5 juni 2015

Det ena utesluter inte det andra - åsiktskorridorer om npf

Jag har läst en artikel om åsiktskorridorer i DN. Egentligen handlade det inte om skolan i första hand, men mina tankar vandrade dit i alla fall. Egentligen blev mitt eget fokus ännu mer snävt än så. Jag landade i tankar kring npf och vilka smala korridorer vi rör oss i där.

Jag har förmånen att både vara mamma till en son med autism och lärare med erfarenhet av att undervisa barn med olika funktionsnedsättningar i 19 år. Det är en situation som inte är unik, men som ger både fördelar och insikter som inte alla andra har. Med "alla andra" menar jag just de som rör sig i åsiktskorridorerna.
Nu blir kanske det här väldigt statiskt, men i ena korridoren rör sig lärare och andra pedagoger. I den andra korridoren rör sig föräldrar till barn med npf. Någonstans mitt emellan de två sitter jag.

Eftersom jag har intresse i båda korridorerna så diskuterar jag också i de båda korridorerna. Det är här som artikeln jag läste kommer in. För när jag diskuterar med mina kollegor kan jag känna att jag blir bemött av ganska aggressiva tongångar där jag får förklarat för mig att man inte kan förvänta sig att en lärare "ska klara allt". Om en elev behöver extra anpassningar så kan man inte förvänta sig att den enskilde lärarens ska kunna ta hand om det. Lärarens uppgift är att undervisa. Inte nog med det. Lärarens uppgift är att undervisa på en en nivå som gör att vi kan förbättrra PISA-resultat och lärarstatus. Jag håller med om det. Svensk undervisning måste hålla en standard som motsvarar höga förväntningar. Det jag inte håller med om är att vi i och med det ska lämna vissa elever bakom oss. Att det är elevernas uppgift att hänga med eller förvisas ut ur klassrummet. Att det är speciallärarens uppgift att "ta hand om" de här eleverna. Alternativt kan eleven gå om eller placeras i en annan undervisningsform. När jag tar upp frågan om att vi som lärare inte kan skjuta ifrån oss ansvaret på det viset får jag höra att det inte alls handlar om det. Det här är för elevens bästa och inget annat. Men ärligt talat... Om kunskapen kring npf hos lärare vore bättre så skulle lärare i lika hög grad inte se det som någon annans ansvar. Men i åsiktskorridoren så får jag inte göra annat än att hålla med om att vi inte kan förväntas förändra vår undervisning. Det skrivs om att föräldrar måste skärpa sig, att ohängda elever måste lära sig passa tider och att ekonomin inte tillåter det ena eller det tredje. I de flesta fall är det ändå inte så svårt. Egentligen. Det handlar om att undervisningen inte är bra om vi som lärare inte ser varje elev. Vi kan tjata om mer och fler resurser parallellt (och vi ska göra det) men ansvaret för alla elever är ändå vårt. Det är vår undervisning som behöver förändras.
Men det är svårt att våga se att de kunskaper man har inte räcker till. Det är svårt att se att det skulle vara lärarens enskilda ansvar i varje klassrum när vi förväntas hålla hög klass på undervisningen. Saken är ändå den att det ena inte behöver utesluta det andra.

När jag diskuterar med andra föräldrar kan jag bli bemött med ganska aggressiva tongångar. Jag vet att det ställer stora krav på den förälder som har ett barn med en funktionsnedsättning. Jag befinner mig trots allt i den situationen själv. Dessutom är jag i mångt och mycket ensam i att hantera de situationer som uppkommer. Eftersom jag arbetar som lärare ser jag ändå att jag har en insikt i skolan och lärarens vardag. Det är något som jag i föräldrakorridoren försöker förmedla. Dels för att jag kan tolka läroplan och regler som gäller inom skolan, men också för att jag kan förklara hur saker och ting sker - eller inte sker - ur ett lärarperspektiv. Det handlar inte om att ursäkta lärare (även om det inte heller alltid behövs) utan snarare om att öka förståelsen för skolperspektivet för att föräldrar ska kunna navigera bättre i systemet för att kunna göra det bästa för sitt barn. När jag då försöker förklara hur det fungerar finns det dom som väldigt snabbt ropar på skolinspektion och anmälningar. Det är väldigt mycket negativa åsikter och tyckande om skolan som många gånger bottnar i dåliga erfarenheter från den egna skolgången eller något som blir eftersom det i åsiktskorridoren hetsas fram ett enekelspårigt sätt att se på saker och ting.
Jag förstår och vet att många föräldrar har bemötts på ett väldigt tråkigt och ibland felaktigt sätt. Det finns tyvärr en hel del väldigt dåliga erfarenheter i den här korridoren. Men det innebär inte att allt är ett fall för Skolinspektionen. Jag försöker istället förespråka att man öppnar upp för samtal med skolan. Att man frågar varför vissa beslut har tagits och hur skolan tänker kring olika frågor, för det är långt ifrån alltid så att det har gjorts. Det kan vara svårt att se ett föräldraansvar i att behöva samarbeta med skolan. Det är svårt att förstå och skilja på vad som är skolans ansvar och vad det egentligen innebär gentemot vad som ligger i ett föräldraansvar. Föräldrar ska kräva saker av skolan och föräldrar har även de ett ansvar till kommunikation. Det ena utesluter inte det andra.

Jag sitter i båda åsiktskorridorerna. Viljan att mötas verkar lika dåliga i båda miljöerna, även om det finns undantag. Att vandra på i en smal gång kan kännas lugnande och tryggt. Väggarna stöttar om du skulle råka snubbla till eller till och med vara på väg att ramla. Om du kommer med instick så är det som att slå upp stora hål i korridorväggarna. Har vi dålig balans, dvs kunskap, så tror vi inte att vi kommer att klara av att gå vidare. Men det gör vi. Till en början kanske lite vingligt, men vi lär oss. Och om vi vågar låta de där hålen stå öppna så kan det hända att vi får syn på varandra i våra parallella korridorer. Vi kanske till och med på sikt kan skapa en korridor tillsammans.

Jag vill inte lärare något illa. Jag vill inte föräldrar något illa. Jag vill öka kunskapen i båda korridorerna och skapa en inblick i hur det är att gå i varje korridor eller hur det kan vara att stå och titta in och försöka följa bägge. Båda korridorerna har sina poänger. Båda korridorerna behöver lyssna på fotstegen i den andra korridoren.
Det ena utesluter inte det andra.



Corridor in old monastary, CC (by) Jan Fidler

4 kommentarer :

  1. Den här texten fångar mycket av det jag själv funderar på. Jag skrev nyss en kommentar men råkade visst deleta istället för att posta. Försöker igen.

    Jag är mamma till ett barn med autism och kan själv känna mig trängd i föräldrakorridoren. Där hetsas man att förfasa sig, att anmäla, att strida. Det finns verkligen gott om fruktansvärda historier om barn som far illa i den här världem, så det är inte det, men nog ligger ilskan (säkert orsakad av trötthet och uppgivenhet) hos oss lite för nära ibland. Så fort någon skriver om ouppfostrade barn blir vi galna och känner oss utpekade och skriver spaltmetrar om att det faktiskt inte är vårt fel. Vi samtalar väldigt lite om hur vi får ett gott samarbete. Detsamma tror jag förekommer i skolkorridoren. I båda dessa korridorer finns det trötta och utmattade vuxna som känner bördan av alla krav och försöker lägga över den bördan på andra sidan för att orka själva.


    Jag vill se en bredare, gemensam korridor där vi alla samlas för att hjälpas åt att orka och få till en bra situation för barnen. Till den korridoren vill jag också bjuda in socialtjänst och habilitering. Alla känner vi av kommun och landstings brist på finansiering och förståelse. Varför står vi inte i samma korridor och arbetar mot samma mål? Varför vänder vi oss mot varandra istället?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan bara hålla med tillbaka. Det är så snävt och det är så kategoriskt. Ingen vill se eget ansvar och ingen vill försöka förstå de som går i den andra korridoren.

      Radera
  2. Klokt skrivet och viktigt! Det är som sagt begripligt att många av oss föräldrar till barn med särskilda behov som fått kämpa hårt för att våra barn ska få det de behöver lätt "fastnar" i en negativ attityd gentemot skolan. Men det är alltid värdefullt att försöka se saker ur ett annat perspektiv och ta eget ansvar för att ändra sitt förhållningssätt. Om inte annat så är det kanske den enda möjligheten. Det ligger trots allt mycket i de uttjatade "Du kan inte ändra på någon annan, bara på dig själv". Det ligger ju också helt i linje med ett beteendevetenskapligt tänk. Genom egna små förändringar, större öppenhet, hjälper man till att öppna andras dörrar. Därmed inte sagt att det är lätt förstås!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt skrivet även av dig Cecilia!

      Radera