En ask med godbitar

Det finns så mycket man kan göra med digitala verktyg. Här ska ni få något riktigt konkreta tips inom framför allt mina egna ämnen i SO. Men det går samtidigt bra att använda även i andra ämnen. Det viktiga är att inte stanna upp vid första tanken utan gå ett steg till. Dessutom så är det här bara en liten liten andel av vad som finns där ute!

Vi börjar på hemmaplan. Vitlyckemuseet i Tanum finns på UNESCOs världsarvslista och är väl värt ett besök både i det verkliga livet som virtuellt. Se alla fantastiska ristningar från Bohuslän även om du bor i Kalix eller om snötäcket ligger tjockt. De har en förskola också. Riktigt kul med tidig historisk in- och utblick.
Lite vikingahistoria finns på BBCs sida Vikings. Det är på engelska, men väl värt ett besök ändå.
Redan de gamla grekerna... Winged Sandals presenterar pysselidéer och fakta med hjälp av den sötaste guiden. (Om man nu inte till slut blir irriterad på falsettrösten.)

Metropolitan Museum of Art har mycket konst. Snart 400000 konstverk finns att beskåda online. Om det inte räcker till med tvådimisonell konst har Smithsonian också en hel del konst i 3D. Riktigt häftigt och en ordentlig guldgruva att gräva ur när du flippar ditt klassrum. Även Google har en imponerande konstsamling.
Nya Zeeland har samlat Arts Online. Konst, dans och drama ger mycket att välja på. Ta en kik och hitta dessutom många fina länkar vidare.

Anne Frank Huis är också en fantastisk plats att besöka. De har också lagt upp gömstället i 3D. Den som vill läsa om demokrati, religion eller historia bör inte missa Anne Frank. Dagboken är också underbar (och skrämmande) att läsa i undervisningen i svenska.

En bok online som kan ge studier om London och i engelska en ytterligare en dimension finns på sajten Tales of London. Kanske är det här ett projekt att genomföra själv med dina elever och lägga upp online?

Hur kan man inte älska kartor? Väv ihop geografi med historia och du får Time Maps. Kan det bli bättre?
När vi ändå är inne på kartor behöver Googles samling över kulturella platser över hela världen också nämnas. Jag lovar att det minskar skolans resebudget väldigt drastiskt. Även Old Maps Online är ett måste. Glöm inte det.
Vill du se äldre foton från hela världen så är det Sepia Town som gäller. Där kan du också ladda upp egna foton. Stockholmskällan har fler för just foton från Stockholm. En del filmer finns också. Visst är Creative Commons och fritt användande efter 70 år underbart!
Worldmapper är ett underbart ställe med kartor som tex jämför tandläkartäthet, jämställdhet och köttätande väldigt tydligt.
Ingen bör heller missa Gapminder som är en explosion i att se statistik på ett helt nytt sätt. Har du dessutom inte sett Hans Rosling föreläsa om Gapminder så har du missat något. (Jag har själv fått äran att föreläsa på samma konferens som Rosling i höst. Det känns stort.) Hur vi tolkar världen med tanke på förutfattade meningar. Titta här:

Läs mer

Guldäpplet 2014

Idag har jag börjat boa in mig i mitt nya klassrum. Packa upp ur lådor, leta material och fundera på hur bänkarna ska vara placerade. Vi har börjat prata ihop oss i arbetslaget lite smått och funderat över hur skolans 4:or ska kunna samarbeta på bästa sätt. Jag har också haft otroligt positiva och insiktsfulla diskussioner med flera kollegor om mina två nya uppdrag (förstelärare och utvecklingsledare) och hur vi med hjälp av IKT ska kunna lyfta lärandet för våra elever.
Mitt klassrum ligger högst upp i en gammal skolbyggnad från 1930-talet. Marmorstegen är nötta och fönstren så där extremt stora som de bara är på en gammal skola byggd i fyra våningar. Högt i tak och med en halvt nedgrävd källare. Förr fanns bassängerna för att bada lortiga barn längst ner. Idag har vi matsal och slöjdsalarna där. Norra Ängby är en imponerande byggnad för kunskap. Längst upp har vi vårt klassrum. Vår utsikt är imponerande. Vi ser trädtoppar och himmel. En otroligt passande vy för barn som ska sträva att nå det högsta de kan och en fantastisk frihetskänsla.

När jag som bäst går där och försöker lyfta bord kände jag att ett glas vatten och en tweet inte skulle skada. Så mitt i mitt möbelsorterande får jag genom Twitter veta att jag har blivit Guldäpplenominerad.
Ja det är fantastiskt roligt att bli nominerad. Jag tänker att det betyder att någon har sett mig och det gör att det jag gör på något sätt betyder något. För det är nämligen så att för att bli nominerad till Guldäpplet så behöver man bli föreslagen som kandidat. Någon måste inte bara se vad du gör, utan också förstå att det du gör är bra. Väldigt bra. Sen behöver också den personen känna till Guldäpplet och dessutom ta sig tiden att skriva en motivering till nomineringen. Två personer ytterligare ska sedan stödja den nomineringen. Det låter på sätt och vis "enkelt". Men tänk efter...
Någon måste se dig!

Jag vet hur det är. Just nu känns det som att jag får mycket uppmärksamhet med allt roligt jag pysslar med. Men jag vet hur det är att kämpa i motvind eller vind som inte blåser. Listan med Guldäpplenominerade växer för varje år. Årets lista innehåller så många fantastiska pedagoger och jag är glad över att kunna kalla många av dom för mina vänner. Konkurrensen är hård, vilket betyder att det kommer att bli ett välförtjänt äpple till den som vinner. Men listan är på något sätt en antites av något som är minst lika viktigt att uppmärksamma. Och det skriver jag eftersom jag verkligen känner så här!

Guldäpplet handlar om att lyfta fram bra pedagoger och goda exempel. Med all rätt. Men mina tankar vandrar som så ofta annars. Jag kan ha räknat fel, men annars finns 50 kommuner representerade på listan. I Sverige finns 290 kommuner. Det betyder att 240 kommuner inte finns med. Hur många pedagoger som kämpar och brinner för digitalt lärande står inte på listan? Eller de pedagoger som finns i de här representerade kommunerna, men som inte har lyfts fram. Hur många är det?  Lyfter vi varandra tillräckligt? Talar vi om när vi tycker att någon har gjort något fantastiskt bra? Gör du det?

Jag vill lyfta alla er som nu inte står på listan och som gör ett fantastiskt jobb. Ni är många. En del är lärare, en del rektorer och ytterligare andra gör annat. Det är här hemma i Sverige och det är i andra länder. Jag märker det i mitt twitterflöde och jag märker det på Facebook. Jag skulle kunna skriva en lista, men dels är jag helt enkelt rädd att missa någon och dels skulle det inte innefatta alla er som jag inte känner namnet på.
En speciell eloge sänder jag i alla fall till er och en hel korg med äpplen!
Tack för att många av er finns i mitt utvidgade kollegium!
Tack för att ni gör det jag gör så otroligt roligt!
och

Tack för att ni ger era elever och kollegor så mycket!

Apples-14, Lindsey Scalera, CC (BY NC SA)

Läs mer

Smörgåsbordet skolan

När det blir debatt om friskolor så brukar diskussionen, som så mycket annat om skolan, bli väldigt polariserad. Antingen är friskolor dåliga, eller också är de bra. Antingen så anklagar motståndare till friskolorna för att vara allt igenom dåliga, eller också så försvaras friskolor med att vara alltigenom bra.

Handen på hjärtat: Ligger inte sanningen någonstans där mitt emellan. Jag tycker att några ruttna ägg förstör för det som är bra. Problemet för mig är att jag ibland inte vet om det som är dåligt gör att det väger upp det som är bra. För till det som är bra är att de kommunala skolorna behöver hålla sig på tårna lite mer. Men är vågskålen nu på väg att svänga över? Hinner verkligheten ikapp frikolereformen så att vi kan plocka bort det som är dåligt? Jag vet inte riktigt vad jag tycker.
Nu ska jag se det andra avsnittet av "Världens bästa skitskola" som har undertiteln "Hur skolan blev en marknad".  Kanske rätas mina frågetecken ut.

Beatrice Ask var skolminister på den tiden som friskolereformen drogs fram ur den politiska trollerihatten. Nu tycker hon tycker inte att det är värt att kommentera en så gammal reform som friskolereformen, fastän det idag påverkar så många elever. Det påverkar inte Beatrice Ask, för hon har jobb. Som justitieminister numer. Ingen tanke på alla de elever som inte kommer att ha samma möjlighet att bli justitieminister.Hur man kan tycka att de elever som knappast blev vinnare på friskoletanken, är väldigt trist.

Leijonborg verkar tycka att det mest var ett beklagligt misstag som ingen riktigt kan rå för. För vi kan väl inte begära att an ska kunna se in i framtiden. Eller lyssna på lärare. Eller att politiker för den delen försöka rätta till sina misstag. Leijonborg säger att 

"På den tiden var det ett opinionsmässigt plus att driva den här frågan."

Det känns så bekant. Det är bra för opinionen, men är det verkligen bra för eleverna. Nu är vi där och trampar igen med nya reformer.
Yvonne Ruwaida är den enda första politiker som på något sätt yttrar ord som ursäkt.

"Vi var naiva. Vi har bett om ursäkt."

Ruwaida pratar också om hur det i skolan förr inte fanns insyn eller kontroll. Friskolereformen skulle göra att alla dåliga skolor försvann. Skolöverstyrelsen (den som avskaffades) kunde ha kanske ha haft en övergripande funktion av att ge ut tillstånd och kontrollera de skolor som startas. Men idag ter sig kontrollfunktionen och sanktioneringsmöjligheterna tämligen tandlösa. I alla fall om man ser på det ur det perspektiv som en elev (som har fått känna av de negativa aspekterna av reformen) har.  Allt eftersom programmet matar på syns Janusansiktet tydligare. 

Det fria skolvalet är ett av det kugghjul som ska öka möjligheten för elever att välja den bästa utbildningen för just det egna barnets förutsättningar. Rätten att få välja skola. Det är en chimär. För viss får du välja skola, men det är faktiskt ingen garanti för att du får börja på skolan. Varje år blir många barn besvikna på att de inte får börja på den ena eller andra skolan. Föräldrarna förstår ingenting. Det finns ett fritt skolval och därmed skulle deras barn ha rätt att få välja skola. Så enkelt är det inte. Det är vad det heter: ett fritt skolval. Inte en fri möjlighet att få gå i vilken skola du vill. 

Tanken med olika pedagogiska skolformer som fanns från början var bra. Själv tycker jag bäst om att kunna välja undervisningsmetodik efter varje elevs behov och förutsättningar istället för att barnet ska anpassas till skolans val av pedagogik. Blanda och ge är vad jag tycker är bra. Men grundtanken om det pedagogiska tycker jag så mycket bättre om än de andra möjligheterna innan friskolekarusellen som finns. 

En fd. elev på Plusgymnasiet, Johanna, berättar vad det blev av hennes stylistdrömmar. Ingenting. Om nu inte försäljare i en klädaffär räknas in i stylistyrket. Klädaffärer borde i såna fall vara bättre på att lyfta fram sina stylister. Visst skulle väl det vara bra med någon som kan vara lite personlig shopper på Hennes & Mauritz? Även fast det inte var Johannas dröm. Även om tusentals andra tar studenten från stylistutbildningen utan att komma i närheten av en klädaffär ens. Johanna sitter i eftertidens verklighet och inser att utbildningen inte var vatten värld egentligen. Med en dotter som precis tagit studenten vet jag mycket väl vilka märkliga utbildningar det finns på en del gymnasier. Hur det dessutom kan lura 15-åringar att tro att man tex kan bli polis om man går en utbildning som heter "Samhällsvetenskapsprogrammet (SASAM), Samhällsvetenskap – Uniform"  eller att "Hudvård och Spa" leder direkt till ett glamoröst jobb där du får sminka kändisar. 

Vi lurar elever och enligt programmet är det marknaden som bestämmer vilka utbildningar som ska ges. Inte arbetsmarknadens efterfrågan eller en realistisk framtid.  Egentligen väntar vi väl egentligen bara på programledarutbildningen , dokusåpestjärneutbildningen och bloggarutbildningen. Det finns nog många 15-åringar som ser en önskvärd framtid i de spåren. 

Att ha en brandman som lärare i ämnet svenska är för många inte heller något problem. Vare sig för somliga vuxna eller elever. Alla kan vara lärare. Ju obehörigare desto bättre verkar det som. Just när man går på gymnasiet känns det bra att lämnas i fred för att kunna spela spel. Efteråt så landar insikten hos bland annat Johanna att det inte var så bra som det verkade vara då. Hos de vuxna (och både friskoleägare och politiker är vuxna) borde den insikten finnas redan innan.

Jag vet inte hur vanligt det är (jag hoppas på väldigt låg siffra), men det finns barn som byter skola så fort "galoscherna inte passar", vilket gör skolorna beroende av elevpengen. Skola ska man inte göra vinst på. Skola ska vara på lika villkor för alla elever. Blir det pengar över så borde de pengarna användas i skolorna på annat sätt. Då menar jag verkligen blir över och inte "vi struntar i att anställa speciallärare eller att bygga dragskåp"-blir över.
Skolans kommunala skolor ska inte heller vara en regleringsverksamhet för friskolorna. En regleringsverksamhet som får minskas och ökas både ekonomiskt och organisationsmässigt vartefter friskolor startas eller går under. Med ekonomiska konsekvenser för många inblandade. Positiva ekonomiska konsekvenser för den som vill göra sig en hacka på att äga några friskolor och negativa för eleverna och skattebetalarna, dvs en mycket klar majoritet. De som kan, har möjlighet och vill lämnar skolor (som kanske egentligen inte är så dåliga). Kvar blir de som ser att kommunala skolor är minst lika bra eller de som inte har så mycket val. (Eller som har lurats på valet.)

Den som vill veta hur skolpengar kan utnyttjas till att ge rena vinster rakt ner i fickorna på riskkapitalbolag så rekommenderar jag att se dokumentären Skolfesten om John Bauers friskolekoncern.

Den som kommer det absolut bästa uttalandet i programmet är Ridwan, som gått på Rosengårdsskolan.

"Det finns många hinder i livet, men man måste gå vidare." 

Ridwans klokhet kommer av en bitter livserfarenhet. Som mycket ung flydde han till Sverige alldeles ensam och har efter en jobbig skoltid höjt sina meritpoäng från 55 till 197,5 efter att ha bytt skola. Efter att Rosengårdsskolan las ner och han var tvungen att byta skola. En del kan roffa åt sig det bästa på smörgårdsbordet skolan. Andra får anpassa sig och ta det som blir över. Skolan ska inte vara ett hinder utan ge en framtid. 

Elever mals ner och offras. Lite spill får man räkna med. Anders Hultin, som var den store arkitekten bakom friskolereformen vill inte uttala sig alls. Han verkar inte tycka att det spelar så stor roll ifall ett antal friskolor (och med direkt följd även elever) misslyckas. Det måste man räkna med när man gör så genomgripande reformer i hans värld. Robin Berglund som gick i John Bauers gymnasieskola ångrar sitt skolval bittert. Hans pappa Karl-Göran är istället den som känner skuld. 

Har jag ändrat uppfattning? Jag tycker nog ungefär det samma. Det finns bra friskolor och det finns folk som inte verkar ha någon som helst respekt för elevers utbildning och framtid. Att det finns politiker som inte vill ta ansvar är inget nytt alls. I Lgr11 står det under syftet för ämnet historia:

"Undervisningen i ämnet historia ska syfta till att eleverna utvecklar såväl kunskaper om historiska sammanhang, som sin historiska bildning och sitt historiemedvetande. Detta innebär en insikt om att det förflutna präglar vår syn på nutiden och därmed uppfattningen om framtiden."

Hade ni nått upp till ett E i ämnet historia kära politiker?

Jag önskar alla elever som deltog i programmet lycka till och jag hoppas innerligt att ni också får samma chans till ett bra liv precis som politiker och de som driver riskkapitalbolag.

Ett svärd är en maktsymbol. Man kan hugga av huvuden eller adla med samma kraft. Just det här svärdet är gjort av brons och finns på Vitlyckemuseet i Tanum.  

Läs mer

Argument för förändring

"Nej, det här måste vi bromsa lite och ta ett gemensamt beslut om ifall vi ska göra, så alla lärare får tycka till."

"Alla kanske inte har tid, lust eller kunskap att göra samma sak, och om du börjar med det här på egen hand och föräldrarna och eleverna tycker det är bra så kommer de kräva det av alla lärare och då blir det jobbigt för dem och vi får hantera en massa klagomål."

"Så där har vi aldrig gjort förr."

Är det här något du har hört någon gång? Frågan dök upp i flippaforumet på Facebook och det väckte en del tankar hos mig. Jag har mött de här uttalandena både innan och efter jag började flippa klassrummet. Beroende på hur pass tongivande en eller en annan person är så kan det också bli en dominerande attityd på en skola, eller i ett arbetslag. Så hur bemöter du en sån inställning. För sanningen är att det kan vara väldigt jobbigt att vara förändringsbenägen och öppen för nya influenser. Särskilt ofta kan jag tänka mig att nya lärare bemöts på det här sättet, vilket förmodligen gör det ännu jobbigare eftersom en tungt garde av äldre kollegor kan säga att de har gjort allt. Även fast de kanske till och med inte har gjort det.

Men om du tror på något och kan argumentera för varför du vill göra något så är mitt råd att du bara kör på i alla fall. Så länge du inte måste komma överens med någon annan eller går på tvärs mot något som skulle vara direkt skadligt för dina elever så är det inte fel att pröva. Det är en del av lärarens frihet att välja undervisningsmetod. Väljer man att inte undervisa på ett visst sätt pga att någon annan "inte orkar" eller "inte kan" så blir det tokfel. Ska vi verkligen sätta ribban vid minsta möjliga gemensamma nämnare istället för att hjälpa varandra att lyfta så högt vi bara kan?

Jag tror att det kan ligga en viss rädsla bakom, vilket inte är helt naturligt, eftersom somliga ibland sätter måtten efter den egna prestationen efter vad andra kollegor gör och lyckas med. Så om någon prövar något nytt, eller för den delen något gammalt men lyckas bättre, så blir det ett hot. Det måste ju innebära att jag är en sämre lärare. Finns det de som helt omedvetet tänker tror jag.
Fast i verkligheten springer vi parallella lopp. En lärare kan inte vara expert på allt. Jag vet vad jag kan och är väldigt stolt över det. (Jante kan flyga och fara. Du får vara stolt över det du ä bra på.) Samtidigt vet jag att jag har lärt mig otroligt mycket av andra lärare genom åren. Det är det kollegiala samarbetet som driver skolan framåt. Om alla redan visste hur man undervisade så hade vi inte haft någon skoldebatt eftersom vi skulle lyckas med alla elever. Det kanske inte går att göra det heller (vad vet jag), men vår strävan och vårt hopp måste vara att kunna göra det.

Jag minns mina mentorer på LHS. Jag minns min mentor som jag hade förmånen att få arbeta med under mitt första år som lärare och jag minns många kollegor genom åren som har lärt mig mycket. Det intressanta är när du vågar landa i tanken att du faktiskt inte kan allt och att du faktiskt lär dig av andra. Både de du är överens med och de du inte "lirar i samma lag med". De som Kan lyssna och ta till sig andras tankar är också de som klättrar vidare. Självklart ska vi klättra vidare. Vi kommer aldrig att bli fullärda. Det är en del av lärarjobbets tjusning. Jag vill inte bara hjälpa eleverna att finna kunskap, utan jag vill ständigt sträva efter ny kunskap själv.

Om jag nu inte kan allt så är ditt kollegium väldigt viktigt. Flippat klassrum och att använda IKT i undervisningen är något jag vurmar för och därför kan väldigt mycket om. Jag kan en del om annat också, men jag är absolut inte expert på allt. Så när jag nu inte räcker till vänder jag mig till mitt kollegium. De som finns i skolan eller på sociala medier. Jag vet vilka jag ska vända mig till i olika frågor och jag vet att jag får positiv respons.
Absolut första gången jag höll ett föredrag om flippat klassrum var i ett rum på kommunalhuset. Det var ett antal politiker och tjänstemän där samt ett antal rektorer och kollegor. Min rektor hade aldrig hört begreppet flippat klassrum förr och jag vet inte hur mycket de andra lyssnade. Visserligen hade jag informerat henne om mina tankar, men jag vet inte om hon hade greppat omfånget av det jag hade pratat om. Jag vet att jag hoppades innerligt när jag stod där i rummet att min rektor inte skulle få hicka när jag berättade öppet och i detalj om mitt arbetssätt inför andra. Hon hickade inte. Hon berömde. Jag tror inte att jag har talat om för henne hur mycket just det berömmet betydde för mig. (Det får jag se till att göra mer ordentligt.) Det är viktigt att ha en stöttande rektor och det hade jag. Nu har hon gått i pension och jag hoppas att hon får en härlig tid i sin nya hemstad.

Ensam är inte stark. Kollegialt lärande är viktigt. Att finna stöd hos varandra är också viktigt. Om ditt närmsta kollegium inte kan förstå din iver att se i större perspektiv, så hitta några i ditt utvidgade kollegium som gör det. Hitta hållbara argument (alltid bra att ha) för att du vill undervisa så som du tänkt och sen gör du det bara.

Som avslutning den klassiska listan på argument mot förändring, men i förändrad form. För att se möjligheter istället för hinder.
Gå ut och var en förbättringsagent istället för att nöja dig med mindre.

1. Vi försöker igen!
2. Vår skola är unik!
3. Att tänka och diskutera kostar inte!
4. Kan vi förändra något för att hinna med det?
5. Det borde vi göra till vårt ansvar!
6. Det här är mitt jobb och jag gillar det!
7. Det blir en radikal förändring. Hurra!
8. Låt någon eller några av oss pröva först!
9. Vi ger det tid!
10. Vår skola är liten och kan därför lättare förändra saker!
11. Vi tar hjälp av varandra!
12. Det blir praktiskt om vi gör det praktiskt!
13. På vår skola accepterar v olikheter och ser det som en styrka!
14. Facket behöver få mer information om det här!
15. Dags att pröva något nytt!.
16. Det är bra att ha förändringsbara principer!
17. Vi informera de som behöver få veta mer innan de kan ta beslut!
18. Vi strukturerar om våra utgifter!
19. Vi bygger tillsammans!
20. Låt oss arbeta i verkligheten!
21. Vi löser problem!
22. Vi ser över pengar, utrustning, lokaler och personalens kunskapsbank!
23. Vi vågar förändra, det går ju bra!
24. Jag gillar idén!
24. Ni har rätt. Låt oss pröva!
26. Vi är 2 år före er tid och det är positivt!  
27. Vi förbereder oss för det här!
28. Även gamla hundar kan lära sig sitta på nya ställen!
29. Hur kan vi arbeta med den utrustning vi har och vad måste köpas nytt?
30. Låt oss skapa rum för det i budgeten!
31. God tanke, SÅ roligt!
32. Låt oss ta tag i det på en gång!
33. Låt oss diskutera tillsammans så att vi kan köra igång!
34. Ledningen kommer att gilla det här om vi har bra argument!
35. Låt oss skriva ner det här så att vi vet vem som gör vad!
36. Vi kommer att bli ett föredöme!
37. Kom igen, vi prövar något nytt!
38. Vi kommer att vinna på det i det långa loppet!
39. Vad spännande! Var har du fått det ifrån?
40. Vi har klarat oss hittills. Nu ska det bli roligt att pröva något annat!
41. Det har aldrig försökts förut. Kul!
42. Man kan alltid vänta sig det bästa av er!
43. Låt oss inte vänta en sekund längre!
44. Låt oss utse några som testar!
45. Jag förstår sambandet när du förklarar för mig!
46. Kan du inte visa det andra har gjort förut!
47. Eleverna kommer att älska det här!
48. Det här kommer att bli succé hos oss!
49. Vad vi i verkligheten säger är... att vi vill fortsätta att lära oss nya saker!
50. Om du prövar i din klass så kan jag lära mig av dig!
51. Vi är inte konkurrenter!
52. Ledningen kommer att tycka att vi är framtidspedagoger!
53. Låt oss sova på saken, så orkar vi ta tag i det här omedelbart imorgon!
54. Det går!
55. Det kommer att betala sig för våra elever!
56. Det är möjligt!
57. Jag känner en som gjort så. Hen har fått jättebra resultat!
58. Tror ni inte vi ska sätta igång med det här!
59. Det här ska bli roligt att ändra!
60. Vi har alltid gjort så där och nu kommer vi göra så här!

Läs mer

En ryggsäck full

Jag vill önska alla skolpolitiker välkomna tillbaka till en ny termin. Hur sa? Börjar inte terminen än? Jo du förstår vi lärare börjar arbeta lite tidigare än både elever och riksdagsmän. Några lärare har redan börjat terminen, andra kommer att göra det den här veckan.

Lärarnas ryggsäck blir allt tyngre. Så när nu Sveriges alla elever välkomnas tillbaka till skolan med ett nytt förslag om betyg i ordning och uppförande av skolministern så tänkte jag att jag hinner packa en liten ryggsäck åt alla skolpolitiker som behöver det. Kanske speciellt åt dig, Herr Björklund. Förslaget kommer från en utredning där Mette Fjelkner tillbringar en del av sin tid. och är tydligen"frivilliga ordningsomdömen". Fjelkner säger också att "det är viktigt att det inte blir ytterligare en administrativ börda för lärarna och hon betonar vikten av att föräldrarna är delaktiga".
Hur vi ska skapa ordning och reda genom att börja i fel ände förstår jag inte. Ge lärarna bättre möjligheter att undervisa så har vi istället kommit en bit på väg. Hur precis exakt minskar vi bördan genom att lägga på mer arbetsuppgifter? Eller kan vi sätta betyg lite hur vi vill? Utan att lägga ner tanke och möda bakom? Nej just det. Föräldrarna ska vara "delaktiga". I att sätta "frivilliga ordningsomdömen"? Jag som trodde att lärarna skulle ha ansvar för undervisning och betyg. Där måste min tankebana ha hamnat snett med andra ord. Jag tror att jag behöver en bättre förklaring än så.

I ryggsäcken lägger jag:

• Skollagen
  Borde vara en utantilläxa. 
• Lgr11 och Gy11
  Det är inte fel att läsa dom flera gånger.
• Färska forskningsrapporter
  Vilka spelar inte så stor roll. Fritt val, för det finns nog många olästa att välja bland.
• Ett antal ljudfiler med skolröster.
  Så att du har något att lyssna på när du går till och från riksdagens utredningar och omröstningar.
• Kudde
  I skolan får inte barn komma och gå eller resa på sig som de vill. Det gör vi enbart när det är rast och ni har det väl likadant i riksdagen?
• Penna och matsäck.
  Med begränsade resurser får du se upp med hur mycket du skriver och vem vet om du kommer att bli mätt på fyra pannkakor. Utan ärtsoppa.
• En laptop eller lärplatta.
  Inte använder du det i ditt arbete? Alla Sveriges elever kan åtminstone inte räkna med att ha en.

Även om jag inte kan se några större förmågor hos skolpolitiken idag så kommer du i vilket fall som helst få ett betyg i september. Fastän lärarna tydligt och klart har försökt berätta hur det ligger till så har du inte lyssnat. Det blir nog dessutom svårt att överklaga det betyg som ca 267193 personer som arbetar i skolan ger dig. Det som är positivt att vi lärare aldrig ger upp för att få våra elever att lyssna, men är det ändå inte bättre att lyssna och tänka till innan valet? 

Backpack fashion, Comrade Foot, CC (BY SA) 

Läs mer

Vad gjorde du i somras?

Jag har aldrig bett mina elever skriva om vad de har gjort på sommarlovet. Jag har aldrig använt bildlektionerna till att låta dom måla valborgsmässoeldar eller bett dom berätta vad de gjorde över påsklovet. Jag kan ge dom den möjligheten, men aldrig att jag skulle ge det som en unison arbetsuppgift.
Varför?
I grunden för att jag aldrig har gillat att skriva om mitt eget sommarlov eller tyckte att min fjärde valborgsmässoeld var särskilt mycket vackrare än min första. Jag hade härliga sommarlov. Vi var för det mesta hela långa sommaren på västkusten med allt man man kan uppleva där. Krabbfiske, manetkull (jag slängde maneter på sin bror som inte gillade det alls), Kontiki utanför Oslo och fästningen i Halden (minst en gång per år) samt försök att sälja spindlar på burk. Det hände mycket i min barndoms somrar. Västkusten är exotiskt och fyllt av äventyr när man växer upp i förortsidyllen Täby.

Ändå ville jag inte skriva om det här. Åjo, jag älskade att skriva. Jag har skrivit fantastiska historier om troll, hur man bäst balanserar på en trädgren och sagor om vikingar. Men varför alltid om sommarlovet? Jag tyckte faktiskt att det var tråkigt. Sen började jag arbeta som lärare och tyckte inte alls att det föll sig naturligt att låta eleverna skriva om sina somrar. Det har snarare känts som en alldeles för enkel utväg för en stressad lärare. Alltså en uppgift gjord för att förenkla för läraren, inte för eleverna. Jag tror att de vet vad de gjorde i somras. De får hemskt gärna berätta om de vill, men det ska alltid finnas ett utrymme och en acceptans för de som inte vill. Dessutom brukar jag hylla de elever som vågar säga att de inte har gjort någonting över helgen. Jösses vad skönt, säger jag, så gör jag också ibland. För det gör jag.

Så inte tänker jag be eleverna skriva om sitt sommarlov det här läsåret heller.
Istället funderar jag på att flippa hela konceptet. Jag ska be mina elever berätta (formen är egentligen egal) för mig och varandra vad de förväntar sig av det kommande läsåret. Vad vill vi göra, vad vill vi hinna? Vad vill vi lära oss! Jag tänker inte rätta texterna heller. (Paus för förvånad alternativt chockerad inandning.) För det intressanta är elevernas tankar och inte deras eventuella stavfel. (I det här fallet.)

Skolan ska vara rolig och fylld av en positiv inställning till lärandet. Om vi bortser från att jag aldrig gillade sommarlovsskrivandet eller oranga/gula/röda pastellkritor på svart papper, så hade jag roligt i skolan. Jag gillade att lära mig saker och längtade alltid tillbaka under loven. Tänk då på att jag ändå hade väldigt bra somrar och världens bästa föräldrar. Jag vill att alla barn ska få känna så. En del barn har sin absoluta trygghet i skolan och det blir en lättnad för dom att få börja höstterminen igen. Det optimala vore att barn inte behövde se skolan som en tillflyktsort, utan istället som en plats som de längtar till eftersom de får kunskap, respekt och omtanke även där.

Förlåt Marie-Louise, Gunilla, Inger, Anette och Anette. Jag tyckte att ni var toppenfröknar ändå!

Läs mer

Världens bästa skolpolitiker?

Världens bästa skitskola. Det första programmet av flera går igenom hur kommunaliseringen av skolan genomfördes i Sverige.
1989
Då var jag 23 år och skolan hade aldrig varit bättre. Den socialdemokratiska regeringen driver igenom sin politik fastän lärarna visar på riskerna och högljutt protesterar. Lösningen för politikerna blir att köpa sig fria. I samma stunds som kommunaliseringen genomförs fullt ut med nedlagd Skolöverstyrelse och kompetens som kastas på sophögen så frånsäger sig de statliga politikerna allt ansvar för skolan. Förutom när det går bra förstås. 162 röster mot 157 röster och kommunaliseringen blev ett faktum. En så liten majoritet kan köra över lärares kompetens och erfarenhet.
1991 fortsätter borgarna att bygga ner skolan. Jag kan inte se att vare sig den ena eller andra politiken är bättre. Politiker idag verkar vara mer intresserade av att slå varandra i huvudet med skuldfrågan än att komma med faktiska och konkreta förslag.

Mariestads ansvarige politiker har 9-årig grundskola och 2-årige gymnasieår på nacken när han tycker att det han får mandat att bestämma över så många elevers framtid. På fullt allvar verkar man också kunna tycka att erfarenhet av utbildningsväsendet och skolkompetens är något man plockar på sig genom att ha egna barn i skolan. Det ger mandat att styra över andra människors hela framtid. Ingen av hans politikerkompisar verkade tycka att det var något märkligt i det. Själv tycker han inte att han kunde göra så mycket annat än att ge ett stort antal elever en amputerad undervisning med endast åtta ämnen i bagaget när de ska vidare ut i livet. Åtta ämnen är bättre än inga alls. Att det inte går att ta sig vidare till gymnasiet på samma villkor som andra är uppenbarligen inte lika viktigt. Ja varför skulle han och andra politiker vara särskilt bekymrade. Det är ändå inte deras liv.
Skoinspektionen slår ner och hotar med vite. Förändringar sker i kommunen. Helt plötsligt börjar man prata om kunskap, forskning och kompetens. Fantastiskt. Det går att slå sig för bröstet för något som borde vara så självklart. Något som vi lärare har med oss hela tiden varje dag.

I en annan  kommun sträcker ansvarig politiker på sig. Sveriges bästa skolkommun minsann. Med det i ryggen vet jag inte om det bara förväntades ryggdunkar. S var det inte . För politiker kan strunta i och luta sig mot det faktum att föräldrarna rycker in och köper läxhjälp. Är det några som ska sträcka på sig så är det föräldrarna i det läget. Alla föräldrar har inte möjlighet, tid eller pengar att köpa in det som skolan inte kan ge. Skolpolitikern verkar se alltmer obekväm ut i rutan. Eleverna klarar sig ju! Vad är problemet? Rektorer och lärare talar tydligt om att resurserna för att hjälpa alla elever inte räcker till. Ändå verkar politikerna tycka att det inte gör så mycket att 5 % av eleverna inte klarar sig, för det finns ju ändå kommuner som har sämre resultat.

Majoriteten av fritidspolitikerna saknar relevant bakgrund. Samtidigt så finns det så mycket kompetens ute i skolorna. Läraren på skolan skulle genom kommunaliseringen få större makt att tillsammans med ledningen på skolan ge alla elever den utbildning och de resurser som de har rätt till. Jag vet inte en lärare som inte kämpar med näbbar och klor för att alla elever ska få de resurser som de har rätt till. Jag vet inte en enda rektor som inte inför varje år funderar över hur de ska täcka in de luckor som budgeten inte täcker in. Möjligtvis rektorn som är ordförande i skolnämnden i Sveriges bästa skolkommun. Han verkar nöjd.

Erik Begeå på Skolinspektionen säger det tydligt i en enda mening:

"Det är elevernas framtid vi pratar om här."

Kommuner som struntar i skollagen, beroende på ekonomi eller för att helt enkelt inte vill erkänna att de har gjort fel. Det som ständigt återkommer i programmet är ekonomin. Vi lärare får inte klaga på ekonomin. Vi ombedes vänligast trolla med knäna istället. Jag är så van att läsa om hur dåliga svenska lärare är. Det står i tidningarna. Det måste vara så. Alla vet att det är så. Jag har i sommar haft grymma verbala fajter med både fritidspolitiker och andra som vet att det är så. Det räcker att ha gått i skolan, ha barn i skolan eller att som mest ha jobbat i skolan två månader. Då vet man att det är så.
Hur blev det här politikerspelet mitt fel?

Det sorgliga är att alla uttalanden som jag fick höra i programmet inte förvånade mig särskilt, men jag fick ändå lära mig en hel del nytt. För flera skolpolitiker hade svar eller rättare sagt gissningar(bättre med gissningar, för dom behöver man inte bygga på fakta) om varför skolresultaten skiljer så mellan pojkar och flickor.

"Tjejerna är mer väluppfostrade."

"Killarna har mer kryp i benen." 

och bäst av allt

"Killar luktar inte lika trevligt."

Det var politiker som sa så. Ingen hänvisade till forskning eller lyckade exempel så som Sandbackaskolan i Kungälv. Ingen sa att de i samtal med lärare och rektorer hade kommit fram till att... Det kan hända att programmet gjorde ett dramaturgiskt urval av de uttalanden de fick. Jag hoppas det, men jag tror inte det. Tyvärr.
Genomgående i hela programmet så är politikerna handfallna. Frågande. De ger mig konstiga förklaringar och skyller ifrån sig. En förälder är arg på skolan och på lärarna. Jag förstår henne, för jag har upplevt samma frustration. I det läget räcker inte ilskan till för att skolan ska göra det som vore självklart.  De som ändå ger mig bra svar och som kan hitta förklaringar är lärare och rektorer. Jag är glad att jag inte känner mig totalt skuldbelagd efter att ha sett programmet. Äntligen någon som lägger smutskläderna i knät på politikerna, tänker jag.


Flera reformer följer. Fler politiker skyller ifrån sig.
När tänker politikerna börja lyssna på lärarna?

Bilden föreställer inte en politiker. Hatten är lånad.

Skolsmedjan i DN 11 augusti: ”Dåliga svenska Pisaresultat har inte med begåvning att göra”

Läs mer