Att kasta sten i glashus

Jag läser Ehsan Fadakars krönika i Aftonbladet som tituleras "Sluta gnäll på oss - när det är ert fel". Även om jag kan tycka att både Aftonbladet och Expressen är tidningar som många gånger rör sig bekymmerslöst mellan sanning och fiktion (särskilt då i rubriksättningen), så finns det en poäng i det Fadakar skriver. Många är snabba med att attackera journalister när de skriver skvaller och artiklar som ligger på "viktighetsgränsen". Skulle man kunna tro. Men när seriösa journalister skriver om viktiga nyheter så får det inte samma höga klickningsfrekvens på sina länkar. Visst är det sorgligt om läsarna (i det allmänt hållna tilltalet som Fadakar använder) bevisligen inte är intresserade av just de nyheter som de samtidigt i twitterhetsen hävdar att de saknar. Det är ett bekymmer. Givetvis borde situationen i Syrien vara mer intressant än vem som har gjort slut med vem i kändisvärlden. För mig som samhällskunskapslärare låter det här skeva intressefokuset till och med djupt tragiskt. Jag lockas att ledsamt sucka:
"Vart är samhället på väg!"

Vi gör ett litet tankeexperiment.
Fadakar skriver

"Varje vecka ser jag hur kända och okända twittrare hånar journalister och journalistiken i Sverige. Slask, trams och 'hittepå', det har blivit en folksport att förminska yrket - på helt fel grunder."

Vi tänker oss nu att det här gällde skolan istället. Att det är lärare som får sin yrkesstolthet stampad på. Jag vet att det för dig som lärare låter otroligt att någon, vem som helst - jag verkligen vem som helst, skulle dra alla lärare över samma kam och ge oss skulden för de gräsliga PISA-resultaten. Därför skriver jag om citatet.

Varje vecka ser jag hur kända och okända twittrare hånar skolan och lärare i Sverige. PISA, inkompetens, ”ordning och reda”, det har blivit en folksport att förminska yrket - på helt fel grunder.

Låter det bekant nu?
Jag kan ärligt talat säga att när jag först såg rubriken på krönikan så trodde jag att det handlade om skolan och lärare - igen. Jag håller som sagt med i krönikans innehåll, men även om Fadakar inte är representativ för journalistkåren (det vet jag faktiskt ingenting om) så ser det från min sida av världen ut som om han kastar sten i glashus.

Jag förstår att medias uppdrag är att granska. Jag förstår också att journalister vill få till säljande rubriker och...
Ja - "folk" klickar på det som intresserar, oftast det som upprör mest. Ofta det som bekräftar den egna världsbilden. För min egen del försöker jag bredda mitt läsande och läsa det mesta. (Ja ok... vilken kändis som gjort slut med vem faller utanför min intressesfär. Se där så ytlig jag kan vara.) I sammanhanget kan jag tillägga att radion sköter det här något bättre än tidningar. (Om vi nu ska göra en jämförelse alls.) Där kan jag få höra två sidor av samma sak diskuteras, medan en tidningsartikel brukar hålla sig mestadels till den ena sidan. Visserligen neutralt redovisande fakta från den ena sidan, men sällan en bild uppmålad från flera håll. Sen kunde man önska att en av de två sidorna i radio eller TV lite oftare kunde få vara representerat av en lärare och inte yrkes- eller hobbytyckare.

Skolministeriet är ett exempel på program som speglar skolan från en mer nyanserad verklighet. Finns det någon statistik på vilka som lyssnar på det programmet? Min gissning är att det till övervägande delen är lärare, rektorer och andra skolmänniskor som gör det. De som redan är intresserade och som ser skolan och lärare i vardagen. Varje dag, hela dagen. De som inte enbart klickar på krigsrubriker om #kaosskola och porrsurfande elever. Hur ofta lyssnar fö vår skolminister på Skolministeriet? Har Lotta Edholm (skolborgarråd i Stockholm) tagit sig tid att lyssna på Theo Peeters när han i en väldigt givande föreläsning pratar om autism?
Det förekommer att man tar med lärare som ett pitoreskt inslag i ett program. Men skulle man titta på den sammanlagda talartid som en lärare får i de här sammanhangen så skulle det förmodligen blir skrämmande siffror. Ett lysande undantag när Rapport lät Karin Berg (@frokenbagare) tala till punkt i ett inslag 13 april i år.

Jag har skrivit om det här förr. Om hur lärare trycks ner av vem som helst. Hur skoltyckare kan komma från vilken hörna som helst och ändå veta bättre än varenda lärare. Läs gärna
Förlåt det är mitt fel
och
Skolan i landet Sandlådan
En annan person som tröttnat på tidningarnas skriverier om det egna yrket är polisen Fredrik Lundquist som den 21 december 2012 skrev

"Det finns massor av engagerade poliser som varje dag sliter med detta arbete för att göra skillnad i samhället. De förtjänar inte att ständigt mötas av denna populistiska och ofta snedvridna lekmannakritik."

Så vad är skillnaden mellan Fadakar och mig som lärare? Vi har trots allt och uppenbarligen samma problem. Skillnaden är att antalet lärare är så många fler än antalet journalister. Det finns ca 20000 journalister i Sverige. Om vi vänder blicken mot skolan så landar siffran på ca 166000 människor. Ungefär 103000 av dom är lärare som arbetar inom grundskolan. Det är något fler än antalet journalister. Behöver jag ens ställa följande frågor...
Hur mycket utrymme får journalister att visa sitt yrkeskunnande i en rättvis dager i media? Även om läsarna nu inte klickar på rätt artiklar, så som Fadakar skriver, så är varenda artikel ändå ett öppet kort av vad Sveriges journalister gör varje dag. Det finns väldigt bra och viktig journalistik. Dessutom så finns det journalistik som snedvrider bilden av verkligheten. Syftet kring den sortens journalistik kan vi spekulera kring på samma sätt som vi kan diskutera varför mediakonsumenterna väljer att läsa den ena eller andra artikeln. Hur många tillfällen får Sveriges lärare att skriva eller göra reportage i media? Hur stor del av det som media rapporterar står för den faktiska verkligheten och hur mycket är sensationsbyggande journalistik? Om Fadakar lägger skulden på läsarna för att vi endast får se den bild vi efterfrågar så säger jag detsamma om skolan. Journalister väljer väldigt selektivt vad de vill visa av skolans verksamhet. Media visar upp det av skolan som "folk" kan frossa och ondgöra sig över. Vi som arbetar i skolan vet att vi gör tusentals bra saker för Sveriges elever varje minut, timme och dag. Det är inte vi som väljer att det arbetet med fantastiska elever och alla mina 102999 kollegor inte ska synas. Det valet gör faktiskt ni journalister.

Jag avslutar med ännu ett något bearbetat citat.

Det gör mig frustrerad. Hur är det möjligt att ni journalister efterfrågar ­”kvalitetsundervisning” men vägrar ta till er och se den? Det är enkelt. Ni orkar ­inte. Den är för bra. Inte tillräckligt säljande. Kanske ger ert ointresse ett dåligt samvete. Då är det lättare att hävda att det inte finns bra lärare eller undervisning.