#BETT del två - Varför då?

De som känner mig tillräckligt vet att jag är pedagogiskt förtjust i modellen det flippade klassrummet. Därför var ett givet inslag i min BETT-resa att ännu en gång lyssna på Jonathan Bergmann och Aaron Sams. Det är tredje gången jag fått lyssna på Bergmann och två gånger tidigare som jag hört honom tala tillsammans med Sams. I höstas kom Jon ensam och det var väldigt roligt att få träffa honom personligen då. Någonstans så är det trots allt givet att man hinner med att ställa lite fler frågor och dessutom få till mer av en diskussion ifall det finns lite mer tid. det som slog mig när jag träffade Jon var det faktum att tankarna vi hade kring undervisning i allmänhet och det flippade klassrummet i synnerhet, var så lika. Nu i London hann vi mest byta några korta ord, eftersom det var en del i kö som ville ställa frågor och fotografera sig tillsammans med de båda flipp-pionjärerna. Istället mötte jag upp med Javier Rodriguez. (Lugn. Jag återkommer till föreläsningen med Bergmann och Sams.)

Javier är ett sånt där lyckokast man gör ibland. Han är spanjor och flyttade till England när han träffade sin blivande (och engelska) fru. Väl i London började han arbeta som spansklärare. Eftersom vi båda twittrar under hashtagen #flipclass så hände det några gångar att våra vägar korsades i cyberrymden. På fredagen under BETT-dagarna så kom vi underfund med att vi båda skulle till BETT Arena för att lyssna på Bergmann och Sams. Efteråt hittade vi varandra och spenderade en halvtimme med att diskutera flippat klassrum. En spansk och en svensk pedagog som hittat varandra på twitter och i folkvimlet på BETT och kunde diskutera engelsk och svensk pedagogik och tankar kring det flippade klassrummet efter att ha lyssnat på två amerikaner. Det är en sån där inspirerande tillfälle som man sedan bär med sig och gläds åt många gånger. Inte blir det sämre av att Javier är en energisk och kreativ person, vilket har lett oss vidare i en gemensam tanke om ytterligare projekt. Hangout nästa och sen får vi se hur det tar sig vidare. Det är precis det här som är det härliga med twitter: Att hitta gemensamma pedagogiska tankar över nations- och läroplansgränser som binder ihop, utvecklar och leder vidare via kontakter som du aldrig hade haft annars.

Tillbaks till föreläsningen med Bergmann och Sams. (Se. Jag håller vad jag lovade...)
När du har hört föreläsningen förut så är det intressant att hitta nya nyanser och vinklingar som du inte hörde förut. För att inte tala om de nya tankar som dyker upp i ditt egna inre när du kan lyssna till det övergripande budskapet samtidigt som du parallellt hinner tänka och koppla vidare med nya tankar i det egna inre.
Om du inte har hört de här två prata förut så inser du ganska snart att de med största sannolikhet nog har gjort det. Deras sätt att hålla sina föreläsningar är tokigt samstämmigt och väldigt amerikanskt. Bergmann och Sams talar, nej snarare smattrar fram sitt framträdande i en gemensam smågnabbighet som är så typisk även för deras flippfilmer. Bergmann är den oförstående och frågande, Sams den kloke och förklarande. Ibland bryter de av de snabba replikbytena med en långsammare förklaringsmodell eller förtydligande intervjuer med pedagoger som dyker upp på storbildsskärmen. Självdistansen kommer in när de visar en bild på den redan utgivna och den kommande boken i kombination med texten "Shameless Self-Promotion"

En viktig aspekt som kring som lyftes på föreläsningen var förhållandet i undervisningen mellan relation (mellan lärare och elev), nyfikenhet och faktainnehåll. Utbildning, hävdar Bergmann och Sams, bör ligga i skärningspunkten mellan dessa tre. Här är en kort film där Bergmann förklarar den tanken.

En fråga som vi bör ställa oss och som de båda ständigt återkommer till är

"What is the best use of my face-to-face class time?"

Har du någon gång ställt den frågan till dig själv? Hur ofta funderar vi egentligen över vad vi verkligen gör i klassrummet? Jag skulle tro att det kanske inte är tillräckligt ofta. När man tänker efter är det en grundläggande och viktig fråga oavsett om man väljer att flippa klassrummet eller inte. Det är inte omöjligt att vi många gånger kör på utan att fundera över vad vi faktiskt gör. Jag skulle tro att det lätt kan bli så även när vi hittar en ny och intressant pedagogisk modell. De är en utmaning att inte stagnera i läraryrket. och svaret på ovanstående fråga måste få växla över tid. Allt beroende på vilka elever du har i klassen (gruppens ämne, sammansättning och de individuella behoven) och dessutom med hänsyn till den nya forskning som förs fram. Pedagogik är en färskvara och ett ständigt utvecklingsområde som dagens lärare måste förhålla sig till dagligen. Det är en stor del av charmen och fördelen med läraryrket att ständigt få utvecklas. För eleverna och tillsammans med eleverna. För många lärarna kan det flippade klassrummet vara det första steget mot de här viktiga reflektionerna.

Det flippade klassrummet är inte en konstant. Det rör sig istället från ett hörn bestående av lärar- och faktastyrda lektioner mot en intresse- och lärandefokuserad undervisning. Min övertygelse är att resan inte är slut där utan att vi ständigt rör oss mot något nytt. Allt beroende på en mångfald av faktorer som egentligen bara varje lärare kan avgöra för sina egna elever. Givetvis utan att tappa fotfästet och därför behöver vi också hålla fast vid faktainnehåll och forkningsbaserad undervisning. Minns bara att det i sig inte innebär att vi ska undervisa på exakt samma sätt eller ösa ur exakt samma källa.
Jag tror inte att kontrollen i klassrummet, dvs det som många skulle tolka som graden av stökighet, inte hänger ihop med pedagogik eller didaktik. Sambandet finns snarare i lärarens förmåga eller oförmåga att på ett (för eleverna) avgörande och balanserat sätt kombinera relationer, nyfikenhet och faktainnehåll. Något som som är beroende av både tid och rum samt kan vara växlande över tid. Men för att nå dit så behöver du förstå att kontroll inte är detsamma som lärarkontroll. Riktig undervisning infinner sig snarare när eleven lär sig ta kontroll och ansvar för den egna kunskapsinlärningen. Dit når du inte om vi inte vågar klippa säkerhetslinan och låta våra elever pröva själva. Alternativet vore att lära eleverna flyga för att sedan klippa vingarna. Det kan vara svårt att ge upp den kontroll som du har i klassrummet. Allra svårast är det förmodligen om du låter dig ledas av övertygelsen om att kontroll är det enda en lärare har för att  undvika kaosklass och ytterligare tappade placeringar i PISA. Jag är dock övertygad om att kontrollen kan finnas kvar i ett klassrum där eleverna tar ansvar för sin inlärning med läraren som stöd och guide.
Fundera en stund över de båda meningarna nedanför.

Jag undervisar inte historia/ (fysik... textilslöjd...) - jag undervisar barn.
och
Jag lär inte ut historia - jag lär barn hur de ska lära sig.

Det är en stor skillnad i de båda uttrycken. Inte bara i form av ordval och faktiskt betydelse, utan också i det grundläggande synsätt du har på dina elever. Den första meningen innebär att det är du som sitter på den enda sanningen. En sanning som du ger till eleverna. Den senare innebär att du har ett förtroende för elevernas egen förmåga att finna kunskap, utan att du för den sakens skull lämnar dom vind för våg.

Ett undervisande liv måste vara fullt med frågan varför?, för att du inte ska hamna i ofrivilligt autopilotläge. Börja med att ifrågasätta varför du läste de här bloggartikeln. Fråga dig sen vad det har gett dig att läsa den. Det spelar ingen roll ifall du har fått inspiration eller om du önskar att det papperslösa samhället vore mindre papperslöst (så att du rent fysiskt kunde skrynkla ihop det här pappret och sätta en trepoängare i papperskorgen med det).
Något har läsningen av mitt blogginlägg antagligen gett dig. Positivt, negativt eller blandat. Till och med ett intetsägande inlägg ger dig något, även om du inte inser det överhuvud taget, omedelbart eller direkt. Din uppgift är försöka ta reda på vad, hur det kan leda dig vidare och hur du kan använda dig av den insikten för att göra din undervisning ännu bättre. Glöm bara inte att även ifrågasätta det du själv gör genom att undra "varför?".
Varför gör jag det här... egentligen?