Jag och fem andra personer har väntat på det här mötet länge nu. Hade vi fått välja så hade det nog skett tidigare, men i forskningens värld går inte allt så där fort som man skulle vilja.
Nu sitter jag i en stuga på Sotenäset och försöker jag smälta det faktum att det finns fem personer som tycker att det här med att fortbilda sig via sociala medier är bland det intressantaste som finns. För det mötet handlade om var ett forskningsprojekt som faktiskt ska ta reda på vad det är som händer när vi lärare engagerar oss i sociala medier med fokus på skola och skolutveckling. Hur kommer det sig egentligen att vi blir så uppslukade, varför ger det oss så mycket och varför landar den sortens fortbildning ofta så mycket bättre än "den gamla vanliga fortbildningen" som oftast sker på våra skolor?
Jag kan tänka mig att du, precis som jag, har en uppfattning om varför. Frågan är nu om det vi tror också är något som kan befästas med forskning. Jag kan tänka mig att det i en förlängning dessutom kan ge oss ledtrådar till hur vi bör utforma fortbildning ute på skolorna för att det ska få bättre fäste. Jag säger inte att all fortbildning ute på skolorna är dålig och alltid faller platt. Frågan är väl kanske snarare vad det är som gör att den "frivilliga" fortbildningen på sociala medier blir allt vanligare och vad ligger bakom det faktum att det blir allt fler som tar del av det?
Innan jag startade gruppen Flippa klassrummet var jag ändå mycket ute i sociala medier och letade studs till mina funderingar och tankar via olika diskussioner. Det sågs ofta... nej faktiskt alltid som väldigt konstigt hos mina kolleger på skolan där jag arbetade. Så fort jag tog upp en referens till en diskussion som jag hade haft på nätet så tittade de på mig som om jag inte bara såg ut som ett ufo, utan faktiskt också var ett. Sen startade jag min facebookgrupp - Flippa klassrummet. Det var nu ca tre år sedan och jag skriver "min" eftersom den ursprungligen skapades ur ett högst egoistiskt perspektiv: Jag ville kunna diskutera med andra det som intresserade mig själv så mycket! Jag vet att jag tvångsenrollerade mina närmsta kolleger, eftersom man var tvungen att ha några medlemmar för att kunna starta en grupp. Gruppen växte väldigt sakta, men det blev fler.
När jag stolt kunde konstatera att gruppen hade ca 100 medlemmar fick jag höra att det nu inte var så konstigt eftersom jag "tvingade alla att vara med". Nu var det väl inte riktigt så jag såg på det. när jag fick höra att "du hänger på Internet alldeles för mycket". Har man nu "hängt på Internet" sen dess begynnelse och alltid sett dess fördelar så leder såna kommentarer till att man inte delar med sig så mycket av det man hittar på nätet till slut. Min räddning blev väl just att starta gruppen Flippa klassrummet. Någontans gjorde det mig ledsen att andra inte såg potentialen i en pedagogisk grupp på Facebook, samtidigt så var gruppen mitt stöd när den så blev allt större. På tre år har det blivit en väldigt stor grupp. Mitt egoistiska perspektiv har i och med det också utvecklats till kollegoistiskt.
Jag har alltid haft det ganska fasta målet för gruppen från början: att den ska vara ett forum att finna råd och stöd för den som vill flippa klassrummet. Det stöd som jag i begynnelsen kände att jag själv inte hade. Jag är ensam administratör, vilket kanske kan ses som egoistiskt, men jag tänker att det är en fördel när det uppstår problem med vad som ska finnas med i gruppen och inte. Eftersom jag hela tiden tänkt att gruppen ska ha fokus på just flippat så behöver jag inte komma överens med någon annan om vad det fokuset är. Samtidigt så rådgör jag ofta med enskilda aktörer i gruppen genom att skriva egna inlägg samt diskutera i andras, så jag hoppas att jag inte agerar allt för mycket diktator. Som jag har förstått det så är gruppens medlemmar nöjda just med det faktum att gruppen är så fokuserad som den nu är. Jag tror att den är mycket det just för att jag aldrig lämnat gruppen åt dess öde. Jag är hela tiden aktiv, läser alla inlägg (försöker åtminstone) och finns alltid att nå om så behövs. Jag godkänner heller inte bara alla som vill gå med i gruppen utan har faktiskt kollat upp varenda en av de snart 13000 medlemmar som finns i gruppen! Ingen fara, jag har inte stalkat dig, men jag har kollat upp att du med störta sannolikhet är en genuin person och inte ett troll eller som kommer att lägga ut erbjudanden om lån eller annat spam. Väldigt mycket av det jobb jag gör i gruppen, ja det syns inte helt enkelt. :)
Nu vill alltså en grupp forskare (vi kan kalla dom för Mona, Annika, Annika, Tom och Louise, eftersom de heter så) forska om "nya arenor för lärardriven pedagogisk utveckling av IT i skolan" och de vill använda gruppen Flippa klassrummet som exempel. Och där står jag och är en viktig del av det. Det här är en grupp forskare med oerhörd mycket relevant erfarenhet. Allt det arbete jag gjort på bland annat Facebook... Det är "någon" som har sett det. Jag kan lova att det knäpper till i hjärnan en del när man pratar med ett gäng som har 100 % koll på allt man skrivit på bloggen och det mesta man skrivit i en facebookgrupp under tre års tid! Inte för att just att det hela skulle bli forskat på som var meningen med att starta gruppen, men jag måste medge att det känns som ett ganska stort erkännande av allt det jobb som jag ändå har lagt ner. Med ren kollegoism som drivkraft. Ett arbete som jag gjort högs frivilligt och med stor glädje. De som backar upp den här forskningen är dessutom Vetenskapsrådet. Det känns rejält gediget.
Det absolut bästa med det här är ändå det jag tidigare var inne på: att det vi som lärare gör på sociala medier faktiskt betyder något. Det är inte längre några som tittar skeptiskt på mig när jag pratar om mitt skolutvecklande arbete i sociala medier. Nu är det tom ett gäng som vill forska på mitt engagemang! Rent själsligt "from rags to riches"!
Det är dags att vi alla som engagerar oss och driver så mycket inom skolutveckling i de sociala medierna börjar greppa hur betydelsefullt det faktiskt är. För visserligen tar det här forskningsprojeketet avstamp i den lilla grupp som jag startade, men det här kan få positiva följdeffekter för oss alla. Kanske ni andra redan har gjort det. Jag har greppade det inte riktigt ordentligt förrän jag satt i ett konferensrum i Göteborg och sågs som ett unikum. Inte som ett ufo-unikum, utan som en person som var del av något unikt i mycket positiv mening.
Det kommer att dyka upp mer om det här i Facebookgruppen. Så håll utkik!
Det här är bara början!
Riktigt, riktigt roligt. Och viktigt.
SvaraRaderaVisst är det och visst ÄR det! :)
Radera