjligheter att lyckas utefter sina egna förutsättningar. Det är som snöflingor. Det kan se ut att vara exakt likadant på utsidan (om ens det), men alla är unika. Vi behöver tänka på våra elever som snöflingor. Alla vackra, men på olika sätt.
Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?
Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.
Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan. Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers." Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.
Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.
Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.
Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.
Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?
Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.
 |
| DSCN3924, CC (by), Javonni Christopher |
27 september 2015
Vad är ett pris värt (egentligen)?
Nu har jag velat fram och tillbaka ett tag. Ska jag skriva det här eller ska jag inte. Jag har funderat ganska länge över innehållet, men ibland så måste man vänta för att det ska komma ner på skärmen ordentligt också. För det här kan vara en känslig fråga. Det är något som jag vet att många funderar på och diskuterar "bakom kusserna".
Det finns många som har samma tankar som jag, men som av olika anledningar inte vågar eller vill säga/skriva vad de tycker. Jag vet inte om det kanske också handlar om just det, men det får var och än behålla för sig själv.
Så med risk att radera varje möjlig och eventuell chans att få ett pris någon gång över huvud taget... Med risk för att inlägget inte kommer att spridas ett enda dugg... (För vågar man inte skriva eller säga något offentligt, så är en RT på Twitter eller ett delat inlägg på Facebook även det känsligt.)
Avundsjuka tycks vara det som man alltid tar till för att förklara när någon har något att säga som inte stämmer överens med det man ska tycka offentligt. Innan jag blev förstelärare fick jag tex inte skriva något negativt om förstelärarreformen, för då var jag "bara avundsjuk". Jag har fortfarande samma kritik mot förstelärarreformen som innan jag fick min tjänst som förstelärare, men nu får jag åtminstone inte tillbaka att jag är "bara avundsjuk". Istället tas mina funderingar om förstelärarreformen som personlig kritik mot förstelärarna. Jag kan inget säga om förstelärarna som personer eller yrkesmänniskor. Men jag kan tycka om reformen. En del är bra med refomen och annat är mindre bra.
Det här är inte skrivet för att anklaga någon som har fått ett pris, det vill jag göra väldigt klart från början. Jag älskar lärarpris! Många som får lärarpris gör ett otroligt bra jobb. De är väl värda sitt pris. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore trevligt att få ett pris själv, men det här handlar inte om avundsjuka. Det här är något som jag hört många prata om och som jag därför vill lyfta upp.
Om vi tittar på nomineringen till Guldäpplet... Det står så här angående hur man ska nominera någon till priset:
Det finns ett annat sätt att bli nominerad. Man ber din kollega att skicka in en nominering till Guldäpplet. Jag har förstått att det förekommit ganska rikligt de senaste åren. Eller också så tar ett företag och ser till att nomineringar skickas in. Det ser bra ut att ha många nominerade på sin föreläsar-lista. På det här sättet så kan nomineringsprocessen lätt bli ett fält för inbördes beundran. En grupp "kändislärare" som nominerar varandra. Lärare som syns och hörs mycket. Lärare som visserligen är väldigt duktiga, men där nomineringen i sig kan tyckas bli lite pinsamt intern. Att vara en känd lärare är ingen garanti för att få ett pris. Jag har, som sagt, blivit nominerad två gånger och vad jag vet har det inte varit av någon kändislärare eller kollega som tycker att jag kan lite mer. Jag har faktiskt fått förklarat för mig varför jag blev nominerad och det var lite mer än bara "du är så bra". Med den här bakgrunden känns det bra att inte vara nominerad i år. Trots allt så har jag inte bett någon att nominera mig. Jag hoppas istället på att mitt arbete i sig ska göra att någon tycker att jag vore värt det.
Även om det nu i sig inte är så stort att bli nominerad så är det inte att förakta att det ligger en del i att bli nominerad. Hur ska man annars kunna vinna ett pris. Räcker det med att skriva en bok? Ska jag trotsa mina tankar om att jag inte tycker att det ska skrivas en bok om flippat (som det ser ut just nu i alla fall)? Ska jag le och se glad ut mot alla företag som vill anlita mig bara så att jag får större möjligheter att bli nominerad, även om jag inte gillar företagets tillvägagångssätt eller principer? Ska jag byta jobb till en skola där IKT-kunskapen är tillräckligt låg för att jag ska sticka ut lite bättre?
Priser ska vi ge lärare. Jag önskar att vi kunde fylla hela Globen med lärare och sätta upp världens show med kända artister och prisutdelare som hyllar dom som får pris. Priser i flera kategorier. Priser till lärare som är verkliga rebeller och vågar säga vad de tycker utan att det ses som gnälleller kritik som inte kan tas emot på ett bra sätt. (Jag kanske ligger bra till där.) Men även om vi gör det så behöver vi en nomineringsprocess som inte blir underminerad på det sätt som jag beskrivit ovan. Vi behöver inte heller pris som delas ut av företag där det egna intresset styr vilka som får ett pris. Där pristagaren inte ska vara företagets talesperson på en indirekt sätt oavsett hur mycket företagen försäkrar att så inte är fallet. Pristagare som inte säger vare sig bu eller bä utan bara är allmänt glada och positiva när de anlitas som talare i olika sammanhang.
Det här är tankar som man inte får tänka fritt. Du ska ställa dig i ledet och hoppas. Le mot alla, inte kräva arvode för utfört jobb och bara vara lycklig när du faktiskt blev nominerad av någon som av egentligen är något "jävig". Det behövs nya nomineringsprocesser, öppnare nomineringsprocesser. Annars urholkas prestigen med ett pris. Annars kan vi släppa fram alla friskoleföretag (och kanske också kommunder) att låta priser regna över sina lärare, allt i syfte att visa upp vilken fantastisk lärarkår man har, men utan någon egentlig grund att stå på. Nu vet jag inte vad ett pris är värt längre. Är äran tillräckligt stor när urvalsprocessen är skev? Är priset tillräckligt prestigefullt om nästan lite vem som helst kan nominseras? Är ett pris en verklig belöning för väl utfört arbete om det bara är de som ser glada ut och håller med som kan komma ifråga till ett pris?
Önsketänkande? Kanske. Men det är fritt fram att önska. Åtminstone fram till jul.
Det finns många som har samma tankar som jag, men som av olika anledningar inte vågar eller vill säga/skriva vad de tycker. Jag vet inte om det kanske också handlar om just det, men det får var och än behålla för sig själv.
Så med risk att radera varje möjlig och eventuell chans att få ett pris någon gång över huvud taget... Med risk för att inlägget inte kommer att spridas ett enda dugg... (För vågar man inte skriva eller säga något offentligt, så är en RT på Twitter eller ett delat inlägg på Facebook även det känsligt.)
Avundsjuka tycks vara det som man alltid tar till för att förklara när någon har något att säga som inte stämmer överens med det man ska tycka offentligt. Innan jag blev förstelärare fick jag tex inte skriva något negativt om förstelärarreformen, för då var jag "bara avundsjuk". Jag har fortfarande samma kritik mot förstelärarreformen som innan jag fick min tjänst som förstelärare, men nu får jag åtminstone inte tillbaka att jag är "bara avundsjuk". Istället tas mina funderingar om förstelärarreformen som personlig kritik mot förstelärarna. Jag kan inget säga om förstelärarna som personer eller yrkesmänniskor. Men jag kan tycka om reformen. En del är bra med refomen och annat är mindre bra.
Det här är inte skrivet för att anklaga någon som har fått ett pris, det vill jag göra väldigt klart från början. Jag älskar lärarpris! Många som får lärarpris gör ett otroligt bra jobb. De är väl värda sitt pris. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore trevligt att få ett pris själv, men det här handlar inte om avundsjuka. Det här är något som jag hört många prata om och som jag därför vill lyfta upp.
Om vi tittar på nomineringen till Guldäpplet... Det står så här angående hur man ska nominera någon till priset:
"Känner du till en lärare som gjort unika insatser för att utveckla elevernas lärande med stöd av IT? Någon som dessutom uppmuntrat kollegor i den egna skolan och kommunen? Då har du möjlighet att nominera din favorit till lärarstipendiet Guldäpplet! Det utdelas årligen till en eller flera aktiva lärare som förnyat lärandet med stöd av IT i egen undervisning och som inspirerat elever och kollegor i ett lokalt, kommunalt och gärna även nationellt verksamhetsfält."Så vem nominerar vi? Jag har blivit nominerad två gånger till priset. Det blev jag förstås glad för, men var det en ära att bli nominerad? Jag vet inte. För egentligen handlar en nominering mest om att någon är bussig nog att skicka in ditt namn. Någon ska ha sett dig och någon ska ha kommit ihåg dig. Sen kan nomineringen i sig inte betyda mer än att du kan lite mer än den som skickar in nomineringen. För vad är egentligen "förnyat lärandet". Det kräver ganska mycket nu när alla lärare mer eller mindre arbetar med IT. Borde då inte inspirationen som man ger både elever och kolleger vara lite mer än så. Mer än att man känner till en del program och appar. Mer än att man använder sig att det som andra redan tidigare ar gjort. Räcker det att man bloggar lite, så att det nationella innebär att man kan läsa vad personen har gjort både i Haparanda och Bjärred. För mig känns en blogg i sig inte särskilt förnyande idag. Då hoppas jag snarare på att läsa inspirerande och innoativa tankar där.
Det finns ett annat sätt att bli nominerad. Man ber din kollega att skicka in en nominering till Guldäpplet. Jag har förstått att det förekommit ganska rikligt de senaste åren. Eller också så tar ett företag och ser till att nomineringar skickas in. Det ser bra ut att ha många nominerade på sin föreläsar-lista. På det här sättet så kan nomineringsprocessen lätt bli ett fält för inbördes beundran. En grupp "kändislärare" som nominerar varandra. Lärare som syns och hörs mycket. Lärare som visserligen är väldigt duktiga, men där nomineringen i sig kan tyckas bli lite pinsamt intern. Att vara en känd lärare är ingen garanti för att få ett pris. Jag har, som sagt, blivit nominerad två gånger och vad jag vet har det inte varit av någon kändislärare eller kollega som tycker att jag kan lite mer. Jag har faktiskt fått förklarat för mig varför jag blev nominerad och det var lite mer än bara "du är så bra". Med den här bakgrunden känns det bra att inte vara nominerad i år. Trots allt så har jag inte bett någon att nominera mig. Jag hoppas istället på att mitt arbete i sig ska göra att någon tycker att jag vore värt det.
Även om det nu i sig inte är så stort att bli nominerad så är det inte att förakta att det ligger en del i att bli nominerad. Hur ska man annars kunna vinna ett pris. Räcker det med att skriva en bok? Ska jag trotsa mina tankar om att jag inte tycker att det ska skrivas en bok om flippat (som det ser ut just nu i alla fall)? Ska jag le och se glad ut mot alla företag som vill anlita mig bara så att jag får större möjligheter att bli nominerad, även om jag inte gillar företagets tillvägagångssätt eller principer? Ska jag byta jobb till en skola där IKT-kunskapen är tillräckligt låg för att jag ska sticka ut lite bättre?
Priser ska vi ge lärare. Jag önskar att vi kunde fylla hela Globen med lärare och sätta upp världens show med kända artister och prisutdelare som hyllar dom som får pris. Priser i flera kategorier. Priser till lärare som är verkliga rebeller och vågar säga vad de tycker utan att det ses som gnälleller kritik som inte kan tas emot på ett bra sätt. (Jag kanske ligger bra till där.) Men även om vi gör det så behöver vi en nomineringsprocess som inte blir underminerad på det sätt som jag beskrivit ovan. Vi behöver inte heller pris som delas ut av företag där det egna intresset styr vilka som får ett pris. Där pristagaren inte ska vara företagets talesperson på en indirekt sätt oavsett hur mycket företagen försäkrar att så inte är fallet. Pristagare som inte säger vare sig bu eller bä utan bara är allmänt glada och positiva när de anlitas som talare i olika sammanhang.
Det här är tankar som man inte får tänka fritt. Du ska ställa dig i ledet och hoppas. Le mot alla, inte kräva arvode för utfört jobb och bara vara lycklig när du faktiskt blev nominerad av någon som av egentligen är något "jävig". Det behövs nya nomineringsprocesser, öppnare nomineringsprocesser. Annars urholkas prestigen med ett pris. Annars kan vi släppa fram alla friskoleföretag (och kanske också kommunder) att låta priser regna över sina lärare, allt i syfte att visa upp vilken fantastisk lärarkår man har, men utan någon egentlig grund att stå på. Nu vet jag inte vad ett pris är värt längre. Är äran tillräckligt stor när urvalsprocessen är skev? Är priset tillräckligt prestigefullt om nästan lite vem som helst kan nominseras? Är ett pris en verklig belöning för väl utfört arbete om det bara är de som ser glada ut och håller med som kan komma ifråga till ett pris?
Önsketänkande? Kanske. Men det är fritt fram att önska. Åtminstone fram till jul.
 |
| Hollow Tree Trunk - Imagine, CC (by), Ian Burt |
Flippat FAQ - några av dom i alla fall
Jag får ofta frågor om det flippade klassrummet. Många är samma återkommande frågor eller frågor som liknar varandra. Idag fick jag en mängd frågor och när jag fick så många skrivna frågor på ett fat så tänlte jag att jag lika gärna kunde lägga ut dom bloggen. Inte för att jag har något emot att svara på frågor om någon skriver till mig, men redan nedskrivna svar kan trots allt underlätta lite och vara till nytta för någon.
- 1. Är tanken att ALLA elever ska göra detta, eller bara som en utmaning till de mest engagerade? 2. Är detta kopplat till någon examination? 3. I så fall, hur gör man med de elever som bara 'struntat' i detta? får de möjlighet att ta del av samma 'kunskap' på traditionella lektioner? 4. När jag läser detta så ser jag en "engagerad pedagog". Det måste ju ta tid från annan planering: Hur ser du på detta? Eller görs detta på 'tid som inte finns'? 5. Hur löser man problemet med de elever som 'inte vill/ inte kan/inte har'?"
Hej!
Kul med frågor! Här kommer svar:
1. Ja alla elever gör det, men du kan lägga utmaningen/kontrollfrågor på olika nivå.
2 och 3. Nej inget prov! Jag binder samman min "flipp" med en "kontrollfrågan" och låter elever få en vecka på sig. Under den tiden hinner jag kolla av vem som har förstått eller inte, vem behöver mer hjälp och vem behöver en större utmaning. Lektionen utgår och bygger på de svar jag får in på kontrollfrågan. Fällan man lätt kan falla i är att konstatera att jaha - de här två har inte gjort flippen, då tar jag det väl på lektionen i alla fall. Då lär sig eleverna att de inte behöver göra flippen. Kanske även de som gjort den lägger ner. Det gäller att hålla fast vid att inte repetera innehållet på lektionen sen.
Flippen ska inte ta så mycket tid för eleverna, men det ska få dom att tänka!
4. Det är därför det inte behöver vara så komplicerat. Det behöver inte vara en film. Om du kräver att dina lärare ska göra kvalificerade filmer så kanske en del inte klarar av tekniken och en del ser det som just, "för mycket jobb". Problemet är väl att många lärare inte slänger ut så välgenomtänkta läxor alla gånger. Därför blir det givetvis ett merjobb (läs en läxa som är förankrad i läroplanen och som har ett bra syfte) med själva flippen. Det kan också bli ett merjobb om lärarna inte kan tekniken tillräckligt väl. Jag brukar rekommendera att man lär sig blogga och lägger ut enkla flippar där.
Ge dina lärare TID att lära sig och förstå att det inte är så svårt. Ofta är det just "svårt" som blir det egentliga problemet. Är det "enkelt" så tar det inte så mycket tid. Du kommer kräva av dina lärare att de dels börjar planera sin undervisning och koppla läxorna bättre till den. Dels att de ska lära sig att arbeta med digitala verktyg. Att då dessutom prata om pedagogiken kring det här är viktigt. Pedagogiken är grunden även om vi använder digital teknik, för annars blir det bara skrivmaskiner och app-arater.
Ge dina lärare TID att lära sig och förstå att det inte är så svårt. Ofta är det just "svårt" som blir det egentliga problemet. Är det "enkelt" så tar det inte så mycket tid. Du kommer kräva av dina lärare att de dels börjar planera sin undervisning och koppla läxorna bättre till den. Dels att de ska lära sig att arbeta med digitala verktyg. Att då dessutom prata om pedagogiken kring det här är viktigt. Pedagogiken är grunden även om vi använder digital teknik, för annars blir det bara skrivmaskiner och app-arater.
Jag tycker att det är otroligt roligt att jobba på det här sättet, därför blir jag engagerad. Arbetet som lärare blir roligare eftersom jag ser hur det engagerar eleverna. Fler elever blir aktiva deltagare under lektionen.
5. De elever som inte har tillgång till dator eller platta hemma ger man det utrymmet till på skolan. Det kan tex vara på läxläsningstid, en del av mina elever vet att de kan sitta kvar när jag ändå är kvar på skolan och det går också att göra flippen på skoltid.
 |
| Surprised, CC (by), Jeromy Shepherd |
