Mina första steg i det flippade klassrummet

När jag medvetet började flippa klassrummet i februari/mars i år så hade jag en idé om att jag skulle kunna göra kunskapsinlärningen mer intressant för mina elever. Jag ville att skolarbetet skulle kännas mer meningsfullt. Att ge läxor har egentligen aldrig tilltalat mig eftersom jag inte förstått mig på läxor för läxornas skull, vilket jag ser hos så många som den vanligaste formen. Är läxor verkligen något man lär sig av eller är det något som man åläggs att lära sig? Jag ser en tydlig skillnad i uttrycken.  Även om jag förut hade försökt ge eleverna (i mina ögon) meningsfulla läxor så har det varit svårt för eleverna att sätta in de läxorna i ett sammanhang. Det ville jag ändra på genom att flippa klassrummet. Dessutom ville jag kunna ge eleverna snabbare respons på det arbete som de gjorde. Då skulle det också kännas mer meningfullt med skolarbetet, än om de fick tillbaka det rättat en dag eller till och med flera dagar senare.
Det som faktiskt hände när jag började flippa klassrummet var inte riktigt det jag hade trott.

För det första så lämnades läxorna in mycket tidigare. Ingen läxa blev inlämnad för sent. Alla mina elever (som i våras gick i 3:an) använde inte egna mailkonton, men skällde med glädje på sina föräldrar om de missade att skicka in läxan så snart den var gjord. Eftersom läxorna mailades in kunde jag ge eleverna snabb respons. Om inte inom någon timme så åtminstone samma dag. Eftersom jag inte satt med en hel bunt att gå igenom samtidigt som skulle gås igenom kunde jag verkligen gå in i varje elevs uppgift och ge en väldigt riktad feedback. Det i sin tur fick till effekt att flera elever arbetade om sina läxor under veckans gång. Inte för att jag inte var nöjd med läxan, utan för att de kände att de ville förbättra den efter att de fått en sådan snabb feedback. Elever bad mig om lov för att få arbeta mer med sina läxor! Det här sättet att arbeta började jag också använda på det vanliga klassrumsarbetet. Omedelbar feedback istället för att samla ihop en bunt matteböcker att ta hem och rätta. I sanningens namn visste jag nu bättre hur alla låg till, vad de hade problem med eller vad de kunde gå vidare med.

För det andra började arbetet diskuteras i klassrummet utan att jag hade sagt ett ord om att det skulle göras. Eleverna jämförde, gav varandra tips och diskuterade strategier. Det hade de visserligen gjort förut eftersom jag sett det som givande för kunskapsinlärningen, men det här varit något annat. Deras diskussioner var inte lika ytliga längre. Det var mer än bara "Jaså gör du så?!" eller "Ja jag tyckte att det var en bra berättelse." De gav förslag på förändringar, utvecklingar och diskuterade sånt som de inte förstod. I mitt flippade klassrum hade jag tid att ibland bara stanna upp och lyssna och fascineras över elevernas kommunikation.
Läxorna ledde nu alltid vidare in i en diskussion om nästa läxa. Jag började alltmer låta eleverna vara med i processen kring vad vi skulle arbeta med. Det blev elevernas eget behov som styrde vilket arbete och vilka läxor som skulle göras.

Det tredje var nog det som jag var minst beredd på och ändå visste jag om att det skulle bli så.
När jag inte längre använde samma tidsmängd till genomgångar fick vi helt plötsligt tid över i klassrummet. Det i sig var, som sagt, kanske inte förvånande, men att det blev så mycket tid! Jag funderade över om jag inte varit riktigt medveten om hur mycket jag själv hållit låda i klassrummet tidigare, även om jag är av den sorten att jag alltid försökt hålla ner det till ett minimum. Nu hände det faktiskt flera gånger (innan jag kom förbi min första förvåning) att eleverna inte hade något att göra på lektionerna. Jo, naturligtvis satt dom inte sysslolösa, men det blev inte alls det lektionsinnehåll som jag hade tänkt mig i planeringen. En pedagog klarar sånt, men det kändes som att jag inte ville plocka fram kaniner ur en hatt i ett längre eller planerat perspektiv och därför blev jag tvungen att tänka om hur jag la upp lektionerna.
Saken var den att eftersom eleverna hade tänkt igenom och bearbetat det material vi hade flippat, så kunde de arbeta mycket säkrare och fortare. De som var osäkra på materialet hade jag redan börjat hjälpa tidigare och de kunde bättre hänga med i samarbetet med sina kamrater. De som behövde gå vidare gjorde det samtidigt som de interagerade med sina klasskompisar. Jag hann med att ge löpande feedback åt alla då de bäst behövde det - i anknytning till uppgiften i sig. Det handlade inte om att en del elever inte hann med eller blev tillräckligt stimulerade i den takt vi arbetade förut. Det som istället hände, till skillnad mot förut, var att göra mig som pedagog mer medveten. Eftersom det flippade klassrummet synliggör kunskapsinlärningen för pedagogen kunde jag bättre se vilka elever som behövde hjälp på olika sätt och med vad.

Jag vill inte påstå att mitt flippade klassrum är fantastiskt och ofelbart. Jo fantastiskt är det nog, men inte ofelbart. Jag har fortfarande elever som jag behöver arbeta extra med och jag har fortfarande elever som inte greppar kunskapsinnehållet så enkelt som man ibland skulle önska. Poängen är väl värd att ta igen: Skillnaden är att jag nu bättre kan uppmärksamma och hinna arbeta mer tillsammans med eleverna.
Jag kunde under våren börja arbeta mer aktivt med elevernas delaktighet, eftersom tiden fanns för det och eftersom jag nu såg det på ett helt annat sätt. Jag var inte längre den som styrde uppifrån. Jag var den som guidade bredvid. Allt från planering och genomförande till utvärdering och bedömning gör jag numer i samarbete med eleverna. Det innebär att vi skriver LPP tillsammans utifrån Lgr 11. Jag skriver inte längre en IUP per termin som skrivs på utvecklingssamtalet (och som det hela tiden behöver påminnas om under året fram tills nästa utvecklingssamtal). Eleverna vet precis vilka färdigheter de ska träna och hur de ska arbeta med det. Det finns uppskrivet på ett "träningskort" som ligger i var och ens pennlåda. När de tycker att de har uppfyllt det som står på "träningskortet" hjälps vi åt att kolla av det och sedan bocka av det i Unikum. Eleven skriver sen (i samråd med mig) ett nytt "träningskort" som noteras som IUP i Unikum.

För mig har det här blivit det självklara sättet att arbeta på och något jag tänker utveckla ännu mer. Jag vet mer om eleverna och deras arbete nu än förut. Men framförallt: Eleverna vet mer om sig själva och sitt arbete.