Att omvandla ovilja till entusiasm

Att det finns datorer i skolan är idag inget konstigt. Möjligtvis är antalet datorer och deras placering den fråga som diskuteras. Det finns kommuner och skolor som fyller sina klassrum med fler datorer och ipads än vad många i andra skolor skulle våga drömma om. En del går steget längre och satsar på 1:1 på bred front. Men trots att datorerna inte är ovanliga i klassrummet idag så är en stor andel av lärarna fortfarande ovilliga och skeptiska till att att arbeta med datorer i undervisningen. De datorer som står så sparsamt utplacerade används till största delen som skrivmaskiner. En eller annan gång har läraren hittat en hemsida eller ett program som eleverna kan få använda när de har arbetat färdigt. Eller också hamnar eleven framför datorn eftersom det i sig är en "garanti" för att undervisningen är modern och digital.

Vi vet att det finns teknikmotvilliga lärare. Det behöver inte ha att göra med hur länge man har undervisat. Oavsett om lärarkarriären inleddes före eller efter datorernas intåg i skolan så finns det lärare som inte vill eller kan förstå varför de ska använda sig av digitala verktyg i undervisningen i någon större utsträckning. Vi som redan är inne i den digitalt pedagogiska världen kan se på de här lärarna som konservativa och misstänksamma mot förändringar för förändring skull.
Men de här lärarna har, precis som vi digitala entusiaster, siktet inställt på bra undervisning. Eleverna tycker att läraren är bra. Hen är krävande, inspirerande, och ser till att eleverna får godkända resultat och betyg. Men att det skulle finnas ett mervärde i att använda digitala verktyg i undervisning i någon större utsträckning förstår hen inte.
De teknikovilliga lärarna har lite tolerans för förändring och är ovilliga att flytta fokus från sin redan fungerande undervisning såvida det inte finns övertygande bevis för att investering i tid och ansträngning kommer att betala sig med stora utdelningar. De förväntar sig också ett komplett paket, en helhetslösning som är användarvänlig och som har bra stöd. Den motvillige läraren vill också gärna ha bevis för de utlovade förträffligheten innan hen köper konceptet. Tekniska lösningar lovar mycket, men varför laga något som inte är trasigt?

En del lärare vaknar en dag med datorer i sina klassrum utan att ha begärt att få dit dem och har inte någon större begeistring inför det faktum att någon har bestämt att nu ska de minsann användas i undervisningen. De lärare som är motvilliga till digitala verktyg har sina särskilda behov, intressen och inlärningsstilar som måste behandlas med respekt och uppfinningsrikedom om vi vill att de ska välkomna digitala vertyg i sina klassrum.
Det är inte alltid vi tänker på det i den digitalt pedagogiska världen. Själv kan jag tycka att det är så självklart med datorer som en naturlig del av arbetet i min klass (även om tillgången är väldigt liten) att jag blir uppriktigt förvånad när jag pratar med någon som inte resonerar på samma sätt som jag. Detta trots att jag inte är omedveten om att jag i ett flertal sammanhang uppfattas som mer än lovligt insnöad på digital pedagogik.


Att ignorera skillnaden mellan den redan teknikfrälste och den ovillige är ett recept för misslyckande.

Att investera i kablar och program och inte bry sig om kompetensutveckling (innan, i uppstart och löpande) inom IKT är att skjuta sig själv i foten. Den skola som har "köpt" en halv produkt får inget mervärde.
Att strunta i att sammanföra den digitala pedagogiken med läroplanen ger också brister i de investeringar som man gör. De två är sammanflätade. Om vi ​​inte kan klargöra hur den digitala tekniken kan förbättra läsning, matematiska förmågor och entrepnöriellt lärande kommer vi att fortsätta att möta ett stort antal lärare som ifrågasätter värdet av de "leksaker" som alltmer fyller klassrummen.


Så hur kan man nå de motvilliga? Utan att ha några vetenskapliga avhandlingar bakom mig (och kanske slår jag in öppna dörrar) tänkte jag komma med några tankar.

Klargör de vinster som eleverna gör.
De som inte ser några fördelar utöver det som redan går att genomföra med hjälp av traditionell undervisning behöver se slutresultatet tydligt. De vill veta att deras arbete kommer att resultera i bättre elevresultat. Att vinna över motståndare till den digitala sidan i skolan innebär att vi behöver visa på mätbara resultat. De blir nämligen inte överdrivet entusiastiska över enbart tal om tekniska lösningar eller fantastiska resor genom Asien med hjälp av Google Earth. Det finns trots allt problem med det tekniska och det finns kartböcker.

Visa på färdiga lösningar.
Den motvilliga läraren får inte ut något av en situation där hen måste använda sin uppfinningsrikedom eller fantasi för att utveckla sin kompetens. Konservativa lärare vill ha ett färdigt paket som har testats, förfinats och fulländats. De har inte tid att gissa sig fram och vi måste erbjuda mer än kablar och datorer.

Ta bort överaskningsmomentet.
De som är motståndare till digital utveckling i skolan verkar inte vara överdrivet glada i överraskningar, besvikelser och plötsliga vändningar, särskilt inte när de inträffar under lektionstid. De kan ta en kurs i forsränning eller fallskärmshoppning på sin fritid, men de skulle aldrig välja det som en undervisningsmodell. Vi behöver visa  dem upplevelser som kräver liten eller ingen risk.

Prata inte nörd.
Många (även jag) som förespråkar digitala verktyg använder ofta ett språk som garanterat stöter bort den oinvigde. Att använda termer och tekniska uttryck utan att reflektera över det eller sanera mängden kan få en helt normal lärare att vilja gå åt totalt motsatt håll "bara för att". Det är också så lätt att predika som om allt från det förflutna är dåligt medan allt som är nytt är bra. Och med handen på hjärtat så är det inte riktigt på det sättet.

Att finnas där.
Kontinuerligt stöd är viktigare än all fortbildning i världen. Den motvillige ser hur nätverken kraschar och datorer går sönder. En uppdatering av ett program som innebär en mindre justering kan innebära att den som nyss ville försöka ger upp. Det behövs teknik som fungerar tillförlitligt och det behöver finnas någon vid lärarens sida när något går fel eller inte ser ut som det gjorde nyss.

Ta reda på vad som är viktigt för den enskilde.
Den bästa förändringen inträffar när personen själv är med i spelet. Att kunna hitta just "det" som ger varje enskild lärare entusiasm inför något nytt gör att vi lättare får med hen på tåget. Ibland är det bättre att visa på små fördelar för den enskilde och bygga på det än att starta en massatsning som inte passar alla.

Motivera.
En skola eller kommun kan spendera massor av pengar på datorer och teknik och samtidigt ingenting på att ge en motvillig lärare grundläggande möjlighet att lära sig eller använda den nya tekniken. Lärare förväntas donera sina egna eftermiddagar, kvällar och helger till att lära sig det nya. Att lära sig att använda digitala verktyg är inte allas önskedröm om en meningsfull obetalt fritidssysselsättning. Seriöst arbete förtjänar full ersättning och massor av erkännande.

Låt pionjärer gå före men glöm inte bort de traditionella lärarna.
De lärare som vill och som gärna går före inom den digitala pedagogiken orkar till slut inte vänta in de motvilliga lärarna. Pionjärer vill gärna gå före och visa vad de kan. Det måste vi låta dom göra, men vi får inte glömma att planera en bana även för de som inte vill eller kan vara pionjärer. De som hellre väntar på den färdiga lösningen.


Utvecklingen går fort. Nya digitala verktyg och tjänster lanseras i en ständig strid ström. Tyvärr har mycket av den teknik som har utvecklats av tekniska entusiaster inte fått de som är skeptiska med på banan. Snarare så skräms de kanske därifrån i än högre grad. Det stora bekymret är kanske inte antalet datorer och hur de är placerade, utan hur vi har misslyckats med att omvandla ovilja till entusiasm.