Att navigera i skolan

Jag tillbringade en hel del tid i Londons tunnelbana för lite mer än en vecka sen. Jag blir ofta filosofisk vid tillfällen då uppdraget är ganska enahanda. I det här fallet att ta sig från punkt A till punkt B. Eller för all del från Bond Street till Waterloo Station om man så vill och för att ta ett konkret exempel. I vilket fall så fick jag en intressant jämförelse med hur svenska skolan fungerar under mitt filosofiska samtal med mig själv där under jorden..

Vi kan se på den svenska skolan ungefär som på Londons tunnelbanesystem. Alla har sitt eget resmål, sin egen väg att nå målet. Ibland här vi samma väg, ibland samma mål, ibland möts vi på vägen. Hur interagerar vi utan att krocka och utan att störa varandras väg utan snarare hjälpa varandra att tryggt och säkert ta oss dit vi vill? Läraren har en linje, föräldrar en, skolledare en, huvudmannen har en. Måste vi ha samma mål? Kan vi mötas ibland vid gemensamma punkter och se nyttan av ett system av linjer som tillsammans bildar ett effektivt nät för gemensam kommunikation inom stadens gränser men med flera möjligheter att se världen utanför vid tillfälle. 

Tunnelbanelinjer i olika färger sträcker ut sig och en del linjer är trådar som går utanför staden, eller som knyter an till andra linjer/nätverk som leder utanför stadens gränser. En del väljer att hålla sig efter samma resrutt varje gång och känner sig trygga i att inte utsätta sig för möjligheten att hamna någonstans där man inte känner sig hemma. Andra gillar att ta olika vägar och upptäcka nya stationer. Vissa stationer är under reparation, men öppnas igen efter ett tag, ibland fungerar inte hissen och gångarna när man ska byta tunnelbanelinjer kan slingra sig så att man börjar tvivla på att man är på rätt väg. Vissa linjer stängs tillfälligt av för kortare eller längre tid och det innebär att planerade resvägar utgår och man finner att man plötsligt måste planera om, tänka nytt och ta en annan väg. Linjer förnyas, förbättras. Andra förblir desamma. - fungerande men inte särskilt alla gånger. 

Själv planerade jag alltid min resa. Jag förberedde mig genom att titta på tunnelbanekartan i förväg och planera min resväg. Ibland hände det att jag på väg mot målet fick en ny idé om vart jag skulle ta vägen och då fick jag tänka om. Men med bra navigeringshjälp av skyltar och ständig information genom högtalarna gick det för det mesta bra. 

Jag fungerar likadant när jag ska ge mig ut i skolvärlden. Jag planerar upp det jag kan med stöd av Lgr11 (som är min tunnelbanekarta) , men jag är beredd på att jag ibland behöver planera om och hitta nya vägar för att underlätta min och elevernas resa. Jag återvänder ständigt till Lgr11 och försöker navigera mig fram och guida eleverna genom ett system som kan vara enkelt att följa ibland och andra gånger totalt förvirrande. Vi möts på vägen vid olika stationer och jag försöker guida mina elever genom att ha ett väl fungerande system av skyltar och ett bra högtalarsystem oavsett hur förvirrande gångarna blir med politiska beslut och administrativt arbete som effektiva omdirrigerare. 

Det viktiga är att oavsett resmål och även om vi har olika resvägar och olika startpunkter eller ankomsttider, så har vi alla möjligheter att komma fram. Min uppgift som lärare är att ingen av mina elever förvirrar sig bort alltför långt eller tappas bort helt och hållet någonstans på vägen. Att ha den uppgiften är ansvarsfullt och ger stora belöningar i form av elever som en dag själva navigerar i systemet efter hur de själva bäst kan ta sig fram efter sina förutsättningar. För att sammanfatta så vill jag helt enkelt ge mina elever varsitt Oyster Card som är tillräckligt laddat med kapital för att de sen ska kunna ta sig fram i livet själva.