Tankar kring iFous förstudie om digitalisering i skolan

En förstudie har gjorts av iFous för att se hur de digitala verktygen påverkar lärandet och hur pedagogiken kan förändras och utvecklas med hjälp av dem. Förstudien genomfördes av Jan Hylén och presenterades vid ett seminarium för de elva medverkande kommunerna i mars 2013. Arbetet består av tre delar: en kartläggning av IT-situationen och kunskapsbehov, en kunskapsöversikt och ett förslag till inriktning på ett framtida FoU-program.

Den publicerade förstudien är väldigt intressant att läsa. Mycket av det den tar upp känns otäckt bekant. Bland annat står det här:

s. 16

Det är det här som jag så ofta påpekar. Vi har förhållandevis ganska stora förutsättningar i Sverige att arbeta med digitala verktyg. Det som fattas är IKT-pedagogisk kompetens. Visst är vi många som vill ha en dator eller lärplatta till varje elev. En del har sån tur att de redan har det. Men jag har sagt det förr och säger det igen: Det hjälper inte ett dugg om vi har oändliga resurser men inte det pedagogiska tänket! Och att ha datorvana är inte samma sak som att veta hur man ska undervisa med hjälp av IKT. Bara för att man kan öppna sin mail, skriva i Word eller söka lite på Google så är det inte samma sak som att man låter IKT vara en naturlig del av undervisningen. Den allra mest kunniga inom ett ämnesområde kan inte heller garanterat lära ut sitt ämne på ett adekvat sätt. 

Att bara använda smartboarden för att visa färdiga presentationer, låta eleverna planlöst trycka på appar eller sätta en elev vid ett program vid datorn, utan att ha ett väl genomtänkt syfte med det, ger inget större mervärde. Jag vill att mina elever vet varför de arbetar med något. Vare sig det är så att de har en bok i handen, grupparbetar eller arbetar med en app. Frågar jag en elev vad hen gör så känns svaret "Jag jobbar med Skolplus." eller "Man ska fånga en råtta. " inte tillräckligt bra för mig. Inte ens om man väljer att gå in med djupare frågor tycks eleven inte alltid vara medveten om vad hen egentligen har för syfte med det hen gör. I det läget tror jag att eleven snarare sysslar med ett skojigt (eller påtvingat) tidsfördriv än med kunskapsinlärning. 

Att medvetandegöra eleverna om vilka kunskapsförmågor de jobbar med och vad de vill uppnå är viktigt! Varför glöms det så ofta bort? Jag tycker mig märka att efter det att jag aktivt börjat arbeta med Lgr 11 med mina elever så har deras medvetenhet om vad de gör och varför ökat, särskilt med hjälp av The Big 5. Som en följd blir det mer intresserade av att lära sig, att problematisera och källkritiskt granska ny kunskap. 
För att hitta nya arbetsformer som stärker elevernas framtidskompetenser och fördjupar kunskaper och förståelse inom de olika ämnena behöver vi hitta nya arbetsformer.
Avsaknaden av IKT i matematik och NO är också intressant. Är det inte framför allt där som PISA-förespråkarna hävdar att vi ligger efter?

s. 26

Det här är viktigt. Jag har alltid varit lite kluven till BYOD. Det är en möjlighet att öka datortätheten i skolan, men jag kan tycka att det är ett alldeles för lätt sätt  för skolan att slippa undan sitt ansvar att ge alla elever likvärdig undervisning efter sina individuella behov. En elev som av olika anledningar inte har möjlighet att investera i digitala verktyg eller som har behov av kompensatoriska hjälpmedel för sin kunskapsinlärning får vi inte lämna kvar. Det är skolans ansvar att alla elever får samma möjligheter till kunskapsinlärning. Idag är det inte så.

s.  34

Det finns absolut ett behov att en nationell digital vision för skolan. Likaså borde alla kommuner reflektera över sin övergripande policy om hur skolorna ska få tillgång till och arbeta med digitala verktyg. Att lägga ut ansvaret helt och hållet på lärarna och varje individuell skola är inte hållbart om vi vill att alla elever ska få samma möjligheter. Därmed inte sagt att man som lärare kan sitta med armarna i kors och vänta på att ledningen eller poltikerna ska "fixa till" rådande situation. Du som lärare har också ett ansvar att göra det bästa du kan efter de förutsättningar som du har. 

Prov och betyg. Ständigt återkommande. Här påpekar Hylén att de blir styrande för hur vi väljer att undervisa. Borde det inte vara tvärs om? Om vi undervisar för ett framtida samhälle så behöver vi anpassa våra bedömningsmetoder efter det istället. 

För den som vill läsa hela förstudien så har jag lagt den här.