Självklart måste skolan lägga pengar på datorer och lärplattor. Hur många som köps in kan för all del vara olika. Jag är inte övertygad om att en lärplatta per elev är den absoluta lösningen. Anledningen till att jag inte tror på en-till-en fullt ut är att tekniken i sig inte är en garanti för ett mervärde. Så länge vi inte vet hur vi ska använda det tekniska så spelar inte antalet datorer i skola någon roll alls. Att kunskapen om att den digitala pedagogiken är dålig visar exempelvis det faktum att skolor fortfarande försöker sälja in sig till blivande elever genom att högt deklarera att "på vår skola får minsann alla en egen dator". När en motfråga ställs om hur datorerna används och vilken pedagogisk tankegång som finns kring de här tekniska apparaturerna så blir däremot skrämmande många väldigt tysta. Nog finns det kunskaper på skolor. Men en eller annan lärares kunskaper räcker inte. Det behövs en genomgående tankegång som löper från det pedagogiska ledarskapet ända ut till elevernas en till en.
Så datorer och paddor köps in till skolorna. Vi måste det. För att "köpa" elever. För att visa att skolan hänger med. Men med en så stor del reserverad i budgeten till det tekniska tycks både utbildning av lärare och läromedel komma i skymundan. Artikeln vittnar om hur antalet kronor för inköp till läromedel får ta smällen för att teknisk utrustning fortfarande kostar mycket pengar. Jag antar att om du som läser det här själv jobbar inom en annan sektor, låt oss tex säga på kommunkontoret, så kanske du håller med om att de här nya investeringarna till skolorna är dyra. Frågan är om du förstår hur dyra. Om jag säger som så att det inte är helt ovanligt att en lärare noggrant överväger ifall hen har råd att köpa in ett hålslag eller inte (i det mer analoga klassrummet) så kanske den enorma kostnaden på 7000 kronor/dator får en annan dimension.
Så när en stor investering görs för att köpa in teknik så får annat stå tillbaka. På en liten skola blir det särskilt kännbart eftersom investeringen blir relativ antalet elever, som så mycket annat. (Den som någon gång tittat närmre på relationen med antalet barn som enligt hyresvärden borde klämmas in i ett klassrum för att budgeten ska gå ihop och det som i verkligheten blir något hanterbart förstår mig också.) Annat är tex läromedel. Visst blir det så. Budgeten baserad på skolpengen blir inte större. Så plötsligt finns det alltså inte pengar till läromedel. När jag ögnar igenom artikeln så känns det inte särskilt nytt, men ändå inte mindre roligt att läsa.
Sen börjar min hjärna vindla sina egna vägar. För jag tänker: Är det så väldigt dåligt att vi inte kan köpa in precis hur mycket och vad vi vill när det gäller läromedel? Många gånger har jag upptäckt att läromedel köps in på framför allt två kriterier:
- den där boken har jag hört någon säga är bra
- den där boken har vi alltid haft
- vi har pengar kvar
Det är ganska grovt tillhugget, jag vet det. Men helt galet är det inte. Resonemanget går så. I någon Facebookgrupp såg jag för ett tag sen en fråga: Vi har x antalet kronor kvar i vår budget, vad tycker ni att vi ska köpa in? Varken frågan eller svaren indikerade något om pedagogiken eller hur böckerna skulle användas i ett sammanhang. Sådant får mig att fundera över om det vi köper in alltid är så vettigt. Eller åtminstone genomtänkt. Borde det inte förekomma något fler pedagogiska diskussioner kring läromedel ute på skolorna? Det finns säkert. Jag är kanske glåmigt novemberdyster i mina tankar.
Men som det nu tas upp i artikeln så finns det inga pengar kvar till läromedel. Och om det skulle finnas så finns det inte särskilt mycket digitala läromedel att tala om. Vad är då ett digitalt läromedel? Själv skulle jag inte vilja räkna en av de ordinarie böckerna som enbart kopierats till en digital version dit. Ett riktigt rackarns bra digitalt läromedel är flexibelt. Det är inte bara samma version fast nedladdad från onlinebutiken.
Så som artikeln tar upp måste de stackars lärarna tillverka sina egna läromedel, eftersom varken budget eller tillgängligheten av adekvata digitala läromedel finns. Det är här min hjärna inte riktigt får ihop det. Ve och fasa! Läraren måste tillbringa tid med att sätta ihop egna läromedel! Tänk vad bra det var på den tiden då pengarna kunde gå till att köpa in en himla massa böcker istället för dyra datorer. Fritt fram var det att bara köpa in vad man ville utan djupare eftertanke. Hurra! Eller inte.
För det första tror jag på en variation av både böcker och digitalt. För det andra tror jag på en pedagogisk tanke vare sig läromedlet är analogt eller digitalt. För det tredje så tror jag att varje lärare själv bäst vet vilka "möjligheter till lärande" varje klass behöver. Jag vill hoppas att det baserar sig just på elevernas behov och inte lärarens personliga preferenser. Ibland (eller ofta?) tror jag tyvärr att det blir så ändå. Är du inte bekväm med att undervisa med en bok så blir inte undervisningen särskilt bra. Är den digitala pedagogiken något fullständigt obekant så är kanske inte datorer den bästa hjälpen i en undervisningssituation. Men varje lärare borde fråga sig själv:
Vad är bäst för mina elever?
och
Vad behöver jag lära mig för att kunna ge eleverna just det?
Går det att ställa sig själv de frågorna utan att lägga sina egna personliga önskemål om datorer eller böcker i vågskålen så kommer svaret bli till gagn för eleverna. Annars inte. Jag undrar hur mycket av de egna personliga valen som tynger ner utan att vi själv är medvetna om det. Vad är bäst för eleven. I varje given situation. Klarar vi av att hantera den frågan?
I artikeln verkar det största problemet vara att lärarna inte hinner leta reda på eget undervisningsmaterial. Jag undrar om lärare tar tag i en bok i höger hand och delar ut den till eleverna utan att ha tänkt igenom hur undervisningen ska gå till. Utan att läsa lärarhandledningen. Den tiden. Lägg den på det digitala istället. Varför vill vi inte lägga den tiden? För att vi inte är vana, svarar jag. Men det är minst lika viktigt att tänka igenom undervisningsmaterialet oavsett om den är analog eller digital. Oavsett om du har undervisat med just det materialet 73 gånger förut. En bok är en bok. Jag gillar böcker. Men ett skrämmande antal läromedelsböcker ser likadana ut år efter år. Kanske inte i utgivningen. Men i de inköpta böckerna. Vilken skola köper in alla böcker i nya upplagor varje gång de kommer ut i en ny tryckning? I det digitala är förändringen omedelbar. Där finns inte Jugoslavien kvar annat än ett historiskt perspektiv. Inte på skolans rullkartor eller dyrt inköpta Atlas.
Lätt för dig att säga tänker du. Ja det är det. Jag är van att arbeta med det digitala. (Det är jag inte ensam om att vara heller.) Jag vet var jag kan hitta bra material och jag vet hur jag kan leta reda på nytt. På så sätt är jag bekväm i min digitala pedagogik. Jag använder böcker i min undervisning, men blandar friskt med digitalt. Men det står i tidningen att vi lärare inte har tid. Att Bo Jansson (ordförande Lärarnas Riksförbund) tycker att Skolverket borde inrätta ett ämnesråd som ska "kvalitetsgranska" läromedel. Så att läraren slipper. Slipper tänka. Ta den här boken så vet du att det blir rätt. I förhållande till just min undervisning? I förhållande till just mina elever? Och hur granskar vi nätet och det jag hittar till min undervisning där. Det kallas för källkritik och är en kunskap som varje lärare bör besitta själv. Det måste således finnas en optimal kunskap. Är det inte lika bra att staten ger ut ett enda läromedel i samtliga ämnen. Kvalitetsgranskat och satt i direkt relation till Läroplanen. Det är bäst att vi inte utsätter våra elever för några som helst tveksamheter. Det börjar likna Texas. I Texas kontrolleras alla läromedel av Texas’ State Board of Education och de har nyligen påtalat vilka böcker som är på tok för ovinklade för eleverna i delstaten. Det kan du läsa om i en artikel i New York Times från i fredags.
Men vi har ju inte tid att granska det digitala! och Vi har inte möjlighet att veta hur vi ska hitta allt på nätet! säger kanske du. Det är fullkomligt möjligt att vi inte har det, trots att vi borde granska och tänka igenom läromedel oavsett formen på detsamma. Mitt svar på hur vi ska lyckas är kollegoism. Jag tror nämligen inte att framtiden inom lärandet ligger i inbundna läromedel. Inbundna på så sätt att någon (läromedelsföretag eller ämnesråd) bestämmer vad som är kvalitetsstämplat och ok. Som med sitt eget oflexibla innehåll bestämmer vad som är absolut. Bekvämt för läraren - ja! Bäst för eleven - mer tveksamt!
Genom att arbeta med syftet att få ut så mycket som möjligt av det digitala själv kommer det att gagna flera i kollegiet. Jag gör det jag kan på bland annat den här bloggen. Dels genom själva bloggandet i sig, men jag lägger också ut somligt. Mer filosofiskt många gånger, mer konkret ibland. Exempel på det är Ett arbetsmaterial till Geografens testamente och en matris om lärares känslor och kunskaper inför användningen av IKT i undervisningen som finns i blogginlägget På spåret med IKT. Men jag har lagt ut mycket mer än så på den här bloggen och i andra sociala forum på nätet. Vi delar med oss. Så kommer vi att hitta bättre möjligheter till lärande för våra elever.
Jag tror på kollegialt. För mig ser skolvärlden ut ungefär som SIMS-husen när man väljer att spela utan väggar. Det finns inga hinder från att se vad andra gör i andra rum eller (skol)byggnader. Lärarnas möjligheter är inte bundna av specifika böcker eller på förhand bestämda begränsningar.
I framtidens klassrum är nämligen eleven viktigast.
I framtidens klassrum är nämligen eleven viktigast.
Tak for et godt indlæg.
SvaraRaderaKarin er vist medlem af bloggen http://itigymnasiet.dk/, hvor gymnasielærere giver hinanden 'digital støtte' - måske kunne man videndele lidt over Sundet? :-)
Tack själv!
RaderaDet tror jag absolut att man kan göra!