Jag ser i min roll som lärare nödvändigheten i att stötta barnet. I skolan först och främst, men även i den situation som hen befinner sig i hemma. I värsta och yttersta fall kan det leda till att jag som lärare gör e orosanmälan. Det är alltid med barnets bästa i tanken. Förhoppningsvis går det sällan så långt. Att söta barnet i hemmiljön som lärare kan innebära att det finns en extra kram när hamstern har dött, om storebror åt upp sista filen eller om mamma och pappa bråkar. Det kan vara så enkelt och det kan vara så svårt. För utan att barnet kan finna den tryggheten i skolan så kommer kunskapsresultaten på skam.
Trygghet först. Kunskap sen.
På samma sätt hoppas jag att föräldrarna stöttar skolan och mig som lärare. Det är det jag upplever att Boisen skriver om. För mig är inte ordet curling ett positivt begrepp. För mig är curlande omtanke som gått för långt. En omtanke som bäddar för att barnet aldrig ska behöva uppleva tråkigheter i sitt liv En omtanke som gör att barnet inte står med nödvändiga verktyg den dag de behöver det. Om vi befinner oss i skolan ska vi självklart se varje individ och hitta vägar för var och en för på bästa sätt nå alla kunskapskrav. Samtidigt sker det i en gemenskap, vilket innebär att alla inte kan göra precis som de vill. Det är en del av att lära sig att hantera det liv som vi lever som individer i ett samhälle. Att låta det individualistiska skapa ickefrågor som "varför skola" blir för mig ointressant. Se på vardagen som barnen befinner sig i. I litet och i smått. Arbeta därefter.
Men vad vet jag. Tre barn har jag. Jag upplever att de klarar sig bra och i just stort och i smått samt har respekt för skolan och sina lärare även om det händer att de ibland inte håller med om vad som sker. De verkar vara fungerande tonåringar fastän de inte alltid har fått som de velat, fastän min första fråga när de har berättat om någon orättvisa i skolan alltid har varit "Vad hände precis innan?" eller "Tror du inte att fröken tänkte så här?"
Men vad vet jag. Mina år som lärare känns som om de har gett mig tillräckligt på fötterna för att säga att ett bra samarbete med hemmet är både A och O när vi vill att våra elever ska lyckas i skolan. Självklart blir det arbetet enklare ifall jag kan hitta en dialog där föräldrarna och jag är på samma sida. Om jag vet att de inte skjuter mig i sank hemma. Det är inte märkligt att det blir svårare att arbeta mot kunskapsmål om ett samarbete inte fungerar. Min devis är att uppmana till frågor och samtal och min förhoppning är, precis så som Boisen skriver, att föräldrarna stöttar skolan och lärarna. Inte till rent dumhet. Det är det ingen som begär, men som en grundläggande förutsättning. Inte heller ska barn lyda läraren till ren dumhet, men en fungerande grupp bygger också på respekt åt båda hållen. För att barn ska kunna bygga upp den respekten krävs att de vuxna, både i skolan och hemma vågar sätta gränser när det behövs.
Det är på sin plats att referera till "det gamla talesättet"
Om ni lovar att inte tro på hälften av vad era barn säger utan att kontrollera med mig först, så ska jag lova att inte tro på vad hälften av vad era barn berättar för mig om er.Vi kan läsa Boisens krönika och leta efter fel, eller också så kan vi ta tankarna med oss och fundera över ifall ett samarbete mellan skola och hem inte är det viktigaste och att det ändå är det som hon försöker få fram.
Stötta dina elevers föräldrar. Stötta ditt barns lärare.
Lärare vill inte sina elever ont.
Föräldrar vill inte sina barn ont.
Det är väl självklart att vi arbetar på både ett gemensamt likväl som parallella spår för barnens bästa. Varför finns det ens en schism där emellan?
0 kommentarer :
Skicka en kommentar