Att ge barnen vingar

Jag är nog lite skadad av min inriktning i läraryrket. Nej låt oss använda ordet präglad istället , för det låter trots allt lite bättre.
Ok jag börjar om.

Jag är nog lite präglad av min inriktning i läraryrket.
Legitimerad lärare för åk 1-7 Sv/SO med rätt att ansöka om behörighet fullt ut i de flesta andra ämnen. Jag har undervisat i samtliga ämnen utom idrott, musik och slöjd i alla årskurser förutom år 7. Det har tagit mig 17 år.

Man får höra mycket om hur det är att vara klasslärare. Både av de som inte arbetar i skolan och av de som gör det. En del tycker att man gör ett uruselt jobb och en del tycker att man är årets hjälte. I många fall oavsett ifall personen i fråga egentligen vet vad en klasslärare gör hel dagarna (och kvällarna och  helgerna) eller vad just jag gör.
En sak jag med övertygelse kan säga är att du som klasslärare blir expert på att ha en övergripande helhetsbild av eleverna. Om man har yrkesstolthet nog så interagerar man dessutom tillräckligt med fritidspedagoger, specialpedagoger, PRES-lärare, föräldrar och andra som finns kring eleverna för att se att barnet faktisk existerar utanför klassrummet också. Det är här min yrkesskada sätter in. Att jag försöker se hela barnet. Jag vet att det som påverkar min elev någon annanstans får direkta konsekvenser för hur eleven fungerar och agerar även i mitt klassrum. Precis just då när jag hade tänkt att vi skulle arbeta med preterium eller vilka effekter slaget vid Larv fick för utvecklingen av det blivande svenska riket. Och inte nog med att jag förstår det - jag försöker dessutom att ta tag i och lösa det som kan vara en problematik som sätter käppar i hjulet för inlärningen. Ibland är det stort och ibland är det smått. Allt från föräldrars skilsmässor till slaget vid kojan kommer in i mitt klassrum. Jag kan inte ignorera det. Jag kan inte skylla på att det skett någon annanstans eller att eleverna är tillräckligt stora för att reda ut det där själva. Sen vet jag att om jag gör ett bättre förarbete och bygger upp ett bättre förtroende mellan mig och mina elever så blir de här sakerna lättare att lösa än annars. För att förstå min elev måste jag också förstå hela barnet.

Sen följer jag diskussionen kring skolan.
Det pratas om att att vi måste satsa på matematiken, fler bildlärare behövs, förskolan behöver mer resurser, gymnasiet ligger på efterkälken och grundskolan är en katastrof. Alla är alltid sig själv närmast. Jag förstår det. Men vad hjälper det om vi alla står i varsitt hörn och försöker skrika högst?
Vi har tre läroplaner. Jag förmodar att tanken är att de trots sina olika inriktningar ska hänga ihop på något vis. Varför? Jo för att de är beroende av varandra!
Det går inte att genomföra en bra undervisning på högstadiet och gymnasiet ifall inte förskolan och årskurs 1-6 har en fungerande undervisning. Vi kan inte släppa eleverna efter 9:e klass och säga "Adjö, gör nu vad du vill, men vi tänker inte ta något ansvar för det.", för naturligtvis måste vi hjälpa eleven och stötta hen hela vägen - och lite till.

Jag skrev en gång på Facebook något som är typiskt för lärare:

Barn föds med vingar, lärarna hjälper dem att flyga.
Min brorson svarade rappt:
Sen klipper dom av vingarna och sparkar ut dom.

Det jag hade tyckt lät så vackert fick helt plötsligt en annan dimension, för han hade så rätt. Kanske är det inte så drastiskt att vi klipper av vingarna helt efter åk 9 eller gymnasiet. Kanske vårdar vi inte och stärker de där vingarna tillräckligt under 12 år så att de ska orka bära resten av livet. Kanske plockar vi bort fjädrar här och var när barnen blir äldre så att stora hål hindrar dom från att flyga vidare i livet.
Jag väntar på den dag då idrottslärarna betonar vikten av fritidspedagogernas arbete, när lågstadieläraren demonstrerar för elevernas rätt till specialundervisning på gymnasiet, då klassläraren kämpar för ämneslärarens rätt till ett vettigt schema och då fysikläraren på gymnasiet kan se att läsinlärning på lågstadiet är en av de viktigaste satsningarna som vi kan göra.

Jag vill inte att vi står på barrikaderna mot varandra. Det jag hoppas är att vi kan se varandras värde och professionalism som en del av en helhet för att bygga upp elevernas förmåga att flyga vidare i livet. Vi har varandra och vi bör se varandra. Det ena är inte viktigare än det andra. Det gäller även för politiker och andra som debatterar, har makt över eller åsikter om skolan. Den ene läraren är inte viktigare än den andra. Det ena ämnet kan inte offras på bekostnad av något annat. Eleverna är de som är viktigast av allt.

För att förstå min egen undervisning så måste jag också förstå hela skolan.