Kollegialt lärande är egoistiskt

Jag har precis ägnat en del tid åt att leta och surfa runt efter filmer som kan användas i flippar. Det blir allt vanligare att lärare lägger upp material på Youtube. Allt fler delar också med sig av lektionstips och föreläsningsmaterial i form av powerpoints och annat. Bloggar och flöden sociala medier svämmar också över av tankar, idéer och kreativitet. Den här delakulturen tycker jag är suverän. Det visar på den oerhörda kompetens och generositet som lärare besitter. Om det är något som ska besegra den negativa bild av lärare, som har fått regera alldeles för länge, så är det förmodligen det faktum att lärare idag vågar visa upp sitt kompetenta arbete.

Finns det en absolut definition på kollegialt lärande?
Att vi delar med oss av det vi tänker och gör är basen i det kollegiala lärandet. Kollegialt lärande är att ge och ta. Jag hörde en skrämmande historia härom veckan om en rektor som beordrat en lärare att sätta sig i ett rum en dag i veckan och berätta om hur hen arbetar för sina kollegor. Det var helt enkelt ett sätt att tömma en resurs av kunskaper som läraren hade skaffat sig av eget intresse och på egen tid. Det kan väl till viss del vara ok, men var fanns vinsten för läraren som bara skulle ge? För mig känns det så fel. Det är inte kollegialt lärande i min värld. Kollegialt lärande är en sorts flipperspel där tankarna tillsammans skapar ett mervärde. När jag föreläser är det inte kollegialt lärande. Det blir inte det bara för att jag är en kollega och inte professionell föreläsare (även om jag ger bra och professionella föreläsningar om jag får säga det själv). Det kollegiala i kollegialt lärande ligger inte i att vi är kollegor. Det kollegiala ligger i det utbyte som sker kollegor emellan. Det kan visserligen vara så att en kollega ger av sin kunskap och erfarenhet till andra kollegor, men om det är en och samma kollega som ständigt är källan och de andra mottagare, så skulle det för mig inte vara samma sak. Potentiellt kollegialt lärande sker när det jag har förmedlat i en föreläsning bearbetas vidare mellan kollegorna där jag har varit och pratat. Kollegialt lärande sker i de möten jag har i samband med mina föreläsningar. Jag ger inspiration till kollegialt lärande. Jag får själv kollegial inspiration och lärande genom att träffa andra pedagoger i hela Norden.

På Skolverkets sida som heter Kollegialt lärande, nyckelfaktor för framgångsrik skolutveckling står bland annat:

"Det som kallas kollegialt lärande är en sammanfattande term för olika former av kompetensutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskap och färdigheter."

Samarbete. Det för mig är att det sker ett utbyte av information. Inte en envägskommunikation utan ett utbyte. En delaktighet.
Det kan exempelvis pågå på en skola. Just nu leder jag, som förstelärare i SO, en utvecklingsgrupp på skolan som har mycket stor kapacitet. Jag går från varje möte med en enorm inspiration från mina kollegor. Vi stöter och blöter och den gemensamma kompetensen ger en kraft att förändra och utveckla.
Det sker ständigt och jämt i sociala medier. Det utbyte jag har av Twitter går nog inte riktigt att ge full rättvisa i en enda förklaring. Många skulle nog hålla med om att Twitter är världens bästa fortbildning.

Jag har skapat fem facebookgrupper. Det största (utan tvekan) är Flippa klassrummet med i dagsläget 11394 medlemmar. Den mest... lite speciella, är antagligen Holger Nilsson och Mortensen Fanklubb som är kopplad till URs serie Geografens testamente - eller Den stora Sverigeresan.
Det som har drivit mig att starta grupperna är mitt behov att tillsammans med anda diskutera och utbyta tankar kring undervisning och skola. Egentligen fyller den här bloggen samma behov. Det är ett sätt för mig att delge andra mina tankar, men lika viktigt för mig är den feedback jag får i kommentarsfält, på sociala medier och via mail. Att jag är medlem i så många andra pedagogiska facebbokgrupper är av precis samma anledning. Så mina aktiviteter med bloggande och twittrande etc kan ses som enbart egoistiska. Kollegialt lärande är egoistiskt. Det fina i kråksången är att det i en förlängning också ger andra mer... som sen ger mig tillbaka... kollegialt. Kollegial egoism. Frågan är om det då ens är egoism.
Kollegoism kanske.
Den som är rädd i sin egen yrkesroll eller att visa upp sin undervisning bör nog fundera över fördelarna med att stänga in sina pärmar i ett skåp mot att få så mycket mer tillbaka via ett kollegium. Antingen om det kollegiala lärandet sker på en skola eller i sociala medier så ger det ett mervärde.

UR har gjort en utmärkt serie om kollegialt lärande i serien Didaktikens verktyg. Se gärna den om du inte redan har gjort det.

Pedagogiska pubar, edcamps och aktivt deltagande i sociala medier ses fortfarande med viss skepsis på sina håll i våra skolor. Att det i sin mer praktiska form handlar om kollegialt lärande och inte överarbete eller "brist på vettig fritid" börjar allt mer att landa.

Jag har hört folk kalla lärare för dumma eftersom vi delar med oss. I de mer karriärstinna yrkena kan det vara rena rama självmordet att ge ut sina tankar till en konkurrent. Jag tror att kollegialt lärande är framtidens styrka i läraryrket. Vi har en fördel i det faktum att vi inte har en erfarenhet av karriärhysteri (och jag hoppas att den nya karriärreformen med förstelärare och lektorer inte kommer att förändra det). Klassrumsdörrarna har börjat öppnas. På en del ställen är det precis bara en glipa mellan dörr och karm och på andra ställen står dörren på vid gavel. Jag lägger ingen värdering i hur mycket man väljer att öppna sin dörr. Bara det faktum att det kollegiala lärandet (oavsett om det sker i större eller mindre form) bidrar till att utveckla lärandet för våra elever, är det viktigaste.

Kollegoism. Ja jag gillar det ordet.


Ps. Ordet kollegoism har fått så otroligt många positiva reaktioner att jag skickade in det till Institutet för Språk och folkminnen. Snart i en SAOL nära dig. ;)

Trädet vid Hornborgasjön