Ett stycke skolhistoria ~ Kilskrift

Jag tänkte bidra med lite skolhistoria. Att det sammanfaller med den stegrade debatten om ordning och reda är på sätt och vis passande, men (nästan) en ren slump. Det blir lite utvikningar i historien på det personliga släktplanet, men det bjuder jag på och jag har fått pappas tillstånd till det också.
Nåväl, låt oss börja.

Vi befinner oss i Stockholm. Känner man till stadsdelen Bromma lite sådär lagom så kan det låta väldigt tjusigt att bo där. (I alla fall om man tänker bort bullret från flygplatsen med samma namn.) Många tänker på pittoreska hus och lummiga äppelträdgårdar i en lugn del av staden. Bromma för också tankarna till politiker som Tage Erlander, Per-Albin Hansson och... ja faktiskt Jan Björklund som bor där idag. Min mamma bodde i ett sånt där gulligt litet hus och hennes pappa var dessutom politiker. Således var de ett klockrent exempel på Bromma-familj. Skillnaden mot andra familjer skulle möjligtvis kunna vara att min morfar valde att gifta sig med en judinna, vilket inte riktigt rimmade väl med en hel del av strömningarna i kvarteren runt omkring. Bromma kan delas upp i mindre delar och mamma växte upp i Äppelviken. Erkänn att namnet låter idylliskt! Men det är inte henne det här ska handla om.

Det ska egentligen inte handla om min pappa heller, utan det är mer en tillbakablick på debatten om ordning och reda, men ni får liksom pappa på köpet. Min pappa växte också upp i Bromma, men inte i Äppelviken, utan i det mindre idylliska Traneberg. För farmor och farfar som flyttade dit på 1930-talet var det en obeskrivlig lyx att få lämna en sämre lägenhet med utedass, tunna väggar och trångboddhet. Nödbostäderna vid Alviksplan hade varit en riktigt livsnödvändig möjlighet när min farmors familj flydde undan finska inbördeskriget 1918 och fått lämna allt de ägde i världen. (Farmors pappa flyttade till Helsingfors i början av 1900-talet för att göra karriär som typograf på Huvfudstadsbladet. Det var en oändlig tur att Sverige ställde upp med nödbostäder när de tvingades fly hals över huvud tillbaka till Sverige.)
Uppe i Traneberg byggdes det barnrikeshus under hela 1930-talet och farmor och farfar hade tur att få 47,5 kvadrat till sig och sina fyra barn. Husen var fulla med ungar. Bara i trappuppgången på Hoburgstigen bodde det ca 50 barn i tio lägenheter. När de här barnen inte lekte krig i skogen bakom husen, letade muttrar på industritomterna eller "jumpade på isflak" över Ulvsundasjön vid Marabou River (utsläppen vid fabrikerna färgade vattnet chokladbrunt) så var de tvungna att gå i skolan.

Skolan hette Alviks folkskola, eller kort och gott Alviksskolan. Pappa började i första klass hösten 1940. Det var som en skola är mest. Pappa lärde sig skriva skrivstil, räkna och om hembygden. Han blev också bättre bekant med om hur livet på landet fungerade, för trots att dåtidens Bromma närapå låg på landet så var han ett stadsbarn. Till det ritade han en bild av en ko som mjölkas.

På avslutningen på våren 1941 spelade klassen (precis som alla andra klasser) upp Blomsterfesten i täppan av Elsa Beskow. Pappa fick spela snödriva utan repliker. Han hade som enda uppgift att ligga under ett vitt lakan och sedan krypa ut från scenen när han blev ombedd att göra så. Pappa missade att krypa ut, eftersom han låg och funderade på annat, och fick sig en spark av de vackra blommorna för att göra det han blev tillsagd. Kanske var det tur att betygen redan var satta. Pappa hade betyget B i de flesta ämnen och stort A i både ordning och flit. I ämnet sång blev det däremot ett streck. Min sjuårige pappa vägrade nämligen att sjunga. Förstående fröken Elsa Bjärvall lät honom hållas i samråd med min farmor. (Låt mig säga som så att sångtraditionen inte är särskilt stark i min familj överhuvud taget.) Pappa började sjunga i fjärde klass och fick då betyget B? .
Just precis, B frågetecken. Det var också ett betyg, om än inte ett officiellt sådant.

Frid och fröjd samt ordning och reda på Alviks folkskola med andra ord.
Eller inte. På hösten 1946 går pappa i sjunde klass och sitt sista år på skolan. (Sångbetyget är nu uppe i Ba+ .) Den hösten blir det stora rubriker i tidningarna. Vi måste trots allt minnas vad det är för sorts barn som går i den här skolan. Det är inte det fina folket eller barn till politikerna i Äppelviken, Smedsslätten och Ålsten vi pratar om. Inte heller de lite förbättrade eleverna från egnahemshusen i Norra Ängby. Nej tranebergsungarna är, tillsammans med barnen från Alvik, av en annan sort. Det går att få pli på dom, men det behövs hårdare metoder. Eller som en lärare säger till en mamma som klagar på hur hennes son har behandlats
"Hit får vi all pöbel och ligisterna från barnrikeshusen".
Mammans son hade pryglats så illa att han blödde, eftersom han hade glömt ransoneringskorten till målbespisningen hemma. I ett annat fall hade en pojke tvingats vara kvar två timmar extra i skolan, eftersom han hade glömt att göra läxan. För säkerhets skull hade han fått prygel för samma förseelse också. Man kan aldrig vara nog så ordentlig med att inpränta ordning och reda i tranebergsungar.
Fastän skolaga är helt lagligt, enligt folkskolestadgans prygelparagraf, så uttalar sig överlärare Gabrielsson i tidningen och säger att han "finner det inträffade tråkigt."
I tidningen Ny Dag den 13 november 1946 finns en artikel med den här rubriken:

Här får man veta lite om hur lärare Mårtensson har resonerat kring varför han har agat sina elever.

"Den rotting Mårtensson använder för närvarande, sade han sig ha fått av överläraren, fil. dr. Ruben Gabrielsson. Eftersom denne inte gärna kan tänkas köpa rottingar för utdelning till lärarna av egna medel, skulle alltså folkskoledirektionen ha tillhandahållit den. Hur är det med den saken? Pågår verkligen central upphandling av rottingar för Stockholms folkskolors räkning?"

I förlängningen ledde klagomålen från föräldrarna (på prygel och obefogat extraarbete i form av timslånga kvarsittningar) till att tre lärare på skolan anmäldes och fick en tillsägelse om skärpning samt att en utredning tillsattes av samlingsregeringen för att utreda skolagans vara eller icke vara. Skolagan avskaffades 1958.
Pappa råkade aldrig ut för Mårtenssons ordningsiver, även fast han hade just honom som lärare under en period i Alviks folkskola. Han var däremot ett ofrivilligt vittne till tillrättavisandet av andra, mer vanartiga barn. Det var inte heller alla lärare som slog. Fröken Bjärvall gjorde det aldrig tex. Regeln var annars att straff utdelades vid en ordentlig förseelse eller tre upprepade mindre. Inte alltid helt logiskt eller förvarnat.
I vilket fall tog sig pappa vidare till yrkesskolan och blev flygmekaniker. Sen började ha läsa på kvällarna och tog ingenjörsexamen. Helt oberoende av sina sångbetyg.

Vi pratar inte om att införa prygelstraff i dagens skola (och för somliga kan jämförelsen verka absurd) men faktum är att vi pratar bestraffning. Lås ute de som kommer för sent, kräv extra arbete av de som inte gjort det de ska och kräv att alla ska göra samma saker samtidigt. Jag tror att vi börjar i fel ände. Varför reagerar eleverna med att skolka, strunta i läxor och på andra sätt göra uppror mot skolan? Det är inte ett helt skolsystem som behöver rivas upp och göras om totalt. Vi är bättre på att se barn idag än vad vi var för 70 år sen. Det gäller att vi bevisar det också genom att inte bestraffa ett felaktigt beteende med ett annat.

Om du är intresserad av att läsa mer om vad som skrevs i tidningarna om händelserna i Alviks folkskola under hösten 1946 så kan du göra det här.

Det här är pappas betyg från första klass. Ett betyg som han aldrig har haft någon nytta av eller förstod meningen med som sjuåring. Betyg till elever för att läraren ska ha bättre koll? Behöver vi verkligen betyg för det?