Guldäpplet 2014

Idag har jag börjat boa in mig i mitt nya klassrum. Packa upp ur lådor, leta material och fundera på hur bänkarna ska vara placerade. Vi har börjat prata ihop oss i arbetslaget lite smått och funderat över hur skolans 4:or ska kunna samarbeta på bästa sätt. Jag har också haft otroligt positiva och insiktsfulla diskussioner med flera kollegor om mina två nya uppdrag (förstelärare och utvecklingsledare) och hur vi med hjälp av IKT ska kunna lyfta lärandet för våra elever.
Mitt klassrum ligger högst upp i en gammal skolbyggnad från 1930-talet. Marmorstegen är nötta och fönstren så där extremt stora som de bara är på en gammal skola byggd i fyra våningar. Högt i tak och med en halvt nedgrävd källare. Förr fanns bassängerna för att bada lortiga barn längst ner. Idag har vi matsal och slöjdsalarna där. Norra Ängby är en imponerande byggnad för kunskap. Längst upp har vi vårt klassrum. Vår utsikt är imponerande. Vi ser trädtoppar och himmel. En otroligt passande vy för barn som ska sträva att nå det högsta de kan och en fantastisk frihetskänsla.

När jag som bäst går där och försöker lyfta bord kände jag att ett glas vatten och en tweet inte skulle skada. Så mitt i mitt möbelsorterande får jag genom Twitter veta att jag har blivit Guldäpplenominerad.
Ja det är fantastiskt roligt att bli nominerad. Jag tänker att det betyder att någon har sett mig och det gör att det jag gör på något sätt betyder något. För det är nämligen så att för att bli nominerad till Guldäpplet så behöver man bli föreslagen som kandidat. Någon måste inte bara se vad du gör, utan också förstå att det du gör är bra. Väldigt bra. Sen behöver också den personen känna till Guldäpplet och dessutom ta sig tiden att skriva en motivering till nomineringen. Två personer ytterligare ska sedan stödja den nomineringen. Det låter på sätt och vis "enkelt". Men tänk efter...
Någon måste se dig!

Jag vet hur det är. Just nu känns det som att jag får mycket uppmärksamhet med allt roligt jag pysslar med. Men jag vet hur det är att kämpa i motvind eller vind som inte blåser. Listan med Guldäpplenominerade växer för varje år. Årets lista innehåller så många fantastiska pedagoger och jag är glad över att kunna kalla många av dom för mina vänner. Konkurrensen är hård, vilket betyder att det kommer att bli ett välförtjänt äpple till den som vinner. Men listan är på något sätt en antites av något som är minst lika viktigt att uppmärksamma. Och det skriver jag eftersom jag verkligen känner så här!

Guldäpplet handlar om att lyfta fram bra pedagoger och goda exempel. Med all rätt. Men mina tankar vandrar som så ofta annars. Jag kan ha räknat fel, men annars finns 50 kommuner representerade på listan. I Sverige finns 290 kommuner. Det betyder att 240 kommuner inte finns med. Hur många pedagoger som kämpar och brinner för digitalt lärande står inte på listan? Eller de pedagoger som finns i de här representerade kommunerna, men som inte har lyfts fram. Hur många är det?  Lyfter vi varandra tillräckligt? Talar vi om när vi tycker att någon har gjort något fantastiskt bra? Gör du det?

Jag vill lyfta alla er som nu inte står på listan och som gör ett fantastiskt jobb. Ni är många. En del är lärare, en del rektorer och ytterligare andra gör annat. Det är här hemma i Sverige och det är i andra länder. Jag märker det i mitt twitterflöde och jag märker det på Facebook. Jag skulle kunna skriva en lista, men dels är jag helt enkelt rädd att missa någon och dels skulle det inte innefatta alla er som jag inte känner namnet på.
En speciell eloge sänder jag i alla fall till er och en hel korg med äpplen!
Tack för att många av er finns i mitt utvidgade kollegium!
Tack för att ni gör det jag gör så otroligt roligt!
och

Tack för att ni ger era elever och kollegor så mycket!

Apples-14, Lindsey Scalera, CC (BY NC SA)