Mina första steg i det flippade klassrummet

När jag medvetet började flippa klassrummet i februari/mars i år så hade jag en idé om att jag skulle kunna göra kunskapsinlärningen mer intressant för mina elever. Jag ville att skolarbetet skulle kännas mer meningsfullt. Att ge läxor har egentligen aldrig tilltalat mig eftersom jag inte förstått mig på läxor för läxornas skull, vilket jag ser hos så många som den vanligaste formen. Är läxor verkligen något man lär sig av eller är det något som man åläggs att lära sig? Jag ser en tydlig skillnad i uttrycken.  Även om jag förut hade försökt ge eleverna (i mina ögon) meningsfulla läxor så har det varit svårt för eleverna att sätta in de läxorna i ett sammanhang. Det ville jag ändra på genom att flippa klassrummet. Dessutom ville jag kunna ge eleverna snabbare respons på det arbete som de gjorde. Då skulle det också kännas mer meningfullt med skolarbetet, än om de fick tillbaka det rättat en dag eller till och med flera dagar senare.
Det som faktiskt hände när jag började flippa klassrummet var inte riktigt det jag hade trott.

För det första så lämnades läxorna in mycket tidigare. Ingen läxa blev inlämnad för sent. Alla mina elever (som i våras gick i 3:an) använde inte egna mailkonton, men skällde med glädje på sina föräldrar om de missade att skicka in läxan så snart den var gjord. Eftersom läxorna mailades in kunde jag ge eleverna snabb respons. Om inte inom någon timme så åtminstone samma dag. Eftersom jag inte satt med en hel bunt att gå igenom samtidigt som skulle gås igenom kunde jag verkligen gå in i varje elevs uppgift och ge en väldigt riktad feedback. Det i sin tur fick till effekt att flera elever arbetade om sina läxor under veckans gång. Inte för att jag inte var nöjd med läxan, utan för att de kände att de ville förbättra den efter att de fått en sådan snabb feedback. Elever bad mig om lov för att få arbeta mer med sina läxor! Det här sättet att arbeta började jag också använda på det vanliga klassrumsarbetet. Omedelbar feedback istället för att samla ihop en bunt matteböcker att ta hem och rätta. I sanningens namn visste jag nu bättre hur alla låg till, vad de hade problem med eller vad de kunde gå vidare med.

För det andra började arbetet diskuteras i klassrummet utan att jag hade sagt ett ord om att det skulle göras. Eleverna jämförde, gav varandra tips och diskuterade strategier. Det hade de visserligen gjort förut eftersom jag sett det som givande för kunskapsinlärningen, men det här varit något annat. Deras diskussioner var inte lika ytliga längre. Det var mer än bara "Jaså gör du så?!" eller "Ja jag tyckte att det var en bra berättelse." De gav förslag på förändringar, utvecklingar och diskuterade sånt som de inte förstod. I mitt flippade klassrum hade jag tid att ibland bara stanna upp och lyssna och fascineras över elevernas kommunikation.
Läxorna ledde nu alltid vidare in i en diskussion om nästa läxa. Jag började alltmer låta eleverna vara med i processen kring vad vi skulle arbeta med. Det blev elevernas eget behov som styrde vilket arbete och vilka läxor som skulle göras.

Det tredje var nog det som jag var minst beredd på och ändå visste jag om att det skulle bli så.
När jag inte längre använde samma tidsmängd till genomgångar fick vi helt plötsligt tid över i klassrummet. Det i sig var, som sagt, kanske inte förvånande, men att det blev så mycket tid! Jag funderade över om jag inte varit riktigt medveten om hur mycket jag själv hållit låda i klassrummet tidigare, även om jag är av den sorten att jag alltid försökt hålla ner det till ett minimum. Nu hände det faktiskt flera gånger (innan jag kom förbi min första förvåning) att eleverna inte hade något att göra på lektionerna. Jo, naturligtvis satt dom inte sysslolösa, men det blev inte alls det lektionsinnehåll som jag hade tänkt mig i planeringen. En pedagog klarar sånt, men det kändes som att jag inte ville plocka fram kaniner ur en hatt i ett längre eller planerat perspektiv och därför blev jag tvungen att tänka om hur jag la upp lektionerna.
Saken var den att eftersom eleverna hade tänkt igenom och bearbetat det material vi hade flippat, så kunde de arbeta mycket säkrare och fortare. De som var osäkra på materialet hade jag redan börjat hjälpa tidigare och de kunde bättre hänga med i samarbetet med sina kamrater. De som behövde gå vidare gjorde det samtidigt som de interagerade med sina klasskompisar. Jag hann med att ge löpande feedback åt alla då de bäst behövde det - i anknytning till uppgiften i sig. Det handlade inte om att en del elever inte hann med eller blev tillräckligt stimulerade i den takt vi arbetade förut. Det som istället hände, till skillnad mot förut, var att göra mig som pedagog mer medveten. Eftersom det flippade klassrummet synliggör kunskapsinlärningen för pedagogen kunde jag bättre se vilka elever som behövde hjälp på olika sätt och med vad.

Jag vill inte påstå att mitt flippade klassrum är fantastiskt och ofelbart. Jo fantastiskt är det nog, men inte ofelbart. Jag har fortfarande elever som jag behöver arbeta extra med och jag har fortfarande elever som inte greppar kunskapsinnehållet så enkelt som man ibland skulle önska. Poängen är väl värd att ta igen: Skillnaden är att jag nu bättre kan uppmärksamma och hinna arbeta mer tillsammans med eleverna.
Jag kunde under våren börja arbeta mer aktivt med elevernas delaktighet, eftersom tiden fanns för det och eftersom jag nu såg det på ett helt annat sätt. Jag var inte längre den som styrde uppifrån. Jag var den som guidade bredvid. Allt från planering och genomförande till utvärdering och bedömning gör jag numer i samarbete med eleverna. Det innebär att vi skriver LPP tillsammans utifrån Lgr 11. Jag skriver inte längre en IUP per termin som skrivs på utvecklingssamtalet (och som det hela tiden behöver påminnas om under året fram tills nästa utvecklingssamtal). Eleverna vet precis vilka färdigheter de ska träna och hur de ska arbeta med det. Det finns uppskrivet på ett "träningskort" som ligger i var och ens pennlåda. När de tycker att de har uppfyllt det som står på "träningskortet" hjälps vi åt att kolla av det och sedan bocka av det i Unikum. Eleven skriver sen (i samråd med mig) ett nytt "träningskort" som noteras som IUP i Unikum.

För mig har det här blivit det självklara sättet att arbeta på och något jag tänker utveckla ännu mer. Jag vet mer om eleverna och deras arbete nu än förut. Men framförallt: Eleverna vet mer om sig själva och sitt arbete.

Läs mer

Framtiden i en kritask

Det här blogginlägget är en del av lärartycket, nr 117

Jag minns min första skoldag.
Det var en solig dag i augusti 1973. Mamma hade sytt en ny klänning och jag hade fått en röd/gul/grön axelremsväska. Stor nog att rymma en pärm. (Min mamma har alltid varit praktisk.) Jag visste redan vilka som skulle gå i klassen. Bästa kompisen och ett antal till som bodde nära. Jag hamnade längst fram i klassrummet vid en bänk med lock och fick en egen kritask. En blå, för jag gick i blå gruppen. Kritasken lovade mig allt som jag skulle kunna skapa med alla färgerna som fanns däri.
Att få vara i det här underbara klassrummet med mina första lärare bästa kompisen och en ny kritask måste vara det bästa som fanns. Den här första dagen bestämde jag mig för att bli lärare.

Jag älskade att lära mig saker och jag skulle bli lärare! Ända tills jag började på högstadiet och gymnasiet. Då hade jag helt plötsligt ingen aning vad jag ville arbeta med. Det kanske inte var någon som visste det då. Jag visste att jag absolut inte skulle bli lärare! Jag sökte mig vidare och hamnade nere i Lund för att studera. På introduktionsdagen sa föreläsaren att vi som satt där skulle alla få jobb efter examen. Ingen visste väl inom vad, men det kändes bra. Jag studerade och skulle fortfarande inte bli lärare. Jag trivdes i Lund och älskade att lära nytt. Tog examen mitt i 90-talskrisen. Inget jobb.

Jag visste att jag var bra på att lära och studera. Men om jag tog tag i studier igen så måste det bli något där jag verkligen fick jobb. Glad var jag inte, men det fick bli lärare. Startade på LHS höstterminen 1993. Praktik en vecka redan under första terminen. Min handledare släppte ut mig i klassrummet på egen hand. Vilken kick! Varför hade jag inte gjort det här förut? Att undervisa var plötsligt det roligaste jag någonsin hade gjort. Att samspela med eleverna var plötsligt en viktig och givande insikt i mitt eget sätt att hämta ny kunskap. Praktik och teori vävdes samman. Tillsammans med mina kursare på LHS hade jag många givande diskussioner och jag fick många tankar som bar mig vidare. Jag tänkte tillbaka på mina första lärare och vad de egentligen hade betytt för mig, både privat och i min blivande yrkesroll. Jag började förstå varför jag hade funnit sådan glädje i skolan från första dagen.

Efter första lärarjobbet har jag passerat flera skolor, klasser och elever. Jag har träffat ett stort antal kollegor som vill det bästa med sitt jobb. Somliga som alltid velat bli lärare och andra som slingrade sig in mot yrket. (Det har också visat sig att flera av mina gamla klasskamrater blev lärare. Vem hade trott?)
Mina egna lärare från den första tiden och deras naturliga sätt att få mig att finna glädje i skolan och kunskapsinlärning har jag alltid reflekterat över på vägen till och i mitt yrke.
Jag har insett att min inte helt raka väg tillbaka till skolan gett mig bra redskap att förstå eleverna och min egen lärarroll. Det gäller att aldrig stå still utan att ständigt utvecklas och på så sätt fortsätta att hitta glädjen. Ibland hamnar jag någonstans där jag inte hade trott, men allt är en erfarenhet. Den kunskap man hittar går aldrig förlorad var man än hamnar.

Jag kan inte säga vad mina elever kommer att arbeta med när de blir stora, men jag vet att det kommer att bli något stort vad de än ger sig in i och hur de än slingrar sig dit. Min egen skolgång har lämnat ett evigt intryck av glädje och vilja att lära. Jag är inte en färdig lärare, för jag vill ständigt lära mer. Jag vill att mina elever ska känna detsamma.
Tro det eller ej, men jag har kvar den där blå kritasken. Kritorna är lite kortare, men fullt användbara och helt enkelt anpassade till mitt sätt att rita. Det är glädje i den kritasken. Det är minnen, kunskaper och framtidstro i den kritasken.

Jag tror inte att läraryrket är ett kall, men jag tror att vi som arbetar i skolan känner en glädje i jobbet som få andra upplever. Jag älskar att se elevernas glädje från den där första skoldagen med den nya skolväskan och sedan se dem sträva framåt. Ibland lekande lätt, ibland med motstånd och ibland med plötsliga hopp. Jag älskar att veta att jag är en del av det och att min roll är att guida eleverna genom olika krumsprång inom kunskapsinlärningen.
 
Jag vill tacka mina lärare Gunilla Backlund, Marie-Louise Sterner, Inger Tillas, Anette Viskman Welander och Agneta Jansson. Utan er hade jag aldrig blivit lärare! Utan er hade jag inte återvänt till skolan och förstått styrkan hos alla riktigt bra lärare som finns där ute i landet!

Läs mer

Flippa klassrummet - enkelt och på svenska

Jag tycker inte att man ska förenkla begreppet flippa klassrummet... egentligen. Men ibland kan det behövas ett enkelt sätt att förklara på, även om det inte går att få till en tillfredsställande och heltäckande form av den enkla versionen. Jag har sett några liknande förklaringar på engelska, men ingen på svenska. Sagt och gjort - jag gjorde en egen.
Möjligtvis så kommer den att utvecklas i framtiden. Just nu ser den ut så här:

Tips: Klicka upp bilden i eget fönster så blir den tydligare.

Läs mer

Flippandets olika sidor

46 minuters mycket intressant diskussion och information om hur olika lärare flippar klassrummet.

Vad är det som fungerar och vad är det som kan vara ett hinder? Kan flippande hjälpa elever ta ansvar för sitt individuella lärande även inför högre studier?
Några av de mest framstående föregångarna inom flippandet svarar på frågor i en panel under ISTE 2012.

Läs mer

Dåtid, nutid och framtid

I debatten på nätet och irl råkar jag alltsom ofta på personer som vet hur allt ska vara inom skolans värld. Personer som har en glasklar bild av verkligheten. Både historiskt, i nuet och inför framtiden. Det tycker jag är fantastiskt. Tänk att veta allt och kunna allt och dessutom ha förmåga att se in i framtiden!

Det kan inte jag.


Personligen är jag mer inställd på att det jag vet om skolan bakåt i tiden är en del av verkligheten som jag ser den. Det är min unika bild av vad som historiskt skett och det speglas via min sociala och pedagogiska bakgrund samt en massa andra aspekter som är unika för mig. Förmodligen är min tolkning av hur vi har undervisat i skolan ganska lik många andras, men lika ofta kan den vara olika. De slutsatser jag drar av det som har varit är och förblir ändå min egen tolkning utifrån vem jag är och vilka erfarenheter jag har. Synen på dåtiden kan dessutom förändras beroende på vad jag upplever i nutid och framtid.

Genom att tolka ett historiskt perspektiv så har jag ett sätt att förhålla mig till nuet. Hur jag undervisar nu är ett resultat av det jag tidigare gjort. Jag har inte alltid gjort alla rätt och jag gör det förmodligen inte nu heller, men jag försöker dra slutsatser och lärdomar av det jag gjort förut och det jag ständigt får nya intryck av. Jag undervisar utifrån det bästa sätt jag kan se utifrån min erfarenhet och de kunskaper jag tagit till mig. Jag kan egentligen inte veta att det jag gör just nu är vare sig helfel eller helrätt. Inte förrän efteråt. Men det jag tror på blir ofta mer rätt än det som läggs i knät på mig.

Så inför framtiden är jag ödmjuk. Jag vet inte vart vi är på väg, men jag kan förmoda och anta utifrån min egen vy. Jag vet att saker och ting inte alltid är konstanta. Jag är beredd att diskutera och ompröva det som jag har trott vara absolut. Både med dom som tycker som jag och dom som har en annan uppfattning. Jag lär mig hela tiden nytt inför framtiden och väljer att inte ta några slutsatser för givna.

Sen finns det som sagt de som inte behöver reflektera över vare sig dåtid nutid eller framtid på det här sättet... uppenbarligen. De som redan vet exakt vad vi har gjort för fel, vad som är fel nu och hur vi bäst gör i framtiden.
Diskutera gör jag gärna och det finns många som diskuterar tillbaka. Det har jag inga problem med. Det är när diskussionen blir till ett ensidigt fenomen av att göra anspråk på "alla rätt" som jag får problem. Det finns nämligen en skillnad. Att diskutera är ett sorts utbyte av tankar, visserligen med en andemening att försöka övertyga någon annan om ens egna idéers förträfflighet, men en del går över gränsen till vad som kan kallas för diskussion. Det intressanta är nämligen när det hamnar i läget "alla andra gör massor av fel och just den här personen gör alla rätt". Jag som vuxen kan ta det (eller för all del välja att ignorera det), men om det är så här vi ser på eleverna också är det sorgligt. Även om det hävdas att man ser eleverna så börjar jag tvivla när det egna resonemanget är så oruckbart. Om diskussionen mellan vuxna hamnar i ett "jag vet allt" läge så undrar jag om man har förmåga att slå om när det kommer till interaktion med eleverna. Frågan är om man ens märker det själv då.

Jag lär mig att pröva och ompröva det jag tror på i (bland annat) givande diskussioner. Jag vill inte heller ha det på något annat sätt. En stor del av anledningen till att jag är lärare är att jag ser det som en utmaning att hela tiden se nytt, lära mig nytt och att vara beredd på att stjälpa allt över ända om jag ser något som är bättre och mer utvecklande.
Eleverna behöver inte någon som kan allt och som vet allt bäst. Eleverna behöver någon som är beredd att guida och lära sig parallellt.

Och allt det här vet jag... eftersom jag vet allt.

Läs mer

En alldeles "vanlig skolsal"

Idag har jag tillbringat dagen i bilen. Från östkust till västkust. När man inte är ensam och sällskapet inte har samma vuxna smak på underhållning så får man ta att musiken inte är den man hade valt själv. När medpassagerarna äntligen accepterade mitt val av radiostation (läs hade insett att de hade sina egna iPhones med sig) så fick jag äntligen då möjlighet att lyssna på hederlig gammal pratradio strax utanför Göteborg.

Barnradio i P4. Monsterakademin av Martin Widmark. Kändes perfekt efter att ha lyssnat på diverse musik som framfördes av artisters vars existens jag inte hade en aning om. Har du läst Monsterakademin? Om du har det så vet du att Nelly Rapp i ett spännande kapitel i början av boken (spoilervarning här) blir i stort sett bortlurad och förd till... en alldeles "vanlig skolsal". Att man vet att det är en sådan där alldeles "vanlig skolsal" bekräftas av att man får veta att där finns både pennvässare, svart tavla, stora kartor på väggarna och bänkar i snörräta rader. (Det där sista är jag inte säker på att det lästes, men det var några mil kvar att köra och jag gillar inte att köra bil och anteckna samtidigt.)
Jag studsade till när berättelsen kom så här långt. En "vanlig skolsal"? Som ser ut så där? Nu har jag visserligen kollat upp att boken är tryckt år 2003 och det var ju trots allt ett tag sen. Utvecklingen går, som vi väl vet, fort, men jag tänkte att frågan är om det inte är så att alldeles för många känner igen den beskrivningen av en "vanlig skolsal". Och det är just det som är så sorgligt. Jag vill att en alldeles "vanlig skolsal" ska kunna definieras helt annorlunda än den som Nelly Rapp hamnar i. Jag vill att Nelly beskriver datorer, en eller två kvarglömda ipads, en smartboard, trådlös uppkoppling, mjuka soffor, bord att samarbeta kring, mattor att ligga på, fönsternischer att krypa upp i och mycket mycket mer. Jag vill att våra elever ska känna igen sig i den verkligheten istället!

Jag vill göra klart att jag gillar Martin Widmark. Han får mina elever att läsa kopiöst mycket. Men snälla Martin, kan du inte skriva en reviderad upplaga?

Läs mer

Flippa - lovorda eller kritisera

På flera bloggar (från det stora landet i väster - USA) har jag nu läst att "flippa minsann inte är något nytt" och det framställs nära på som en indirekt kritik mot det flippade klassrummet. Kanske inte rakt ut eftersom det kräver mod att gå emot något nytt och innovativt som prisas av så många. Personligen kan jag tycka att det är lite utanför diskussionen huruvida flippa är nytt eller inte, för inte har det blivit ett genomgripande pedagogiskt tänk att frigöra klassrumstiden på det sätt som flippa låter oss göra. En annan anledning kan vara för att ta udden av det som förespråkande personer (exempelvis Aaron Sams och Jonathan Bergmann) har gjort genom att sammanställa och föra ut en modell på bredare front. Varför man väljer att göra det förstår jag inte heller. Den förtäckta kritiken dyker upp på ett sätt där den som kritiserar inte egentligen har så mycket argument och istället faller till föga för att det flippade klassrummet är bra, bara pedagogen förstår att den inte är något nytt.

Både den som kritiserar något och den som är för något bör rimligtvis sätta sig in i det de väljer att kritisera eller förespråka. Om du är en pedagog som vill flippa ditt klassrum behöver du först ha en genomtänkt förståelse för hur du vill flippa ditt klassrum och sedan följa upp det med en handlingsplan. Det gäller egentligen för vad vi än gör i skolan, men extra viktigt att tänka på när man intresserar sig för ett nytt tankesätt som man inte har använt sig av förut. Först när du själv har bestämt dig för vad flippa klassrummet innebär för just dig kan du gå vidare med att börja genomföra dina tankar. Alternativet att bara hoppa på tåget i farten riskerar att du inte upplever några egentliga förbättringar vare sig för dina elever eller för dig själv. Du behöver inte flippa allt på en gång. Börja med något litet och gå vidare när du känner dig redo. Viktigast att komma ihåg är att eleverna alltid ska stå i centrum av undervisningen. Att flippa är inte det vi gör för att vi har alla de här olika digitala verktygen, utan tekniken underlättar helt enkelt flippandet.
Från Center for Excellence in Teaching and Learning (CETL) kommer det här citatet som är väldigt tänkvärt:
“While I’m glad many educators seem to be jumping on board with this model, my concerns are that some teachers may simply transfer their lectures to video and then have their students write papers or fill out worksheets during class. To me, that is bad pedagogy. However, if significant learning opportunities are capitalized on during class time, this could truly change learning and solve the problem, at least temporarily, of engaging students with material outside of the classroom”


Och sist (med en del hjälp av Aaron Sams ord)...

Om du är emot det flippade klassrummet...
så hoppas jag att du läser om det flippade klassrummet och inte bara förutsätter saker och ting utan att ha satt dig in i modellen. Var specifik i din kritik av det flippade klassrummet. Var medveten om det faktum att det flippade klassrummet har många ansikten och inte kan placeras under ett enda tak. En alltför enkel tolkning av det flippade klassrummet visar inte de nyanser som finns i de olika tillämpningarna av att flippa.

Om du är en förespråkare för det flippade klassrummet.
Dela med dig av dina positiva upplevelser utan att pracka på någon annan modellen som en lösning på alla problem i skolan. Inspirera istället andra och tala om vad det är som har förändrats i ditt tanke sätt och ditt klassrum.


Enstaka flugor gör ingen sommar. Att det funnits pedagoger som har arbetat så här förut är lovvärt, men jag ser inte varför det skulle innebära en nackdel för det flippade klassrummet. Att sätta sig in i det man vill kritisera eller arbeta med är viktigt. Det är kunskapen om budskapet man vill föra fram som skiljer den som bara pratar och den som andra väljer att lyssna på.

Läs mer