Den långa resan mot lärarlegitimation

Jag tog examen från Lärarhögskolan i Stockholm till julen 1996. På mitt examensbevis står det att jag är 1-7 lärare i SO. Tanken var, kan man förmoda, att jag skulle samarbeta med en annan lärare som hade en kompletterande utbildning inom matematik och NO. Egentligen var nog tanken inte så tokig. Läraren skulle kunna följa sin klass under lång tid och dessutom ha specialistkompetens inom vissa ämnen. Det var inget större problem att få arbete och några intervjuer hade jag redan klarat av innan examensdagen.

Problemet var bara att dels blev inte lika många lärare utexaminerade med jämn fördelning mellan de olika blocken av ämnen och dels fanns det redan ute på skolorna en mängd lärare som inte hade den här kompletterande utbildningen. De hade sina låg- och mellanstadieutbildningar och de ville också fortsätta att arbeta med de årskurserna. Alltså blev vi 1-7 lärare inpassade i de luckor som fanns och började verka som låg- och mellanstadielärare vi också.

Det stod inte i examensbeviset att jag bara fick undervisa i vissa ämnen. Istället togs det för givet att vi 1-7 lärare undervisade i samtliga ämnen som "hörde till en klass", med undantag av idrott, slöjd, musik och ibland bild. Jag arbetade alltså, precis som de flesta andra av mina kollegor i skolan, som klasslärare. En del trivdes bäst i de lägre årskurserna, andra kände sig bättre motiverade att undervisa för upp till år 5 (eller 6). Eftersom de flesta skolor var organiserade som F-5 skolor så blev det helt enkelt så.

Det här fungerade bra. Jag prövade på att undervisa i årskurs 1 och 2, men ärligt talat var det aldrig riktigt mina årskurser. Jag är mycket imponerad av de lärare som tar hand om våra yngsta elever och som har det tålamod som krävs för det, men som sagt, årskurs 3-6 visade sig vara bäst för mig.
Med tiden har jag haft många klasser. Jag har väl aldrig tänkt efter hur många och egentligen spelar inte det så stor roll. Jo visst samlar man på sig erfarenhet. Om man dessutom har arbetat i flera kommuner som jag har gjort så blir det dessutom en ännu större erfarenhet.
Lärarlivet knallade på. Jag tycker bäst om mina SO-ämnen, men jag har undervisat i både matematik och NO med goda resultat för eleverna.

Ända tills utbildningsminister Jan Björklund drev igenom en proposition år 2010 om lärarlegitimation. Förslaget lämnades in på min födelsedag faktiskt. Det var lite som barnens slöjdalster som man får i present. Det liknar något, men man vet inte vad och man är inte säker på om man ska vara glad eller inte. I sanning är jag nog alltid väldigt glad åt det mina barn slöjdar och ger till mig, men jag kan tänka mig att det är för att det finns en tydlig omtanke i den gåvan. Den födelsedagspresent som Jan Björklund gav mig 2010 var inte särskilt tydlig. Jag funderade länge på vad det där skulle innebära, men beslöt mig till slut för att det nog var en bra idé i alla fall. Kanske skulle det få bukt med de obehöriga som på något konstigt sätt undervisade i skolan fastän de inte fick göra det. Många obehöriga är jättebra lärare. Men om man nu är en bra lärare så har jag alltid tyckt att man kan komplettera sin undervisningserfarenhet med en examen också.

När jag efter ett tag började förstå hur kravet på lärarlegitimation rent praktiskt såg ut, så insåg jag att jag helt plötsligt inte var den lärare som jag hela tiden hade trott. Jag var inte behörig att undervisa i något annat än i SO-ämnena. Lite snopet kan man säga.
Du är behörig 1-7 lärare (med en viss huvudinriktning) och nu vill vi att du undervisar som sådan.
14 år senare rycks det undan och jag kan plötsligt inte vara säker på att behålla en full tjänst som det förmedlades till mig. Om jag ville fortsätta vara "anställningsbar" så förväntades det att jag på min egen fritid och med mina egna pengar skulle komplettera min utbildning så att jag fick behörighet i de ämnen som ingen av mina arbetsgivare tidigare hade ifrågasatt.

Den 1:a juli 2012 skulle reformen vara genomförd. Av en ren slump råkar det vara min morfars födelsedag. Han skulle ha fyllt 108 år den dagen och trots all den juridiska expertis som han hade så hade han nog inte förstått mycket av den karusell som nu hade dragits igång inom svenskt utbildningsväsen i alla fall. (Förståelsgraden skulle förstås kunnat bero på att han då hade varit så pass gammal att han just av den anledningen inte hade förstått det hela, men jag tror att du förstår min tanke. Eftersom han dog 1963 så är det inte så mycket att bekymra sig för oavsett.)
I vilket fall...
Inte räckte tiden till för den administrativa börda som nu skulle manglas genom inhyrda bemanningsföretag. Så att jag var lite långsam med att lämna in min ansökan gjorde inte så mycket. Jag hann tom samla in och leta reda på alla de poäng som jag tagit på högskolan innan jag började läsa till lärare. I september 2012 så skickade jag in mina papper. Precis i den vevan togs beslutet att man skulle skjuta kravet på lärarlegitimation på framtiden ett tag. Nu är det 2015 som gäller. Fortfarande på morfars födelsedag, men det är för all del mycket som införs på den dagen.

Det senaste året har surret om vilka kurser som alla behöver gå, vill gå, ska gå, måste gå, kan gå för att kunna komplettera sin utbildning varit i full gång. I alla fall tycker jag att det har varit mer än innan. Jag tänker två saker:
Det ena är att eftersom jag redan har två examina från högskolan, så har jag studerat officiella poäng tillräckligt i mitt tycke. I alla fall för att det ska ge mig en behörighet för min behörighet, eller hur man nu ska uttrycka det.
Det andra är att om jag nu skulle vilja ge mig själv en behörig behörighet, så vet jag inte vad jag behöver komplettera med.
Jag har inte fått min lärarlegitimation än. Jag vet inte vad jag behöver komplettera med för att bli "anställningsbar". Så jag valde att strunta i det hela. Jag tänkte att om ingen vill ha en suverän lärare med lång erfarenhet så får de väl skylla sig själva.

Det har gått bra att undervisa utan att ha rätt antal poäng i exakt vissa kurser. Jag väntar på min lärarlegitimation och kollar även skräpposten ibland. Jag har hört att den kan hamna där nämligen, så det är bäst att kontrollera. Så när jag nu har kommit till ro med att jag i framtiden med största sannolikhet skulle få undervisa bara i vissa ämnen, så kommer idag ännu ett besked.
Jag satt i bilen och skulle just in i affären för att handla fredagschips till barnen när kvart i fyra ekot gick på. Jag satt kvar en stund och fick då höra att lärare nu skulle kunna få behörighet i de ämnen som de undervisade i om de hade undervisat i minst åtta år under en 15-årsperiod!
Naturligtvis hoppade jag till. Det gäller ju mig! tänkte jag och jag blev så förvånad att jag var tvungen att leta upp nyheten en bra bit ner på DNs webbsida för att få bekräftelse på det jag hade hört.

Jag kände mig väldigt förbryllad.
Först hade jag gått en utbildning där det sades att jag skulle få jobb som 1-7 lärare inom SO-ämnena.
Sen fick jag veta att eftersom det inte fanns tjänster som såg ut på det sättet så skulle jag få undervisa som vanlig klasslärare.
Efter många år rycktes det bort och man sa att det inte gällde längre. I det läget kändes det som att jag knappt var behörig alls.
Nu var jag plötsligt behörig igen.

Jag hörde en gång om X-företaget. De jobbade i projekt på det här företaget och de projekten hade tidsbegränsningar. Alla projektledare satte upp en tidsplan där tiderna och förutsättningar skrevs upp på en liten whiteboardtavla. Det datum då projektet skulle vara färdigt, skrevs med rött. Smart. Alla såg precis hur projekten fortlöpte och hur de låg till i tid. Den som avslutade sitt projekt inom röd tid fick till och med en liten bonus. En projektledare lyckades alltid genomföra sina projekt i tid. Han fick mycket beröm och många undrade hur han lyckades. Det han gjorde var helt enkelt att ideligen ändra förutsättningarna och sitt röda slutdatum, vilket var så enkelt att ingen hade kommit på att kontrollera det hela på rätt länge innan det upptäcktes.

Jag tycker ibland att det här med lärarlegitimation fungerar på samma sätt. Förutsättningarna och slutdatum för att bli en examinerad, legitimerad och behörig lärare ändras hela tiden. Det jag ena dagen tror att jag ska planera min fortbildning och karriär efter ändras ideligen. Det röda slutdatumet är ett slutdatum med övertygande säkerhet bara tills någon ändrar det. När alltihop är färdigt så kan beslutsfattarna i den här röran titta tillbaka och säga:
Titta vad duktiga vi varit! Nu har vi bara behörigt behöriga lärare. Vilken kvalitetssäkring! Det måste vara värt en bonus.
Jag är ändå glad att lärarna har blivit lyssnade på och att vi nu kan få behörighet för det vi har undervisat i genom många år. Om det betyder att utbildningsministern tar åt sig hela äran för något som såg helt annorlunda ut från början så får det väl vara så. När Jan Björklund fyller år så tänker jag mig hur vi lärare skänker en fototapet till honom med alla Sveriges lärares legitimationer på. Det kan han få som bonus.
Om inte annat så har jag starka tankar på att kanske hugga in min egen legitimation i sten likt presidenterna i Mount Rushmore. Men det är klart, regn och vind nöter ner även ett berg och Bart Simpson har härjat loss där också i ett avsnitt, vilket bara bevisar att inget är riktigt säkert. Och jag har ju faktiskt inte fått min legitimation än.


En av de viktigaste faktorerna för framgångsrik undervisning och goda resultat för eleverna är, enligt John Hattie, att lärare analyserar och utvärderar densamma tillsammans med sina kollegor. Jag undrar ifall Jan Björklund räknar mig som en av sina kollegor. Jag tror inte det.


Yrkeserfarenhet spelar roll - en framgång för lärarna
Regeringen och facken överens om lärarleg
Regering och fack eniga om lärarlegitimation