30 juli 2014

Ge mig ett Sandsjöbadsavtal

Jag är en nyfiken person. Jag är nyfiken på så sätt att jag är vetgirig. När mina barn blivit sjuka så har jag läst på om vattkoppor, när jag ska söka jobb så läser jag på om min arbetsgivare och när jag skriver ett blogginlägg så tar jag reda på de fakta som behövs för att ha mer på fötterna. För mig handlar det om att förstå. Jag har alltid fått höra att "kunskap är det enda någon inte kan ta ifrån dig" och på det sättet hamnade jag väl helt rätt. I läraryrket. Men jag är inte bara teoretisk utan även praktisk. Jag bygger inte bilmotorer, för det ligger utanför mitt intresseområde, men jag prövar olika processer i photoshop, jag prövar och utvärderar olika arbetsmetoder i mitt arbete och jag testar gärna nya digitala verktyg innan jag bestämmer mig för dess värde.

Det jag kommer att skriva nu är inte riktat åt något speciellt håll, även om det bygger på mina erfarenheter och kunskapsinhämtningar. Jag vet att det inte stämmer in på alla skolhuvudmän, men vill någon ta till sig det jag skriver så kanske det är behövligt. Eller rättare sagt... Om någon känner att de inte vill ta till sig det jag skriver, så är det kanske just det som de behöver.

Från mitt sätt att se på världen så är jag nyfiken och vetgirig. Jag vill veta vart vi är på väg. Mitt intresse för skolpolitik och skolutveckling stammar (förutom ur min personlighet) från det faktum att det faktiskt och praktiskt påverkar min arbetssituation och på så sätt även mina elevers dito. I mitt fall handlar det om ifall jag vill fortsätta med att trivas som lärare. I elevernas fall handlar det om resten av deras liv. Det är med andra ord ingen småsak vi pratar om.

Jag säger ofta vad jag tycker. Jag har dessutom blivit allt bättre med åren på att våga göra just så. Jag har arbetat med fler rektorer än vad jag har arbetat på skolor, för precis som att lärare flyttar på sig så gör även rektorer det. Alla rektorer jag har arbetat med har varit väldigt bra sådana. Med ett undantag. (Ja nu blev det riktat åt ett visst håll, men jag tänker inte skriva ut vare sig namn, skola eller kommun. Det var i vilket fall länge sen nu.) Precis som att jag försöker vara medveten om att lyssna på mina elever så uppskattar jag en rektor som lyssnar på oss lärare.

 Jag minns en gång på en skola när vi hade stormöte i matsalen. Det fanns mycket som vi lärare på skolan inte var nöjda med. en del uttalat och en del outtalat. Rektorn "på undantaget" hade ordet. Nej jag var inte så förtjust i den här rektorn, men det hen sa just där och då var bra. Hen hade många bra poänger och försökte förklara sin syn på saken. Det spelade ingen roll. Det var kört från början eftersom kollegiet var överens om att allt  var dåligt som hen gjorde, även om det hen sa var bra. Det här var kollegor som jag respekterade och hade fullt förtroende för, men de gav inte rektor en chans. Till slut kunde jag inte vara tyst längre. Jag räckte tålmodigt upp handen (precis så som bara vi lärare kan göra) och när jag fick ordet så sa jag min mening. Jag sa att rektorn faktiskt hade rätt i det hen försökte framföra. Att det vore respektfullt att faktiskt lyssna istället för att hoppa på varenda ord. Det blev alldeles tyst. Där vände mötet och jag tror tom att vi kom fram till något sorts beslut som inte var så dumt. Efteråt kom rektorn fram och tackade mg. Det är inte klokt att en någon ska behöva tacka för något sådant. Det mest märkliga är ändå effekten som mitt inhopp fick. Helt plötsligt så var jag en förrädare. Helt plötsligt så var jag inte att lita på och helt plötsligt hade jag själv fel åsikter om allt. Så lätt svängde det. Det tog ett bra tag innan jag återvann förtroendet.

Jag förstår inte perspektivet med antingen eller. Ser vi verkligen på saker och ting så svart eller vitt? Kan en person som vi vanligtvis inte håller med aldrig säga något som faktiskt är klokt och riktigt? Jag har sett personer lägga ner massor av tid för att verkligen övertyga både sig själv och andra om att allt, precis allt är fel med en rektor eller skola. Jag tror inte att det fungerar så. Det kan vara så att du i mångt och mycket inte är överens med en person, facket, ett politiskt parti eller så tycker du att en skola överlag inte passar för dig att undervisa på som lärare. Men att allt skulle vara genomruttet? Nej, det fungerar inte så. På samma sätt kan det gvetvis vara tvärsom. Det mesta som en person säger är bra, men det finns enstaka punkter där du inte riktigt kan hålla med. (Säg nu inte att just det här inlägget är just så, för då faller hela min tes. Jag tvingar dig härmed att hålla med. ;) )
En åsikt om just en enskild företeelse eller ett uttalande behöver inte betyda att man gillar eller ogillar allt annat runt något eller någon. Antingen kan du välja att vara tyst alternativt hålla med oavsett vad eller så kan du vara beredd att stå för det du faktiskt tror på. Glöm bara inte att lyssna och förstå.
Hur driver vi en skola framåt om vi inte är öppna för dialog? Är vi så rädda för diskussion att vi bara vill omge oss med ja-sägare? Är vi så rädda att vi inte vågar säga annat än ja eller nej i ett konstant flöde eftersom vi måste sortera in oss i ett eller annat läger?

Jag har många gånger försökt föra en dialog om skolutveckling med både politiker och skoltjänstemän. Framför allt lokalt. Både innan och efter tillsättningarna av förstelärartjänster. Antingen har jag inte fått något svar alls eller också så fick jag veta att jag (fastän jag var anställd som lärare i kommunen) inte hade med det att göra. Det har också hänt att jag fått som svar "Tack för ditt mail, jag hör av mig mer utförligt senare." Med återföljd tystnad. Jag har väntat på svar i tre år nu från två politiker. Klappar på axeln från kollegor som antingen håller med men mycket tydligt påpekar att de inte vill dras in i något eller också som varnar mig eftersom jag måste förstå att jag kan betraktas som besvärlig om jag säger vad jag tycker eller ställer för mycket frågor. Men jag vill veta, vara nyfiken och jag vill få mer kunskap! Utveckla skolan via dialog där även de som berörs får vara med.
Det är som om vår tystnad eller medhåll är det enda sättet att komma någonstans, vilket ändå känns väldigt kontraproduktivt. Vill du få ett förtroendeuppdrag så är det bättre att vara tyst. Ännu bättre att hålla med om allt. Är det bättre att politiker, tjänstemän och "tyckare" får styra vart vi är på väg utan att vi som lärare för skolan framåt med vår kunskap?
Visst finns det en risk. Jag har sett personer mindre meriterade än jag få interna uppdrag, jag har blivit lovad det ena eller det andra som sen har dragits tillbaka och jag har känt mig klart ovälkommen i olika och sammanhang. Inte för att jag har varit elak eller sagt att allt är dåligt, utan för att jag säger vad jag tycker i olika och enstaka frågor. Det blir jobbigt då. Tydligen. Det är inte alltid som "Jag hör av mig senare!" faktiskt innebär att en person gör just det. Det blir istället en japansk beslutsprocess. Eftersom det kan få konsekvenser att inte hålla med så blir man en ja-sägare. Det är förmodligen artigast så.

Ibland känner jag mig som en statare. Du måste stå med mössan i hand och titta ner i backen. Helst utan att säga allt det som din kunskap har gett dig, utan istället lita på skolpolitikens vilja. Det är genom att böja dig för överheten som du kanske får lite av det du vill. För jag vet att som längst ner på skalan så är din åsikt inte mycket värd och om du bara är tyst och håller med så har du chans att få en bättre position på bondgården. Kanske får du hässja hö istället för att mocka, men du är likväl en statare. Utan möjlighet att förändra. Jag går inte med på det. Jag säger vad jag tycker. Jag får kanske inte alltid som jag vill, men jag vill bli lyssnad på.
Statarsystemet infördes på 1700-talet och avslutades 1945 efter en intensiv debatt där bland annat författaren Ivar Lo-Johansson var drivande. Är det inte dags att avsluta statarhierarkin i skolan också? Jag vill att politiker börjar lyssna på oss lärare. Jag har förut skrivit om ett Sandsjöbadsavtal (nej det är inte felstavat) i skolan. Ett Sandsjöbadsavtal är något som kan liknas vid ett Saltsjöbadsavtal, fast för skolan. Ett avtal där vi lärare får en faktiskt möjlighet att påverka vår egen arbetssituation utifrån bra och forskningsbaserad pedagogik. Där vår kunskap betyder något och där vi känner att vi är lyssnade på. Ett avtal där politikerna inte kan använda skolan som slagträ i valdebatten och skylla alla misslyckade politiskt genomförda reformer på oss lärare. Om vi inte har ett Sandsjöbadsavtal, hur bemöter vi då de som inte har tillräckliga kunskap om undervisningens hur och varför, men som har makt att genomdriva förändringar i skolan?  Utan ett Sandsjöbadsavtal, hur gör vi då för att kunna förändra skolan tillsammans med eller trots de tjänstemän, politiker och tyckare som vet bättre än oss i skolan? Vad har politik med undervisning att göra? Egentligen!


Hur det än är med åsikter och om vi vågar och vill säga vad vi tycker eller inte... Min kunskap kan inte tas ifrån mig och inte min integritet heller.

4 kommentarer :

  1. Svar
    1. Tack Emil!
      Ännu ett inlägg som jag har velat skriva ett tag, men som jag inte riktigt fått ihop rätt formuleringen på. Förrän nu. :)

      Radera
    2. Man får lägga bloggideer på kö & skriva de när tillfälle/kreativitet/mod/lust osv faller in.... Jag har en mapp i min Gdrive som jag sparat alla bloggideer

      Radera
    3. Ibland är det absolut bra att låta blogginlägg vila, eller falla i glömska. Jag har en hel rad opublicerade jag också.Oftast skriver jag dock färdigt när idéerna dyker upp, men de dyker inte alltid upp på bloggen på en gång eller alls.

      Radera