#BETT del två - Varför då?

De som känner mig tillräckligt vet att jag är pedagogiskt förtjust i modellen det flippade klassrummet. Därför var ett givet inslag i min BETT-resa att ännu en gång lyssna på Jonathan Bergmann och Aaron Sams. Det är tredje gången jag fått lyssna på Bergmann och två gånger tidigare som jag hört honom tala tillsammans med Sams. I höstas kom Jon ensam och det var väldigt roligt att få träffa honom personligen då. Någonstans så är det trots allt givet att man hinner med att ställa lite fler frågor och dessutom få till mer av en diskussion ifall det finns lite mer tid. det som slog mig när jag träffade Jon var det faktum att tankarna vi hade kring undervisning i allmänhet och det flippade klassrummet i synnerhet, var så lika. Nu i London hann vi mest byta några korta ord, eftersom det var en del i kö som ville ställa frågor och fotografera sig tillsammans med de båda flipp-pionjärerna. Istället mötte jag upp med Javier Rodriguez. (Lugn. Jag återkommer till föreläsningen med Bergmann och Sams.)

Javier är ett sånt där lyckokast man gör ibland. Han är spanjor och flyttade till England när han träffade sin blivande (och engelska) fru. Väl i London började han arbeta som spansklärare. Eftersom vi båda twittrar under hashtagen #flipclass så hände det några gångar att våra vägar korsades i cyberrymden. På fredagen under BETT-dagarna så kom vi underfund med att vi båda skulle till BETT Arena för att lyssna på Bergmann och Sams. Efteråt hittade vi varandra och spenderade en halvtimme med att diskutera flippat klassrum. En spansk och en svensk pedagog som hittat varandra på twitter och i folkvimlet på BETT och kunde diskutera engelsk och svensk pedagogik och tankar kring det flippade klassrummet efter att ha lyssnat på två amerikaner. Det är en sån där inspirerande tillfälle som man sedan bär med sig och gläds åt många gånger. Inte blir det sämre av att Javier är en energisk och kreativ person, vilket har lett oss vidare i en gemensam tanke om ytterligare projekt. Hangout nästa och sen får vi se hur det tar sig vidare. Det är precis det här som är det härliga med twitter: Att hitta gemensamma pedagogiska tankar över nations- och läroplansgränser som binder ihop, utvecklar och leder vidare via kontakter som du aldrig hade haft annars.

Tillbaks till föreläsningen med Bergmann och Sams. (Se. Jag håller vad jag lovade...)
När du har hört föreläsningen förut så är det intressant att hitta nya nyanser och vinklingar som du inte hörde förut. För att inte tala om de nya tankar som dyker upp i ditt egna inre när du kan lyssna till det övergripande budskapet samtidigt som du parallellt hinner tänka och koppla vidare med nya tankar i det egna inre.
Om du inte har hört de här två prata förut så inser du ganska snart att de med största sannolikhet nog har gjort det. Deras sätt att hålla sina föreläsningar är tokigt samstämmigt och väldigt amerikanskt. Bergmann och Sams talar, nej snarare smattrar fram sitt framträdande i en gemensam smågnabbighet som är så typisk även för deras flippfilmer. Bergmann är den oförstående och frågande, Sams den kloke och förklarande. Ibland bryter de av de snabba replikbytena med en långsammare förklaringsmodell eller förtydligande intervjuer med pedagoger som dyker upp på storbildsskärmen. Självdistansen kommer in när de visar en bild på den redan utgivna och den kommande boken i kombination med texten "Shameless Self-Promotion"

En viktig aspekt som kring som lyftes på föreläsningen var förhållandet i undervisningen mellan relation (mellan lärare och elev), nyfikenhet och faktainnehåll. Utbildning, hävdar Bergmann och Sams, bör ligga i skärningspunkten mellan dessa tre. Här är en kort film där Bergmann förklarar den tanken.

En fråga som vi bör ställa oss och som de båda ständigt återkommer till är

"What is the best use of my face-to-face class time?"

Har du någon gång ställt den frågan till dig själv? Hur ofta funderar vi egentligen över vad vi verkligen gör i klassrummet? Jag skulle tro att det kanske inte är tillräckligt ofta. När man tänker efter är det en grundläggande och viktig fråga oavsett om man väljer att flippa klassrummet eller inte. Det är inte omöjligt att vi många gånger kör på utan att fundera över vad vi faktiskt gör. Jag skulle tro att det lätt kan bli så även när vi hittar en ny och intressant pedagogisk modell. De är en utmaning att inte stagnera i läraryrket. och svaret på ovanstående fråga måste få växla över tid. Allt beroende på vilka elever du har i klassen (gruppens ämne, sammansättning och de individuella behoven) och dessutom med hänsyn till den nya forskning som förs fram. Pedagogik är en färskvara och ett ständigt utvecklingsområde som dagens lärare måste förhålla sig till dagligen. Det är en stor del av charmen och fördelen med läraryrket att ständigt få utvecklas. För eleverna och tillsammans med eleverna. För många lärarna kan det flippade klassrummet vara det första steget mot de här viktiga reflektionerna.

Det flippade klassrummet är inte en konstant. Det rör sig istället från ett hörn bestående av lärar- och faktastyrda lektioner mot en intresse- och lärandefokuserad undervisning. Min övertygelse är att resan inte är slut där utan att vi ständigt rör oss mot något nytt. Allt beroende på en mångfald av faktorer som egentligen bara varje lärare kan avgöra för sina egna elever. Givetvis utan att tappa fotfästet och därför behöver vi också hålla fast vid faktainnehåll och forkningsbaserad undervisning. Minns bara att det i sig inte innebär att vi ska undervisa på exakt samma sätt eller ösa ur exakt samma källa.
Jag tror inte att kontrollen i klassrummet, dvs det som många skulle tolka som graden av stökighet, inte hänger ihop med pedagogik eller didaktik. Sambandet finns snarare i lärarens förmåga eller oförmåga att på ett (för eleverna) avgörande och balanserat sätt kombinera relationer, nyfikenhet och faktainnehåll. Något som som är beroende av både tid och rum samt kan vara växlande över tid. Men för att nå dit så behöver du förstå att kontroll inte är detsamma som lärarkontroll. Riktig undervisning infinner sig snarare när eleven lär sig ta kontroll och ansvar för den egna kunskapsinlärningen. Dit når du inte om vi inte vågar klippa säkerhetslinan och låta våra elever pröva själva. Alternativet vore att lära eleverna flyga för att sedan klippa vingarna. Det kan vara svårt att ge upp den kontroll som du har i klassrummet. Allra svårast är det förmodligen om du låter dig ledas av övertygelsen om att kontroll är det enda en lärare har för att  undvika kaosklass och ytterligare tappade placeringar i PISA. Jag är dock övertygad om att kontrollen kan finnas kvar i ett klassrum där eleverna tar ansvar för sin inlärning med läraren som stöd och guide.
Fundera en stund över de båda meningarna nedanför.

Jag undervisar inte historia/ (fysik... textilslöjd...) - jag undervisar barn.
och
Jag lär inte ut historia - jag lär barn hur de ska lära sig.

Det är en stor skillnad i de båda uttrycken. Inte bara i form av ordval och faktiskt betydelse, utan också i det grundläggande synsätt du har på dina elever. Den första meningen innebär att det är du som sitter på den enda sanningen. En sanning som du ger till eleverna. Den senare innebär att du har ett förtroende för elevernas egen förmåga att finna kunskap, utan att du för den sakens skull lämnar dom vind för våg.

Ett undervisande liv måste vara fullt med frågan varför?, för att du inte ska hamna i ofrivilligt autopilotläge. Börja med att ifrågasätta varför du läste de här bloggartikeln. Fråga dig sen vad det har gett dig att läsa den. Det spelar ingen roll ifall du har fått inspiration eller om du önskar att det papperslösa samhället vore mindre papperslöst (så att du rent fysiskt kunde skrynkla ihop det här pappret och sätta en trepoängare i papperskorgen med det).
Något har läsningen av mitt blogginlägg antagligen gett dig. Positivt, negativt eller blandat. Till och med ett intetsägande inlägg ger dig något, även om du inte inser det överhuvud taget, omedelbart eller direkt. Din uppgift är försöka ta reda på vad, hur det kan leda dig vidare och hur du kan använda dig av den insikten för att göra din undervisning ännu bättre. Glöm bara inte att även ifrågasätta det du själv gör genom att undra "varför?".
Varför gör jag det här... egentligen?

Läs mer

#BETT del ett - Var är eleverna?

Jag valde att åka ensam istället för på charter till BETT-mässan i London. Det passade mig bättre att själv avgöra vad jag ville ta del av och vad jag inte var särskilt intresserad av.  Jag måste säga att jag har fått ut väldigt mycket av min resa. På flera sätt. Mitt fokus har väl i stort varit att försöka se vad som är lite mer vardag. Visst ska vi se och lyfta goda exempel, men jag funderar ofta på hur de alla goda exempel landar. Jag har varit inne på de tankarna förut.

Vad händer när föreläsningen är slut? När läraren går hem till sitt eget klassrum och ska undervisa. Jag har många gånger diskuterat med lärare som säger att de blivit inspirerade och fått se mycket nytt, men att de inte kan se hur de ska kunna använda sig av den nya kunskapen efteråt. Då när eleverna åter är i klassrummet och det inte går att boka datorerna det datum som man hade tänkt eller när tiden inte ges till att pröva nya tankesätt i vardagen. Eller de som tänker att det där var en fantastisk föreläsning och en otroligt bra föreläsare, men det är inget för mig. Och om det således finns lärare som får det där wow-känslan, men som inte fått redskapen att faktiskt och på riktigt kan eller vågar använda sig av det input som de har fått, har vi då verkligen nått fram? För mig är det viktigt att följa upp. Jag gillar att få frågor en vecka eller mer efteråt, försöka hitta nya vägar tillsammans med de som har lyssnat på min föreläsning, söka upp och sprida intressanta artiklar att föra diskussioner omkring samt att få feedback i form av att få se någons första flipp. För mig är det minst lika viktigt som föreläsningen och kanske egentligen det som är mest betydelsefullt. Jag vill inte gå hem efter att jag har föreläst och tro att jag har bidragit med något, jag vill veta var det har landat. Därför tycker jag att det också är viktigt att se vad som händer i de vanliga klassrummen och inte bara i de mest visionära. Jag kan lugnt säga att mitt London-besök på så sätt känns mycket bra. 

Och vilka är det som reser till London och BETT? Det skulle vara väldigt intressant att veta hur fördelningen ser ut mellan rektorer, IT-ledare för skolan och lärare. Är det samma människor som åker från år till år eller är det en möjlighet att för alla på skolan att få nya inputs? Skicka administratörerna, vaktmästarna, men även de som mest strävar emot IKT i skolan. Och kanske det viktigaste av allt - skicka eleverna!

På BETT lyssnade jag på Matthew Hancock (MP Minister of Skills and Enterprise). Han drog över tiden otroligt länge innan Bayleigh, Cameron, Adam och Emily fick inta scenen. Han bad tydligen om ursäkt efteråt, men någonstns så är det väl typiskt att vi kör vårt eget race och sen möjligtvis efteråt ber om ursäkt. Vi vet så mycket bättre än eleverna vad de kommer att behöva i framtiden fastän vi inte vet någonting.
”Jaha, fick du inte med dig något från skolan som du hade någon användning för? Ledsen för det.”

Hur många skickar iväg sina elever till BETT? Inte som en möjlighet att ha elever som presentatörer och glida på det faktum att man visar upp elevperspektivet.
”Se här – en elev!”
Det blir närapå som att svanenmärka ett event utan faktiskt innehåll. När jag strövade omkring på BETT-mässan så kändes det som att alla dessa försäljare, föreläsare och besökare hade en så klar uppfattning om vad som var rätt och riktigt. Utan att fråga de som faktiskt berörs. På flera ställen fanns det elever på och kring BETT. Men ser vi på eleverna som en rekvisita eller som den faktiska kärnan i vår verksamhet? Twitterflödet hyllar eleverna, men när de framför delar av sitt program står de flesta hellre på andra sidan dörren och tar ett glas vin. Vem blir först med att skicka iväg sina elever på BETT för att de ska få ta intryck av och ge uttryck för sina reflektioner om framtiden? För att de utifrån sitt perspektiv ska kunna diskutera med oss hur vi ska gå vidare. Jag hade så väldigt gärna velat ha en elev som guide på mässan.

Jag är övertygad om att vi måste sluta bjuda in eleverna till sin egen verklighet med hjälp av armbågen.

Bayleigh, Cameron, Emily och Adam (med sin lärare Tim Handley) från Woodlands Primary Acadamy

Läs mer

Det här med att bli glad genom andra

En del förstår precis vad jag pratar om. Andra gör det inte. Men i grund och botten spelar det inte så stor roll, för det viktigaste är vad jag själv känner. Det jag känner är glädje. När jag ser hur allt fler pedagoger tar till sig av det flippade klassrummet och gör sin egen tolkning av modellen på ett sätt som passar de egna eleverna bäst. Hur deras glädje över att ha funnit ett sätt att undervisa spiller över i glädje och kunskap hos deras elever. Till kollegor både i det egna som det utvidgade kollegiet.
Att få vara en del av allt det positiva som finns för våra elever i den svenska skolan slår ut alla negativa tidningsartiklar och alla de pågående diskussioner som egentligen inte leder någonstans. Det flippade klassrummet föds hos varje lärare och ger en praktisk positiv verklighet hos så otroligt många elever.
Det är vad som räknas! Det är vad jag blir glad av!
Jag står upp och applåderar åt alla er pedagoger som gör skillnad för elever.

Jippie! Firar att jag har gjort min första filmade genomgång. #Flippedclassroom

— Therése Kraffke (@ThereseKraffke) January 23, 2014

Läs mer

Jag kan bli allt jag vill

Det sägs att föräldrar lever sina drömmar via sina barn. För det mesta menar man att det är något dåligt. Föräldrar som aldrig fick bli hockeyproffs eller balettdansös tvingar sina barn till oändligt många och långa träningspass för att de ska ta sig igenom det nålsöga som de själva missade. Pressen sätts in tidigare och tidigare.  I den ålder då jag själv hade som främsta fritidsintresse att ge mig av för att de andra barnen på gatan uppe på vår vändplan, så har många barn idag redan tre eller fyra olika planerade aktiviteter i veckan. Gärna såna som det ska skjutsas till. Fördelen med en återvändsgata är helt givet att det är lite trafik och att man därför kan samlas där i en stor klunga utan att oroa sig för att bli påkörd. Alla var där och alla var med. Jag tror att vi hade ett åldersspann mellan 5 och 15 år ungefär. Vi på vår gata höll ihop. Mest mot ungarna som bodde på gatan nedanför oss. Om du är ungefär lika gammal som jag så känner du säkert igen det scenariot.
Vi kan också välja att se på föräldrar som ordnar och pusslar med så många aktiviteter som väldigt engagerade. Självklart vill man att barnen ska lyckas med att få ett så bra liv som möjligt. Om du som förälder kan ge ditt barn de bästa förutsättningarna genom att skjutsa och frysa i hockeyhallar - varför inte? Så länge det inte går över styr. Och så länge som det inte är världens undergång ifall barnen själva blir de där fotbollsföräldrarna som glatt köper en tuba den tredje terminen efter att de två tidigare inhandlat både en xylofon och ett trumset.

Jag tror att lärare fungerar lite likadant. Vi lever våra drömmar via våra elever.
George Bernhard Shaw skrev i en av sina sin pjäser
"Those who can, do; those who can't, teach."

Det är ett citat som en del inte tvekar att slänga ur sig i debatten för att poängtera att lärare är det lägsta yrkesvalet man kan välja. Taylor Mali bevisar genialt att läraryrket har större värden. Ett av dom värden ligger i det faktum att vi lärare kanske inte blev advokater, receptionister eller professionella pokerspelare. Men till skillnad mot alla andra yrken så kan vi, som sagt, "lyckas" med en "bättre" karriär via våra elever. För varje elev som tar sig igenom de många åren i skolan så finns det ett flertal lärare som står bakom. Varje elev som tar sig igenom grundskolan (och tro mig - vi vill verkligen att alla ska göra just det) är frukten av ett otal antal planeringar, möten och genomgången pedagogisk litteratur. Ibland tackas vi för det vi gör och ibland inte. Men vi jublar lika mycket varje gång en studentmössa kastas upp i luften och varje gång någon människa når dit hen vill.

Vi lärare må tillhöra en omtvistad yrkeskår och leva i en värld som alla andra vill styra och ställa i, men vi har valt det här yrket av egen fri vilja för att vi i så mycket ser en långsiktig mening i det vi gör. En lärare tror på drömmar och har som mål att varje elev ska kunna uppnå sina.
En lärare blir precis allt det hen vill genom sina elever. Det är verkligen vad man kan kalla för ett drömyrke, att aldrig behöva ge upp sina drömmar!

Läs mer

Att ge barnen vingar

Jag är nog lite skadad av min inriktning i läraryrket. Nej låt oss använda ordet präglad istället , för det låter trots allt lite bättre.
Ok jag börjar om.

Jag är nog lite präglad av min inriktning i läraryrket.
Legitimerad lärare för åk 1-7 Sv/SO med rätt att ansöka om behörighet fullt ut i de flesta andra ämnen. Jag har undervisat i samtliga ämnen utom idrott, musik och slöjd i alla årskurser förutom år 7. Det har tagit mig 17 år.

Man får höra mycket om hur det är att vara klasslärare. Både av de som inte arbetar i skolan och av de som gör det. En del tycker att man gör ett uruselt jobb och en del tycker att man är årets hjälte. I många fall oavsett ifall personen i fråga egentligen vet vad en klasslärare gör hel dagarna (och kvällarna och  helgerna) eller vad just jag gör.
En sak jag med övertygelse kan säga är att du som klasslärare blir expert på att ha en övergripande helhetsbild av eleverna. Om man har yrkesstolthet nog så interagerar man dessutom tillräckligt med fritidspedagoger, specialpedagoger, PRES-lärare, föräldrar och andra som finns kring eleverna för att se att barnet faktisk existerar utanför klassrummet också. Det är här min yrkesskada sätter in. Att jag försöker se hela barnet. Jag vet att det som påverkar min elev någon annanstans får direkta konsekvenser för hur eleven fungerar och agerar även i mitt klassrum. Precis just då när jag hade tänkt att vi skulle arbeta med preterium eller vilka effekter slaget vid Larv fick för utvecklingen av det blivande svenska riket. Och inte nog med att jag förstår det - jag försöker dessutom att ta tag i och lösa det som kan vara en problematik som sätter käppar i hjulet för inlärningen. Ibland är det stort och ibland är det smått. Allt från föräldrars skilsmässor till slaget vid kojan kommer in i mitt klassrum. Jag kan inte ignorera det. Jag kan inte skylla på att det skett någon annanstans eller att eleverna är tillräckligt stora för att reda ut det där själva. Sen vet jag att om jag gör ett bättre förarbete och bygger upp ett bättre förtroende mellan mig och mina elever så blir de här sakerna lättare att lösa än annars. För att förstå min elev måste jag också förstå hela barnet.

Sen följer jag diskussionen kring skolan.
Det pratas om att att vi måste satsa på matematiken, fler bildlärare behövs, förskolan behöver mer resurser, gymnasiet ligger på efterkälken och grundskolan är en katastrof. Alla är alltid sig själv närmast. Jag förstår det. Men vad hjälper det om vi alla står i varsitt hörn och försöker skrika högst?
Vi har tre läroplaner. Jag förmodar att tanken är att de trots sina olika inriktningar ska hänga ihop på något vis. Varför? Jo för att de är beroende av varandra!
Det går inte att genomföra en bra undervisning på högstadiet och gymnasiet ifall inte förskolan och årskurs 1-6 har en fungerande undervisning. Vi kan inte släppa eleverna efter 9:e klass och säga "Adjö, gör nu vad du vill, men vi tänker inte ta något ansvar för det.", för naturligtvis måste vi hjälpa eleven och stötta hen hela vägen - och lite till.

Jag skrev en gång på Facebook något som är typiskt för lärare:

Barn föds med vingar, lärarna hjälper dem att flyga.
Min brorson svarade rappt:
Sen klipper dom av vingarna och sparkar ut dom.

Det jag hade tyckt lät så vackert fick helt plötsligt en annan dimension, för han hade så rätt. Kanske är det inte så drastiskt att vi klipper av vingarna helt efter åk 9 eller gymnasiet. Kanske vårdar vi inte och stärker de där vingarna tillräckligt under 12 år så att de ska orka bära resten av livet. Kanske plockar vi bort fjädrar här och var när barnen blir äldre så att stora hål hindrar dom från att flyga vidare i livet.
Jag väntar på den dag då idrottslärarna betonar vikten av fritidspedagogernas arbete, när lågstadieläraren demonstrerar för elevernas rätt till specialundervisning på gymnasiet, då klassläraren kämpar för ämneslärarens rätt till ett vettigt schema och då fysikläraren på gymnasiet kan se att läsinlärning på lågstadiet är en av de viktigaste satsningarna som vi kan göra.

Jag vill inte att vi står på barrikaderna mot varandra. Det jag hoppas är att vi kan se varandras värde och professionalism som en del av en helhet för att bygga upp elevernas förmåga att flyga vidare i livet. Vi har varandra och vi bör se varandra. Det ena är inte viktigare än det andra. Det gäller även för politiker och andra som debatterar, har makt över eller åsikter om skolan. Den ene läraren är inte viktigare än den andra. Det ena ämnet kan inte offras på bekostnad av något annat. Eleverna är de som är viktigast av allt.

För att förstå min egen undervisning så måste jag också förstå hela skolan.

Läs mer

Dela eller inte dela, det är frågan

Jag fick en fråga från Malin Jönsson i gruppen Flippa klassrummet på Facebook om varför jag valt att göra gruppen låst. Många av mina blogginlägg börjar som svar på en diskussionsfråga på Facebook och sen växer det fram ett blogginlägg istället. Den här gången var det Sara Mörtsell som faktiskt fick påpeka för mig att det var ett blogginlägg. Tack Sara! :)
I vilket fall - här är mitt svar (som finns kvar i gruppen också):

Den här gruppen var helt öppen från början. Jag såg det som självklart att det var så. Tyvärr innebar det att det blev en del problem i början av gruppens existens. Man kan väl sammanfatta det som så att en del marknadskrafter ville utnyttja gruppens vilja att dela så pass öppet. Jag gillar sharing is caring (eller om man använder min svenska variant - Dela inte dölja!) men allt det arbete som folk gör eftersom man ser det i ett större perspektiv: (Det lilla jag gör kan flera ha nytta av - tillsammans kan vi förflytta berg.) kan tyvärr utnyttjas på ett ganska tråkigt sätt. Lägger Sveriges lärare ner en stor del av sin arbetstid och lediga tid på att dela så tycker jag att det är ganska fult att andra utnyttjar det för att tjäna pengar. För mig handlar flippat mycket om att se till att lärarna är de som bäst avgör hur undervisning och hur "läromedel" ska se ut och användas. Inte för att det vi, som lärare, diskuterar här ska säljas tillbaka till oss lärare via ett företag. Jag blev helt enkelt "tvungen" att göra något jag inte ville och stänga gruppen.

En annan aspekt på det hela är alla dessa konstiga människor som vill låna ut pengar till oss eller sälja totalt onödiga saker. De ansöker om medlemskap enbart för att lägga in märkligt översatta erbjudanden om än det ena än det andra. Jag vill slippa allt sånt. Genom att gruppen är låst så innebär det att ingen släpps in här utan att jag har godkänt det. Innan jag godkänner någon så kollar jag upp vem personen är. Oftast är de falska profilerna ganska lätta att avslöja, men inte alltid. Det betyder att de personer där man på FB inte tydligt kan se vem personen är, dvs att det är en person som inte kommer att lägga in en massa länkar om pengalån etc, måste jag "kolla upp" på annat sätt. Oftast räcker det med några enkla googlingar för att se att det är ok. Ibland skriver jag och frågar varför personen vill bli medlem, just för att jag vill se att det inte är något lurendrejeri. Det tar en del tid de här kontrollerna. Ca 6500 människor är några stycken. Fördelen med det är att jag har en ganska bra uppfattning om gruppens sammansättning. Och även om jag har missat en eller annan lurendrejare som fått möjlighet att få in sina länkar i gruppen (men som tagits bort snabbt), så tycker jag att gruppen är väldigt förskonad från sånt här. Jag gör en hel del arbete bakom kulisserna som inte syns, men som är väl värt mödan just för att det inte syns. De absolut flesta (99,99 % eller så) godkänns som medlemmar. Dessutom går det för det mesta rätt kort tid innan man blir insläppt. 

Annars är jag, som sagt, helt för att dela. Jag tror tom att det är mycket viktigt att vi lärare gör det och blir bättre på det. Min egen blogg är ett exempel på det. Där skriver jag en hel del om mina tankar, lägger ut bra länkar , diskuterar artiklar och lägger ut en del egengjort material. (Bara nyårsbilden behöll jag copyright på, eftersom den tog en hel del tid att göra.) På samma premisser twittrar jag. 

Hoppas att det var svar på din fråga Malin.


Att dela är viktigt. Det kommer alltid finnas de som vill utnyttja det andra vill ge gratis. Om vi lärare vill öka våra möjligheter att ha kontrollen över vår professionalitet och om vi vill få ökad respekt, så måste vi visa det genom att dela. Fortsätt dela, för på det sättet kan du visa att du är riktigt stolt över ditt yrke!

Fotot heter Fönster ut mot kylan och jag tog det på nyårsafton med min nya kamera. Älskar ljuset och värmen som flödar ut och jag tycker att det passar till det här blogginlägget.

Ibland är det svårt att hitta rätt flippfilm, men jag skulle aldrig betala för att ett företag ska tolka läroplanen åt mig #flipsv

— Karin Brånebäck (@braneback) January 2, 2014

Läs mer