Perspektiv

Den här veckan började inte bra. Även om jag vet att min pappa har hjärtproblem så var det otroligt jobbigt att se honom rullas in i ambulansen och sen stuva in mamma i passagerarsätet. I samma stund som blåljusen slogs på och ambulansen ökade farten mot NÄL blev jag så där skakis som man bara får bli när man inte längre måste visa upp sitt bästa samlade jag för sin mammas skull. Någonstans så fixar man det ändå. Samlar ihop sig och kör 50 mil med barnen för att komma hem till östkusten medans tankarna mal.
Pappa börjat sin vandring mot att må bättre. Operation i förrgår. Det är egentligen ganska fascinerande hur en relativt enkel operation kan vara så livsavgörande. Idag när jag pratade med pappa så kunde han inte hålla tillbaka sina tokfåniga skämt. Ett gott tecken på att han mår bättre.

Idag fick jag se mitt namn på en lista. Listan på dem som är nominerade till Guldäpplet i år. Det sa mig inte så mycket först. Det var ett namn bland andra namn. Självklart var jag glad någonstans. Självklart kändes det stort att stå på samma lista som så många andra duktiga pedagoger. Ja, jag blev glad. Men egentligen (och i ärlighetens namn) så betydde den där listan inte så mycket förrän jag berättade om det för min pappa. Först då insåg jag hur nära det varit att jag inte hade kunnat berätta det för honom. Nomineringen i sig är förstås otroligt roligt, men egentligen är jag mer tacksam än glad. Att kunna berätta för pappa att jag står på den där listan är viktigare än att namnet i sig faktiskt står där. Det är i det perspektivet som det blir så stort.

Lycka till alla ni andra som också står på listan.