Tack för det här året!

Läs mer

Jultankar

En riktigt God Jul önskar jag er alla som läser min blogg! 

Jag hade aldrig kunnat tro att bloggen skulle bi så stor som den faktiskt är (och den fortsätter att växa). Det har varit spännande år där jag skrivit om allt från flippade klassrum till förstelärare och kollegialt lärande. Bloggen har tagit mig till konferenser och in i intressanta och givande diskussioner. Att blogga pedagogogiskt har gett mig mycket för mig i min yrkesroll, men även privat. Det utvecklar och vidgar perspektiv, öppnar upp portar samt sätter människor i samspel. Om du redan bloggar pedagogiskt, eller om du funderar på att göra det så rekommenderar jag dig att läsa mitt inlägg Att blogga pedagogiskt. 

Flippagruppen på Facebook har i år ökat med ca 10000 medlemmar. Det är enormt. Jag har träffat många av er ute i Sverige, Norge och Finland när jag har föreläst och det är roligt att få följa hur flippandet påbörjas, fortgår och utvecklas över hela Norden. Det är verkligen en förmån att få vara både igångsättare och sedan en del av det.

I jul kommer jag att fortsätta utveckla mig själv genom att läsa tre amerikanska böcker om flippat som jag ännu inte hunnit läsa. (Jag försöker verkligen läsa allt om flippat).  Ritchhart, Church & Morrison. Dessutom har jag bestämt mig för att med ännu mer fokus läsa om Pauline Gibbons bok Stärk språket Stärk lärandet. Det borde alla göra.
Tid för den egna familjen, fotografering och photoshopande kommer det absolut bli för min del.

När ni kommer tillbaka till skolan så ber jag om samma sak som i somras: Be inte era elever att skriva om sitt jullov. Förutom att det gör bland det tråkigaste som finns så kan det verkligen vara jobbigt för det barn som inte fick åka någonstans över jul och som inte fick särskilt många eller tillräckligt dyra presenter. Förmodligen är uppgiften enkelt genomförd (ingen direkt förberedelse behövs och satt utifrån lärarens parametrar och önskan om att ha något skojigt att sätta igång terminen med. Många elever upplever det inte alls som skojigt. 

Vare sig nu väljer att  fortbilda dig under lovet eller om du beslutat dig för att "bara vara", så önskar jag dig en riktigt God Jul. Tänk på att vi alla har olika sätt att koppla av.

Läs mer

Varför och till vem ger du läxor?

Det tycks ligga prestige i läxor. Ibland känns det som att lärare kämpar för att få ihop bra resonemang och anledningar till varför de ger sina elever läxor. Bara det faktum att många lärare anser att de måste motivera varför de ger läxor tyder på att något är galet. Ibland tror jag att de gamla vanliga argumenten tas till för att de är klassiska och odiskutabla.
Det är bra med repetitionsläxor.
och
De behöver öva sig inför högstadiet.

Men är de argumenten tillräckliga? För ibland vet jag inte om argumenten är genuina eller om de är "ursäkter". Visst kan repetitionsläxor vara bra, men är du alldeles säker på att det måste repeteras och att det måste göras hemma? Finns det något annat sätt att lösa det på?

Efter att ha lyssnat på Studio Ett idag om Föräldrar som gör sina barns läxor blir jag än mer bekymrad. Jag känner igen det jag hör. Det jag ibland ger upp och inte orkar diskutera med kollegor. Läxornas vara eller inte vara. Det som Studio Ett tar upp sticker hål på det senare argumentet ovan om varför elever ska ha läxor. För om vi ger läxor som föräldrarna tar över så tränar vi alltså eleverna redan i de lägre åldrarna att bära hem läxor som föräldrarna känner att de behöver göra för att hjälpa sitt barn. Det blir verkligen fel.

Vi kräver mycket av våra elever när det gäller läxor. Indirekt kräver vi mycket även av elevernas föräldrar. Vi kräver att de ska tillbringa mycket tid tillsammans med sitt barn för att klara läxorna. Det har jag hört förklaras (från lärarhåll) är bra kvalitetstid. Om jag får välja vill jag nog hellre gå på museum, se en film på bio eller göra en skogsutflykt med mina barn. Framför allt vill jag kunna välja vad som är kvalitetstid själv. Vi kräver att de ska klara av att lära ut utan att hjälpa. Vi kräver att föräldrar ska veta exakt var gränsen går mellan att hjälpa och att göra för mycket. Föräldrar är (oftast) inte pedagoger. Det är inte deras jobb att göra lärarens jobb. Hemma är jag först och främst mamma. även om jag försöker få in bra argument för att mina tankar är bra och att mina barn borde lyssna på mig, för jag är ju trots allt lärare. Dom går inte på den. 

De elever som kämpar hela dagarna för att få ihop sina arbeten under skoldagen är också de elever vi kräver mest av hemma. En del elever klarar det också. Precis som sina föräldrar. Men de elever som inte gör det. De kan vi tydligen offra, för läxor är så bra för de flesta. Har jag hört många lärare säga. Jag antar att de för statistik just över sina egna elevers nytta av läxorna. Men jag tycker att om ett enda barn faktiskt - ja faktiskt - inte mår särskilt bra av läxor, då är det ett barn för mycket. Om läxorna görs av föräldrar, var ligger lärandet för barnet då? Var det verkligen så läraren hade tänkt sig lärandet? Kanske vore det vettigt att läraren tänkte om lite angående sina läxor. 

Läxor kan absolut ge ett mervärde, men hur många gör verkligen det och hur många går på ren slentrian? Skapa möjlighet till läxläsningstid på skolan och det är ett klart steg framåt, om vi nu nödvändigtvis måste ge eleverna läxor. Hur många lärare klagar inte på att tiden är knapp. Ändå ska fyra läxor ut varje vecka. Fyra läxor ska in varje vecka. Fyra läxor ska ges tillbaka till eleverna varje vecka. Inklusive allt arbete som finns där emellan. Är det verkligen något som ger ett mervärde till eleverna? Varje gång!

På något sätt tycks en riktigt bra skola vara synonymt med ordet läxa. Nej förresten, sätt det ordet i plural - läxor. Ju fler desto bättre. I 4:e klass är det inte ovanligt med fyra läxor i veckan. Jag undrar hur genomtänkta de läxorna är. Hur många av dom som är förankrade i den dagliga undervisningen, som plockar upp det som eleverna arbetar med på dagarna i skolan, som eleverna förstår syftet med, som de kan arbeta självständigt med hemma och som du som lärare följer upp och ger en bra formativ feedback på. Hur många sådana läxor ges till eleverna varje vecka?
Hur många läxor ges för att
Vi har läxor på den här skolan.

Föräldrarna vill att vi ger läxor.

Jag har alltid gett läxor.

Jag har hört många fler ogenomtänkta argument än så och den verkligt viktiga frågan är egentligen:

Vågar du som lärare ifrågasätta dina egna läxor? 

Läs gärna också mitt blogginlägg om Skolverkets skrift Läxor i praktiken. 

When Young Children "Hate" School, CC (by), wecometolearn

Läs mer

Beprövad erfarenhet... och forskning

Vissa saker känns ganska bra att hålla för sig själv ett tag. Det är inte det att du vill berätta, men det kan vara klokt att vänta ett tag. Av olika anledningar.
Det sägs, med all rimlighet, att undervisning ska vila på vetenskaplig grund. Eller så som Skolverket formulerar det

"Både undervisningen och utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det innebär att undervisningen ska vara forskningsbaserad - det ska finnas stöd i forskningen för de metoder skolan använder och de kunskaper som skolan lär ut."

Ingen kan nog längre förneka att det inte finns "beprövad erfarenhet" av Flippat klassrum i svenska klassrum. För mig har det varit ett faktum ganska länge nu, men att Skolverket valt att speciellt ta med Flippat klassrum som i sin skrift Läxor i praktiken gör att det känns än mer förankrat. (Mer om mina tankar om det hittar du här.) Med över 12000 medlemmar i forumet Flippa klassrummet som jag startade för snart tre år sen på Facebook, så vore det väl också konstigt ifall erfarenheten saknades.

Men hur är det med forskning kring flippat klassrum? Det är en fråga som jag får ofta. Det finns en hel del amerikans forskning. Den kan du hitta här. Men hur är det med den svenska forskningen kring modellen? Det har finns en hel del uppsatser på B och C-nivå från lärarstudenter. Hur mycket jag än gillar att det skrivs om flippat klassrum på alla sätt och vis så är det lite synd att de jag känner till skriver om det flippat klassrummet som något man använder inom matematiken och på fler sätt än med bara film. (En del tyvärr utan att göra en tillräcklig avgränsning i forskningsområdet, vilket är väldigt synd eftersom det annars framstår som att flippat = matematik + film.) Missförstå mig inte. Det är suveräna uppsatser, men det vore kul med lite omväxling. (Och att få läsa att uppsatsskribenten har förstått det flippade klassrummet och inte nöjt sig med en en förenklad beskrivning av modellen. Bara det att det är en modell och inte en metod. Bäst att jag inte börjar på den tråden ännu en gång.)

I vilket fall...
Jag minns inte exakt när jag fick kontakt med de här forskarna, men det var ett ganska bra tag sen nu. Så nu tillbaka till blogginläggets början - det är det här som jag känt till ett ganska bra tag nu. Det är inte lätt att få forskningsanslag. (I min säkert ganska fördomsfulla hjärna så är det än svårare inom samhällsvetenskapliga och humanistiska områden.) Så det har tagit ett tag. Men nu för ett tag sen hände det! Ett forskningsprojekt om flippat klassrum ligger nu i startblocken. Forskning på forskningsnivå alltså. (Ja eller vad säger man? Nu för tiden kallas t.o.m. ett undersökande sätt för åttaåringar ibland för forskning, så det kan vara bra att förtydliga det hela.) Vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande i Göteborg. Det är som lite extra julafton för mig. Fast det blir en utdragen väntan på paketöppnandet. Forskning tar tid. Ska få ta tid. Under tiden får man vara glad att presenten finns där och väntar på att bli öppnad. Exakt vad innehållet består av är jag inte heller helt säker på.

I slutet av februari nästa år sätter jag mig på tåget (om jag fortfarande litar på SJ) för att prata flippat i Göteborg. :)

If your happy and you know it, Clap your hands, CC (BY), Kate Ter Haar

Läs mer

Var är alla hur och varför?

Det är allt fler kommuner och andra skolhuvudmän som ser till att eleverna får bättre tillgång till egna digitala verktyg. Lärplattor och datorer delas ut och allt fler har en-till-en när det gäller antalet. Det glädjer mig. Samtidig så blir det då inte längre någon större nyhet att eleverna får varsin dator. Självklart är det en nyhet för eleven själv, för skolhuvudmannen. Men det är trots allt inte särdeles nytt för en skola i Sverige. Jag förstår glädjen. Jag gläds med i glädjen. Men att läsa om och om igen att nu har den skolan eller den kommunen infört en-till.en, det känns ändå lite tragiskt.

Varför säger jag att det är tragiskt? Konstaterade jag inte nyss att det var jättebra?
Förklaringen är enkel. Att varje elev får varsin enhet säger absolut ingenting. Jämför det med att ge eleverna papper och penna. Vad leder det till? Att bara ge dom papper och penna... Ingenting, eller hur. Möjligtvis så börjar eleverna skriva eller rita något och det är väl okej. Men i skolan har vi ett uppdrag och ett innehåll i kursplanerna att följa. Så lärarens uppgift blir att låta penna och papper bli medel att nå kunskapskraven för eleven.

Vilken skola skulle ropa ut:
Vi har köpt in pennor och papper till alla våra elever!
(Ja jo, även det kan bli ett bekymmer i en hårt åtdragen verksamhet, jag vet det, men jag tror du förstår.) Det skulle låta konstigt i våra öron. Ändå ropar skola efter skola ut att de nu kör en-till-en. Det säger mig ingenting.
Jag väntar fortfarande på den skola som istället berättar vilken pedagogik de tänker arbeta med i samband med införandet.
Vilka förkunskaper har lärarna för att arbeta med IKT för att uppnå kunskapskraven?
Hur ser lärarnas fortbildning inom IKT ut?
Hur förbättras kunskapsinlärningen för eleverna med hjälp av digitala verktyg på er skola? Inte bara att de gör det (för det har ni läst någonstans). Hur?
Hur arbetar skolan med digitala verktyg?
Hur väl bekanta är lärarna med att arbeta med IKT. Blir det samma samma sak som förr, men nu med hjälp av datorer, eller har ni tänkt om? Utvecklat?
Hur har skolan förberett för att alla elever ska få en egen lärplatta? Eller är det något som kastas ut och sen vet vi alla att "vi kommer att lär oss eftersom".

Och jag undrar också
Varför?
Vad var det som ledde fram till beslutet att alla elever skulle ha en egen dator? Är det något vi har eftersom "dagens samhälle kräver att vi har det"? Är det för att "alla andra har det"? Kanske för att vinna elever till skolan. En dator till varje elev gör i alla fall både elever och föräldrar lyckliga. Men mitt i den lyckan får vi inte glömma att det är väldigt dyra "presenter" till eleverna om det inte finns en tanke bakom. Eller om det inte är pedagogik som är grundstenen.

I mina ögon är pedagogik med datorer och utan datorer ännu inte riktigt samma sak. Just för att det borde vara samma sak. Men det går inte att överföra det vi alltid har gjort rakt av till den digitala pedagogiken. Jag önskar att jag inte gjorde skillnad. Att arbeta med datorer innebär att du behöver göra en mental flipp för att inte förlora de fördelar som de digitala verktygen har.

Nästa gång jag läser om en skola som infört digitala verktyg så hoppas jag få läsa om hur och varför istället. Det skulle ge mig mer glädje att se att de digitala verktygen inte bara finns där, utan att faktiskt även tankarna kring de digitala verktygen också gör det.

Läs mer

Ajla - klaraste rösten av alla

Nätmobbning...
Jag har upptäckt att jag inte är så förtjust i användandet av ordet ”vi” om det används som i meningen ”Vi har sett att…” när ordet ”vi” egentligen inte är definierat. Vem är ”vi”? Det kanske är jag som hakar upp mig på något totalt onödigt så jag säger inte mer om det. Jag hoppas bara att jag gör annorlunda.

Först en uppräkning av allt som skolor inte gör bra. Det skolor är misslyckade på. Jag tänker att det någonstans går igen. Mina elever stärks inte av att veta allt de gör dåligt. Mina elever stärks av att veta vad de gör bra. Jag funderar på om en föreläsning borde bygga på vad vi gör som är bra, men vilka sidor som behöver förbättras. För givetvis finns det saker som behöver förbättras. Men jag undrar om vi kan bygga på vår egen förmåga som lärare eller elev o vi utgår ifrån att allt vi gör är fel? Eller om en mobbare kommer att ändra sig ifall vi bara hittar fel i vad de gör? 

Jag känner mig lite tveksam inför när det blir lite för roligt. Roliga tweets kan vi alltid lägga upp för att få några skratt i en föreläsning. Jag är nog onödigt negativ, men jag har lite svårt att ta putslustigheter när vi pratar om ett så allvarligt ämne som nätmobbning. Time and place. Jag vet inte...
Istället för att visa på möjligheterna med sociala medier så kanske vi också borde prata om hur vi kan använda sociala medier positivt. Hur vi vuxna kan hänga med istället för att för evigt försöka jaga ikapp.

Så högt och lågt. Skojigheter blandas med det riktigt allvarliga i en föreläsning. Uppenbara saker sorteras ut mot krav på absolut närvaro i sociala medier. (Kanske min missuppfattning, men det är min uppfattning.) Kan vi kräva absolut närvaro i sociala medier. Eller ska vi ”nöja oss” med att om vi väljer att delta i sociala medier så bör vi också reagera på det vi ser. Reagerar vi i skolans korridorer? Alltid? Gör alla det? Ser vi inte eller väljer vi att inte se? Är det någon skillnad i sociala medier? Kan vi sätta oss över andra och bestämma hur bra eller dåliga vi är på att reagera på #nätmobbning? Jag tycker inte det. Och jag tror inte att vi har rätt att avgöra på vem som är bättre eller sämre på att regera på kränkningar och mobbing. Däremot så behöver vi ha kunskaper om hur det fungerar, oavsett om vi väljer att befinna oss i de sociala medierna eller inte.
Det känns som mycket prat och lite verkstad, fastän jag är övertygad om att det är mycket verkstad.

På lunchen pratade jag med tre kollegor, personer som jag aldrig har träffat alls förut och som arbetade i elevhälsoteamet på en stockholmsskola. De är inte särskilt aktiva alls i sociala medier. De talade snarare om hur de kunde undvika att befinna sig på Facebook. Varför? För att de inte såg behovet när de har ett stort kollegiala nätverk ändå. Betydde det att de inte brydde sig om kränkningar och mobbing? Nej de hade helt enkelt bara andra vägar att gå.
Jag tror att vi inte alla kan vara över allt. Vi som däremot har valt att vara aktiva sociala medier har som sagt också ett ansvar att göra det till vår uppgift att närvara aktivt där.

Det jag har så svårt för är när vi väljer att titta bort. Det som avgör är inte exakt var vi ser det förekomma, utan hur vi väljer att agera. Ibland ser vi inget i våra upptagna lärarliv, fastän vi egentligen gör det. Om vi gör det eller inte kan bara vårt eget samvete avgöra. Jag äger ingen annans samvete, men jag hoppas att det samvetet inte styrs av tankar som

Jag har så mycket att göra.
Det ingår inte i mitt jobb.
Jag orkar inte just nu.

Lyssna.
Lyssna, lyssna och lyssna på eleverna. Även när de inte säger något. När vi ser en elev, när vi lyssnar på en elev och framför allt när vvi vuxna reagerar på negativt beteende. Det är vad som avgör. 


Det bästa framförandet under hela dagen görs av Ajla Korjeniic. Hon berättar om hur hon hade det under sin skoltid. Med gripande röst berättar hon vad hon var utsatt för. Händelse efter händelse radas upp. Det tar inte slut. Fastän det borde ha tagit slut när informationen nådde de vuxna allra minst. Åtta IG-varningar borde vara en gigantisk väckarklocka för vuxenvärlden. Jag tänker på med vilken tydlig realism Ajla står på scen och berättar om sina upplevelser. Många tycker att det är svårt att göra just det. Att prata direkt ur hjärtat är det ännu färre som skulle våga göra.
Och ändå... Det är inte det faktum i sig att hon berättar för oss skolvuxna som sitter där, och som ganska uppenbart inte kommer att skada henne, som imponerar. 


Det är rösten.
Rösten, som bitvis nästan inte bär när hon berättar, är det mest glasklara på hela dagen!

Läs mer

#nätmobbbning

En föreläsningslokal i Stockholm inte långt ifrån nobelpristagarna. Jag har varit här förut. Då som föreläsare. Den här gången som bloggare pöå Gothias fortbildning om #nätmobbning.. Jag påminns om att någon en gång tyckt att det var en bra idé att hänga upp röda och oranga jättelika ryamattor mot en brun tegelvägg. Säkerligen en gammal kvarleva som förr kändes helt ok. Något som bara var där och som man inte brydde sig så mycket om.

På något känns det otäckt passande att mattorna hänger kvar som en kvarleva från förr. Något man inte blir av med. Något som hänger kvar fastän ingen riktigt vet varför. Mest för att ingen orkat byta ut dom. Eller sett någon mening med att byta ut något eftersom man har blivit så van att se där gamla ryorna utan att reagera. Det ser likadant ut, fastän deltagarna i salen är andra. Idag ska jag lyssna på flera föreläsare som pratar om nätmobbning. Ryamattorna med sina dystra skägglavar känns otäckt passande.
Vi vuxna kan ställa oss frågan:När var du ute på nätet första gången och vad gjorde du då?
Tänk efter själv. För mig var det 1994 och jag arbetat på Futurekids, som var den första ”dataskolan för barn” i Sverige. (Bara den definitionen känns idag som väldigt märklig, men då var revolutionerande med både TV- och radioinslag som följd.) För våra barn är när någon var ute på nätet för första gången en ickefråga. Mina egna barn minns VHS-kassetten. Men de vet inte vad det innebär att vänta på att inte kunna ringa någon eftersom linjen är upptagen av en hysteriskt brustutande internetuppkoppling. Mina barn blir väldigt hjärntomma (vet inte vilket bättre ord jag skulle kunna använda) när jag förklarar hur jag när jag gick i skolan uppsökte ett bibliotek för att söka information. De kan ärligt talat inte riktigt greppa hur det rent praktiskt gick till. Fastän de egentligen förstår hur det gick till. Det digitala landskapet är lika naturligt för dom som det analoga en gång var för oss vuxna. 

Olle Cox, som arbetar för Friends, inleder med att ta upp tre händelser som i grunden förändrat hur vi väljer att se på nätmobbning:

Instagramupploppet i Göteborg
Män som näthatar kvnnor
Flickan i Kumla (som till en början troddes handa om nätmobbning men som visade sig vara grooming, vilket i sig vare sig gör handlingen eller följderna direkt bättre)
Alla de här händelserna har på ett helt nytt sätt satt nätmobbning på agendan.

Varför ska skolan bry sig om nätmobbning, säger vän av (gammeldags) ordning? Det som händer på fritiden, eller för all del på annan plats än skolan har väl inte med skolans verksamhet att göra. Ska vi verkligen lägga oss i elevernas fritid? Är inte det föräldrarnas ansvar?

·       Sociala relationer – Det handlar inte om teknik. Det är de sociala relationerna som utgör grunden för mobbing. Med eller utan teknik.

·       Det är vuxnas ansvar att förebygga mot mobbning på nätet – Vuxna… Med det menas alla vuxna. Risken är annars att vi lägger ansvaret för att någon blir utsatt eller utsätter andra på barnen. Är det någon som i ärlighetens namn tror att barnen föds med det inneboende rättspatos som de behöver för att till 100 % i dagens värld. På nätet eller den ”verkliga världen”. Vi vuxna har en uppgift att guida barnen fram till ansvarstagande vuxna.

·       Skollagen - Alla kränkningar som har anknytning till skolans verksamhet måste skolan följa upp

Det innebär att om en kränkning påverkar skolans verksamhet, så måste skolan agera. De sociala relationerna är inte något som avgränsat till fritiden, det kan kännas som ganska självklart. Men hur mycket tar vi in att de sociala relationerna är något som barnen bär med sig oberoende av tid och rum. Det som påverkar barnen har de också således med sig till skolan, var sig vi vill eller inte. Det i sin tur påverkar undervisningen. Positivt eller negativt.

Elsa Dunkels visar på tre steg som alla går igenom för att ta sig igenom ny teknik. Ny teknik har mycket varit i början, även sådant som vi idag inte kanske ens längre tänker på som teknik. Boken, cykeln, radion, TVn, VHS, etc. Allt har det varit nyheter som har bemötts med skepsis. 

Vi blandar ofta ihop tekniken med innehållet just för att det nya är så främmande för oss. Andra steget blir tillvänjning. Tekniken blir lite mer allmän egendom och det är vanligt, om inte tom kutym att det är var mans egendom. De flesta ser fördelarna med den nya tekniken, men vi pratar om det ur ett dåtidsperspektiv. Hur det var förr blir normen för hur vi ska hantera den nya tekniken, fastän tekniken inte i sig är problematiken. Det tredje och sista stadiet är när vi gör tekniken till vardagsteknik. Vi tänker kanske inte ens på att tekniken är just teknik. Vem skulle idag tex räkna upp symaskinen som en av de tekniska tingestar vi har i vårt hem? Tekniken har upphört att vara något för sin egen skull utan är snarare ett medel för det vi ändå skulle göra.

Tillbaka till Olle Cox pratar om att ett stort problem när vi ska hitta lösningar på nätmobbning är att vi letar efter de tekniska lösningarna istället för det sociala. Blockera sidor, begränsa speltid vid datorn etc. är inte medel som är en grundläggande lösning av nätmobbningsproblematiken. Förbjuder vi eleverna att vara inne på en viss sida så hindrar inte att mobbningen finns kvar, fast i andra forum. Det finns ideligen nya vägar som öppnas för den som mobbar eller kränker. Nya vägar som även den som är utsatt följer. Förmodligen vill inte vare sig förövaren eller den som är utsatt att mobbing och kränkningar ska hänga med till nästa forum, men det blir så ändå. Om vi inte väljer att arbeta med mobbing på ett annat sätt. Om vi inte väljer att se det som ett socialt istället för ett tekniskt problem. 

Det är egentligen ingen skillnad mot den mobbning och de kränkningar vi ser utanför nätet. Det är inte vanligare med nätmobbning än med den reella världen. Däremot har vi vuxna blivit bättre på att uppmärksamma problemet. Fundera tex en stund över din skolas trygghetsenkät. Finns frågan om nätmobbning med där? Om vi ska kartlägga ”hotspots” – ställen där eleverna känner sig otrygga – tänker vi då på att nätet just också kan vara ett av de ställen som eleverna känner sig otrygga på.

Exempel på frågor som kan finnas med på en trygghetsenkät är:·  

• Har du blivit kränkt på nätet?
• Har du blivit mobbad på nätet?
• Har du någon vuxen att prata med när du är med om kränkningar på nätet?
• Hjälpte det?
• Hur skulle du vilja att de vuxna agerar för att förebygga kränkningar som redan skett?
• På vilka platser på nätet umgås du med dina kompisar?
• Tycker du att de vuxna i din närhet har tillräckligt med kunskaper om nätet?
• Vad gjorde du när du blev kränkt/såg någon bli kränkt/kränkte själv?

Där har vi möjlighet att plocka upp det vi inte ser. En möjlighet att lyssna på barnen. Men det räcker inte där, men vilka insatser fungerar mot nätmobbning? Rent forskningsrelaterat. Några av de saker som vi vet är positiva för att motverka mobbing är (och här blir det en upprepning igen):

·       Fokus på det sociala. Empati och relationer. Vuxna behöver därför kunskaper om de här områdena. Självklart kanske, men inte alltid en realitet.

·       Hela-skolan-ansats. Ett övergripande grepp är oftast mer effektivt. Elever, vårdnadshavare och personal fundera igenom åtgärder, diskutera åtgärder och genomföra åtgärder. Med skolan som ansvarig initiativtagare och som drivande.

·       Elevperspektiv. Att eleven klarar av ett självständigt användande av tekniken. Att ha teknisk kunskap handlar inte bara om att kunna hantera tekniken för sitt lärande (vilket kanske är det första som var och en kommer att tänka på). Den tekniska kunskapen innefattar också tex exitstrategi, dvs en förmåga att identifiera risker, känna igen grupptryck och att ha kunskap kring att anmäla, hitta kontaktinformation på olika ställen på nätet. Det handlar om att göra eleverna till subjekt – aktiva användare. Lär eleverna hur de kan (och ska) blocka, stänga av och anmäla.

·       Struktur på skolan. Att främja både ett förebyggande och ett akut arbete. Det innebär en aktiv medvetenhet och arbetande med vad vi (även vuxna) gör på nätet samt ett uppföljningsarbete som leder vidare till det kommande förebyggande arbetet. Det akuta arbetet blir helt tydligt bättre på de skolor där det finns en tydlig struktur

·       Utgå från elevernas perspektiv. De skolor som ger möjligheter till samtal kring de hr frågorna klarar sig också bättre när något väl sker. Med hjälp at ständigt pågående samtal är det också lättare att identifiera de ”sårbara” eleverna. Yngre elever pratar hellre med vuxna och äldre med sina kompisar, så utifrån behov måste vi skapa forum/relationer och möjligheter att prata. Gör dig till en vuxen som barnen vänder dig till. För att vi ska kunna göra det så behöver de vuxna kunskap om nätet och de platser som ungdomarna befinner sig på.

·       Vad fungerar inte. Tekniska filter och förbud, för att uttrycka det enkelt. Tekniska filter tar bort det stora, det massproducerade och är inte helt 100 korrekt. Ibland sållar det bort det som är fullkomligt harmlöst och ibland verkar det inte finnas någon rim eller reson alls i vad ett filter rensar bort. Det är ofta de vuxnas perspektiv som står för vad som ska sållas bort. En typisk diskussionsfråga där många skolor/lärare hamnar är den om mobilförbud. Vi har förbjudit mobiler på skolan och ändå kränker eleverna varandra. Varför? Helt enkelt eftersom fokus ligger på det tekniska och inte det sociala. Lär vi eleverna ett sunt socialt förhållningssätt så blir inte tekniken ett problem. Om vi istället fokuserar på tekniken så väljer vi att inte ta itu med det sociala, dvs kränkningarna och mobbingen.

Hur kan då vuxna bidra till ett schysst klimat på nätet? Olle Cox menar att vi behöver ha ett elevperspektiv, och det går inte att göra annat än att hålla med. Det här är vad eleverna tycker att vi vuxna kan göra för att motverka kräkningar och mobbing på nätet:

·      Visa vad jag kan göra om jag blir kränkt

·      Prata om hur man är mot andra på nätet

·      Vara goda förebilder

       Ge alternativ vid okänd kontakt  Förklara varför vissa hemsidor är bra eller dåliga

·      Kolla upp vilka sidor unga är inne på för att se att det är ok

·      Vuxna kan inte skapa ett bättre klimat på nätet

Vill du, som vuxen, göra något för att förändra eller utveckla ditt förhållningssätt?

1    Välj ett resultat att ta tag i imorgon?

      Vilken kunskap behöver du?

      Hur ska du använda den?

Efter Olle talar Linda Beckman, som är fil. dr. Institutionen för hälsovetenskap och medicin vid Örebro universitet. Både titeln och den kunskap hon förmedlar när hon berättar om sin forskning imponerar. Hon pratat om varför unga nätmobbar?

Hämnd, tristess, avundsjuka, det ledde inte till några konsekvenser och förövarna slipper konfronteras med offret, vilket gör deras agerande så mycket… ja enklare helt enkelt.

Vuxnas medvetenhet/kännedom är viktig!

Hon pratar också om The Online Disihibition effect, vilket innebär att vi gör och säger saker som vi inte skulle göra bortom nätet. Ett videoklipp kan ses av många upprepade gånger utan att vi behöver tänka på hur många som ser det. Vi kanske tom vill att många ser klippet. Oavsett innehåller blir antalet likes en boost. Åskådarrollen blir diffus och ”påhejarna” blir ännu mer anonyma. Att skicka vidare eller gilla en taskig kommentera… Det blir inte lika tydligt att du bidrar till kränkningar och mobbing när det görs digitalt. Det som skrivs och görs på nätet sker inte i realtid, vilket gör att förövaren ”känner” att hen kan gå på ännu mer. Offret kan inte heller läsa av mobbarens ansiktsuttryck eller hur orden faller exakt, vilket kan göra att det hela förvärras. Det här i sig kan tyckas ge vid handen att nätmobbing är vanligare än den analoga. Skillnaden är att den digitala formen har ett förmåga att bli mer spridd och er offentlig. På så sätt är nätmobbning ett fenomen som blir ”värre”. Kanske just eftersom vi inte förstår oss på den.

Och så till slut. Olle Cox fick en fråga som gör mig ganska arg:Vi ska som lärare fokusera med undervisningen, hur ska vi då hinna med det här då? 
Varför vill lärare hela tiden skjuta ansvaret ifrån sig? Det är hela tiden någon annans fel. Hur kan vi förvänta oss att eleverna ska sluta kränka varandra när vi inte tar det på allvar? Att ta det på allvar är att inte skjuta ansvarsfrågan till någon annan. Grunden är tryggheten. Utan tryggheten är inte någon annans ansvar. Arbetar vi lärare inte med den biten så kan vi inte förvänta oss att eleverna ska lära sig något. Den sociala tryggheten är grunden för en fungerande undervisning. Det är varje lärare ansvar att arbeta med den sociala grundtryggheten parallellt med undervisningen.
Det är dags att vi faktiskt gör det nu.

Olle Cox på Gothias fortbildning om #nätmobbning

Läs mer

"Läxor i praktiken"

Jag har skrivit om läxor förr. Både i stort och i smått. Dels här på bloggen
Mina första steg i ditt flippade klassrummet
och Läxor - detta eviga tjat om läxor
Men också om hur det flippade klassrummet ser på läxor i Magasin 360 och i Grundskoletidningen bland annat. Även i Pernilla Alms bok Läxfritt finns ett kapitel där mina åsikter om läxor kommer fram. Jag har skrivit och/eller förekommit på en hel del andra skrifter utöver det, för det är oundvikligt att inte prata om det flippade klassrummet utan att nämna ordet läxa.
Så här kommer ytterligare lite om läxor.

Jag vet inte om du har missat Skolverkets ganska nyligen utgivna skrift som heter Läxor i praktiken - ett stödmaterial om läxor i skolan. (Den ligger även här på bloggen längst ner i inlägget med möjlighet att ladda hem.) Jag visste att den hade kommit ut, men i ärlighetens namn så hade jag inte hunnit läsa den riktigt än. Inte förrän i torsdags och anledningen till att jag nu inte sköt upp läsandet än var att jag träffade en person från Skolverket på senaste pedagogiska puben i Stockholm. Han var en av de personer som satt i rummet när jag berättade för Skolverket om det flippade klassrummet för ungefär två år sedan.

Han berättade att skriften innehöll bland annat just läxor i relation till det flippade klassrummet, vilket självklart gjorde att jag inte kunde skjuta läsningen på framtiden längre. Sagt och gjort helgen har bland annat vikts åt att läsa den här informationen. På sidan 22 finns en hel sida vikt åt det flippade klassrummet.

Just när det gäller det flippade klassrummet så är jag väldigt nöjd med att modellen kommit med över huvud taget. Det är inget annat arbetssätt som oavkortat har gjort det på samma sätt. Några invändningar har jag mot beskrivningen i alla fall.
Det flippade klassrummet är inte en metod, utan en modell. Skillnaden som jag lägger i det är att en metod mer är en fast bestämt sätt att arbeta på, medan en modell lämnar fältet mer öppet för tolkningar. Vill vi få igång ett bra användande av digitala verktyg så är skillnaden viktig. Jag vill hellre öppna möjligheter än visa på "det enda rätta sättet" att göra något på.
Det andra som jag vänder mig lite mot är "läxan innebär bearbetning av ett innehåll som tidigare presenterats i klassrummet". Så behöver inte vara fallet med flippat. Det kan lika gärna vara ett sätt att skapa nyfikenhet och ett sätt att få eleverna att våga tänka nytt och fritt. Tanken med en sån flipp kräver att eleverna förbered för det de förvänts göra. Att tänka fritt är inte så lätt som det låter, med tanke på att så många elever verkar ägna lektionerna åt att inte söka kunskap utan istället leta efter det svar som läraren vill ha.
Sen gillar jag att även riskerna med det flippade tas upp, för det är viktigt att hela tiden ha det i bakhuvudet. Men jag håller inte riktigt med om att "elever går (de) miste om den direkta återkoppling de annars kan få". För vilka är det som får den här feedbacken av tyst godkännande av läraren? Enbart de som ställer frågor. Det är långt ifrån alla som gör det i ett klassrum, av olika anledningar. Därför är det så viktigt med att koppla ihop flippen med en "kontrollfråga". Frågan är viktig inte bara för att kontrollera vilka elever som gjort läxan, utan även hur eleverna har tänkt. Svaren de ger ska de ha feedback på för att flippen ska bli riktigt bra. Det flippade klassrummet är inte ett sätt att undvika "rättningsarbete". Att eleverna får feedback på det de har lämnat in är oerhört viktigt. En formativ sådan ska det dessutom vara. Ett "bra jobbat" räcker inte för att föra eleven vidare.

Men, för att inte hamna på fel spår - jag gillar skriften. Det är en genomgång av läxors syfte och eventuella effekter. Det finns också med en del referenser bakåt till vad som är gammal "hävd" och vad som det egentligen finns  orskningsunderlag för. Dessutom finns det frågor att diskutera kring läxläsning. Ta gärna upp det till diskussion på din skola, för förmodligen skulle vi behöva en mer aktiv diskussion om hur vi förhåller oss till läxor. Oavsett om vi flippar klassrummet eller inte.
Jag tycker lite extra mycket om de två tecknade barnen som på sidan 18 diskuterar fenomenet "veckans ord". Så lika sätt att arbeta på och ändå inte!

Hur är det hos dig/er? Har ni läxor för att det faktiskt ger något? Är det för att föräldrarna förväntar sig det? Är det för att du tror att det ger mer? Har du i såna fall funderat över ifall just det sätt som du ger läxor ger ett mervärde, eller om det bara är något du tror. För det har alltid varit så. Men det i sig är faktiskt inte ett bevis på att det ger just det där mervärdet. Hinner du inte med allt på lektionerna annars? Ska eleverna i såna fall betala med sin fritid (och ibland hälsa) för att planeringen inte håller? Är de läxor du ger verkligen nödvändiga? Även de flippade! Eller är det läxor för läxornas skull!

Jag avslutar med två citat från skriften. Ett från slutet:

"Den bärande tanken genom materialet är att mycket av det som kännetecknar god undervisning generellt också går att överföra till ett resonemang om vad en god läxa kan vara. Det kan handla om att läxan är meningsfull för att den hänger ihop med det som sker i klassrummet, att den är väl förberedd och att den följs upp på ett sätt som stödjer lärandet. Det handlar också om att säkerställa att alla elever har möjlighet att lyckas. Den goda läxan lämnar inte eleven ensam med ansvaret för att lära sig. Den kräver inte heller att eleverna får hjälp av sina vårdnadshavare eller någon annan person."

Och ett från precis i början (med mitt val av fetstil):

"I avsaknad av reglering runt användningen av läxor är det upp till lärare och rektorer att utifrån sina respektive uppdrag avgöra om och i sådana fall hur de vill arbeta med läxor som en del av den pedagogiska verksamheten." 

Läxor i Praktiken - Skolverket

Läs mer