5 oktober 2013

You are the champions

På världslärardagen.

Jag har tänkt på en sak rätt länge... Till och med bloggat om det till viss del.
Det är det här med hur mycket det betyder att ha stöd från kollegor, skolledning och huvudman när man kämpar för att få utveckla sin egen lärarroll i ett litet men större sammanhang. Jag ser fantastiska pedagoger lyftas fram och bli väldigt glad över att det finns forum där man just lyfter fram läraren, undervisningen och lärarens roll i den närhet som man verkar i. Lokal media som lyfter fram lärare i det sitt län eller sin kommun spelar en stor roll och hjälper till att förändra Likaså är forum som Pedagog Stockholm och Pedagog Malmö fantastiska resurser för att aktivt lyfta, visa fram och ge lärare en positiv plattform att verka på. Alla dessa ger lysande exempel på fantastiska kollegor som finns ute i landet. Skollyftet är också en otrolig resurs, om än på en mer övergripande och större nivå. Men forum i det lilla stora finns, som sagt, inte överallt.

Själv har jag egentligen aldrig haft någon sådan stöttning från min närmsta omgivning. Jag har haft en rektor som lät mig hållas (Tack Lilian!), en otroligt stöttande kollega som bitvis nog trott att jag varit galen (Tack Ullis!) samt en kompis på Datateket (Tack Jonas!), men aldrig att det har givits mig en plattform att stödja mig emot i ett lite större perspektiv egentligen. Där har det hela tiden varit
"stopp, nej, vi kan det här bäst själva, varför ska vi lyssna på dig och vi har som policy att inte lyfta lärare som har idéer om skolutveckling".
Kanske inte ordagrant, men ni förstår andemeningen. När man måste gå efter devisen "själv är bästa piga" är det så lätt att tröttna. Jag har tagit mig plats och jag har funnit stöd i det utvidgade kollegiet och det är jag väldigt tacksam för. Men om jag ska vara ärlig så har vägen dit faktiskt varit... väldigt jobbig.
Jag försöker att alltid vara ärlig, även på min blogg, så om jag nu ska göra mig riktigt eländig så kan jag lika gärna få sagt att jag är en ensamstående mamma och likaså ensamstående lärare som kämpar med att få vardag och yrkeslivet att gå ihop. Nej det är ingen kontaktannons, bara ett konstaterande om att driva saker och ting själv, både som mamma och pedagog, tar mer på krafterna än om det finns ett stöd på "hemmaplan". Kombinera de två och båda uppförsbackarna kan kännas ännu längre. Det är en jämförande analys helt enkelt. Jag har i vilket fall många gånger känt mig som byns bödel på medeltiden. Någon som gör skitgörat, men som ingen vill ta i med tång. Helst ska man varken synas eller höras, men så länge man pysslar med det man ska och inte stör någon annan så är det ingen som vare sig bryr sig eller hälsar på.

Så varför skriver jag det här lite gnälliga inlägget? Jo det är för att jag undrar vilka alla ni andra är som finns där ute. Jag är övertygad om att det finns många lärare som inte syns, som inte tillåts synas eller som inte orkar med det som behövs för att orka synas och höras. Jag önskar så innerligt att det fanns fler forum i alla kommuner (och hos andra huvudmän) som kunde hjälpa till att lyfta lärare som vill någonting. Istället handlar det om ren tur var du som lärare arbetar någonstans ifall du får det avstamp och det stöd som du kanske skulle behöva.
Jag trivdes väldigt bra på min förra skola, men jag trivdes inte i kommunen. Det blev avgörande för mig att byta jobb. Jag vill skolutveckla och jag vill inspirera andra. För att orka göra det var jag tvungen att koppla loss mig själv och placera in mig i en flygel av det stora skolhuset där jag egentligen inte störs nämnvärt av vad som pågår i det stora hela. Jag är en del av det. Jag driver min agenda som jag tror på och jag kan göra det på mina egna villkor så att det gynnar mitt eget sätt att se på skolutveckling och där jag kan vara en inspiration för andra utan att gå under själv. Jag tror att jag tänkte att om jag inte kan få det stöd jag behöver i det nuvarande och större sammanhanget, så kan jag lika gärna skapa mitt eget större sammanhang.

Så där sitter jag nu och skapar min egen verklighet. Jag gör det eftersom jag tror på skolan och för att jag vet att jag kan ge diskussionen om skolutveckling något bra. Och jag önskar mig i julklapp redan nu att fler kommuner lyfter sina egna lärare och ger dom bra forum att dela sina tankar i. Det är bättre än att stoppa huvudet i en tunna, fingrarna i öronen och ignorera det faktum att lärarna finns samt att de faktiskt vill någonting mer än bara bocka av kunskapskrav för eleverna.


Till alla er lärare som vill något mer än att bara existera innanför skolväggarna:




4 kommentarer :

  1. Karin...

    Jag har också jobbat ganska mycket på egen hand. Ingen har hindrat mig, men inte heller stöttat mig, direkt. Visst - någon enstaka kollega. Men det har varit sporadiskt. Det utvidgade kollegiet var det som absolut fick mig att inse att det jag tänker och vill med mitt yrke och med skolan är... rätt!

    Förra läsåret fick vi en ny rektor och där någonstans blev det plötsligt så mycket lättare. Här fanns plötsligt en som såg mig, som såg det jag gjorde och som inte bara uttryckte sin uppskattning för det utan dessutom lyfte upp det i kollegiet. På gott och ont. För Jante bor här i Byn och jobbar deltid på vår skola...

    Nu har jag sökt en av de tre förstelärartjänsterna som utannonserats i vår lilla kommun och samtalade med en kollega som också sökt. Hen uttryckte stor oro för skitsnack... avund (att söka har stått öppet för alla som fyller kriterierna)... och jag är böjd att hålla med. Jag har fått höra att det ju är lätt för mig, som är själv (singel och utflugna barn)... att satsa på jobbet. Visst. Det är det. Men... jag har också varit där... ensamstående (eller "enastående" vilket jag tycker uttrycker ensamföräldrarnas läge bättre!) med flera barn och en vardag och en ekonomi som alltid verkade smått omöjlig att få ihop...

    Det är inte lätt, alltid. Men det är kul! Och det ger så oerhört mycket. Inte minst för den återkoppling jag får från eleverna. Och jag tror att vi har en öppning, en ljusning, här hos oss. Alla kommer inte att vilja vara med på det tåget. Their loss!

    Och du... du inspirerar mig... Bara så du vet!

    Kram,
    Magda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Magda!
      Rätt person på rätt plats är bra, men inte ens en säkerhet när det gäller förstelärartjänsterna,.. vilket är sorgligt när möjligheterna finns. Jag håller tummarna för dig, för det vore ett utmärkt val!

      Radera
  2. Tack Karin för du inspirerat och inspirerar till nyagreppiskolan och flippat. Har undervisat på universitet och är nu praktikant på gymnasium. Vågar man skriva att det är svårare och svårare att förändra undervisningsformer ju längre upp man kommer... Lite av mina färska erfarenheter http://storify.com/kentlundgren/att-praktisera-som-lararare-och-f-fria-hander

    SvaraRadera
  3. "Jag trivdes väldigt bra på min förra skola, men jag trivdes inte i kommunen. Det blev avgörande för mig att byta jobb. Jag vill skolutveckla och jag vill inspirera andra. För att orka göra det var jag tvungen att koppla loss mig själv och placera in mig i en flygel av det stora skolhuset där jag egentligen inte störs nämnvärt av vad som pågår i det stora hela."

    Det är där jag är i nuläget. Jag tycker oerhört bra om de elever jag arbetar med, likaså mina kollegor. Problemet är att vi har en rektor som för all del har ett konkret uppsatt mål, men som tyvärr arbetar med oerhört märkliga sätt att ta sig dit och som har förbrukat mer eller mindre allt förtroendekapital hos personalgruppen. Jag vet inte om det är rektorns fel, eller om det helt enkelt är fel person för just den här skolan. Hen kan säkert få en nystart och göra bättre från sig på en annan skola. Det är åtminstone vad jag hoppas på för det är ingen dålig eller otrevlig person. Hen har dock misslyckats på just den här skolan och jag har svårt att se hur det skulle kunna vända. Det har gått för långt, och det rullar på snabbare och snabbare.
    Jag tycker att det är trist för hen har alltid gett mig chansen och hen är åtminstone inte dålig på att lyfta upp goda lärare. Dock är det bara en liten del i konsten att kunna driva en skola.

    Därtill kommer en förvaltning jag måste ha att göra med alldeles för mycket, och som jag verkligen ogillar. Helt felaktiga - och därtill kortsiktiga -satsningar, inga uppföljningar på satsningarna, vilket i sin tur leder till nya felaktiga satsningar.

    Jag önskar att jag hade möjlighet att bara kunna fokusera på mitt arbete och inte behöva störas nämnvärt av det förvaltningen ägnar sig åt. Istället kommer det en del mejl därifrån och jag tycker inte att man ska behöva sitta och skaka på huvudet vid läsning av alldeles för hög procentandel av mejlen och undra hur de tänkte nu. Jag önskar också att det inte skulle kännas skönare att vara utanför kommunen för att inspirera, eller att göra det på andra av kommunens skolor helt utan någon inblandning av förvaltningen. Jag önskar även att jag inte skulle känna att jag aldrig i livet skulle placera mitt/mina eventuella barn på den skola jag arbetar på. Inte därför att skolans lärare generellt sett är dåliga, men därför att de inte får en rimlig möjlighet att prestera på ens närheten av toppnivå. Och när de inte gör det är lösningen ett utökat kontrollsystem, vilket äter upp än mer tid, och det är förhoppningsvis oerhört få som tror att dylikt leder till bättre lärarprestationer.

    Det är samtidigt svårt att byta kommun, inte därför att det är svårt att hitta ett nytt jobb. Jag har ett bra CV och, skulle jag tro, är väldigt attraktiv på arbetsmarknaden. Fast det är alldeles för svårt att lämna elever man fäster sig vid samt kollegor man tycker bra om att samarbeta med.
    Dock lär det även ske hos nästkommande huvudman så frågan är kanske om det inte är dags att ta det steget.
    Det svåra med det är, hur vet man att det faktiskt är bättre hos nästkommande huvudman?
    Det är knappast sådant man lägger märke till i samband med en anställningsintervju eller ett besök.
    Hur blev du övertygad om att kommunbytet var rätt?

    SvaraRadera