21 mars 2013

Elefanten och skrytlapparna - Vad hände sen?

När jag hade fått en så härlig respons på skrytlapparna här på bloggen så tänkte jag att jag och klassen skulle ge oss ut i övriga skolan och sprida våra skrytlappar. Vi samlade på oss lite lappar och övrigt material och så tågade vi iväg till Förskoleklassen. Jag hade i förväg snabbt hävt ur mig min idé till pedagogerna som arbetade med de yngre barnen och de var på.
"Visst - det låter jättekul! Kom hit!"
Så vi radade upp oss inför de sotögda 6-åringarna och jag började berätta för dom vad vi ville göra tillsammans med dom. Några av mina elever fick läsa upp från sina lappar för att få igång lite idéer, men vi sa också att det går bra att skriva lite vad som helst som man känner att man är bra på. En flicka blev orolig eftersom hon inte kunde skriva än, men det förklarade vi att vi skulle hjälpa dom med.
Här är en lista på en del saker som vår förskoleklass är bra på:

simma
skriva
spela fotboll
sjunga
berätta
hoppa från snöhögar
och
...
göra hönor

Det där sista kommer sig av att de var i full färd med att påskpyssla när vi kom in. Härligt med kollegor som bryter och hänger med på grisblinksidéer här och nu. Självklart gjorde vi skrytlappar till de tre pedagoger som arbetar i klassen också. Det är riktigt härligt att se hur folk, stora som små, sträcker på sig när de får en skrytlapp att bära väl synligt. 6-åringarna var väldigt nöjda. De hade skrivit sina namn jälva på lapparna och dekorerat dom i alla möjliga färger. Nu kunde de fortsätta med sina hönor.

Projektet gick vidare. Mina elever valde ut några av de vuxna på skolan och de dekorerade bland annat skolsyster, sekreteraren på expeditionen, kökspersonalen, vaktmästaren och tre pedagoger inne på förskolan. Vi är lyckosamma som har en förskola på vår skola och det är roligt att se när idéer vandrar över mellan verksamheterna. tyvärr var inte rektorn på skolan den här dagen till vår stora besvikelse, men känner jag eleverna rätt så kommer hon inte att slippa undan en skrytlapp.
Själv ägnade jag första rasten åt min lilla verksamhet i ett hörn av soffan i personalrummet. Det är en intressant skillnad på barn och vuxna. Vissa saker är uppenbara. Det jag nu upptäckte var att vuxna hade så väldigt mycket svårare än barnen att komma på något som de ville vara stolta över. De ville tänka, de frågade vad barnen egentligen menade och de undrade varför man egentligen skulle ha en skrytlapp. De barn vi träffade på under vår mission de ifrågasatte aldrig. De behövde inte tänka på vad de var bra på särskilt länge. Det var självklart för dom att våga visa upp sina styrkor och våga vara stolta.

När tar vi död på den känslan? Att våga vara stolt. Att våga säga "Jag är så väldigt bra på det här!".

Det värsta dråpslaget för mig kom ändå när en av mina kollegor vägrade att vara med i positivismen. Hon vägrade med dubbla utropstecken. Oavsett hur mycket jag lirkade och förklarade så var svaret
"Nej!!"

Motiveringen var att hon ändå snart skulle sluta på skolan och att det var tramsigt det jag höll på med. Jag tvingar ingen att bära en lapp med skryt. Självklart är det upp till var och en om man vill göra det. Men det här kändes väldigt nedslående. Hela dagen träffade jag massor av pedagoger och barn som sa "Ja vad kul!" och det borde ha fått mig att känna mig oändligt nöjd. Och även fast jag var det så naglade den där vägran som jag mötte sig fast lite för mycket. Det var så tråkigt att få tillbaka den attityden när mitt projekt bara handlade om att stärka andras självkänsla och att dela med mig av något gott. Jag släppte den trista känslan ganska snabbt, men kvar blev funderingen om hur det här med positivism och negativism fungerar. En enda negativ tanke kan sänka så väldigt mycket positivt. Jag önskar att fler människor kunde tänka på det innan de säger "Nej!!" utan att vare sig att tänka eller känna efter ordentligt.

Något väldigt positivt som hände var att en kollega genomförde hela projektet i sin egen klass. Lapparna var lite enklare och utan förmågorna på baksidan, men det spelar ingen roll. Barn som var jätteduktiga på både hundraser och att springa stoltserade i korridorerna. Och det roligaste av allt var när alla, både vuxna och barn, stoppade och frågade varandra
"Får jag se vad du är bra på?!"
Och de berättade för varandra. Leende och stolta. Både barn och vuxna.
På¨måndag har jag lovat att göra skrytlappar till vår parallellklass. De längtar redan.


I sammanhanget kan nämnas att elefanten Jante plockades in. En av mina kollegor tyckte inte att den skulle ligga där ute. För mig är det symboliskt och kanske är det därför som jag har känt elefantens närvaro trots att jag slängde ut den i början av den där studiedagen. En plastelefant. Spelar det någon roll ifall den ligger där ute och blir upphittad av något barn (vilket var min egentliga tanke)? För mig var det viktigt. Att slänga ut den där "riktiga" elefanten gjorde att jag lättare kan strunta i den tänkta dito. Den symboliken missade någon totalt kan jag känna.
Jag har i alla fall inte fått tillbaks elefanten. Varför vet jag inte riktigt och jag är inte så intresserad av att fråga efter den heller. Jag tar det som ett tecken på att jag klarar mig fint utan den.


Det här är någon annans elefant. Jag vet inte vad den heter och jag vet inte var den bor. Men om du hittar den så släng ut den. Den trivs bäst ute i naturen där den kan få trumpeta små ensamma trudelutter för sig själv. Så länge den är utomhus så gör den det väldigt bra och det är hen stolt över!







Fotot till höger
Creative Commons-licens
by Breibeest
http://www.flickr.com/photos/breibeest/2498651307/


4 kommentarer :

  1. Underbart Karin! Vilken boost <3 Fantastiskt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Linda! Det känns gott i hjärtat. :)

      Radera
  2. Heja Karin! Det är så otroligt viktigt det du gör och sprider på din skola. Hoppas det flödar vidare genom skolsverige!

    Kram Janna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med inspiration i allt jag gör från bland annat dig Janna!
      Kram!

      Radera