Här är där jag inte är

Just nu pratar alla om skolavslutningar. Mina sociala flöden är fulla av avslutningstal, sommarklädda barn, flagga på stång och psalm  På min egen skola sa jag adjö till mina 6:or igår. Det var floder av tårar och det for vidare som dominobrickor tills alla letade näsdukar. Båda klasserna grät kinderna blöta. Tills någon inte tyckte att det fick plats fler tårar i kapprummet och skrattade till istället. Skrattet for vidare till eleverna i omgångar och de ömsom grät och skrattade om vartannat. Det är mer än halva livet de haft alla sina vardagar tillsammans under terminerna. När man är sådär 12 eller 13 år så kan det nära på summeras upp som det mesta man kommer ihåg av livet. Och nu är det slut.

Men det slår mig plötsligt att vi använder helt fel terminologi! Det här inte är avslutningar - det är börjor! Det är fantastiska börjor och det är dom börjorna vi vill att de ska få. Det finns egentligen inte någon avslutning eftersom det gamla alltid är början på något nytt. Somliga saker på vägen vidare är sorgliga och andra är roligare. Men oavsett vad så ser jag allt som delar på vägen vidare. Många gånger skulle det andra inte ske ifall det första inte skulle ha gjort det. Vi kan inte bygga vidare om vi avslutar. Vad vi än tror eller inbillar oss så är "avslut" alltid en del av en process framåt.

Idag öppnar sig resten av livet för min dotter. Hennes studentbörja har alltid legat i framtiden. Ändå är det väl ganska tydligt att en studentexamen är just ett utmärkt exempel på att en skolavslutning absolut inte är just vad ordet signalerar. Jo men, invänder du, en skolavslutning avslutar ändå ett kapitel i livet. En avslutning är just en markering av att nu kan vi lämna en viss period i våra liv bakom oss. Samtidigt så har jag nu gjort en flipp här. Vi väljer själva var vi ordmässigt vill lägga in vissa punkter i våra liv, men alltid är vi på väg någonstans vidare. Det ena är inte möjligt utan det andra.

Inget kan summera just det jag vill säga med en enda mening bättre än en berömd "slutreplik".

"Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship!"

And now for something completely different...

Apropå Thomas Peterssons artikel i DN, Rapport från en vårtermin i kaos

Förutom den faktiska situationen med avsaknaden av material och icke-fungerande system (vilket jag numer inte jämförelsevis inte reagerar så mycket över) så skulle snarare vilja säga "ännu en vuxen som ger upp".

På sätt och vis blir jag nära på arg på Thomas Petersson som lägger skulden på eleverna när det är en vuxenvärld som har gett upp därför att vi själva vill ha enkla förklaringar. Man är inte en dålig lärare om man har en stökig klass, men man är en dålig lärare om man inte reflekterar över varför det blir som det blir och vad man själv kan göra för att förändra. Och då pratar jag inte om att klaga på Vklass eller gnälla över obefintliga resurser (för den diskussionen ska föras parallellt och inte på samma planhalva.) Varför ens undervisa när du inte har börjat med att sätta reglerna? Börja med trygghet för eleverna så att de kan börja lita på en vuxenvärld igen. Därutöver kan vi gärna rösta bort Björklund som har lastat på lärarna en så stor ansvars- och administrativ börda som inte motsvarar vad verkligheten mäktar med.

Själv har jag ägnat hela vårterminen åt elevernas Nationella prov tillsammans med några kollegor. Istället för att undervisa.
2160 essäfrågor + 240 "bocka av frågor" som var och en skulle betygssättas rättvist och med eftertanke i linje med läroplanen och rättningsanvisningar.
Det tog 64 timmar!
Bara för att rätta det eleverna skrivit. (Då är det visserligen två grupper som skriver mycket på essäfrågor, men likväl har de rätt att få sina svar lästa och bedömda i sin helhet.) På den tiden kan läggas tid för att läsa in sig på hur provet skulle genomföras. Minns nu också att det här bara var ett ämne av de sammanlagt fem som årskurs 6 genomförde. I den kontexten är det en skymf att få höra att vi lärare ska genomföra lektioner med mål och syfte samtidigt som proven rättas. Jag skyller inte på någon skolledning, jag tycker snarare att vi efter förutsättningarna har försökt få det att fungera.

Låt det här bli en början. Låt nästa läsår bli det år då  vuxenvärlden inte sviker ännu en gång. Det år då politiker och tyckare förstår att det finns en verklighet där ute också. Den verkligheten har inte eleverna skapat. De försöker bara förstå och anpassa sig till den. Då är det inte så konstigt att det blir kaos.

Här är där jag inte är, för jag är alltid på väg någonstans. Det här måste vara början på något nytt. 

Till dig som inte är lärare eller arbetar i skolan!
Några timmar senare efter att jag skrev inlägget ovan så funderar jag på en sak. Om nu eleverna är så hemska och lärarna är så dåliga och fullkomligt urusla... 

Och tror du mig inte så räcker det att snabbt skumma igenom de artiklar som skrivs om skolan eller läsa i artikelarnas kommentarsfält. Du kanske också skulle samla ihop vad jag som lärare bemöts av nästan dagligen av vänner, bekanta, släkt och fullkomligt okända människor (ja det kan komma från alla möjliga håll) i form av negativt tyckande. Alla tycker inte så, men om du nu gör det... 

Hur kommer det sig att du inte är lärare? Ja jag vet att samhället också behöver ekonomer, politiker, poliser, hästskomakare, journalister, tennisproffs bagare och billackerare. Men hur kommer det sig att just du inte är lärare? När du nu funderar över den frågan så kanske du ska passa på att fundera över att de verkliga hjältarna faktiskt är eleverna som måste vara i skolan och lärarna som väljer att vara i skolan. Inte du som bara kan säga hur dåliga vi är och hur värdelöst vi sköter vårt jobb.

Inlägg i DN 12 juni.

Det här är lte av vad jag saknade i Peterssons artikel: Gör slut på skolkaoset