Släng ut elefanten

Idag har vi kompetensutvecklat oss inom IKT på min skola. Det var väl lite av en överraskning för min del när jag fick veta att kommunen ville att två dagar skulle vikas åt just kompetensutveckling inom IKT. Nästan så man börjar fundera på

 A) Vet de vad IKT innebär?
 B) Vilken baktanke har dom?

Det är två frågor som kanske inte alls har någon relevans med vad de verkligen tänkte, men jag erkänner att frågorna dök upp i mitt huvud. Antagligen pga att intresset för att utveckla pedagogiken inom det här området inte har varit särskilt översvallande stort tidigare i kommunen. Så visst, jag hade mina fördomar och min misstänksamhet.

Min rektor bad mig och en kollega att bilda team för att planera upp de två dagarna tillsammans med henne. I slutänden blev det hela lite tight med tid (säg när det inte blir det i skolans värld) och jag var ganska oroad över hur allt skulle landa. Jag kände nämligen att jag inte hade full pejl på vad jag skulle säga. Visserligen hade jag blivit ombedd att berätta om vad det är jag gör, mer bestämt kanske vad jag föreläser om, men ändå. Vad jag föreläser om... Där är svaret enkelt. Jag föreläser om att flippa klassrummet. Mest. En del IKT-pedagogik slinker ohjälpligt, men helt naturligt, med i ekvationen. Men jag kände att jag inte kunde dra igång en fortbildningsdag genom att prata om det flippade klassrummet. Det stämde inte riktigt. Någonstans gnagde det i mig att det dels skulle bli fel ingång in i området och dels bli så märkligt om jag bara svepte in och drog en "besserwisser-föreläsning" om hur allt i skolan "ska" fungera.

För det är skillnad. Det är skillnad på att föreläsa och prata inför alla er som är inställda på att få lära er om en ny modell och nya pedagogiska tankesätt... och att prata inför kollegorna på skolan. Varför är det skillnad? Eller rättare sagt varför kände jag att det var skillnad?
Jo, jag insåg att anledningen helt enkelt var att det stod en stor grå elefant mitt i personalrummet på min skola! Alla såg den, men ingen pratade om den. Alla visste att den fanns där, men ingen tyckte att den behövde diskuteras. Det här har jag upplevt som ganska jobbigt, även om jag inte har något att skämmas för. Snarare tvärs om.
Alla mina kollegor på skolan vet säkert att jag är borta ibland. Det nämns kanske i en form som "Jaha, du var i Göteborg igår." eller "Såg du en rolig musikal i London?" Men i stort sett ingen vet vad jag faktiskt gör, hur mycket jag gör och vad det faktiskt handlar om. I stora drag kanske, men inte i någon mer bekant mening.
Så hur skulle jag kunna föreläsa inför mina kollegor på skolan där det känns som att jag för det mesta uppfattas som
"Karin - hon som jämt måste öppna munnen och säga något i precis alla sammanhang"
och
"Karin - den där som alltid måste dra till med ett märkligt skämt om allt".
(Kanske uppfattas jag inte så, men det är så jag tror att jag uppfattas - och det räcker.)

Man kan inte gömma undan en elefant. Den står där och syns hur många virkade dukar man än försöker lägga över den och även om man målar den som en hibiskus och ställer den i ett hörn med de andra vissna växterna i personalrummet. I det läget är det lika bra att släpa fram elefanten och peka på den med hela handen, tänkte jag.
Jag förberedde alltså en kort introduktion till min föreläsning där jag inledde med att ifrågasätta mig själv. Vem var den den där Karin Brånebäck egentligen?! Och framför allt... "Vem tror hon att hon är?!"
Jag berättade om elefanten som jag upplevde stod i rummet. Jag pratade om att det kan kännas ganska konstigt att ingen vågar prata om den där elefanten. Och vad var den där elefanten egentligen? Här drog jag fram vartenda kort som jag hade i rockärmen! Jag bredde på med facebookgrupper, nätverk, föreläsningar, twitter, min blogg, edcamp, pedagogisk pub, radio, intervjuer, tidningsartiklar mm. Sist men inte minst berättade jag om alla de fantastiska människor som jag fått förmånen att träffa och interagera med och som jag numer är stolt över att kunna kalla för vänner i mitt utvidgade kollegium. Jag drog fram precis allt jag kunde komma på (och ändå missade jag nog en del) och släpade fram det i ljuset. Jag ville inte att det skulle spricka som ett troll - jag ville bara göra den där elefanten ordentligt synlig med strålkastarljuset rakt på @!

Efter att hela den här skuren av aktiviteter och nätverkande som jag ägnar mig åt var upplagd på bordet konstaterade jag frankt att jag inte sa allt det här för att skryta. Jag la fram allt det här för mina kollegor eftersom jag ville berätta om hur det var och att jag faktiskt var väldigt glad och stolt över allt jag gör och får uppleva. Att det faktiskt känns lite mer än bara sådär lite "finemang" när någon spontant kommer fram och berättar att man är en inspiration. Att det ger ett mervärde till mig att få dela glädjen i det jag gör och att det ger så mycket tillbaka när det lyfter någon annan. Att jag gillar att få all den positiva respons som jag faktiskt får och att det känns härligt att veta att man är så bra på något!

Här stoppade jag handen i fickan och drog fram en fem centimeter hög plastelefant.
Ni vet en sån där som man köper i leksaksaffären och som står där på rad tillsammans med katter, krokodiler, kossor och älgar på en hylla.
Jag höll upp elefanten och sa:

"Här är den där elefanten! Jag vill inte ha den ståendes i rummet längre, för jag tycker att den är i vägen. Jag vill kunna prata om det jag är bra på och vara stolt över det! Jag har döpt den här elefanten till Jante!"

Sen gick jag rakt mot det enda fönstret som gick att öppna i det klassrum som vi befann oss i, öppnade sagda fönster...
och slängde ut elefanten Jante på skolgården.

Nu kunde jag börja prata om allt det som jag är så himla bra på!



Epilog
Elefanten kostade 60 kronor. Inte helt billigt för något som man redan från början tänker att man ska kasta bort. Men förhoppningsvis hittas den av någon av våra elever som tycker att en elefant vore ett jättebra tillskott i leksaksarsenalen. En elev som ännu inte förstått vad en elefant mitt i rummet kan ställa till med och som väljer att döpa den till August istället.